söndag 29 november 2015

Bra vecka ger mersmak

Jag summerar 10 timmar på träningssaldot den här veckan. Det ger mersmak. Den haltande känslan börjar ge vika och vägen framåt börjar synas allt tydligare ju mer dimman lättar. Jag vet var jag är, vart jag är på väg och ungefär hur jag ska komma dit – Ironman Kalmar 2016!

 

Det är inte helt lätt att både hålla tekniken och ta en sim selfie ...


Vaknar upp till en blåsig adventsmorgon och kliver ur sängen nöjd med känslan efter gårdagens långpass, 14 km. Benen och kroppen känns helt ok och natten tycks ha givit bra med återhämtning. Dessvärre får jag inte njuta av att tända adventsljusstaken eller en fin adventsstjärna. Allt sånt ligger nedpackat i väntan på att vårt nya hus ska bli färdigt ... och så är ingen av de stora barnen hemma, bara lilla bebisen, så du blir mamman lite slapp och tränar som en galning istället. Men innan kvällen är här ska det bli en smula julstämning.

Jag var ovanligt trög i starten igår när jag skulle ute och springa. Först tyckte jag att Edith inte riktigt var i form för att jag skulle lämna hemmet och sedan blev jag hungrig och behövde äta och så där höll jag på tills jag insåg att det bara vara en knapp timmes dagsljus kvar under dagen och jag kstade mig iväg. I regnet.

Det visade sig sedan på kvällen att Edith fått sin försa tand så det förklarade varför hon inte kändes helt nöjd men hon sov gott i vagnen under regnskyddet medan jag var ute och tuggade.

14 km kändes fantastiskt bra. Löpstyrkan börjar smyga tillbaka och jag håller numera en bra känsla åtminstone 10 km.
Dessvärre märker jag att även jag blivit påverkad av de överfall som hänt i löpspåren. När mörkret föll blev jag ordentligt stressad och hoppade högt av minsta prassel ... och som bekant så prasslar det ganska frekvent i en skog ... Rädslan tog udden av njutningen men på det stora hela så var jag nöjd när jag klampade in lerig och blöt i hallen med ett stort leende på läpparna.

Just nu sitter jag och njuter efter veckans enda simpass. Jag kör lite längre serier just nu och ser alltid till att simma en del av passet med paddlar för att bygga simstyrka. Numera så anser jag att 2000 m är minimum under ett pass. Och mängden gör skillnad. Och Garminklockan satt på och spelade in passet åt mig. Har av någon anledning börjat studera tränignssiffror som en riktig nörd ... har inte uppfört mig så tidigare. Vi får väl se vart det slutar!

fredag 27 november 2015

Powercykling och fokusvecka bra idé

Det är vad jag gör idag som avgör hur bra jag kan genomföra min ironmancykling den där soliga sommardagen på Öland i augusti som jag längtar efter. Det är den dagen jag tänker på när jag vill kliva av cykeln här hemma i vardagsrummet.

 



Distanscykling och ren och skär powercykling. Nu har jag betat av 5 timmar och 45 minuter på trainern under min fokusvecka. I dag körde jag 60 min med tunga intervaller. I går körde jag 30 min återhämtningscykel. Det blev några minuter på mängdkontot men kroppen behövde vila från cykeln en smula så jag kombinerade passet med 8 km löpning i mörkret och med vagn. Det var härligt att bara få komma ut. Luften höll några plussgrader ute och det var blött, men jag frös inte alls och kände mig jublande stark, lätt och full av power! Wow! Vilken känsla.

Jag har sovit bra hela veckan. Nu när dagarna börjar bli korta och mörka finns det inget som behöver jaga upp mig ur sängen om min bebis sover. 22:00 är det godnatt och har jag vaknat många gånger för matning så spenderar jag uppemot 10 timmar i sängen. Och jag sover stora delar av de timmarna. Den här veckan har jag inte heller varit och morgonsimmat då jag har en man som är ute på jobbresa.

Mycket sömn. Mycket mat. Mycket cykling och mycket fika! Jag koncentrerar mig på nuet. Passet jag ska göra här och nu, eller intervallen jag gör just nu. 8 minuter tungt, men varje minut kan jag lägga till saldot och varje minut räknas. Jag känner hur det bygger en starkare motor och jag vet att jag kommer tacka mig själv när jag står vid simstarten och minns träningen jag gör just nu – att den blir av!

Jag har upptäck att mina powerpass får tiden att gå fortare. 60 minuter blir betydligt mer hanterbara när jag bryter ned dem i 8,4 och 2 minuter med tung, tung cykling.
Jag blundar, lyssnar på musiken, känner hur ben och rumpa aktiveras .... när jag pressar mig själv då trivs jag!

Fokusvecka var en bra idé. Det var kul, utmanande och jag fick känslan av att prestera. Jag har cyklat tungt, jag har cyklat lätt, jag har cyklat med hög kadens och jag har övat rundtramp och enbenstramp. Jag har fått tid i tempoställning. Jag är redan nöjd med det totala antalet pass och timmar men jag har två dagar kvar. Under helgen tänker jag cykla men utan att försaka min långlöpning och simning på söndag morgon, så inga fler powerpass förrän nästa vecka.


Sjukt svettigt att cykla inne.

Veckans belöning. 8 km återhämtning.

onsdag 25 november 2015

Nu går det åt mycket energi

Förutom starka cykelben så tänker jag mycket på mat just nu. Träning, mat och sömn är som bekant viktiga byggstenar för att träningen ska ge resultat.



I går körde jag hårt. 60 min med intervaller, tyngsta växeln i i totalt 20 min.


Jag har alltid älskat mat, sedan barnsben. Jag var en av få som aldrig klagade på skolmaten utan blev istället matpersonalens favorit.
– Jag tar gärna mycket, instruerade jag ofta vid portionering.

Någonstans i början av 2000 så gjorde jag en rejäl omvärdering kring vad jag ville stoppa i min kropp. Plötsligt förstod jag att Falukorven och avsaknaden av grönsaker inte var optimalt bränsle. För kanske 8 år sedan insåg jag att vitt mjöl får mig att må dåligt och jag skruvade ned det intaget rejält. Vissa perioder valde jag bort det helt och jag fick en helt annan fräschare och lättare känsla i kroppen.

Just nu när jag helammar en rundlaggd snart 6 månaders baby (vi ska börja med smakisar snart) som kräver en hel del energi för sina utvecklingskliv OCH tränar så skulle jag kunna äta en hel ko!
För några veckor sedan kände jag mig helt fixerad vid mat men nu så lyckas jag med konststycket att äta så kroppen känns nöjd. Och jag äter mycket av allt och tar lite hjälp med kosttillskott. Och tricket tycks vara att verkligen fylla tallriken mer protein, kolhydrater och massor av olika typer av grönsaker. Kylen är full av broccoli, blomkål, morötter, babyspenat, tomater, lök, paprika. Pizzasallad, vitkål med olja, vinäger och svartpeppar är nya favorittillbehöret till middagen, vid sidan av en vanlig sallad.

Dessutom blir det mycket ägg, (ni skulle tro att jag skämtade om jag berättade hur många ägg vi äter i den här familjen per vecka ... 4 mer eller mindre vuxna personer som tränar mycket ... haha ) gröt med chiafrön, pumpakärnor, valnötter. Jag äter mallenamål och fikar gärna och tar en bulle eller två och jag avslutar alltid kvällen med ett glas havrechokladdryck och en macka.
Och nej, just nu ryggar jag inte för varken fikabröd eller spagetti. Jag behöver det! Så känns det.

Och vad händer med graviditetskilona? Jag gick upp 16-18 kilo. För en tid sedan så landade jag på min inskrivningsvikt men jag har märkt att jag fortsätter nedåt och det vill jag inte. Men jag har ju förlorat i muskler så det är kanske där skillnaden ligger men med andra ord: just nu behöver jag tanka konstant på med ny energi.


Min portion. Fläskkarré, potatis, sås,grönsallad, hericot verts, vitkålssallad, lingon.




tisdag 24 november 2015

En veckas cykelboost

Har man inte möjlighet att åka till Mallis och trampa i backar, varför inte planera in en vecka med cykelfokus hemma på trainern och mata benen full med timmar!?

 



Cykla varje dag en hel vecka – varför?

1. Det bryter de vanliga rutinerna och träningen blir extra rolig när det finns en målbild som känns lagom svåråtkomlig att sikta mot.

2. Det är så satans trist med trainercykling att här gäller det att vara kreativ för att det ska bli av.

3. För att bli hyfsat stark på cykeln så krävs det TID. Man måste ju cykla massor för att det ska hända något.

4. Den som är stark i sadeln har mycket att hämta under tävling.

Sist och framförallt:

5. Det finns inget mer fantastiskt att orka ligga i högt tempo och mata mil efter mil en ljummen sommarmorgon innan trafiken dragit igång. Farten. Dofterna. Fikat efter passet!!!

Och ärligt talat det finns en liten, liten anledning till .... det måste jag erkänna ett minne: Minnet av när jag i 5 mil orkade hålla samma tempo som Roger. När jag plötsligt hör i en backe:
– Alltså neej darling, du hänger av mig!

Det här var förra året. Så nära men ändå så långt borta ...
Vi tog en kvällstur ute på ön som vanligt. Jag kände mig pigg och stark och full av själförtroende efter Vättern och nästan 200 mil i benen och det var då det hände.
Jag kikade på min starka älsking och jösses, jag såg att han hade rätt men .... jag höll i 5 mil i det tempot, sedan dog jag helt 5 km innan vi var hemma igen. Haha ... Et fint minne och helt klart värt att kämpa på den här trainern för.

Att vika en hel vecka för en av grenarna det lyfter, det är min erfarenhet. Det gjorde det förra året när jag cyklade över 50 mil en vecka, det har det gjort när jag simmat varje dag i en hel vecka. Jag har blivit ett snäpp bättre av just en fokusvecka.

Vi får se hur det håller. Det är en sak att cykla ute i solen och en sak att sitta på trainern. I går blev det 2 timmar uppdelat på ett morgonpass och ett pass innan middag. I dag är planen att cykla 60 min och lägga in ett gäng intervaller med fokus på styrka.

10 min uppvärmning
8 min tungt
2 min lätt
4 min tungt
2 min lätt
2 min hög kadens
2 min lätt

Och så ett varv till!



fredag 20 november 2015

Hemligt med watt

Jag googlar som en galning: Vad ligger ett normal-watt-värde på? Hur långt har jag dit? Vad cyklar de duktiga cyklisterna på? Vilken watt ska jag jobba mot? Vad har folk för hemliga wattvärden?

 

Vimsig fotograf efter intervallpasset igår! Grymt tufft! Gåshudsläge!


Trainerpass hemma och wattcyclingpass på SATS. Jag är ingen siffernisse, hatar diagram, excel och allt sådant. Ord är min passion, men jag försöker ändå nosa på det här med watt, effekt och cykling.

Vi har diskuterat  behovet av en wattmätare här hemma på trainern men eftersom jag inte vet så mycket om det så har jag ingen tydlig åsikt om det är värt pengarna. Efter måndagens 90-minuters intervallpass på SATS och ett tungt 60-minutersintervallpass igår så har jag plötsligt olika värden på näthinnan.

"Två, tre, fem gånger din kroppsvikt."
"Öka 20 watt om du orkar."
"Lägg dig på en watt som håller 6 minuter."
"Dalar watten? Ta ett nytt lägre wattmål."

Det är helt klart lättare att se om benen tappar i kraft med en wattmätare. Men hur ligger jag egentligen till jämför med andra?
Det tycks helt omöjligt att hitta andra cyklisters värden. Det är väl egentligen inte så viktigt, huvudsaken att man förbättrar sina egna ju mer träningen fortlöper. Det enda jag får veta när jag söker är att duktiga cyklister ligger på 300-500 watt och att det är bra för träningsplaneringen att kolla medelwattvärdet under ett 20-minuters test. Jag hittar en duktig tritjej avslöjar 185 watt som medelvärde, och tycks missnöjd. En anan outar 250-300, men i övrigt så är detta värden som de flesta håller hemliga.

Jag har i alla fall satt som riktvärde att wattvärdet 3xkroppsvikt är hyfsat hårt för min del med tanke på puls. Kanske ett slags tröskelvärde. Då landar vi på 180 watt. Här är det jobbigt men görbart, och här låg jag under gårdagens 6-minutersintervaller. Under de kortare intervallerna så trampade jag upp siffrorna kring 220-240 watt, dvs 4xkroppsvikt.

Det här är bara gissningar efter två klasser och inte alls testat på något sätt. Jag har dessutom inte riktigt vågat gasa fullt ut eftersom jag har som mål att inte ta ut mig för mycket, jag ska alltid klara att träna dagen efter.

Någon som vill avslöja sina wattväärden?

onsdag 18 november 2015

The race

SATS tuffaste spinningpass heter The Race och är 90 min. Jag bestämde mig för att testa och lyckades pressa mig långt ur min comfort zone.

 
SATS tuffaste spinningpass just nu heter The Race.

 Roger brukar påminna mig om att Ironman är ett cykellopp med simning som uppvärmning och en nerjogg i slutet. Med andra ord att resultatet avgörs på hur bra du lyckas med cyklingen. Jag förstår vad han menar och jag vet att jag har mycket att hämta om jag satsar ordentligt på cykelträningen.

Min relation till cyklingen är lite som en halvdåligt relation, man kan inte släppa taget för att det är oftast trevligt att umgås men det är något som skaver. Jag känner mig inte ett med cykeln som jag har förstått att många gör men jag älskar upplevelsen av att vara ute, känslan av fart och gemenskapen i klungkörning.

Jag laddade för The Race genom att träna lätt i simhallen dagen innan och vila efter lördagens långpass och inte planera in någon morgonträning samma dag. Och det var riktigt välgörande med återhämtning. Framförallt mentalt. Och jag såg framemot att utmana mig i hela 90 min med tuffa intervaller.

Jag tog ut mig rejält. Jag har nog inte svettats så mycket i hela mitt liv så jag såg till att trycka en Resorb så fort jag var hemma igen, tillsammans med två ägg och ett glas chokladhavermjölk. Trots det så kände jag ändå att jag hade kontroll under hela passet men glädjekicken infann sig inte riktigt. Jag tyckte passet blev väldigt upphackat av instruktioner och många, många ökningar. Jag hade hellre sett ett block med några längre intervaller och lite tid att bara få gå in i sig själv och köra. Ni vet, njuta av kraften, endorfinerna och av att lyckas pressa lite, lite mer.

Men The Race gjorde gott. Mitt hår var blött av svett ändå ut i toppen av hästsvansen och jag sov som en stock under natten.

måndag 16 november 2015

Hur ser din inre coach ut?

Vi går alla omkring och för en inre dialog med oss själva. När det är dags för träning så förvandlas rösten till en coach av skiftande kvalitet.

 

Just nu längtar vi norrut. Det är lika underbart i Lappland på sommaren som på vintern.

 

Jag håller just nu på att diskutera med mig själv vad som verkligen är nödvändigt att preppa mig själv med för tankar under pågående träning. Det är en ständigt och intensivt hejande och pepp. En gnutta kritik. En miljard funderingar på lämpliga grenspecifika styrkeövningar. Mängder av intervallupplägg och drömmar om ytlig utveckling.

Hallå! Det är ju inte alls där jag har tänkt mig att jag ska befinna mig i min träning – prestation. Jag tränar ju utan några krav på tider och istället med fokus på upplevelse, utmaning och välmående. Det är grundbulten i den passion för rörelse som växt sig stark i mitt hjärta.

Ska jag lyssna eller avskeda den där inre coachen på studs?

Jag tror att jag hittar anledningen till att jag pressar mig mer än vanligt i längtan efter att få känna mig lika stark och rörlig som innan graviditeten. Jag vill helt enkelt känna igen mig själv i min egen kropp under en tid där mycket i mitt liv har förändrats: nytt barn, nytt hem, ny kommun, inget jobbande.

Medan jag tränar försöker jag att ha en respektfull attityd till mig själv och jag ser till att vara vaksam på mina inre ord så det blir en lagom trevligt soundtrack eftersom allt man säger till sig själv påverkar både resultat och hur det känns för stunden.

Simningen är brutal på det sättet att den inre stämningen speglar sig tydligt i hur bra jag simmar. I går var jag av någon outgrundlig anledning inte alls taggad på simning. Jag tror att jag har börjat stirra för mycket på den där paceklockan ... Lika förvånande var det att känslan i vattnet var riktigt god.

Under torsdagens morgonsimning stoppade simcoachen mig i min serie 50:or och gav mig min dolme. I stressen att fixa intervallerna tappar jag benen så i söndags körde jag varannan hundring med fenor för att benen skulle ligga rätt och varannan utan för att hitta känslan av rätt läge i vattnet. En superbra metod. Dessutom känner jag vad välgörande det är för vattenläget att verkligen ha lite fart på kroppen. Det är naturligtvis mycket svårare att balansera uppe på ytan om det går långsammare.

Mer taggad var jag däremot under helgens långpass i löpning. Jag valde samma runda som förra söndagen och trippade ut i skogen. Det gick bra och det var lika skönt som vanligt, men så här två dagar efter är jag fortfarande trött i vaderna vilket är en rejäl påminnelse om att stärka vaderna och undvika överansträngning. Jag vet vad trötta vader kan ställa till med. Så nu ska jag ge kroppen tid till återhämtning och pausa några dagar i löpningen om det behövs. Jag låter vaderna vila i dag men imorgon blir det tåhäv.

I dag är det måndag. Det är redan lunchtid men min bebis älskar att sova på förmiddagen istället för på kvällen så vi har inte kommit längre än till frukost. Dagens träning ska ske på Sats, i spinningsalen, 90 minuter. Det ska bli sååå kul och spännande hur det kommer att kännas!


måndag 9 november 2015

Första långpasset på ett år

För ett år sedan sprang jag och Roger Österlen Maraton. En liten tävling i total mörker, med reflexväst och pannlampa. Då var jag i vecka 8 och det blev den sista riktigt långa löpningen fram tills igår!

 

Liten bebis väntar på mamma hemma.


Det kändes riktigt, riktigt bra. Både igår och nu så här efteråt. Älskar känslan av att kroppen jobbar med att återhämta sig efter en ordentlig genomkörare. Och jag älskar känslan av att först förbereda med optimal klädsel för dagens väder, ladda med något inspirerande i lurarna och sedan tassa iväg i vetskapen om att här har jag en bra stund framför mig i löparskorna. Och stunden är bara min.

Jag har skjutit upp det här första riktiga långpasset i flera veckor. Både av osäkerhet på om jag är redo och på grund av tidsbrist. Men nu ville jag inte vänta längre. Trots att det stod 10-års kalas på schemat och jag hade planerat bullbak på morgonen så skulle jag iväg. (Bullar blev det och kalaset hanns med.)

Ut i skogen!

Jag kände inte regnet. Jag var bara förväntansfull. Och jag tror att jag nu även var redo mentalt. Självförtroendet börjar krypa tillbaka i mitt huvud, efter graviditeten. Jo då! Visst kan jag det här med löpning. Visst kan jag det här med styrketräning. Och jag kan ta mig tusan simma också. Lördagens simpass bjöd på riktig trängsel men jag lät inte det hindra mig. Jag rättade bara in mig i ledet och simmade med strömmen. Tog till paddlar för att inte tappa i fart och fick ett rejält armpass på 60 min.

13,4 km blev saldot under premiärlångpasset. 5:55 tempo i snitt precis enligt plan. Lungt och fint.
Jag har hunnit träna så pass mycket nu att jag också verkligen fick känna att det gick lugnt och lätt i början. Mot slutet lite mer kämpigt, men jag var bara glad. Inga känningar i benen. Ingen oväntad smärta. Och inget lufsande.

I am ta mig tusan back!!! 
Nu kan jag börja träna på allvar.


En bana och fullproppat. Inte så lätt att följa sin planerade agenda.

onsdag 4 november 2015

Hej 5:10 tempo!

Jag försöker växla upp genom att utmana mig i små steg. Under gårdagens löptur, flöt allt på som det brukar. Benen jobbar, det tar ett tag att hitta in i tempot och det är .... jobbigt. Ganska jobbigt för det är det ju nu när jag postbabytränar. Det är då det händer, efter cirka  3 kilometer som jag slänger ett öga på klockan och hoppas att siffrorna visar 5:30 ....

 



.... Jösses!!! 5:10! Om ni hade känt vad jag kände då; total förvåning och glädje. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se de siffrorna på klockan. Hej 5:10 tempo! Det var länge sedan! Åh vad fina minnen jag har med just de här nuffrorna, mitt tidigare vanliga standardtempo som jag hade så svårt att backa ifrån när det behövdes och även svårt att öka från när jag ville komma under 50 min på milen. 5:10 var mitt ständiga mellanmjölkstempo i flera år. Jobbigt, men inte kräkjobbigt, men på tok för hårt för att fungera som ett distanspass.

Nu sprang jag alltså i 5:10 tempo, jublade jag. Nu och nu och nu. Och jag måste helt klart fokusera och tänka kraft, fram med höfterna, inte sitta ned och bara springa så avslappnat som möjligt mitt i det jobbiga och självklart samtidigt få med mig vagnen. Vid 5 kilometer så var jag trött och tempot sjönk men jag bestämde mig för att det får slita lite. Jag har varit väldigt försiktig hela tiden och det utvecklar ingen form.

Slitet kändes förbaskat bra. Vid dryga 7 kilometer kändes det befriande att få sakta ned och låta kroppen pusta ut. Blossande ansikte, tung andhämtning. Trött. Och väldigt, väldigt nöjd.

tisdag 3 november 2015

Just nu är livet bra

Just nu sitter jag med ett tänt ljus, en perfekt bryggd kopp kaffe och njuter efter morgonens simpass och googlar bra styrkeövningar för simning.


Vänner ger minst lika mycket energi som träning. Möjligen ännu mer!


På gymmet fokuserar jag alltid en stund på axlarna, de känns av någon outgrundlig anledning alltid lite för klena. Om jag ändå gör övningar skadar det inte att de gynnar min älsklingsgren.

Just nu sover både jag och Edith kanonbra. Vi vaknar en vända på natten, Edith äter, jag har sinnesnärvao att amma henne från båda brösten så hon blir riktigt mätt och sover ända till morgonen, dvs, kl 06:00.

Just nu har jag snöat in på att ångkoka grönsaker. Jag har köpt en ånginsats till potatiskastrullen här hemma på Ikea för en femtiolapp och drömmer mig bort om alla goda rotsaker och broccoli jag ska ångkoka framöver och förhoppningsvis få till bra bas i den bebismat jag vill laga. Ambitionen är hög denna tredje gång att få mitt barn att inte rata mammas hemlagade mat. Rent generellt så tänker jag väldigt mycket på mat. Är jag hemma så ser jag ingen anledning att inte laga all mat från grunden till familjen. Baka kakor, äppelpajer och rulla chokladbollar sysslar jag också med en hel del. Chokladbollar, bakade på havregryn, extra mycket kakao och lite, lite mindre socker än vad som står i receptet är det godaste av alla godisar, tycker jag. Dessutom har jag märkt att en energität boll eller två ger ett välbehövligt energitillskott när jag både ammar och tex har cyklat, sprungit och styrketränat fem, sex dagar i rad. Med andra ord bakar jag dem mer för min skull än för barnens!

Just nu tycker jag att den skönaste känslan infinner sig efter ett rejält styrkepass. Jag tror att det är kroppen som tackar mig för att jag stärker den igen efter graviditet- och förlossningsäventyren. Jag var på gymmet igårkväll med min stora dotter (16 år). Hon är helt grym i gymmet! Mobilen ligger för en gång skull vid sidan, hon kör tungt, med bra teknik, är nyfiken och KRÄVER att jag lär henne mer och mer och mer. Så coolt!

Just nu längtar jag efter mer tid för kramar och trevliga samtal med min kärlek. Träningen hinner vi med men att ro ett hushåll på sexpersoner tar sin lilla tid (bara att släpa hem all mat!!!). Supermysigt och lite crazy känns det vissa dagar. I bland längtar jag efter att få en liten, liten stund med bara Roger i soffan. Att hämta energi från varandra är lika viktigt som att äta, sova och träna.

Just nu lyssnar jag en hel del på poddar och tar till mig det som är bra och förkastar det som är dåligt. Roger har tjatat på mig att lyssna på Snabbanan en podcast om simning och snart har jag betat av alla avsnitten. Tycker dock att det är lite för mycket drygt simsnack som känns föraktfullt mot de som inte är "riktiga simmare", dvs inte började simma som 8-åring. Colitngs nakna sanning är alltid kul, om än lite för lång och utsvävande. Mitt bokstavsjag har lite för svårt att fokusera på så mycket samtal som inte kommer till ämnet. De senaste avsnitten om simning och träning inför ironman lyssnade jag på med stort intresse. Lofsan och Jessicas pod Träningspodden tar jag till i nödfall. Det här är två tjejer som är otroligt ambitiösa och duktiga men under det senaste avsnittet som jag lyssnade på hann de prata om insomningstabletter för att fixa sömnen, modellkarriär, om de där MVG-betygen, det fullmatade vardagsschemat, nyinredda sovrummet och hur tjocka de eventuellt hade varit om de fortfarande skulle ha jobbat på en hamburgerkedja som de gjorde som tonåringar ... Jag vet inte om den typen av prat är det som överambitiösa tjejer med utseende och viktfunderingar behöver höra. Och jag gissar att de är just de tjejerna som är en del av målgruppen. Jag är ledsen att säga det men jag tyckte det kändes så där.

Just nu är livet bra. Det är vardag. Inga äventyr, inget glam, bara verkligt liv som består av jobb, barn, skola och städa, fixa, tvätta och ta hand om varandra. Plus en hel del träning. Just nu är livet bra och jag vet att det inte bara är en tillfällighet. Det ligger mycket hårt arbete bakom känslan av att vara nöjd med tillvaron. Kanske den bästa gåva man kan ge sig själv.


Ni glömmer väl inte att stanna upp och se allt det vackra?