Inga genvägar till crawl

Det gäller att ha viljan att bita ihop och bara fortsätta

Det finns inga genvägar. Att lära sig simma crawl kräver beslutsamhet, intresse för teknik och ett stort mått av kroppskontroll.

Bassängkampen. I dag vann jag med 1-0.

Jag är och har aldrig varit vän med vattnet.
Jag vet egentligen inte varför det blev så eller när. Som barn var jag tidig på att simma och tog alla simmärken före alla andra. Jag har minst 10 simborgarmärken, några kilometermärken som ligger och skräpar i en låda på vinden. Men jag vet att jag blev skrämd vid ett tillfälle under en idrottslektion, sen blev jag nog lite bekväm och så har jag alltid skämts över att jag inte klarar att dyka från en brygga. Det blev helt enkelt lättare att säga att jag inte gillar vatten än att utmana mig själv!

I kväll var det jag som gjorde upp med både vattnet och simbassängen!

Jag hade precis bestämt mig för att avsluta passet. Helt frankt – ge upp! Andningen kändes inte alls bra, vattnet kändes kallt, besvärligt och lite hotfullt. Jag hade förberett mig på bakslag i simträningen. Det gick helt enkelt för bra i fredags under simlektionen, men jag blev ändå enormt besviken när jag tvingades konstatera att jag inte lyckades ta några som helst kliv framåt i min karriär som frisimmare den här onsdagskvällen.

Jag stirrade ilsket på vattnet och noterade att jag var helt ensam i bassängen igen. Medan de sista krusningarna ebbade ut, njöt jag en kort stund av skymningen utanför fönstret. Jag sjönk ner i vattnet upp till nästippen och bestämde mig för att gå igenom i huvudet allt jag lärt mig hittils.
Varför funkar det inte ikväll?

Bassängen & jag. Ikväll blev vi kompisar. Den vänskapen ska jag vårda.

Fokus! "Never quit!"

Avslappnad, neutral nacke, sträckt som ett spjut, fram med höften, stark core, fram med armhålorna, skjut ifrån med båda fötterna, glid, börja kicka, andas ut och så armtag, andas ut, armtag, (töm lungorna lagom mycket, spänn coren nu då för sjutton), armtag – upp och ta luft ... och så ner igen ... armtag ... armtag (hög armbåge) upp och jaa!!! Jag lyckas ta luft igen och så ner ...!

30 minuter innan simhallen ska stänga lyckas jag simma hela bassänglängden! Och det är tur att jag är ensam och ingen kan se mig.
Jag skrattar högt för mig själv, sneglar upp om folket som stått på crosstrainern uppe i gymmet och stirrat ner på mitt plaskande har gått (phu! ... det har de). Sedan vänder jag och tar hela längden igen.

Jag är avslappnad och spänd som ett spjut! Och jag är inte rädd utan bara accepterar att jag är där i vattnet. Det är blått, det är fint, det glittrar på ytan och det är jag som bestämmer om jag ska ta luft, inte vattnet!

Känslan av seger är total! Det går, jag kan!! Och så simmar jag igen och igen. Det blir kanske 200 meter. Det är struntsamma, jag räknar inte längderna.

Just där och då befrias jag från mitt vardagsjag. Världen och vardagen känns plötsligt lång borta, det som har varit och det som ska komma sätts i parantes, men kroppen känns närmre än någonsin. 
Vem bryr sig om jobb och karriär när man kan simma?

Nu är det bara resten kvar och mängder av övning!