Triathlon på hjärnan

Det kommer förändra den du är, det du tänker på, vem du vill vara. Jag bara varnar dig. Börjar du med triathlon så var beredd – det sätter sig på hjärnan!

Nu undrar jag – när blir man triathlet? Är det när man har bestämt sig, börjat träna eller är det när man har gjort alla grejerna, simmat, cyklat, sprungit efter varandra och börjat få koll på tävlingsrutinerna som man får kalla sig triathlet? Eller måste man först ha genomfört ett lopp, börja prestera bra tider?

Eller har man blivit triathlet när man inser att triathlon har fastnat på hjärnan? När man som jag pratar om det varje dag och har tejpat upp World Triathlon Stockholms kampanjaffisch på jobbet? Är man tritahlet då?

Det är tur att jag har Roger hemma som är lika insnöad på sporten som jag. Annars skulle säkert mina kolleger på jobbet storkna av mitt surr om simning, nya framsteg, svårigheter och framför allt av glädjen.
Det är en fantastisk roligt projekt att träna triathlon. Det finns så många utmaningar, så mycket att lära sig, en mängd detaljer att upptäcka och slipa på. Det tar helt enkelt aldrig slut.

I morse vaknade jag med skön träningsvärk djupt inne i kroppen. Jag har nästan aldrig upplevt träningsvärk på det här sättet. Efter gårdagens race så känner jag att kroppen har jobbat på riktigt, om än kort. Men på ett helt annat sätt än den är van vid. Och jag älskar det! (Tjohoo vad vältränad jag ska bli!)

Jag längtar tills jag har blivit mer van, mer varm i triathlonkläderna (och köpt mitt första set) det ska bli så kul att komma till den punkten att jag har kontroll på alla moment. Det är svårt att skynda långsamt när det är roligt och nu ... gör det plötsligt ont i benet igen ... Jag gör mitt bästa att försöka se träningen ur ett längre perspektiv. Ta det lungt. Vara nöjd med de framsteg jag gör.

I dag satsade jag min kväll på gymmet. En effektiv timme. Jag började förbereda mig redan när jag lämnade jobbet och klev ut på Gävlegatan och gick mot tunnelbanan. Jag laddade med musik i lurarna, solen sken genom regnmolnen och mitt ansikte blev blött av ljummet sommarregn. Redan där började mitt pass. Jag går in i mig själv, känner in kroppen och håller sedan samma fokus genom alla övningar. Rygg, axlar, bröst och armar. Fullt kontroll och totalt kontakt med musklerna. Det ger utdelning.

Fokuserad på gymmet, då är jag inte social. Enda stunden när jag är helt tyst ...