Flera nyanser av mig själv

"Om jag inte lägger ut det på Facebook så har det inte hänt!"

Jag är nog inte ensam om att skämta om Facebooks betydelse i våra liv. Jag minns att under internets begynnelse så pratades det om bland så väl nätentusiaster som forskare att i det nya "cyberspace" kommer man kunna skapa sig nya identiteter och bli någon annan på nätet.

I dag fick jag för första gången verkligen uppleva att det som inte finns på Facebook tydligen inte heller inte existerar.
För några dagar sedan bytte jag profilbild från en glad, skrattande Helena till en glad skrattande Helena klädd i 2XU-tights och löparskor. Löpningen har betytt ofantligt mycket för mig, den här hjälpt mig koppla av, stärkt min självkänsla och bidragit till många lyckorus. Glädjen efter en löptur har hjälpt mig ur skrivkramp när en viktig artikel har stått på spel och bidragit till att jag kunna tänka mer flexibelt och kreativt. Kort sagt – löpning har varit en del av mitt liv i över tio år. Men jag har aldrig outat det på Facebook. Jag har knappt publicerat statusuppdateringar om min träning alls faktiskt, fast jag är en riktigt gymråtta.

Min nya profilbild med löparkläder fick enorm respons. Mängder av likes och det första jag fick höra vid kaffeautomaten i morse var:
– Men Helena du är väl inte sån!!

Nähe! Vaddå inte sån? Vem är jag? Och vad är sån?
Helt klart har mina kolleger på jobbet en helt annan bild av mig än jag själv har ...

Officiell Helena.

Okänd gymråtta!

På Facebook klär vi oss i olika roller. Så är det ju. Men det är inte teater vi spelar, det är ju oss själva vi gestaltar. Jag får jobba på den offentliga bilden av mig själv som tränande människa, den är tydligen eftersatt!

Bäst gör man väl det på gymmet. I dag satsade jag 90 minuter på snyggmusklerna. Löpbandet fick enbart ett längtansfullt ögonkast. Efter gårdagens distanspass så är vaderna i ärlighetens namn liiiite slitna.

Det blev 10 min hård rodd som uppvärmning och sedan körde jag mängder av ryggövningar, axlar, ländrygg, armar, core. Fokuserat och strikt. Jag älskar känlsan när musklerna svarar på övningarna. Det känns att det finns muskler i kroppen. Och på gymmet råder det ingen tvekan vem folk tycker jag är. I bland frågar någon om jag vet hur en övning ska utföras korrekt, om en tung vikt ligger och skräpar kan det faktiskt vara jag som använder den och i dag var det ett par starka killar som gav mig beröm (det händer faktiskt inte varje dag) när jag höll på och slet bland de fria vikterna:

– Tjejen du kör hårt asså! Du är stark och ta det som en komplimang!

Mitt andra hem. Här trivs jag, bland de fria vikterna.

Under årens lopp har jag hunnit beta av hela stapeln.

Gymråtta i dag! Triathlet imorgon!