När löpningen känns tung

För det mesta känner jag mig lycklig. Jag jublar över den träning jag får till och jag skattar mig oerhört lycklig som för njuta av min livsbonus, min baby Edith som är så ljuvlig. Men i bland, när kroppen känns extra tung, så blir jag frustrerad över hur den påverkats av att alstra ett nytt barn.

 

Älskade skogslöpning.

 

Okoordinerad kropp. 
Tunga ben.
Ålig hållning.
Ihopsjunken.
Jag är ta mig tusan ingen powerwoman och långt ifrån en ironman och trots att jag vet varför så blir jag lite arg och ledsen.

Jag är ute i skogen och jag har en hel härlig mil framför mig i sol och i klar men mild höstluft. Mossan är tokgrön mellan träden. Det doftar sjukt gott av fuktig jord och gran. Parkeringen vid spåret är full och glada motionärer skymtar i grönskan. Det är söndag och det känns kring hela Enstaspåret som på vardagar och tidiga mornar ligger betydligt mer öde. Folk är pigga efter helgens sovmornar och vill vara ute och springa. Jag älskar när träningsglädjen känns i luften men trots det så infinner den sig inte i mitt hjärta, inte just idag.

Jag vill så gärna få känna mig lite stark. Jag längtar efter att känna igen mig själv. Tightsen glider ned. De sitter för trångt. Alla träningskläder är lite, lite obekväma för att de helt enkelt inte passar lika bra som innan men jag är för snål för att köpa ett helt nytt kit. Spellistan i mobilen känns gammal och tråkig. Klädernas passform får mig lite surmulen och jag börjar min löptur på fel fot - sur.
Surhet är långt ifrån bästa bränslet när man ska springa. Möjligen funkar ilska men surhet ... nix, pix, det förgiftar hela systemet.
Och så blir det just den här dagen. I söndags.

Jag springer 10 km och sneglar på klockan. Först 5 km så håller jag 5:40 i snitt. Det är inte så pjåkigt i den backiga terrängen. Men sedan blir det tungt. Jag stannar till en halv minut för att låta benen få lite, lite återhämtning. Det har jag läst som tips och metod i Runner's world och det funkar. Jag lyckas höja tempot som sjunkit till 6:10 ner till 5:45 en eller två kilometer till. Den sista kilomtern tassar jag i närmre 7:00 tempo.

Hallå vad är det som händer? Ska det inte vända nu? Ska jag inte få lite bättre belöning för den träning jag lagt ned under de senaste veckorna?

Många löpare förtränger tröttheten och försöker istället springa bort den i hopp om att den envisa träningen i motgång ska göra dem starkare. Jag är en av dem. Kanske är det så att jag underskattar hur slitsamt det är att ha en liten bebis som ska tas om hand dygnet runt och helammas. Kanske är det precis som vanligt att jag inte riktigt själv lyckas se helheten när jag är mitt uppe i det utan kommer till insikt först efteråt?!