Är du en triathlonmamma 2016?

Facebook är bra grejer. Här kan man bilda grupper som är hur nördiga som helst och träffa likasinnade. Jag blev nyligen inbjuden till den nya gruppen Triathlonmammor 2016.

 

På Sjöhistoriska i somras. Men jag tittade bara ... lovar helst säkert.

Petra Månström, känd bloggare från svd.se, skrev för några dagar sedan på sin privata blogg "Jag – en badass gravid". Petra väntar barn och upplever ett bekant tillstånd när kroppen förändras men huvudet är det samma och funderingar kring graviditet, träning och omgivningens åsikter om just denna kombo.

Av någon anledning så har ju folk en tendens att fälla kommentarer om ens kropp så fort man berättar att man väntar barn. Folk tycker i allmänhet väldigt mycket om hur man ser ut: pigg, glad, rund, smal, för stor, för liten, hög mage, låg mage osv, osv i all oändlighet. Kul ibland, mindre kul när det spär på de egna nojorna för om magen och bebisen växer för mycket respektive för litet.

Att träna och vänta barn väcker ännu mer reaktioner och många luftar sina åsikter hej vilt. Det är helt klart kontroversiellt med en gravid tränande kvinna i många ögon.
Jag håller med Petra som skriver "Jag utgår från att en stark och uthållig kropp kommer väl till pass när bebben ska ut och sedan anpassa sig till livet utanför magen. "Dessutom så är det inte helt lätt att vilja och kunna träna med liten bebis, som jag har just nu, det väcker också en hel del missriktad omtanke från omgivningen.

Helt ärligt så känner jag att jag måste ligga lågt med att prata om hur mycket jag tränar just nu, trots att det känns väldigt bra. Dessutom är det ganska lätt att avgöra när man gör något som inte är bra. Och då gör man det inte. Punkt.
Inte så svårt.

I facebookgruppen Triathlonmammor 2016 så har en handfull nyblivna mammor samlats för att prata allt från mamma-mage-övningar, till första löppasset och peppa varandra för genomförda barnvagnspromenader. Supertrevligt och välbehövligt. I går sprang jag min första mil (medan en massa andra tuffa motionärer körde Ö till Ö) sedan julafton och det var allt annat än lätt. Jag var nöjd med löpsteget och känslan av att faktiskt springa men sista kilometern var riktigt, riktigt tung på ett sätt som jag inte minns att jag upplevt tidigare. Inte ens när jag tog min första seriösa joggingrunda för 10 år sedan. Men känslan var konstant och blev inte värre så det var bara att tugga på.

Jag är glad att det är gjort, att jag fick till de där 10 km. Nu är det bara att bygga därifrån. Men det dröjer att par veckor innan jag ökar distansen ett snäpp till. Kroppen behöver vänja sig. Först ska dessa 10 km kännas hyfsat lätta.