Ett intervallpass närmre den jag vill vara

Det är när det känns utmanande, tufft och jobbigt (och läskigt som det känns varje gång i bassängen) som jag formas och tar mig närmre den person som jag vill vara.
Det är så jag tänker.

Det är den idén som driver mig och ... okej ... min pojkvän/särbo/ kille (vad tusan säger man när man är tillsammans i den här åldern?) han driver på ganska bra också. På ett bra sätt. Han benar ut utmaningen och säger bara: Hur svårt kan det vara? Och så har han satt upp en liten minneslapp på kylskåpet hemma hos mig med syfte att jag självmant ska anmäla mig till Stockholm Triathlon i augusti. Och det tycks funka. Jag har bestämt mig! Det ska bli olympisk distans.

Pepp eller press? Min söta livspartner har satt upp den här på kylen.

– Först ska man ju bara simma en liten bit, 1,5 kilometer, det klarar du! Sen är det lite cykling. 4 mil är ju inget när du cyklat tjejvättern i juni och sen är det ju bara en liten löptur på det. 1 mil springer du ju utan att bli anfådd, säger han till mig då och då.
Gulligt och det funkar.

Jag stod vid kajkanten och spanade ut i Riddarfjärden i somras, tittade på alla tävlande triatleter, imponerad och tänkte – tänk om ... tänk om jag kan bli så där stark och klara ett triathlon.
Då kändes det som ljusår bort. Men nu känns det plötsligt möjligt.

Exakt vad som förändrats kan jag inte sätta fingret på. En polett har trillat ner och jag utvecklas ordentligt i löpning men i övrigt ... Det sitter i huvudet, till 100 procent. Därför tänkte jag i dag, när jag stod och kisade upp för Kvarnbergets branta och lite isiga trappa: I höstas dog jag efter tre halvmatta rundor.

Det är när det känns utmanande, tufft och jäkligt jobbigt  som jag formas och tar mig närmre den person som jag vill vara. Sedan matade jag på 6 vändor och joggade hem, grymt nöjd med mig själv!

Lite mjölksyra? – Tack gärna!