måndag 29 december 2014

Min Ironmanresa – the true story

Det är en detalj i min Ironmanresa som jag länge velat berätta. En liten underbar twist som gjorde resan extra galen, underbar och minnesvärd.



Det var någon gång i slutet av juli eller i början av augusti i år som Team Svensson, dvs triathlonradarparet Helena och Roger, bestämde sig för att göra något helt annat och INTE cykla, simma eller springa.
Vi skulle gå ut på stan!
En promenad. Kanske rent av joina Stockholmarna i ett glas rosé och sedan äta middag.

Vi gick till mysiga och populära Mälarpaviljongen. Det blev champagne och jag bjöd. Solen glittrade i Riddarfjärden och värmde så där magiskt som den bara kan göra under en svensk högsommarkväll.
Vi båda blickade mot stadshuset där vi precis varit och kikat på startplatsen för Stockholm triathlon och så var trisnacket igång igen.
Som vanligt.

– Kan vi prata om något annat än triathlon, utbrister jag och utmanar med att tillägga, jag tror att vi skulle vara som ett gift gammalt par som upptäcker att de inte har någonting gemensamt när barnen flyttar ut – om vi skulle lägga av med triathlon!

– Nej, vi har massor av annat att prata om, svarar Roger och skrattar.

– Vad då? Är du säker på det, trilskas jag och Roger blir tyst. Helt tyst, en lång stund.
Han tar en liten sipp på den ljuvliga champagnen ser på mig över glasets kant och i ögonen ser jag att han nu tänker utmana mig.
Kul! Det gillar jag!!!

– Jag har funderat länge på det här om jag skulle vilja ha fler barn och ställt mig frågan om det skulle vara kul att få ett till. Och svaret på det är ett solklart ja och jag kan inte tänka mig någon annan att få ett barn med än dig. Så jag undrar om du vill köpa ett hus med mig och skaffa ett barn?

Ungefär så så han. Fast ännu mer fantastiskt. Och jag är inte den som blir tyst men nu blev jag helt mållös och hade jag inte suttit ner så hade mina knän vikt sig.
Underbara galna Roger!
Och jag som är precis 40 år fyllda och vill man ha barn då handlar det om att sätta igång nu! Precis nu!
Och vad svarar jag?

– Älskling vad underbart, men då kan jag ju inte göra Ironman!!

Och det var den tanken (som självklart inte var avgörande, mer ett internt skämt) som fick Roger att vända upp och ned på Ironmans reseagent Nirvana och en vecka före start snacka till sig en startplats till mig. Och dyrt blev det och jag fick bara ett par timmar på mig att bestämma mig.
Det var omöjligt att säga nej!

Och nu kära vänner! Nu väntar vi vår Ironbaby. Vi fem ska bli sex och min 19-åriga son ska bli storebror till en pytteliten bebis om allt går bra! Jösses!! Jag – Team Svensson är i vecka 15. Jag börjar bli lite tjock och vi är superlyckliga! Och såklart finns det mycket mer att skriva ....



söndag 21 december 2014

Tacksamhet, skridskor & springglädje

Knastret från froststela löv. Den kittlande känslan när förmiddagens första tappra solstrålar når ansiktet. Så välbehövligt. Så stärkande. Känner stor tacksamhet att få tassa lite, lite försiktigt efter nästan fyra veckors sjukvila.

 

Det kommer att bli en hel del mil på det här sättet under jul.

Mina barn har kikat lite undrande på mig när jag kväll efter kväll har legat i soffan med bara nästippen skymtandes ovanför filtkanten. De är inte vana att sig mig zappa fram och tillbaka på tv:n.
Jag har haft noll röst under två veckor och endast lite hest väs under en tredje vecka.

Fortfarande blir rösten lite ansträngd om jag håller låda på mitt vanliga intensiva vis men nu blir jag inte tokanfådd av att ta mig upp för en trappa eller köra ett varv med dammsugaren hemma. Äntligen!! Jag har gått här hemma och klagat över hur jag LÄNGTAT efter att komma ut, få lite rörelse i kroppen och så igår var det dags.

Roger och jag rotade fram långfärdsskridskor, skid-tights och ullunderställ. Än ligger inte isen i skärgården men på Östermalms IP inne i stan där finns en 400 metersbana där långfärdsskridskor är lämpliga att använda.

På lite ovana ben gav vi oss iväg och avverkade varv på varv. Snart kunde vi slappna av och hitta in i en bättre teknik. Skridskor är suverän rump-träning!! Och ryggen hade fått sig bra träning konstaterade jag i morse när jag klev ur sängen.

Varm choklad, musik i högtalarna, eldar och lagom mycket folk. Och SOL!!!

I morse startade jag dagen med en halv frukost, en tallrik Verum hälsofil, lite müsli toppat med valnötter och sedan .... uuuut i skogen! Försiktigt, rädd att pulsen skulle skena och signalera att kroppen inte helt är återställd från den segaste virusattacken på länge men jo då! Pulsen reagerade lagom. Känslan var lite gnisslig, lite tung men för varje kilometer lättade det mer och mer.

En stor tacksamhet infann sig. Åh vad jag BEHÖVER det här. Jag behöver få komma ut i skogen, se havet, bli bländad av vintersolen. Och i samma takt som jag springer växer sig orken större, glädjen infinner sig och bort försvinner de dystra, lite hängiga tankarna som handlat om vintertrötthet, decembermörker, julsstress ... De är nu helt väck och jag skrattar åt hur barnenkelt symtomen går att behandla.

Vacker vinterlöpning.

torsdag 11 december 2014

Här är min önskelista

Jag är hemma. Semestern var underbar men jag är sjukt sjuk: Stämbandsinflammation och kan endast väsa fram svårtolkade stavelser. Därför kan jag till hundra procent gå inför julklappshoppande och kan passa på att komponera min egen lilla önskelista.


1. Träningsresa till Playitas
Det här är nummer ett på min önskelista, så är det bara. Trots att jag precis har avnjutit en underbar semester. En vecka triathlon och lite sol och värme – kan inte bli bättre.



2. Terrängsko
Inov8 trailroc, 1400 kr. Inte bara snygga. Detta är en sko som har fått högt betyg i tester och är en lätt terrängsko med en sula som fungerar bra både på lite hårdare grusvägar och på mjukare stigar. Här aldrig haft en särskild sko för terräng. Det är verkligen välbehövligt.


3. Långärmad träningströja
Salomon EXO Sensift Motion , 899 kr. Välsittande tröja från Salomon som sägs ge stöd åt överkroppen. Den här typen av plagg har man verkligen nytta av i Sverige, i skidspåret, under löppasset, på vintern eller på sommaren i till exempel kajaken.



4. Halvdag på Yasuragi
Kvällsbesök med bad och middag 1150 kr. Det här är mitt favoritställe. Så rofyllt, så välgörande, och vackert med all betong, pooler och naturmaterial. De senaste gångerna jag besökt det japanska badet har varit under sommarmånaden när barn är välkomna under Yasuargi Kids, nu skulle jag vilja uppleva tystnaden i det tysta tvagningsrummet och bara njuta av en spegelblank bassäng.


5. Selfiestick
Kostar mellan 199-499 kr. Vad är en träningsbloggare utan selfietick? Tror att jag skulle kunna ta en hel del roliga bilder med en sånt här litet verktyg.



lördag 29 november 2014

Open water-träning med bästa utsikten

Inget går upp mot open water-sim. Hemma kan det bli ganska tråkigt att ligga och stirra ned i sörjan här är det helt omöjligt att bli uttråkad. Dagens sim gick ut på fart och navigering ackompanjerat till magisk utsikt och sötaste sköldpaddan.



OW-pass med bästa utsikten.


I går var vattnet långt ifrån lugnt här kring Puerto Galera, Filippinerna. Vi gav oss ut tidigt på morgonen för att spana efter delfiner, helt förgäves visade det sig, för det gick rejäl sjögång och vågarna växte i storlek ju längre vi var ute. En tyfon hade tydligen härjat kring området Palawan och påverkade sjövädret trots att det ligger lång härifrån. (12 timmar med båt enligt vår "fixar-kille".)

I morse sken solen från molnfri himmel och havet låg lugnt och fridfullt och inspirerade till sim.

Jag kände mig som ett litet lätt spektakel när jag klev ut i vattnet och drog på mig rosa badmössa för att dels vara synlig i vattnet och dels för att hålla håret ur ögonen. Just den outfiten verkar inte höra till den vanligaste här i dykmeckat men som triathlet så är man ju van vid att folk tycker att man är lite halvknäpp.

Jag var bara så sugen på att simma, ett perfekt sätt att ta i med kroppen utan att dö av värmeslag här i hettan.

I går snorklade jag och Roger vid ett korallrev som kallas Coral garden och trots det lite stökiga vädret och att det var en bit att simma från båten så avböjde vi att bli bogserade av en mindre båt, som alla andra turister. Med snorkel och cyklop var det bara att veva på och jösses vilken härlig känsla. Det var en hel del motstånd i vattnet och jag tog i så överarmarna värkte. Dessutom kändes det som en klockren övning att skippa strulet med anding och rotation och lägga fokus helt på vattenläge, stabilitet och att få tag i vattnet. Ljuvligt och flåsigt!

I dag fick jag sällskap av en söt sköldpadda som jag fick syn på nere på botten. Jag menar hallå!! Hur fantastiskt är inte det? Återigen känner jag bara djup tacksamhet över hur utomhusträningen skänker så mycket mervärde i form av magiska naturupplevelser. Koraller, fiskar ... hela landskap av varelser som ser lite utomjordiska ut.

Roger dök upp med en undervattenskamera som han lånat av dive mastern Conan. Förutom fina bilder så filmade Roger en snutt när jag simmade och jag kan bara konstatera att jag har bra mycket att öva på ... suck. Blev lite besviken på mig själv faktiskt. Trodde att det skulle se bättre ut.

Nu är det dags för några PT-timmar i sim. Jag har svårt att hålla kroppen spänd. Jag ser på tok för slapp ut och det ser ut som jag simmar enbart med armarna, vilket verkar rätt onödigt jobbigt. Ja det är en hel del som kan justeras helt enkelt så det tänker jag försöka ta mig an.

Det gäller att hålla koll på korallerna så att man inte skadar dem eller sig själv.
Det finns mycket att slipa på teknikmässigt. Svårt med kroppskännedom.

Triathlon är ju inte allt här i livet ...

torsdag 27 november 2014

Hämtar kraft på en Robinsonö

Jag har inte försvunnit från jordens yta eller simmat vilse ... jag har semester i solen på en äkta paradisö. 


Kvällspromenad runt ön. Härlig stämning, doft av eld och regnskog.

För första gången någonsin så har Roger och jag semester utan barnen och vi VILAR! Vi cyklar inte 10 mil, springer inte långpass eller kör ett triathlon.
– Det är ju omväxlande att sitta här mitt emot dig, kika upp och se dig läsa en bok. Det är nog första gången, sa jag precis till Roger och vi skrattade gott.

Riktigt trevligt är det också! Men imorgon har vi fullspäckat schema. 06:00 på morgonen så är det avfärd ut på havet, vi ska spana efter delfiner i soluppgången. Sedan ska vi tillbaka hem till dykcentret där vi bor, käka lite frukost och sedan iväg igen med båt för att gå i land och titta på ett vattenfall högt upp i bergen. Därefter blir det grilling, bad och snorkling på någon av alla de robinsonstränder som finns här runt om Puerto Galera där vi bor.

Att ordna en hel dag med utflykter, båt, personlig service och egen kock kostar inte mycket här. Dessutom känns det kul att skapa arbetstillfälle åt dem som jobbar här och som ständigt är på jakt efter nya sätt att tjäna sitt uppehälle.

Filippinerna är fantastiskt, livskraftigt och på sina håll otroligt fattigt. Det sätter saker och ting i ett nyttigt perspektiv att se de svårigheter som den fattiga befolkningen kämpar med här till vardags och samtidigt se deras glädje i ögonen ... Om det skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Men det här är ingen reseblogg och jag är ju inte heller resereporter  (Okej då ... bara ibland :-))... så jag behärskar mig och bjuder på några bilder från dagens lugna äventyr.

Detta är på riktigt. Färgerna är klara och allt är otroligt vackert.

Dagens aktivitet: Rogers dyk. På väg med tuber till båten.
Lastar båten som bara ligger precis utanför dykcentret där vi bor.

Lyckat dyk medan jag låg på båtrelingen och solade. Perfekt!

Dykning i världsklass säger de som vet.



tisdag 18 november 2014

Årets bästa tävlingsminne

Amfibiemannen – svaret på vilken tävling som ruskade om och satte flest spår i mitt hjärta och mitt pannben blir – Amfibiemannen. Oväntat nog inte Ironman.

 

Den här bilden är värd att visa igen!!

Det är härligt att så här års blicka tillbaka på ett år, en säsong, med mängder av fantastiska tävlingsupplevelser. Det har varit ett galet år för mig på många sätt och även om det inte är tid för årskrönikan än ... så kan jag inte låta bli att redan nu plocka fram några riktigt magiska minnen.

Minnen av att jag var mitt bästa jag när det gällde. Minnen av att uppslukas helt av stunden med själ och hjärta och plocka fram en kraft som hjälpte mig att åstadkomma något som jag själv inte trodde var möjligt.
Ironman var självklart precis allt det där men Amfibiemannen står sig stark som arrangemang och upplevelse när jag summerar sommaren.

För mig, som bär på en slumrande vattenrädsla, var Amfibiemannen med sina 5 km simning ett ordentligt kliv utanför min egen comfort zone. Och det är just där som det magiska sker och som får mig att ranka just den här tävlingen så högt av alla fantastiska lopp jag genomfört i år.

Att aktivt utmana sig själv och göra saker “man inte vågar” bidrar till att man växer som människa, det bygger upp självkänslan och jag vågar påstå att livet blir lite roligare och jag tror att det är en bra övning i att inte vara rädd för förändring och sådant som är okänt och obekvämt.

Att då och då ta en risk bidrar till känslan av att leva. Och tack vare min förmåga att utmana mig själv (det händer även yrkesmässigt, känslomässigt och på andra plan i livet) så skulle jag påstå att jag på många sätta lever ett rikare liv.

Amfibiemannen var precis en sådan upplevelse. Jag gjorde något jag inte vågade, jag utmanade mig själv och fick uppleva en dag där jag till 100 procent var närvarande, fokuserad och helt och hållet i acceptans över var jag befann mig (mestadels i hemska vattnet) och hur det kändes (jobbigt).

söndag 16 november 2014

I'm a runner

I bland känns mörkret väldigt mörkt, tröttheten efter jobbet mördande och det råa kalla novembervädret otroligt kompakt och stegen tunga. Trots det så blir resultatet ändå kärlek. Löpkärlek. Glädje. Tillfredsställelse.

 

Löpning är en stor energikälla.

Den här veckan har mitt motto: "lite är bättre än inget" fått råda och syftet med träningen har enbart varit välmående. Jag har sprungit fyra pass. Inte för att bli snabbare och inte för att jag ska bli starkare eller bygga distans.

Jag har enbart sprungit för att jag vill, för att få ny energi och hur ett rent hygienperspektiv.

Hur stor ovilja jag än känner över att ge mig ut i mörkret så är det inget alternativ för mig att välja soffan istället för rörelse. Är jag så här novembertrött som jag känner mig just nu så är det just löpning jag behöver.

Och vid varje enskilt tillfälle så blir slutsatsen den samma: Ett pass ångrar man aldrig. I löparkläder och skor blir novemberkylan mildare, det gråa vackrare och tröttheten rinner av.

I dag njöt jag extra av att springa i dagsljus, trots den gråa himlen och råa luften. Knappa 12 km i härlig skogsmiljö tillsammans med älskling och inombords sken solen.


måndag 10 november 2014

Fem avslöjande frågor

I bloggvärlden finns ett trevligt fenomen som går ut på att en bloggare svarar på avslöjande frågor om sig själv och utmanar ett gäng andra bloggare att göra detsamma. 

 

Olympisk distans gör jag helst när jag har en dag med obegränsad tid för träning.

Jag har insett att jag har varit usel på att anta dessa utmaningar när de dykt upp och jag skäms över att jag verkat så nonchig – det har ju inte alls varit meningen. Tvärtom så blir jag jätteglad över att någon tänker på mig och dessutom länkar till min blogg ... vilket får mig att inse att jag inte ens har en länklista på min blogg. Det har bara inte blivit av! Jag har ju massor av inspirerande, bra, trevlig, imponerande och beroendeframkallande bloggar i mitt vardagsliv. Jag ska verkligen se till att lägga upp en lista hos mig också.

Nu till utmaningen som jag fick av Malin som har supertrevliga bloggen, med den charmigaste titeln, som jag gissar är ganska stor och populär: Rund är också en form

1. Vilket livsmedel kan du inte leva utan?
Hmm ... livsmedel? Spontant skulle jag vilja svara paraply, handskar och borste, för det är sådana där prylar som jag alltid bär med mig och alltid kollar att jag har i väskan, så hör års. (Jag fryser så lätt om händerna och mitt lockiga hår blir helt crazy av duggregn, utan chans att borsta) så livsmedel ... jag vet inte. Ordet livsmedel klingar tillsatser och xanthan gummi (bindmedel) i  mina öron. Ska jag svara något något så säger jag Verum hälsofil. Superdyr fil som jag ända satsar på trots priset. Jag tror på kraften i de där bakterierna.

2. Godaste efterrätten?
Nygräddad chokladkaka med vaniljglass. Jag är som de flesta tjejer helt galen i choklad. Jag väljer alltid choklad om det alternativet finns. Ska jag välja en nyttigare efterrätt så säger jag vanilj yoghurt, med bär, valnötter och lite, lite flytande honung.

3. Vad tränar du helst en dag när du har all tid i världen?
Och om det är sommar? Då blir det en triathlondag, en olympisk distans men med lite paus och kanske en lunch mellan cyklingen och löpningen. Finns inget mer tillfredställande enligt mig.

4. Bästa träningsredskapet?
Våtdräkten!!!!! Jag älskar min våtdräkt som börjar bli lite trött och sliten nu ... Och det får mig att tänka på programmet "I huvudet på Gunde". Har ni inte sett det avsnittet med Anders Olsson så gör det bums! Det programmet är magiskt. Den mannen är magisk. Tankens kraft är magisk och SIMNING är magsikt. Tänk att vatten och lite sim kan förändra en mans liv så radikalt!!

5. Vad är du mest tacksam för just nu?
Åh ... jag är nog bara så nöjd och glad över att jag lever mitt liv fullt av vardagar som är BRA. Jobb, familj, helger, träning ... det rullar på och jag är så lyckligt lottad över att vakna på morgonen med känslan att nu börjar ännu en bra dag i mitt liv. Så har det inte alltid varit! Och jag tar det inte förgivet.

Och vem vill jag ska få denna utmaning? Jag klurar lite på den och återkommer ev. Men här har ni i alla fall min svar!

Tack Malin för utmaning och länk!




söndag 9 november 2014

Powermusiken som ger mig lätta ben

Starka positiva upplevelser fäster starkt i minnet. Med viss musik i örat kommer just den låten förevigt vara kopplad till lyckan du kände just då och där. Detta kallas betingning och kan vara riktigt användbart om man medvetet vill öka lusten till tex löpning.

 

Musik kan stärka löpkänslan.

Jag har en dryg timmes lång spellista på Spotify med låtar som betyder något extra för just mig på ett eller annat sätt. Nästan samtliga väcker känslominnen från riktiga lyckostunder som jag upplevt under de senaste åren. En del är kopplade till träning eller löpning som till exempel Rihannas låt "Diamonds" från 2012 som jag och Roger lyssnade på i bilen på väg hem från mitt första löplopp på 10 år eller så och jag hade överraskat mig själv och alla andra genom att prestera långt bättre än tippat.

Det var en fantastisk stund där i bilen. Jag satt trött och stolt, full av endorfiner med höstsolen som värkte in genom vindrutan och vi hörde låten för första gången. Jag satt i bilen bredvid Roger min nyfunna kärlek och musiken präntades djupt in i mitt hjärta. (Även om jag tycker att det finns många bra mycket bättre och intressantare låtar än just den här.)

Nu mera är "Diamonds" en riktigt power-låt som lyfter mig ur dagar när jag hellre vill ligga kvar i sängen, den ger mig energi att ta tag i surdegar på jobbet och den ger mig extra fart i benen när jag är ute och springer med musik i lurarna.

Andra låtar som jag samlat har jag upplevt vid målgång under ett lopp, vid någon riktigt efterlängtad depå, en solig fredagkväll på stan efter jobbet eller under en hel solig sommar.

Låtarna tillsammans har burit mig många löpmil, genom regn, kyla och även burit fram mig på skidor.

Den här helgen har varit stressig. Kalas, fix och trix. Det var läge för en löptur med musik. Kort för att tiden inte räckte men det var ett måste att klämma in en kort runda. Jag drog igång min powerspellista, tassade i väg ut förbi mina grannars hus och redan innan jag lämnat min egen gata spred sig välbefinnandet och gåshuden över kroppen!

Min välbekanta löparvy kan också framkalla gåshud. Allt handlar om goda minnen.

lördag 8 november 2014

Det här med träningshetsen

Friskis & Svettis generalsekreterare tycker att det är dags att lägga ned träningshetsen. På Svt Opinion i vecken pekar han ut triathleter och elitmotionärer som genomför extremlopp som källan till det onda. Det är vi som tränar hårt och mycket som ser till att de som aldrig kommer sig för stannar på soffan.

 

Här är en bild på mig när jag träningshetsar som mest i somras!

Jag tycker naturligtvis att herr generalsekreterare har fel. Men jag är förvånad att just han tror att det ligger till på det här viset. Däremot så har jag full förståelse för att de som tränar som jag gjorde för ett par år sedan (1-2 gånger per vecka max en timme), eller inte tränar alls, tycker att det jag gör idag är en slags hets.

Jag skulle också ha reagerat på samma sätt om jag inte hade upptäckt det jag upptäckt nu. Om jag inte hade haft turen att snubbla på den där nyckeln som lett mig till mitt nya mycket rikare och starkare liv, som jag lever idag.
Som jag ser det så är det en ren tillfällighet att jag öppnade mitt sinne för den här världen och jag är tacksam för att jag var mottaglig för det. (Och om du är nyfiken och verkligen vill lyssna så berättar jag hemskt gärna om den där nyckeln och skulle göra mitt bästa att guida dig fram till dina egna nycklar.)

Jag tränar allt som oftast många timmar i veckan och ibland blir det inga timmar alls. När det är tävling så läggs 10-12 timmar till kontot men både före och efter så vilar jag i dagar utan att springa en meter.

Sofie Lantto som har kört en del Ironman och swimrunlopp och en hel del annat, skriver på sin blogg:

"Om jag slår ut min träning på ett år så tränar jag en timme om dagen. En endaste timme. EN av dygnets 24 timmar. Tänk också på att jag gör ett gäng tävlingar varje år som är 11 timmar eller längre. Det betyder 10 andra dagar jag gör noll och ingen direkt fysik aktivitet. Ska jag vara krass så tycker jag det är ett minimum för alla. Alla! En timme. Rörelse på något sätt. Helst något som du ser som en belöning och inte ett straff."

Det är utmärkt sammanfattat och jag är förvånad över att JAG tycker att den träningsmängd som jag ägnar mig åt idag inte är särskilt mycket. Däremot så är det kanske maximum av den tid som går att pressa ur livet med heltidsjobb, familj och någon form av socialt liv. En timme om dagen är inte mycket träning för en kropp. Det är egentligen skrämmande lite ...

Och angående Friskis & Svettis så är det bara att beklaga. Friskis är mitt gym där jag tränar på lunchen och igår ... då packade jag mina prylar i Ironmanväskan innan jag gick dit.

onsdag 5 november 2014

Alla kan göra en Ironman

Om du frågar mig så skulle jag säga: alla kan göra en Ironman. Men att bestämma sig för den typen av utmaning kräver en viss typ av människa det kan inte förnekas, men ändock, vill du, tränar du för det så ja, då går det. Jag har ju gjort det.

 

Med lite övertygelse så växer de flesta en bit!

– Det måste vara kul att vara en sådan talang!
Det var min kollega Mia som uttalade just de orden idag och syftade på mig.
– Talang? I att skriva menar du? (Vi jobbar ju med journalistik)
– Nej jag menar på löpning, sport och sånt.
– Va!!! Jag???? Haha, nehej du, jag är allt annat än en talang.
– Men lägg av Helena! Klart du är, det är ju inte alla som klarar av att genomföra en Ironman.

Jag fortsatte och skratta och försökte övertyga min kollega att jag faktiskt är ganska talanglös på alla tre grenarna. Jag har sett så många andra som bara lägger sig i vattnet och simmar iväg en hel bassänglängd redan vid första försöket och jag ... ja jag jublade när jag klarade fyra armtag med en andning efter timmar av tragglande.
Men medan jag pratade såg jag i kollegans ögon att nej ... hon trodde mig inte. Hon trodde jag bara var blygsam eller att jag var rädd för den berömda jantelagen.

Jag träffade en annan tjej för ett tag sedan. Låt oss kalla henne för Lisa. Lisa har en man som är en supergrym triathlet och cyklist. Han kör snabba Ironman och Vättern fixar han på 8-9 timmar. Han är grymt vältränad.
När den här killen fick höra att jag skulle göra Ironman i somras så förstod jag att det var han inte helt nöjd med.
– Jag antar att du har tränat lite i alla fall, sa han på pre-racemötet, en Ironman kan man inte precis lufsa igenom.
 Jag bara stirrade på honom och trodde inte mina öron men jag känner igen hans typ.
Att jag som "vanlig kvinna" ger mig på hans tuffa grej får hans prestation att verka mindre ... anser han. För hallå! Jag ser ju inte ut att vara en superwoman, jag är ju ganska vanlig och vad ska folk tro då .... att alla kan göra en Ironman eller vad då?
Och tillbaka till den här killens fru, som vi kallar för Lisa, vad har hon med storyn att göra? Jo – Lisa är en löpare, och en grym sådan, fast hennes självbild är en helt annan. Lisa springer nämligen en halvmara på typ 1:30 och vem som helst kan se att hon är superstark men att hon springer fort, det vill hon absolut inte hävda och att hon skulle klara en Ironman ... nej, det kan hon absolut inte tänka sig ...
Visst är det lite synd ändå? Tänk om hennes man skulle säga:
– Älskling, klart du klarar att göra Ironman bara du vill!

Så om Lisa läser det här, eller någon annan som funderar på det där med Ironman så säger jag:
– Kör! Bestäm dig. Träna så ofta du hinner, prioritera vilan och låt det ta lite tid att bli redo, två år eller varför inte tre? När det närmar sig så gör du en energiplan och sedan ... är det bara att kasta sig ut på banan och ha en superkul dag! Ytterst så är en Ironman en resa och en kamp mot och med dig själv.

Lycka till!

Stunden i foliefilten ... jag lovar att den är värd att kämpa för!

söndag 2 november 2014

Österlen Marathon en ljusfest

Hard core-löpning, i mörker, tjock dimma timmarna innan midnatt. Österlen Marathon var en upplevelse olik något helt annat – långt ifrån Ironman-gloryn och Lidingöloppets massproduktion.


Klar för start Österlen Marathon 2014.

Det var ett spontan infall i veckan. Jag tittade på Roger och sa:
– Jag vill springa marathon med dig under Österlen Lyser-festivalen under Alla Helgons helg.
Roger tittade på mig, skrattade och sedan var det bestämt.

Jag fixade ett trevligt, otroligt prisvärt boende på en konverterad grisgård bland fälten utanför Simrishamn. Värdparet försåg oss med sköna sängar, ordentligt med frukost och trevliga samtal.

På eftermiddagen när novembermörkret började sänka sig över Österlen, ni vet i det där läget när man tycker att soffan känns fantastiskt skön och mörkret utanför fönstret känns ogästvänligt och kallt, då var det dags att ta sig till tåget i Simrishamn som skulle ta oss till starten vid en liten idrottsplats i en by vid namn Gärsnäs.

Så fort vi kom till tågstationen och såg alla löpare så tändes gnistan:
– Det här är äkta! De som är här på den här perrongen är löpare för att de älskar löpning, konstaterade vi förtjust och njöt av stämningen.
Känslan av sammanhållning och samförstånd infann sig direkt i gruppen med samma destination.



Lite gnista tänds i ögonen på Roger av stämningen.

Vid starten gjorde arrangörerna sitt bästa med enkla medel för att höja stämningen ytterligare. Färgade discolampor och partymusik mötte oss när vi klev in på den blöta idrottsplatsen.

Rogers och min taktik var att hålla oss i omklädningsrummens värme fram till start. Vi pimpade oss en smula med några ljusstavar. Kontrollerade pannlampa och drack Kiviksdryck. Vi hade gjort en grov miss och inte lyckats fixa något att äta timmen innan start. I vanlig 08-anda trodde vi (trots att jag vet bättre) att det skulle finnas en kiosk med Snickers eller något liknande åtminstone på tågstationenen icke ... Vi fick förlita oss på den kolhydratsstinna lunchen vi ätit och lite smågodis vi hade i bilen.

Loppet var verkligen något utöver det vanliga. Mörkret var komapkt och dimman ovanligt tät. Lampor, reflexvästar och ryggsäckar pyntade med julgransbelysning bildade en lång tyst orm som slingrade sig iväg i mörkret.

Peppande musik och ljus.

Pimpad med ljusstavar.

Roger och jag höll högre tempo än planerat, men benen kunde bara inte ta det så lugnt som egentligen var rimligt. Jag var nära att trampa ned medtävlandes hälar och vi sprang om tills vi kunde hålla vår fart kring 5:30 som kändes bekvämt.

Starten.

Vid medeltidsslottet Glimmingehus.

Mörkret och dimman var så kompakt att vi inte såg backarna, varken uppför eller utför. Gropar i asfalten överraskade och byar med tända marschaller kändes som peppande balsam för huvudet. Vätskestationerna bjöd på vatten och sportdryck. Vid Glimmingehus hade någon snäll själ ställt fram en burk med kakor som Roger och jag tacksam åt av och vid Halvmaramålet fyllde vi på med banan, snickers, salta chips och blåbärsdryck.
 
Halvmaran gick i bra tempo och med humörflaggan i topp. Vid 26 km började min kropp protestera. Tempot gick ned. Vid 32 km började vi längta efter varje avverkad kilometer. Vätskestationer och vägar kantade av marschaller blev ännu viktigare, bruset från havets vågor kändes maffigt magiskt och fiskebyarna varma och välkomnande, men sedan var vi ute i mörkret igen. Sista biten lutade svagt uppför, vägen tycktes aldrig ta slut.

5 km kvar och jag är inte jättepigg.

Det lilla målet på torget i Simrishamn levererade hög stämning, ljuseffekter och pepp.
– Nu kommer det två där nere med pannlampor. Vilka hjältar och de springer hand i hand!

Öm och lycklig var vi äntligen i mål och nu är jag ännu mer imponerad av mig själv: Hur gjorde jag där i Kalmar? För igår på Österlen var jag ju inte en enda minut snabbare än i somras. Ett marathon är en ordentlig utmaning!

Tack kära Österlen!

Snyggaste målfotot på länge!

söndag 26 oktober 2014

Långpass i mörker

Min definition av en perfekt söndag: långfrukost, långmys i soffan och sedan långpass löpning. Vad mer behöver man prestera en mörk oktobersöndag?




Möjligen skriva två inlägg på bloggen under samma dag. Det händer inte så ofta. (Jag läste någonstans att Blondinbella gör 8 inlägg om dagen riktade mot 8 olika målgrupper, för att lyckas med att driva riktigt mycket trafik. Smart tänkt!)

Jag kan konstatera att jag har fått in rutinen ett långpass i veckan igen efter skador och sommarens tävlingar.

Jag startade lite omvänt med Lidingöloppets 3 mil och har sedan backat ned till 15 km. Förra helgen sprang jag terräng i Hellas friluftsområde i Nacka med min väninna Irmi. 15 km kuperat tar lång tid att avverka konstaterade vi. Men desto bättre, vi hann prata om både det ena och det andra.

I dag blev det pannlampslöp i sällskap med min älskling. Pannlampsskenet gör hela löpupplevelsen mer äventyrlig. En härlig känsla att springa genom tyst skog inbäddad i mörker och som i dag i mild, nästan lite för varm, temperatur. Handskarna var överflödiga och mössan hade kunnat få stanna hemma.

Tempot var lugnt och enbart behagligt. Sällskapet var gott och kroppen kändes glad. Jag hade kunnat fortsätta i det tempot hur länge som helst.

Klara träningen i vintermörkret

En timmes längre sömn nu på morgonen. Inte så dumt. Baksidan är tyvärr att nu börjar vintermörkret på allvar. Jag tillhör en av dem som kan ha det riktigt tufft med mörkret. Nu gäller det att kämpa och jag vet att träningen blir ännu viktigare.

 

Förra helgen blev det 15 km terräng, i dag siktar jag på 18 km.

7 knep som hjälper mig mot vintertrötthet

1. Träna ute. När det blir vinter är det naturligt att få en impuls att lägga ned utomhusträningen och kura inne i varma gymmet. Jag anser att det är ännu viktigare att tänka tvärtom. Under helgen gäller det att få till passen ute i dagsljuset och under veckorna så piggar även de blöta, kalla passen upp. Frisk luft är bästa energikicken.

2. Låt lunga långpass bli riktig lugna. Något som jag verkligen uppskattat med de senaste vintrarna och höstarna har varit långpassen. De blir kravlösa och lugna på riktigt, precis som de ska va. Flera timmar i mustiga syrerika skogar, lugnt tassande. Efteråt är kläder och skor blöta och leriga och kroppen tacksam och helt slut. Middagen smakar himmelskt och sängen blir sååå skön.

3. Investera i färska bär och grönsaker. Det är svindlande dyrt, 29 kr för en lite ask hallon, men den lyxen är jag och familjen värd. Jag fyller shoppingkorgen med bär, färska och frysta, tomater och massor av grönt.

4. Ljusboosta på lunchen. Redan tidigt på vintern börjar jag medvetet ta mig ut på lunchen och söker upp soliga platser. Det blir en fin rutin att gå ut och lapa sol en stund varje dag under vintern, i januari känns det ofta livsviktigt.

5. Se över arbetsplatsen. Om det är möjligt så gör jag allt för att ha en arbetsplats på mitt jobb vid ett fönster. Skillnaden att sitta när dagsljuset och inte är mördande. Jag har provat båda. Och när sol finns låter jag den strömma in, trots att den stör och jag knappt kan se skärmen jag jobbar på.

6. Njut av det lilla. När det är mörkt och deppigt gäller det att aktivera sina sinnen och njuta av livets små ting. Ett tänt ljus vid frukost, extra tid med bastu och lugn efter träning, middag med goda vänner, ett riktigt gott glas rött, en ny lyxig hudcreme till den torra vinterhyn.

7. Gör upp eld. Sedan mina barn blivit stora har jag tappat bort traditionen att bara gå ut och göra upp eld vid havet eller vid pulkabacken. Men jag älskar det! Det är en given succé och alla kinder blossar garanterat efter en dag ute med korvgrillning.



torsdag 23 oktober 2014

Tävlingarnas baksida

Sju långlopp den här säsongen och ett gäng långpass med övning i att ta energi. Resultat? Ett otäckt och starkt sockersug.

 

Ironman var värt allt socker i världen.

Jag blir mer och mer övertygad: Den enroma konsumtionen socker som sker under alla långlopp bland motionärer kommer att ge ett bakslag. Gel, liquid, power balls, bars, sportdryck, godis, bullar, cola ... Jag vill inte ens tänka på vad mycket sh-t jag har stoppat i mig under den här säsongen. Dessutom har jag TRÄNAT på att få i mig eländet.

Det första jag tänker när jag går i mål är: TANDBORSTE!!! Efter 4, 5, 12 eller 14 timmars konstant tuggande på något sött så känns det som att tänderna ska ramla ur munnen när som helst, jag kanske inbillar mig, men ibland känns det som att de värker. De är hur som helst alltid helt ludna. Jag lärde mig snabbt att plocka ned tandborsten i packningen bland ombyteskläderna.

Jag läste i Tandläkartidningen att forskare har upptäckt att långdistansare får sämre tandhälsa än andra. Och skälet de angav var inte gels, utan mindre mängd saliv, som tydligen är kopplat till fysiskt arbete. Det får mig att bli än mer övertygad att 14 timmars triathlon innebär 14 timmars frätande på emaljen. Och det kan det väl vara värt, en eller två gånger om året men kanske inte sju gånger ...

Förutom detta så har jag konstaterat jag jag efter sommaren drabbats av ett brutalt sockersug. Min tidigare naturligt rena kost (hyfsat ialla fall) är inte längre självklar. Jag hör mig själv föreslå pizza och  pasta till middag, jag går med stora bedjande hundögon till min kollega på jobbet som jag vet har ett aldrig sinande godisförråd i lådarna eller så slukar jag hela fruktkorgen på jobbet i ett desperat försök att inte ta en stor kopp choklad i stället för kaffe.

Jag trivs inte och muttrar surt att det beror på de där jädrans liquidsen som jag tvingat i mig. För att inte tala om alla mängder gelépowerballs jag tuggat och ibland svalt hela.

Jag slåss just nu med näbbar och klor mot sockersuget genom att äta noll socker och väldigt begränsat med bröd och dyligt.

I dag har min meny sett ut så här:

Frukost
Verum fil, osockrad müsli, hallon, valnötter
Mellanmål
Mörk frukt- och nötbbrödskiva med ost, skinka och tomatskivor.
Lunch
Kryddstark linsgryta, ett ägg, fetaost
Mellanmål
En skiva lingongrova med gräddost + grön smoothie på bland annat spenat, broccoli, avocado
Middag
Omelett, med tomat, spenat, lök och knaperstekt bacon

Jag har också ätit en banan och ett äpple.
Ganska ordentligt med mat. Jag har inte varit hungrig men jösses vad kroppen njöt av den där skivan lingongrova, som innehåller en smula socker, och hjärnan kändes plötsligt knivskarp. Läskigt att känslan blir så tydlig.

Tränat har jag också gjort: 50 min styrka på lunchen. Dryga 5 km snabb löpning (nåja) efter den där lingongrovan. Torsdag idag ... Fyra dagars strikt kost! Hurra!!!



tisdag 21 oktober 2014

Det här är också jag - del 1

Träning är för de allra flesta en del av fritiden. Huvuddelen av dygnet ägnar jag åt något helt annat – nämligen jobba. Ni känner mig som triathlonrookien, eller tränings-bloggar-Helena. Nu tänkte jag att det är dags för att skriva några inlägg som handlar om andra delar av mitt liv.

 

Redaktionschef Helena Nimbratt hemma hos Carl Jan Granqvist.


Herrgårdar, slott, antikviteter och kulturhistoriska miljöer, toppat med lite lyxig shopping och vackra miljöer. Så ser min tillvaro ut mellan 08:00-17.00 som redaktionschef på magasinet Gods & Gårdar. Och ibland klurar jag på vilken champagne som är bäst.

Allt detta gör jag såklart vid min dator, på en vanlig redaktion. Jag går på en del pressvisningar, gör reportage ibland och det händer att jag åker på en resa. Men mest handlar mitt jobb om rent journalistiskt hantverk: Från minsta lilla bildtexten till ... you name it! Vi gör allt som behövs för att få tidningen till tryck varje månad.

Bästa jobbet.
Helt underbart kul! Och det är som journalist och redaktionschef som de allra flesta tänker på mig ... Dem som jag träffar irl.

Som liten tjej satt jag alltid djupt böjd över dagböcker, brev, randiga block och skrev så pennan glöddde och drömde om att få skriva i tidningar. Jag satte upp det som mål och jobbade lika fokuserat mot det målet som jag jobbat mot simningen ... ni som följt min blogg fattar! :-)
Och på den tiden så satt all inspiration i pennan och i pappret och inte som nu i tangentbordet i min MacBook. Fint brevpapper skulle det vara, med hästar, hjärtan och Hello Kitty-motiv.

Jag uppskattar fortfarande fint papper och magasin. Det finns inget som är så speciellt för mig som att plocka upp ett svalt, nytryckt nummer av det senaste alstret. Att sakta bläddra och se resultatet av en hel månads hårt arbete är ren och skär lycka.
Lika fantastiskt är det att tack vare sociala medier och den digitala utvecklingen få omedelbar kontakt och respons från engagerade läsare. Att publicera en artikel på webben med ett enda klick är en annan helt fantastisk upplevelse.

I morse satsade jag på morgonsim och jag fortsätter utmana mig själv fartmässigt. Målet är att bli riktigt flåsig och varm i kroppen, 1100 m och 30 minuter senare klev jag upp nöjd.
Dagen fortsatte till stor del i fotostudion. En frisör och make up-artist fixade och vips hade jag långklänning och lösögonfransar för en extra fin redaktionsbild till årets sista utgåva av Gods & Gårdar nr 12! Den går inte att missa kan jag lova. Vi blev så fina!!


I nummer 11 finns resultatet av mitt besök på Saxå Herrgård.

Carl Jans hem och Saxå herrgård i Bergslagen.

En sista hand läggs vid dukningen av värden själv.

Förrätten plåtas av min kollega Roger, kräftsoppa och brioche.
Som smakade gott till lunch i herrgårdens hjärta – köket.
Otroligt vackert kring Saxå, väldigt grönt och inte alls jul ... så går det till!


lördag 18 oktober 2014

Kombopass i simhallen

Först grillade jag Roger i gymmet och slog dövörat till när det komma vilda protester när kettlebellen utmanade både stabilitet och styrka. Sedan fick jag igen i vattnet: Roger tvingade mig att köra brännande bensparkar och sedan trycka på med ordentlig fart.

 


Sovmorgon. Långfrukost i ett tyst hus. Ingen tv, ingen mobil ... inga sociala medier. Bara jag och Roger. Sedan packad vi en stor träningsväska och drog till simhallen för att både köra styrka och simma.

Roger är inte killen som trivs i gymmet. Han tycker det är värdelöst att köra 3x8 reps, sitter och gäspar och undrar när passet ska börja. Samtidigt så är det just lite styrka som min starka Ironman behöver, för att bli ännu starkare och framförallt stabilare. Så min uppgift i dag var att visa ett gäng övningar, en del traditionella enkla för de stora musklerna och en del fiffiga mer funktionella.
Vi körde 1,5 timmar.

Sedan var det min tur att bli grillad. I vattnet. Och ja, jag lovar det går att bli överhettad även i en sval bassäng. Grejen är att jag är ganska dålig på att pressa mig när jag simmar, helt enkelt för att jag gör av med en massa energi på att fundera på annat än att simma.
I dag så tvingade Roger mig, under vilda protester måste jag erkänna, att köra benspark, med platta och med fenor och sedan utan. Det mest tillfredsställande var att jag faktiskt tog mig framåt med hjälp av benen utan fenor. Sist jag gjorde övningen eldade jag mest för kråkorna.

Nästa steg var att köra några race. Eller snarare så bad jag Roger att simma i stadigt tempo med tanke att jag skulle försöka falla in i samma fart och rytm och hålla jämna steg.
Det här är så bra för mig.
1. Jag inser att jag kan simma bra mycket snabbare än jag gör. I vanliga fall fegar jag för mycket.
2. Jag inser att det är bara att simma på och jag behöver faktiskt inte grubbla så mycket på alla delar, rädsla osv.
3. Jag får en referens att förhålla mig till när jag kör själv. Det är den här farten som är målet. Jag vill ta mig sjutton kunna simma Ironmansimningen på 1.20 och inte 1.40. Jag kan ju!!!
 



söndag 12 oktober 2014

Långpass när livet slår till

Långpasset fyller den viktig funktionen att bygga uthållighet och syreupptagningsförmågan men långpasset har också en viktig meditativ roll för väldigt många. För mig har just den delen blivit livsviktig och nu börjar jag återigen att bygga distans – livrädd att bli skadad igen.

 

Långpass i regn! I love it!

I bland slår livet en hårt i huvudet. I bland är det inte läge att träna alls eftersom kroppen redan är hårt belastad av stress. I bland kan träningen vara just det som behövs för att rensa ut dålig energi.

Jag hade en tuff lördag som resulterade i att kroppen fylldes av känslor, stress och spänningar. Efter en god natts sömn så fanns bara ett fokus för mig under den här söndagen: umgås med familjen och ett långt, lungt långpass löpning.

Och jag hade tur: Vädret var så där blött, trist och burrigt så att de flesta vill hålla sig inomhus. Och jag vet att det är just under dessa förhållanden som den tillfredsställande känslan blir som störst efter passet.

Självklart så har jag någon mänsklig ådra i kroppen och var tvungen att brotta ned det spontana motståndet som trots allt uppstår mot att ge sig ut i vätan och kylan. Men så fort jag kom ut och kände regnstänket mot ansiktet och den syremättande luften så fick jag  belöningen.
Jag andades djupt, slöt ögonen ett ögonblick och kände hur stressen rann ut och ned över den våta vägbanan.

Musik i lurarna. In i min lilla, varma bubbla. Me, my self and I. Jag ser bilarna köra förbi och de stänker vatten över mina ben, men musiken tränger undan allt motorljud.
När regnet tilltar tvekar jag en smula och funderar på att vända men skjuter upp beslutet en kilometer till, och sedan ytterligare en. Vid dryga 7 km vänder jag och tassar tillbaka. När klockan visar 12 km fylls kroppen av styrka. Jag skjuter undan alla tankar på smärta. Mina otränade ben protesterar men jag ökar takten och njuter av mer fart den sista biten.

15 km, genomvarm, nöjd och målmedveten. Nu ska jag lyckas med löpträningen – no more skada. Hej högrre fart!
Men jag ska vara försiktig. Vila mycket och öka långsamt.

Mustiga härliga, blöta höst!

torsdag 9 oktober 2014

Helt normalt med morgonsim & backintervaller

Helena utan träning är en tråkig Helena. Det har hela familjen konstaterat! Det finns väl en och annan som skakar på huvudet och viskar "knarkare" ... Varsågod – jag bjuder på det!


Grymt nöjd efter mina backvändor x 10! Nu jäklar!

För mig finns det inget som helst motstånd i att ställa klockan lite extra tidigt och och glida ned i en sval simbassäng 06:15. Det är bara så lustfyllt, men jag har slutat prata om det på jobbet eller snarare jag har inte längre någon lust att försöka övertyga folk om att det faktiskt inte är så onormalt att röra på sig ett gäng timmar varje vecka, att det snarare känns onormalt att sitta ned flera timmar i rad om dagen.

Jag är som mest effektiv på jobbet när jag tar mig tid att träna en vända på lunchen. Träningen kan lyfta mig ur en dålig dag, den fyller mina energidepåer och tänder leendet i mitt ansikte.
Träningen ger mig inspiration.

– Ut och träna med dig, brukar Roger skoja om jag är hemma och är butter.

Är inte det det fiffigaste tricket vi har att ta till för att må lite bättre?

Morgonsimmet i dag slutade i triumf! Jag tog ett myrsteg framåt i rätt riktning men jag vet att ett myrsteg här och ett där är steg i rätt riktning, det är steg framåt. Trots oändligt många timmar i vattnet så är återvändandet till inomhusbassängen ett steg bakåt. Min rädsla sitter i simhallskaklet, i doften av klor, i ljuden. Av någon anledning förmår jag mig inte att vända direkt vid bassängkanten och simma längde efter längd i en sammansatt serie. Det har hänt väldigt ofta. I dag fick jag till 500 meter.

Taktik? Jag var bara rå och tuff mot mig själv: Hallå, jag vet ju att jag kan. Det finns helt enkelt inga ursäkter. 500 meter fick jag till och sedan några längder med mer fart. Kändes som att jag tränade simning på riktigt!! Vilket framsteg.

Men dagens avslut var ändå bäst när jag hängde med Tim 8 år på löpning i skogarna i Täby! Här pratar vi löparglädje, 50 barn med föräldrar drog runt i 2,5 km spåret. Tim höll god fart och så här fort har jag inte sprungit på mycket länge. Skogen var tjock av löparglädje och vilken fest det blev när barnen fick njuta av att ha kul med sina föräldrar!

När Tim pustade blev det 10 backintervaller. Jag försökte pressa mig så mycket det gick, jag ville mer än benen svarade och pulsen skönk snabbt efter varje vända. Väl hemma var jag både illamående och yr med andra ord – det blev en riktigt lyckad träningsdag!

Tim lägger upp taktik med kompisen.

Lite pep talk med pappa.

Otrolig uppslutning och så fantastisk härlig stämning!

Och för första gången på mycket länga sprang jag snabbt! Urhärligt!!