Hitta tillbaka till träningsglädjen

Ett snustorrt skogsspår, en glödhet söndag mitt i högsommarsverige borde vara ganska så ödsligt ... eller??? Nej, löpning är verkligen fortfarande lika glödhett som årets underbara sommar. Under dagens pass var det till min stora förvåning trängsel i spåret.

5 kilometer löpning i skuggan av träden.

På't igen!
Frukost, en rejäl balja kaffe en kort uppladdning och så hopp i löparpjucken.

Jag har gått in i fasen: "Nu jäklar laddar jag inför Stockholm Triathlon".

Slut på trams. Slut på: "Jag ska träna anding och vänja mig vid vatten". Nu är det fokus som gäller, nu ska jag simma längder i mängder och det är hög tid att få till en vettig strategi utifrån hur läget ser ut just i dag.

Efter det jag anmälde mig till tävlingen har det hänt en hel del i mitt träningsliv. Både bra och dåligt:

• Jag har gått från att aldrig ha doppat huvudet under vattenytan till att simma crawl. Jag får visserligen inga stilpoäng än men nu sitter andningen och ett otränat öga tycker allt att jag crawla är det jag gör när jag ger mig ner i vattnet.
• Jag har för första gången iklätt mig cykelkläder, skor och utmanat landsvägarna på en racer. Jag har upptäckt att det både är roligt, asjobbigt, kallt och stundtals väldigt obekvämt på oväntade ställen att cykla. Jag har också förstått att det tar tid att bygga cykelben. 
• Jag har genomfört tre triathlon träningstävlingar och drabbats av flera spännande a-ha-upplevelser. Till exempel att det råder fullt krig i vattnet vid varje start, att man kan bli översimmad av en stor och stark man, att nervositet inte är förenbart med crawl och att benen känns jäkligt lustiga när man kastar sig av cykeln och börjar springa.
• Plötsligt har jag förstått att man kan bli helt besatt av simning, att simning är riktigt coolt, vackert och att simning plötsligt kan sätta sig på hjärnan i någon form av min-allra-högsta-önskan-är-lära-mig-simma-riktigt-snyggt.
• Jag har klarat en halvmara, fixat en hyfsad bra nybörjartid och pajat hela löpsäsongen med en skada. 
• Jag har upptäckt bloggvärlden och hittat mängder av inspirerande människor som peppar mig i min träning.
• Sist men inte minst så har jag fixat tre av fyra delar i en Svensk Tjejklassiker. Tjejvasan: 3:01, Tjejvättern 3:43, Vansbro Tjejsim 26:43

Hmm ... så vad är egentligen dåligt med allt det här? (Nu ställer jag den här frågan på fullt allvar till mig själv.)
Egentligen inget måste ju mitt svar bli. Förrutom att jag faktiskt förlorat min enda trygghet inför augusti – den goda löpformen.
Utmaningen är väl kanske snarare att jag har insikten. Insikten om att triathlon är inget man bara diskar av hur som helst. Insikten att för mig så innebär triathlon en stor utamning mentalt. Jag går från noll till hundra när det gäller tävlande till exempel. Jag har aldrig tävlat särskilt mycket i mitt liv och har ingen vana i att kontrollera nerverna.
Men den största förändringen som har skett är kanske ändå mina egna krav på mig själv. VILJAN att verkligen bli en triathlet har stärkts och jag vill dessutom bli BRA! När jag anmälde mig så tänkte jag att det räcker med att klara det. Nu vill jag känna att jag presterar och det har trasslat till det hela en smula för mig.

Jag glömmer att jag faktiskt är nybörjare och bör sätta målen utifrån det.

Därför ska jag nu ägna de sista fyra veckorna att göra det bästa utifrån där jag är idag:
Jag ska simma så mycket jag hinner och springa så skonsamt det går. Satsa på intervaller för att få upp flåset en smula och så ska jag lägga in cykelpass med inbäddade intervaller ...

Och så ska jag vara snäll mot mig själv. 

Påminna mig och vilken resa jag har gjort det här året och hitta tillbaka till min äkta träningsglädje ... för vart tog den vägen?

Snabbsimbanan i Huvudstabadet var tom och väntade på mig.

Dagens hit: paddlar, hjälpte mig att få till armtagen.