Mental ombyggnad pågår

Magiskt distanspass

Hur i sjutton har bilden av 16 kilometers löpning förändrats till: "Inte så långt vi kan springa lite snabbare"?

Nya perspketiv. Vem bygger om min hjärna?

Sol, sol, soll!! Söndag och äntligen dags för veckans distanspass. Jag har i ärlighetens namn inte sprungit många löppass längre än 10 kilometer i mitt liv. Jag har mest pressat mig runt samma runda i skogen, 6 kilometer, alltid lika jobbigt. Halvsnabbt tempo varje gång ska tydligen vara det vanligaste misstaget bland motionärer.

Lugna pass med fokus på lungt prattempo är nytt för mig och jag är helt SÅLD! Hur kan det vara så roligt och skönt och i synnerhet med sällskap?

I dag var det dags för min fjärde långtur för i år. Med syfte att bygga lite vana inför Kungsholmen runt den 4 maj.
För fyra veckor sedan sprang jag 15 km och hade riktigt ont i knän och höftböjare under de sista 4 kilometrarna. Helgen efter ökade jag distansen med 10 procent, allt enligt alla exeprtråd. Med resultatet tufft och ont. Det tredje passet fick bli 20 kilometer i 5:40 tempo och oj vad trött jag var den lördagen. Trött, lycklig, lite vinglig och fnissig! Jag unnade mig ett glas vin till middagen och ett glas bubbel på Himlen i Skatteskrapan på Södermalm med trevliga vänner. Det var jag värd! Tänk att jag sprang två långa mil. Rekord!

I dag var det lite körigare att hitta tiden till långturen. Hockeymatcher och gympaträning är något som också ska mallas in i schemat varje vecka. Det fick bli ett lite kortare pass: Jag och min älskling siktade på 16 kilometer för att hinna hem att skjutsa gympatjejer och försäkra oss om att de fått i sig tillräckligt med energi innan deras tuffa 4-timmarspass.

Lite träningsvärk i vaderna efter de där förbaksade trapporna men annars kändes benen bra. Jag fokuserade på stark och stolt hållning (nån man känner kanske ser en) och trots att klockan skvallrade om högre fart än planerat fortsatte vi. Det var för roligt att sakta ner. Tillslut bestämde vi.
"Det får blir lite kortare i dag så trycker vi på lite".

Första 8 kilometrarna tog vi i 5:20 tempo. När vi vände hem ökade vi till 5:00 tempo! Wow vad stark jag är! Och vem tusan håller på att bygga om min hjärna? När vi var hemma hade vi sprungit 16 kilometer. När blev en mil och sex kilometer löpning en kortrunda som går att springa lite snabbare – i min värld?

Nu kan vad som helst hända!

Romatiskt. Jag var tveksam men nu säger jag: Ja absolut!!

Snabbenergi. En gaino i solen för att orka med att laga mat.