Morgonträning är mitt lyckopiller

Jag älskar att stiga upp tidigt när gator och motionsspår ligger öde. När det är bara jag, dimman och en och annan hundägare ute. Endorfinkicken sitter dessutom i hela dagen.

 

Första  rundan efter förlossning var jag så glad. Nu har jag betat av några mil.

Jag blir sällan missnöjd med en dag om jag morgontränat eftersom jag redan åstadkommit något den dagen. Dessutom så smakar frukosten så oändligt mycket godare och energin är på topp.
 
I morse klev jag upp 06:30 för att precis hinna med en morgonjogg i regnet och dusch medan bebis och pappa vaknar och startar dagen. 5 km i lugn distansfart. Nu börjar löpsteget komma tillbaka. Jag känner mig lättare i kroppen och med hjälp av lätt nedförslut så får benen och steget lagom med skjuts för att löpsteget ska komma naturligt och obehindrat. Snart susar jag fram i spåret på samma sätt även i lätt uppförslut, intalar jag mig själv.

Det är självklart en utmaning att träna med en så liten bebis hemma. Ska jag få till ett pass så hänger det både på min bebis humör och status liksom min kära mans humör och status. Jag har redan nu märkt att det ställer krav på mig att jag är flexibel och öppen att både ta chansen när den bjuds liksom att snabbt anpassa träningen till rådande förutsättningar. Jag tänker att det är en nyttig träning inför kommande tävlingar att hantera oförutsedda händelser.

Nu ser jag morgonens tidiga timmar som min största chans att verkligen få lite träning gjord. Då har min bebis sovit många timmar och har alla energidepåer påfyllda och klarar sig utan mamma en timme eller två. Jag har redan torsdagar bokade för sim. I morse blev det morgonjogg före frukost och jag har hittat ett spinningpass på onsdagar 06:45 som passar perfekt.

Tidiga mornar skrämmer mig inte. Tvärtom. Dygnets första timmar är en resurs som går att nyttja under särskilda perioder. Men jag tror även på att ge kroppen lite sovmorgon då och då. Lagom är ju som bekant alltid bäst.