Postbabycamp på Öland

Roger laddar för Ironman genom att leka med sonen och vila. Jag däremot har stenhårt postbaby-träningsläger här vid stugan på Öland.

 

I går tog världens bästa babypappa hand om baby Edith så att jag vågade ge mig iväg på något så avancerat som en cykeltur.
Det var lite nervöst. Lite ringrostigt. Jag fipplade med klipsen på skorna, vinglade iväg på grusvägen och genom läskiga kohagen och sedan fick benen fart.

Det kan kanske liknas vid ett slags kosläpp. Kroppen och benen jublade. Riskabelt nog blundade jag och andades djup ner i magen och lät mina numer spända amma-baby-axlar slappna av och sjunka ned till rätt position.

Vallmo, blåklint, nyskördade fält, ljummen vind och utsikt över hav och det dramatiska Allvaret. Det kändes bra mycket bättre att cykla än att springa så här efter graviditet och förlossning. Jag höll ett hyfsat tempo och kroppen jobbade på välbehövliga och sköna ställen som säte och höfter. Perfekt!

På kvällen så fick vi finbesök av Kicki från Narvik som ska köra sitt första Ironman. När vi träffades senaste så erbjöd vi henne att bo med oss. Att köra racet är nog så tufft, ska man dessutom resa långt och bo och fixa med allt ensam ... nej, bättre med sällskap och lite folk att bolla med. Och dessutom så är det ju så trevligt att få spendera några dagar ihop med en likasinnad.

I morse startade jag och Kicki dagen med lät löp längs havet. Med sällskap och sol så kändes dagens löpning riktig anständig även för mig. Vi avslutade med dopp i havet och njöt sedan av gröt, kokta ägg och ett par koppar kaffe och laddade för ett IRL-möte med en av våra goda instagramvänner Tewa. Det blev kroppkakor och snack om att våga göra Ironman och framförallt våga att avstå att göra ironman, yoga och livet i övrigt, barn, jobb och sådant. Förhoppningsvis ses vi igen på lördag.

Årets första cykeltur.

Ooops ... jag blundar visst på bilden ...

Stämningen stiger kring Kalmar

Jag har börjat älska Öland! Stämningen är är så klart förrädiskt förförande så här års under sommarens sista veckor och självaste Ironmanveckan. 

 

Alla kanske inte känner av den där stämningen jag pratar om eller ens anar vilka känslostormar som kan härja i hjärtat på alla triathleter som strömmar till trakten för att utmana sig själv genom att simma, cykla och springa under många, många timmar. Jag gissar att det också är ganska få, om man själv inte är en av dem som ska delta, som ens kan föreställa sig hur många timmars träning som byggt formen i de där människorna som har rest till  Kalmar för att delta i Ironman. Alla tidiga morgonpass, alla timmar på trainern (fast jag själv har aldrig genomfört ett pass på en trainer än) ... all löpning. All planering, tid, fokus!

Jag kan inte låta bli att tycka att den beslutsamhet som krävs för att genomföra ett Ironman är mäktig.
Jag kan inte fatta att jag gjorde det själv förra året.
Jag kan inte fatta att min, sedan 9 veckor nyförlösta kropp, någonsin varit i Ironmanform. Nu känns den bara eländigt långt bort från det tillståndet.

Men Öland är vackert. 
Det är underbart att springa på Öland.
Det gjorde jag idag. Längs vattnet och en nylagd cykelbana sprang jag i gruset vid sidan av asfalten för att skona mina benhinnor och minska stötarna.
Solen brände och havet glittrade. Jag hade slagit på klockan, trots att jag sagt åt mig själv att farten är oviktigt, för att se hur långt jag sprang så jag kunde vända vid rätt tidpunkt.
I dag satsade jag på 6 km vilket är en ökning med 1 km. Jag sprang hela vägen i ett ganska jämnt tempo. Typ det sanbbaste jag mäktade med och landade strax under sexminuterstempo.

Jag mutrade en liten stund över den låga farten. Sedan kastade jag av mig tröjan och sparkade av mig skorna och tog ett dopp och några underbart svalakande simtag i havet.

Ta mig tusan! Det ÄR sommar!!!!!

Nu laddar vi för Ironman Kalmar

Ironmanveckan is coming up! Vi packar, snackar, minns och nördar järnet här hemma. Och så blir det lite träning. 

 

5 km löpning känns som ett helt Ironman ... nåja inte riktigt, men tungt är det.

Mest träning blir det för mig som inte ska köra och som tar varje minut som bjuds när bebis sover eller är nöjd hos pappa. Jag har kört ett pass varje dag den här veckan och jag börjar känna att det biter. Äntligen!

På gymmet så vågar jag nu 9 veckor efter förlossningen testa lite marklyft, med lätta vikter men ack vilken effekt det ger. Knäböj, rodd och ryggresningar men övervägande försiktiga magövningar med hjälp av boll för att klämma till de där små musklerna vid intill ryggen.

Träningsvärken blir skrattretande. Men den är så välkommen. Jag får så mycket träningsvärk så att det räcker flera dagar, därför så blir det löpning för resten av slanten. Eller snarare jogg.

Klockan ligger oladdad. Där ska den ligga till 1 september är planen. Den här veckan har jag sprungit tre 5 km-turer i mjuka fina skogsspåret vi har i vårt område. Det är en ovan känsla att bli så slut och ändå ha energi kvar i kroppen. Efter 4 km så bara dör farten ... om jag nu har någon fart överhuvudtaget. Men efter dessa tre pass och ett pass på löpbana i mer intervallform så kan jag ändå konstatera att nu springer jag igen. Nu är det bara att jobba framåt. Öka lite i taget och göra stärkande övningar flitigt.

Roger har cyklat 10-milavändor och nött temposträckor medan jag och bebis tagit sovmorgon. Det har ju regnat en del och det är inte alltid så kul att köra ensam och när han velat ha sällskap så har han hakat på cykelklubbens vanliga helgturer.

Han imponerar på mig som vanligt min älskling. Det har vårit mycket som har utmanat träningsfokus under det här året: graviditet, flytt, renoveringsprojekt och så såklart vår dotters ankomst.
Jag hoppas att han kan glädja sig åt dagen och njuta av loppet trots att formen varit bättre.

Imorgon rullar vi mot Kalmar. Bilen kommer vara fullproppad av prylar och vet ni ... min cykel ska med. Roger vill att jag ska få cykla lite på Öland. Han och vår Ironbaby kör servicebil och dyker upp efter någon timme så kan det ammas om det behövs och kanske fika. Det ser jag framemot!! Fiffig man jag har eller hur?!