söndag 26 oktober 2014

Långpass i mörker

Min definition av en perfekt söndag: långfrukost, långmys i soffan och sedan långpass löpning. Vad mer behöver man prestera en mörk oktobersöndag?




Möjligen skriva två inlägg på bloggen under samma dag. Det händer inte så ofta. (Jag läste någonstans att Blondinbella gör 8 inlägg om dagen riktade mot 8 olika målgrupper, för att lyckas med att driva riktigt mycket trafik. Smart tänkt!)

Jag kan konstatera att jag har fått in rutinen ett långpass i veckan igen efter skador och sommarens tävlingar.

Jag startade lite omvänt med Lidingöloppets 3 mil och har sedan backat ned till 15 km. Förra helgen sprang jag terräng i Hellas friluftsområde i Nacka med min väninna Irmi. 15 km kuperat tar lång tid att avverka konstaterade vi. Men desto bättre, vi hann prata om både det ena och det andra.

I dag blev det pannlampslöp i sällskap med min älskling. Pannlampsskenet gör hela löpupplevelsen mer äventyrlig. En härlig känsla att springa genom tyst skog inbäddad i mörker och som i dag i mild, nästan lite för varm, temperatur. Handskarna var överflödiga och mössan hade kunnat få stanna hemma.

Tempot var lugnt och enbart behagligt. Sällskapet var gott och kroppen kändes glad. Jag hade kunnat fortsätta i det tempot hur länge som helst.

Klara träningen i vintermörkret

En timmes längre sömn nu på morgonen. Inte så dumt. Baksidan är tyvärr att nu börjar vintermörkret på allvar. Jag tillhör en av dem som kan ha det riktigt tufft med mörkret. Nu gäller det att kämpa och jag vet att träningen blir ännu viktigare.

 

Förra helgen blev det 15 km terräng, i dag siktar jag på 18 km.

7 knep som hjälper mig mot vintertrötthet

1. Träna ute. När det blir vinter är det naturligt att få en impuls att lägga ned utomhusträningen och kura inne i varma gymmet. Jag anser att det är ännu viktigare att tänka tvärtom. Under helgen gäller det att få till passen ute i dagsljuset och under veckorna så piggar även de blöta, kalla passen upp. Frisk luft är bästa energikicken.

2. Låt lunga långpass bli riktig lugna. Något som jag verkligen uppskattat med de senaste vintrarna och höstarna har varit långpassen. De blir kravlösa och lugna på riktigt, precis som de ska va. Flera timmar i mustiga syrerika skogar, lugnt tassande. Efteråt är kläder och skor blöta och leriga och kroppen tacksam och helt slut. Middagen smakar himmelskt och sängen blir sååå skön.

3. Investera i färska bär och grönsaker. Det är svindlande dyrt, 29 kr för en lite ask hallon, men den lyxen är jag och familjen värd. Jag fyller shoppingkorgen med bär, färska och frysta, tomater och massor av grönt.

4. Ljusboosta på lunchen. Redan tidigt på vintern börjar jag medvetet ta mig ut på lunchen och söker upp soliga platser. Det blir en fin rutin att gå ut och lapa sol en stund varje dag under vintern, i januari känns det ofta livsviktigt.

5. Se över arbetsplatsen. Om det är möjligt så gör jag allt för att ha en arbetsplats på mitt jobb vid ett fönster. Skillnaden att sitta när dagsljuset och inte är mördande. Jag har provat båda. Och när sol finns låter jag den strömma in, trots att den stör och jag knappt kan se skärmen jag jobbar på.

6. Njut av det lilla. När det är mörkt och deppigt gäller det att aktivera sina sinnen och njuta av livets små ting. Ett tänt ljus vid frukost, extra tid med bastu och lugn efter träning, middag med goda vänner, ett riktigt gott glas rött, en ny lyxig hudcreme till den torra vinterhyn.

7. Gör upp eld. Sedan mina barn blivit stora har jag tappat bort traditionen att bara gå ut och göra upp eld vid havet eller vid pulkabacken. Men jag älskar det! Det är en given succé och alla kinder blossar garanterat efter en dag ute med korvgrillning.



torsdag 23 oktober 2014

Tävlingarnas baksida

Sju långlopp den här säsongen och ett gäng långpass med övning i att ta energi. Resultat? Ett otäckt och starkt sockersug.

 

Ironman var värt allt socker i världen.

Jag blir mer och mer övertygad: Den enroma konsumtionen socker som sker under alla långlopp bland motionärer kommer att ge ett bakslag. Gel, liquid, power balls, bars, sportdryck, godis, bullar, cola ... Jag vill inte ens tänka på vad mycket sh-t jag har stoppat i mig under den här säsongen. Dessutom har jag TRÄNAT på att få i mig eländet.

Det första jag tänker när jag går i mål är: TANDBORSTE!!! Efter 4, 5, 12 eller 14 timmars konstant tuggande på något sött så känns det som att tänderna ska ramla ur munnen när som helst, jag kanske inbillar mig, men ibland känns det som att de värker. De är hur som helst alltid helt ludna. Jag lärde mig snabbt att plocka ned tandborsten i packningen bland ombyteskläderna.

Jag läste i Tandläkartidningen att forskare har upptäckt att långdistansare får sämre tandhälsa än andra. Och skälet de angav var inte gels, utan mindre mängd saliv, som tydligen är kopplat till fysiskt arbete. Det får mig att bli än mer övertygad att 14 timmars triathlon innebär 14 timmars frätande på emaljen. Och det kan det väl vara värt, en eller två gånger om året men kanske inte sju gånger ...

Förutom detta så har jag konstaterat jag jag efter sommaren drabbats av ett brutalt sockersug. Min tidigare naturligt rena kost (hyfsat ialla fall) är inte längre självklar. Jag hör mig själv föreslå pizza och  pasta till middag, jag går med stora bedjande hundögon till min kollega på jobbet som jag vet har ett aldrig sinande godisförråd i lådarna eller så slukar jag hela fruktkorgen på jobbet i ett desperat försök att inte ta en stor kopp choklad i stället för kaffe.

Jag trivs inte och muttrar surt att det beror på de där jädrans liquidsen som jag tvingat i mig. För att inte tala om alla mängder gelépowerballs jag tuggat och ibland svalt hela.

Jag slåss just nu med näbbar och klor mot sockersuget genom att äta noll socker och väldigt begränsat med bröd och dyligt.

I dag har min meny sett ut så här:

Frukost
Verum fil, osockrad müsli, hallon, valnötter
Mellanmål
Mörk frukt- och nötbbrödskiva med ost, skinka och tomatskivor.
Lunch
Kryddstark linsgryta, ett ägg, fetaost
Mellanmål
En skiva lingongrova med gräddost + grön smoothie på bland annat spenat, broccoli, avocado
Middag
Omelett, med tomat, spenat, lök och knaperstekt bacon

Jag har också ätit en banan och ett äpple.
Ganska ordentligt med mat. Jag har inte varit hungrig men jösses vad kroppen njöt av den där skivan lingongrova, som innehåller en smula socker, och hjärnan kändes plötsligt knivskarp. Läskigt att känslan blir så tydlig.

Tränat har jag också gjort: 50 min styrka på lunchen. Dryga 5 km snabb löpning (nåja) efter den där lingongrovan. Torsdag idag ... Fyra dagars strikt kost! Hurra!!!



tisdag 21 oktober 2014

Det här är också jag - del 1

Träning är för de allra flesta en del av fritiden. Huvuddelen av dygnet ägnar jag åt något helt annat – nämligen jobba. Ni känner mig som triathlonrookien, eller tränings-bloggar-Helena. Nu tänkte jag att det är dags för att skriva några inlägg som handlar om andra delar av mitt liv.

 

Redaktionschef Helena Nimbratt hemma hos Carl Jan Granqvist.


Herrgårdar, slott, antikviteter och kulturhistoriska miljöer, toppat med lite lyxig shopping och vackra miljöer. Så ser min tillvaro ut mellan 08:00-17.00 som redaktionschef på magasinet Gods & Gårdar. Och ibland klurar jag på vilken champagne som är bäst.

Allt detta gör jag såklart vid min dator, på en vanlig redaktion. Jag går på en del pressvisningar, gör reportage ibland och det händer att jag åker på en resa. Men mest handlar mitt jobb om rent journalistiskt hantverk: Från minsta lilla bildtexten till ... you name it! Vi gör allt som behövs för att få tidningen till tryck varje månad.

Bästa jobbet.
Helt underbart kul! Och det är som journalist och redaktionschef som de allra flesta tänker på mig ... Dem som jag träffar irl.

Som liten tjej satt jag alltid djupt böjd över dagböcker, brev, randiga block och skrev så pennan glöddde och drömde om att få skriva i tidningar. Jag satte upp det som mål och jobbade lika fokuserat mot det målet som jag jobbat mot simningen ... ni som följt min blogg fattar! :-)
Och på den tiden så satt all inspiration i pennan och i pappret och inte som nu i tangentbordet i min MacBook. Fint brevpapper skulle det vara, med hästar, hjärtan och Hello Kitty-motiv.

Jag uppskattar fortfarande fint papper och magasin. Det finns inget som är så speciellt för mig som att plocka upp ett svalt, nytryckt nummer av det senaste alstret. Att sakta bläddra och se resultatet av en hel månads hårt arbete är ren och skär lycka.
Lika fantastiskt är det att tack vare sociala medier och den digitala utvecklingen få omedelbar kontakt och respons från engagerade läsare. Att publicera en artikel på webben med ett enda klick är en annan helt fantastisk upplevelse.

I morse satsade jag på morgonsim och jag fortsätter utmana mig själv fartmässigt. Målet är att bli riktigt flåsig och varm i kroppen, 1100 m och 30 minuter senare klev jag upp nöjd.
Dagen fortsatte till stor del i fotostudion. En frisör och make up-artist fixade och vips hade jag långklänning och lösögonfransar för en extra fin redaktionsbild till årets sista utgåva av Gods & Gårdar nr 12! Den går inte att missa kan jag lova. Vi blev så fina!!


I nummer 11 finns resultatet av mitt besök på Saxå Herrgård.

Carl Jans hem och Saxå herrgård i Bergslagen.

En sista hand läggs vid dukningen av värden själv.

Förrätten plåtas av min kollega Roger, kräftsoppa och brioche.
Som smakade gott till lunch i herrgårdens hjärta – köket.
Otroligt vackert kring Saxå, väldigt grönt och inte alls jul ... så går det till!


lördag 18 oktober 2014

Kombopass i simhallen

Först grillade jag Roger i gymmet och slog dövörat till när det komma vilda protester när kettlebellen utmanade både stabilitet och styrka. Sedan fick jag igen i vattnet: Roger tvingade mig att köra brännande bensparkar och sedan trycka på med ordentlig fart.

 


Sovmorgon. Långfrukost i ett tyst hus. Ingen tv, ingen mobil ... inga sociala medier. Bara jag och Roger. Sedan packad vi en stor träningsväska och drog till simhallen för att både köra styrka och simma.

Roger är inte killen som trivs i gymmet. Han tycker det är värdelöst att köra 3x8 reps, sitter och gäspar och undrar när passet ska börja. Samtidigt så är det just lite styrka som min starka Ironman behöver, för att bli ännu starkare och framförallt stabilare. Så min uppgift i dag var att visa ett gäng övningar, en del traditionella enkla för de stora musklerna och en del fiffiga mer funktionella.
Vi körde 1,5 timmar.

Sedan var det min tur att bli grillad. I vattnet. Och ja, jag lovar det går att bli överhettad även i en sval bassäng. Grejen är att jag är ganska dålig på att pressa mig när jag simmar, helt enkelt för att jag gör av med en massa energi på att fundera på annat än att simma.
I dag så tvingade Roger mig, under vilda protester måste jag erkänna, att köra benspark, med platta och med fenor och sedan utan. Det mest tillfredsställande var att jag faktiskt tog mig framåt med hjälp av benen utan fenor. Sist jag gjorde övningen eldade jag mest för kråkorna.

Nästa steg var att köra några race. Eller snarare så bad jag Roger att simma i stadigt tempo med tanke att jag skulle försöka falla in i samma fart och rytm och hålla jämna steg.
Det här är så bra för mig.
1. Jag inser att jag kan simma bra mycket snabbare än jag gör. I vanliga fall fegar jag för mycket.
2. Jag inser att det är bara att simma på och jag behöver faktiskt inte grubbla så mycket på alla delar, rädsla osv.
3. Jag får en referens att förhålla mig till när jag kör själv. Det är den här farten som är målet. Jag vill ta mig sjutton kunna simma Ironmansimningen på 1.20 och inte 1.40. Jag kan ju!!!
 



söndag 12 oktober 2014

Långpass när livet slår till

Långpasset fyller den viktig funktionen att bygga uthållighet och syreupptagningsförmågan men långpasset har också en viktig meditativ roll för väldigt många. För mig har just den delen blivit livsviktig och nu börjar jag återigen att bygga distans – livrädd att bli skadad igen.

 

Långpass i regn! I love it!

I bland slår livet en hårt i huvudet. I bland är det inte läge att träna alls eftersom kroppen redan är hårt belastad av stress. I bland kan träningen vara just det som behövs för att rensa ut dålig energi.

Jag hade en tuff lördag som resulterade i att kroppen fylldes av känslor, stress och spänningar. Efter en god natts sömn så fanns bara ett fokus för mig under den här söndagen: umgås med familjen och ett långt, lungt långpass löpning.

Och jag hade tur: Vädret var så där blött, trist och burrigt så att de flesta vill hålla sig inomhus. Och jag vet att det är just under dessa förhållanden som den tillfredsställande känslan blir som störst efter passet.

Självklart så har jag någon mänsklig ådra i kroppen och var tvungen att brotta ned det spontana motståndet som trots allt uppstår mot att ge sig ut i vätan och kylan. Men så fort jag kom ut och kände regnstänket mot ansiktet och den syremättande luften så fick jag  belöningen.
Jag andades djupt, slöt ögonen ett ögonblick och kände hur stressen rann ut och ned över den våta vägbanan.

Musik i lurarna. In i min lilla, varma bubbla. Me, my self and I. Jag ser bilarna köra förbi och de stänker vatten över mina ben, men musiken tränger undan allt motorljud.
När regnet tilltar tvekar jag en smula och funderar på att vända men skjuter upp beslutet en kilometer till, och sedan ytterligare en. Vid dryga 7 km vänder jag och tassar tillbaka. När klockan visar 12 km fylls kroppen av styrka. Jag skjuter undan alla tankar på smärta. Mina otränade ben protesterar men jag ökar takten och njuter av mer fart den sista biten.

15 km, genomvarm, nöjd och målmedveten. Nu ska jag lyckas med löpträningen – no more skada. Hej högrre fart!
Men jag ska vara försiktig. Vila mycket och öka långsamt.

Mustiga härliga, blöta höst!

torsdag 9 oktober 2014

Helt normalt med morgonsim & backintervaller

Helena utan träning är en tråkig Helena. Det har hela familjen konstaterat! Det finns väl en och annan som skakar på huvudet och viskar "knarkare" ... Varsågod – jag bjuder på det!


Grymt nöjd efter mina backvändor x 10! Nu jäklar!

För mig finns det inget som helst motstånd i att ställa klockan lite extra tidigt och och glida ned i en sval simbassäng 06:15. Det är bara så lustfyllt, men jag har slutat prata om det på jobbet eller snarare jag har inte längre någon lust att försöka övertyga folk om att det faktiskt inte är så onormalt att röra på sig ett gäng timmar varje vecka, att det snarare känns onormalt att sitta ned flera timmar i rad om dagen.

Jag är som mest effektiv på jobbet när jag tar mig tid att träna en vända på lunchen. Träningen kan lyfta mig ur en dålig dag, den fyller mina energidepåer och tänder leendet i mitt ansikte.
Träningen ger mig inspiration.

– Ut och träna med dig, brukar Roger skoja om jag är hemma och är butter.

Är inte det det fiffigaste tricket vi har att ta till för att må lite bättre?

Morgonsimmet i dag slutade i triumf! Jag tog ett myrsteg framåt i rätt riktning men jag vet att ett myrsteg här och ett där är steg i rätt riktning, det är steg framåt. Trots oändligt många timmar i vattnet så är återvändandet till inomhusbassängen ett steg bakåt. Min rädsla sitter i simhallskaklet, i doften av klor, i ljuden. Av någon anledning förmår jag mig inte att vända direkt vid bassängkanten och simma längde efter längd i en sammansatt serie. Det har hänt väldigt ofta. I dag fick jag till 500 meter.

Taktik? Jag var bara rå och tuff mot mig själv: Hallå, jag vet ju att jag kan. Det finns helt enkelt inga ursäkter. 500 meter fick jag till och sedan några längder med mer fart. Kändes som att jag tränade simning på riktigt!! Vilket framsteg.

Men dagens avslut var ändå bäst när jag hängde med Tim 8 år på löpning i skogarna i Täby! Här pratar vi löparglädje, 50 barn med föräldrar drog runt i 2,5 km spåret. Tim höll god fart och så här fort har jag inte sprungit på mycket länge. Skogen var tjock av löparglädje och vilken fest det blev när barnen fick njuta av att ha kul med sina föräldrar!

När Tim pustade blev det 10 backintervaller. Jag försökte pressa mig så mycket det gick, jag ville mer än benen svarade och pulsen skönk snabbt efter varje vända. Väl hemma var jag både illamående och yr med andra ord – det blev en riktigt lyckad träningsdag!

Tim lägger upp taktik med kompisen.

Lite pep talk med pappa.

Otrolig uppslutning och så fantastisk härlig stämning!

Och för första gången på mycket länga sprang jag snabbt! Urhärligt!!

söndag 5 oktober 2014

Cykel- & löphög

Hööög musik strömmar ur högtalarna. Jag lagar en mastodontladdning köttfärsås efter konstens alla regler. Det är bra att ha i kylen i veckan när familjen ska hinna träna och jobb och läxor ska skötas. Handla, plocka, fixa, blogga – allt går så lätt när hjärnan är endorfinhög.

 

På upptäcktsfärd längs en outforskad skogsslinga!

Jag älskar att ställa väckarklockan tidigt på söndagsmornar. Att kliva upp tidigt, njuta av morgonen som gryr och äta en god frukost och sedan dra fram cykelkläderna, det slår sovmornar och sega soffhäng tusen gånger om.

Jag har inte trivts i mitt eget skinn under de senaste veckorna när jag inte haft rutin på träningen. Trött. Sur. Seg. Allmänt neggo har jag känt mig.

Glädjen har runnti tillbaka in i hjärtat i samma takt som jag har styrt upp en plan för träningen:
Styrketräning, morgonsim, yoga, lunchlöpning.

Helgen började jag med att satsa på att träffa vänner, en vända på konstutställning och så i morse ställde jag klockan på sju och vaknade med ett leende på läpparna. Det var så länge sedan jag cyklade på allvar och det är så synd att låta hela den här milda fina hösten försvinna utan att få till några härliga rundor.

Jag har inte gruppcyklat sedan Vättern. Jag kände mig spänd och nervös under de första två milen. Helst hade jag bara velat fly och cykla en vända på egen hand. Jag trampade tyst och fokuserade på trafik, fart, hjulet framför och på att hänga med. Att cykla med en grupp på höstkanten, som tränat en hel säsong, det utmanar. Alla var galet pigga, drog iväg med starka ben och fick upp farten långt över 30 km/h efter några minuter. Jag slet, pulsen slog i taket och jag surnande till. Men efter ett par intervaller med fri fart och lite backträning så fick jag hjälp av endorfinpåslaget och jag sneglade nöjt på klockan och log åt farten. 35 km/h är siffror som inte är allt för vanliga på min klocka.

Min min skvallrar om mitt humör ... men jag fick rätsida på det så småningom.

Och så körde vi belgisk kedja i 1,2 mil och tjihuu!!!! Så härligt. Gruppen fokuserade och vi flög fram i jämt tempo. Backarna krömp till små kullar. Detta, just detta älskar jag! Farten får mig att växa inombords. Jag känner mig som en grym cyklist, stark som en oxe och glad!!

Efter cykelturen som avslutades med spurt, och som vanligt kastade sig de starkaste iväg och försvann på några sekunder, blev det fika. 30 cyklister invaderade fiket nere i Gustavsbergshamn och plockade brickorna fulla av mackor, smoothies och kaffe. Härligt!

Efter cykelturen pustade jag och Roger en smula och sedan bestämde vi oss för att springa terräng. Vi möttes av en mustig höstskog full av knallgula löv och mörkgrön fuktig mossa. Jag höll blicken stadigt fäst vid backen och trixade mig förbi och över stenar, rötter, hål, diken, nedfallna träd. Då och då höjde jag blicken för att bara insupa lugnet, låta ögonen vila på den vackra grönskan.
Humöret steg.
Endorfinerna kickade in, sedan var det bara att åka hem och köra järnet med alla förberedelser inför veckan som väntar!

Känns gott i kroppen efter allt skuttande i skogen.

Är man fotograf så får man offra sig för konsten ...