Farttest med blodsmak

"Ett par löparskor, en 400-metersbana och ren muskelstyrka. Back to basic, liksom. Inga konstigheter."

 

Frivillig löparcoach. Ingemar tog mig till idrottsplatsen för att se hur snabb jag är.

Det var min kollega Ingemar, före detta 800-meterslöpare, som uttalde de orden i går när vi stod mitt på gräsplan och blickade ut över Kristinebergs IP. Himlen, gräset, den slitna idrottsplatsen som så här års ramas in av det gråbruna nakna vårlandskapet. Regnet hängde i luften, jag tittade intresserat på den ensamma löparen som pressade sig runt bana ett och ... pang! Jag svalde de där orden med hull och hår! Där och då! En, bana, ett par skor, jag och min vilja! Ett brilliant upplägg.

Plötsligt var dagens trötthet som bortblåst. Jag tittade spänt på Ingemar, skrattade och lovade högtidligt:
– Jag ska göra mitt allra bästa!

Sen började vi ...

... med min första lektion i löpskolning. Vi gjorde höga knäuppdrag i tre varianter, tyvärr vet jag inte bedämningen på de övningarna. Förtjust konstaterade jag att jag sett dokumentären om Kallur och sett henne göra exakt samma trick, då måste det ju vara bra!), hälkick och sidlöpning. Sidlöpning som jag minns väl från skoltiden var svår i det utförande som Ingemar visade. Han ville att jag skulle pressa ifrån med den bakre foten och få en riktig sväng på benet och så skulle höften vara stilla ... eh ... Jag trasslade in mig i mina hopplöst långa ben och allt blev mest bara humor! Här finns helt klart utrymme för utveckling!

Sedan körde vi rörlighetsövningar, lite stretch och fartökning (... kan det heta så?) Vi sprang en bit av banan ökade, ökade, ökade tills vi sprang nära max och sedan gick vi tillbaka.
– För att få lite fart i benen, förklarade Ingemar.

Det gick bra. Sen var det dags för mig att göra ett maxfarttest. 1000 meter, det snabbaste jag jag kan. Men hur snabbt är det? Ja, jag hade ingen aning.
Ingemar gjorde upp en plan:
– Vi satsar på 4:30 tempo. När du sprungit 300 meter ropar jag hur du ligger till. Det ska ta 1,20 min att springa 300 meter, så när du passerar mig ropar jag +10 eller -10 om du är snabbare.

Till sist fick jag några tips som skulle skona mig från att starta i passgång och sen bar det iväg på bana ett.
Jag satsade och tänkte:
– Det är fyra minuter av mitt liv, sen är det över.

Taggad! Vilken upplevelse att springa på bana!

Det går kanske lite för fort, tänkte jag efter första rakan eller ... springer jag i slowmotion?
När jag passerade Ingemar hörde jag inte alls vad han hojtade.
– Va, ropade jag och lyckades höra:
– En minut!
Men där och då kunde jag inte få ihop i mitt huvud vad det innebar.

Ingemar fortsatte springa runt, filma med sin telefon och hojta. Jag sprang och jag var trött. Lungorna höll på att explodera, jag försökte sträcka på mig, ta i med benen, jag kände hur energin rann ur mig och så närmade jag mig mål!

00:03:53 stod det på Ingemars telefon som han höll upp framför mitt ansikte medan jag hostande föll ihop på gräset:

– Fy fan vad snabb du var!! Vilken tid. Ser du tiden? Hur känns det? Är du trött? Jäklar vad du gick ut hårt.

Ingemar var helt exalterad. Han studsade fram och tillbaka och jag forsatte hosta, spotta fräsa och började tänka:

– Jaaaa!! Oj! Under 4 minuter. Är det möjligt?

Och så började jag skratta och svara på alla frågor som sprutade ur Ingemar medan han filmade och skrattade han också.

Vilken dag! Och TACK Ingemar. Det var superkul.

– Den här tiden betyder att du har kapacitet att klara milen på 38 minuter. Kan du tänka dig att hållla den här farten i 9 kilometer till?

Vilken fullkomligt underbart absurd tanke!