En halvmara efter frukost

Halvmaran kom spontant idag. Det var inte särskilt bra väder, rundan var inte heller spektakulär på något sätt, ändå kändes super att vara ute på vägarna och tuffa på i skön långpassfart.

Lillfamiljen ute på långpass.

– Ska vi satsa på ett lite längre pass idag? Mer än 15 km men kanske inte så mycket längre än 2 mil, resonerade jag med Roger innan vi gav oss ut på söndagslångpass.

Det är en liten chansning och svårt att veta exakt hur länge Edith vill sitta i vagnen. Det händer att hon ledsnar eller så sover hon gott under hela rundan och en stund till när vi väl är hemma.

Planen blev att springa längs Roslagsbanan 20 km och sedan ta tåget tillbaka. Om Edith vaknar och blir ledsen kan vi avbryta närsomhelst och åka hem. Närmaste tågstation kommer aldrig vara särskilt långt borta.

En vattentät plan!

Roger packade vagnen med förstärkningströjor, två kexchokladkakor och en flaska vatten. Edith klädde vi lite extra noggrant för att vara säker på att hon skulle hålla värmen utomhus i drygt två timmar. Sedan tuffade vi iväg.

Jag som oftast springer med vagnen framför mig njöt lite extra av friheten att bara hålla koll på mig själv. Vagnen rullade dessutom lättare än på flera veckor tack vare att vägarna var hyfsat snö och isfria. Roger sköt på och såg relativt opåverkad ut av den extra tyngden.

Starten kändes kanon och tempot blev av bara farten lite för högt. Det åtgärdades efter några kilometer och vi landade in på 5:50.

Sedan vi fick bebis så uppskattar jag än mer löpningen tillsammans med Roger. Det blir vår egentid och att Edith är med är inget hinder. Bara bonus!

Plankhundringar och vårigt långpass

18 km i lerig, blöt och härligt mustig skog. Våren, ska den komma så här tidigt eller är det bara en retsam teaser? Härlig löpning var temat under gårdagens långpass.

Först måste jag kolla:
Vet du vad plankhundringar är? Kan du gissa?
Om du är elitsimmare så har du garanterat simmat plankhundringar mängder av gånger.
–  Jag är ju van att träna elitsimmare men ni klarade ungefär 75 procent av passet, sa coach Victor efter fredagens simning i Tibblehallen.
Vid det laget låg hela fredagsgruppen på kakelgolvet och flämtade. Möra, utan energi.
Vi hade simmat plankhundringar som galningar efter en tuff styrketeknikserie som uppvärmning.

Plankhundringar går ut på att man först simmar 100 meter, häver sig upp ur bassängen och kör bålövningar, den ena tufars än den andra i antingen 60-90 sek. sedan hoppar man i igen, kör 100 meter F4 och upp igen, så många repetitioner som  det står på programmet.

I vårt fall var det 12 x 100 m planka med följande bålövningar x 2 varv:

1. Planka 90 sek
2. Sittande benspark 90 sek
3. Vindrutetorkare (pendla med benen från sida till sida) 90 sek
4. Ryggresningar
5. Höftresningar
6. Sit-ups

Jag gillade det här passet. Jag gissar att mina kamrater i gruppen hellre hade velat simma vanliga serier men jag tycker det är kul att testa nya upplägg och få idéer till träningen. När man väl har tekniken i simningen så måste man kötta lite för att det ska hända något. Perfekt för mig!
Jag slet verkligen, glad över att jag hoppade över det inplanerade styrkepasset kvällen innan.  Och jag slet med att hålla kontroll över magen under passets gång. På slutet modifierade jag övningarna lite för att inte tappa. Det kändes bra.

I går sprang jag långpass. Distansrekord efter graviditeten: 18 km. Med sol och isfria skogsvägar vart varje kilometer en njutning. Löpningen känns bra nu. Men jag löper med större respekt än tidigare. 18 km är inte snutet ur näsan. det är ätt att glömma när man tar det förgivet. Det krävs träning. det krävs styrka. Det krävs vilja och motivation.

Jag övade på att bara vara i den obekväma känslan på slutet när kroppen ville stanna.
Så här, precis så här kommer det att kännas under många timmar på banan i Kalmar i augusti.

Snabbdistans i snön

Planen att springa kring 17 km i 6:00 tempo reviderades till 12 km i betydligt snabbare takt för att hålla värmen i kylan.

En bild tagen snabbt så att vi inte hann bli kalla ... fanns inte tid att kolla resultatet ....

I dag blev det löpning i snöfall och - 6 grader. 
Vi blev lite överrumplade av kylan. När vintern mest har varit mild och varm så blir några ynka grader under noll riktigt kallt.

Jag har lite dåligt med bra kläder för vinterlöpning. Det blir liksom att jag tager vad jag haver och i dag klarade jag mig tack vare att jag packat med mig min Power Houdini som förstärkningsplagg. Den åkte på redan efter första kilometern. Trots att vi gick ut i mycket högre tempo än planerat (kring 5:00) var det svårt att få upp värmen, men tillslut så.

Under de senaste veckorna har jag och Roger långpassat tillsammans. Det innebär att vi måste hålla oss till asfalterade gångvägar och jag har varit orolig för att det hårda underlaget ska slita på benen. Men det har gått bra.

Det är otroligt trevligt att springa med sin partner. Både jag och Roger trivs med träning som ett sätt att umgås och jag ska säga att det är riktigt helande under spädbarnstider. Vi har det så trevligt.

I dag blev det 12 km i lite högre tempo än lånpasstenpo och det var riktigt kul. Jag var otroligt nöjd med känslan. Pulsen var låg och fin, benen lätta och det landskapet helt vitt. Det kändes bra hela distansen men när jag stannade slog tröttheten till och jag insåg att min kropp hade fått jobba på bra för att hålla farten. Men lite vila på det här så blev det ett kanonbra kvalitetspass.

Lätt känsla att springa långpass med sällskap

Långpass med trevligt sällskap och långpass utan någon att prata med. Som natt och dag. Det ÄR mycket trevligare med sociallöpning. Kilometrarna flyger förbi.

När vi har flyttat till vårt nya hus kommer detta bli nya standardrundan.

I går morse vaknade vi här hemma och hade en fulltecknad dag framför oss och med utmaningen att att både jag och Roger skulle hinna med träningen. Men så kastades planerna omkull och plötsligt hade vi hela dagen utan större måsten än att handla en och annan julklapp och dessutom sken solen.

– Vi springer, föreslog jag. Vi tar vagnen och springer tillsammans. Det kommer pigga upp.

Roger var egentligen inställd på cykel och var en smula ovillig, så jag var tvungen att retas lite och fråga om han hellre ville softa i soffan för att få honom att dra på sig löpkläderna som bevis att han minsann inte bangar lite fysisk aktivitet. Ett trick som alltid sätter fart på min älskling!

Väl ute så förkunnade jag:

– Vi ska springa långt! Bara så du vet.

Så det gjorde vi, långpass står ju ändå på schemat för oss båda under helgen och som vanlig piggnade Roger till efter cirka 10 km. Solen sken och vi improviserade fram en runda som gick ut på att vi skulle springa förbi bygget av vårt hus som ska vara inflyttningsklart den 22 mars.
Att springa är ett fantastiskt bra sätt att se och uppleva ett område. Det kändes extra kul att se vårt nya hem och verkligen känna känslan till fots i omgivningarna kring husen som snart är färdigställda.

Älskar att springa nära vatten. Här simmar man och springer med gott resultat.

Vi höll försiktiga 6:00 tempo. Det kändes bra med tanke på att underlaget övervägande var asfalt (jag har otrolig respekt för asfalt och känner noga så jag inte river upp gamla benskador) för att vagnen skulle rulla så mjukt som möjligt. Det var mycket folk ute och rörde på sig i skiftande fart. Vi stannade till vid vattnet och njöt av den spegelblanka ytan och Edith hon hann både somna, vakna och vaggas till sömns en andra gång innan vi var hemma och stoppade klockan på ganska prick 16 km. Vi det laget var jag vrålhungrig. Vi testade att grädda våfflor på bovetemjöl, vilket var en flopp. Resultatet smakade mest gräs och var väldigt torrt. Men jag idisslade i mig gräsvofflorna med skivad banan och lite tunt ringlad sirap, så de slank ned.

Decembervädret behöver väl inte kommenteras ytterligare. Varmt och gott.

Det var verkligen mysigt att springa med Roger och det är fantastiskt att Edith trivs så bra i vagnen. det är ju ingen självklarhet. Vi är båda fortfarande grymt nöjda med Bugaboorunner och nu har vi testat den på fler underlag än enbart asfalt. Väldigt lättkörd.

Det är bara att hoppas att det fryser på snart.

Första långpasset på ett år

För ett år sedan sprang jag och Roger Österlen Maraton. En liten tävling i total mörker, med reflexväst och pannlampa. Då var jag i vecka 8 och det blev den sista riktigt långa löpningen fram tills igår!

 

Liten bebis väntar på mamma hemma.

Det kändes riktigt, riktigt bra. Både igår och nu så här efteråt. Älskar känslan av att kroppen jobbar med att återhämta sig efter en ordentlig genomkörare. Och jag älskar känslan av att först förbereda med optimal klädsel för dagens väder, ladda med något inspirerande i lurarna och sedan tassa iväg i vetskapen om att här har jag en bra stund framför mig i löparskorna. Och stunden är bara min.

Jag har skjutit upp det här första riktiga långpasset i flera veckor. Både av osäkerhet på om jag är redo och på grund av tidsbrist. Men nu ville jag inte vänta längre. Trots att det stod 10-års kalas på schemat och jag hade planerat bullbak på morgonen så skulle jag iväg. (Bullar blev det och kalaset hanns med.)

Ut i skogen!

Jag kände inte regnet. Jag var bara förväntansfull. Och jag tror att jag nu även var redo mentalt. Självförtroendet börjar krypa tillbaka i mitt huvud, efter graviditeten. Jo då! Visst kan jag det här med löpning. Visst kan jag det här med styrketräning. Och jag kan ta mig tusan simma också. Lördagens simpass bjöd på riktig trängsel men jag lät inte det hindra mig. Jag rättade bara in mig i ledet och simmade med strömmen. Tog till paddlar för att inte tappa i fart och fick ett rejält armpass på 60 min.

13,4 km blev saldot under premiärlångpasset. 5:55 tempo i snitt precis enligt plan. Lungt och fint.
Jag har hunnit träna så pass mycket nu att jag också verkligen fick känna att det gick lugnt och lätt i början. Mot slutet lite mer kämpigt, men jag var bara glad. Inga känningar i benen. Ingen oväntad smärta. Och inget lufsande.

I am ta mig tusan back!!! 
Nu kan jag börja träna på allvar.

En bana och fullproppat. Inte så lätt att följa sin planerade agenda.

Långpass i mörker

Min definition av en perfekt söndag: långfrukost, långmys i soffan och sedan långpass löpning. Vad mer behöver man prestera en mörk oktobersöndag?

Möjligen skriva två inlägg på bloggen under samma dag. Det händer inte så ofta. (Jag läste någonstans att Blondinbella gör 8 inlägg om dagen riktade mot 8 olika målgrupper, för att lyckas med att driva riktigt mycket trafik. Smart tänkt!)

Jag kan konstatera att jag har fått in rutinen ett långpass i veckan igen efter skador och sommarens tävlingar.

Jag startade lite omvänt med Lidingöloppets 3 mil och har sedan backat ned till 15 km. Förra helgen sprang jag terräng i Hellas friluftsområde i Nacka med min väninna Irmi. 15 km kuperat tar lång tid att avverka konstaterade vi. Men desto bättre, vi hann prata om både det ena och det andra.

I dag blev det pannlampslöp i sällskap med min älskling. Pannlampsskenet gör hela löpupplevelsen mer äventyrlig. En härlig känsla att springa genom tyst skog inbäddad i mörker och som i dag i mild, nästan lite för varm, temperatur. Handskarna var överflödiga och mössan hade kunnat få stanna hemma.

Tempot var lugnt och enbart behagligt. Sällskapet var gott och kroppen kändes glad. Jag hade kunnat fortsätta i det tempot hur länge som helst.

Långpass när livet slår till

Långpasset fyller den viktig funktionen att bygga uthållighet och syreupptagningsförmågan men långpasset har också en viktig meditativ roll för väldigt många. För mig har just den delen blivit livsviktig och nu börjar jag återigen att bygga distans – livrädd att bli skadad igen.

 

Långpass i regn! I love it!

I bland slår livet en hårt i huvudet. I bland är det inte läge att träna alls eftersom kroppen redan är hårt belastad av stress. I bland kan träningen vara just det som behövs för att rensa ut dålig energi.

Jag hade en tuff lördag som resulterade i att kroppen fylldes av känslor, stress och spänningar. Efter en god natts sömn så fanns bara ett fokus för mig under den här söndagen: umgås med familjen och ett långt, lungt långpass löpning.

Och jag hade tur: Vädret var så där blött, trist och burrigt så att de flesta vill hålla sig inomhus. Och jag vet att det är just under dessa förhållanden som den tillfredsställande känslan blir som störst efter passet.

Självklart så har jag någon mänsklig ådra i kroppen och var tvungen att brotta ned det spontana motståndet som trots allt uppstår mot att ge sig ut i vätan och kylan. Men så fort jag kom ut och kände regnstänket mot ansiktet och den syremättande luften så fick jag  belöningen.
Jag andades djupt, slöt ögonen ett ögonblick och kände hur stressen rann ut och ned över den våta vägbanan.

Musik i lurarna. In i min lilla, varma bubbla. Me, my self and I. Jag ser bilarna köra förbi och de stänker vatten över mina ben, men musiken tränger undan allt motorljud.
När regnet tilltar tvekar jag en smula och funderar på att vända men skjuter upp beslutet en kilometer till, och sedan ytterligare en. Vid dryga 7 km vänder jag och tassar tillbaka. När klockan visar 12 km fylls kroppen av styrka. Jag skjuter undan alla tankar på smärta. Mina otränade ben protesterar men jag ökar takten och njuter av mer fart den sista biten.

15 km, genomvarm, nöjd och målmedveten. Nu ska jag lyckas med löpträningen – no more skada. Hej högrre fart!
Men jag ska vara försiktig. Vila mycket och öka långsamt.

Mustiga härliga, blöta höst!

53 cykelmil på en vecka

I torsdags blev det fiasko. Energin tog slut under långpasset på cykeln och humöret var uselt. I dag ville jag ha revansch. Fokus låg på att öva ta energi, hålla humöret på anständig nivå och hålla ytterligare 17 mil.

 

Pigg och glad det var dagens mål.

Jag tog en chansning i dag när jag packade in cykeln i bilen för att satsa på långpass 3 på en och samma vecka. I dag stod 17 mil på schemat igen och jag hade gjort allt under lördagen för att vila och återhämta mig. Men skulle jag orka? Benen molade lite djupt där inne i lårmuskulaturen och kroppen kändes allmänt trött.

Jag visste att söndagen skulle bjuda på snällare väder utan vind och rent av sol. Nu har jag bättre koll på vad ett långpass innebär för utmaningar för mig och jag har gjort en liten lista i huvudet på vad jag kan göra för att ha det bekvämare under långpassen. Syftet i dag var att få till ett pass cykling som skulle höja mitt självförtroende som cyklist och dessutom påminna mig om att cykling kan vara riktigt trevligt. Jag hade nästan glömt det efter alla kalla, blöta, blåsiga och slitsamma turer under april och maj. Men då måste allt klaffa.

Så här såg min kravlista på mig själv ut:

1. Få till en stressfri morgon och anlända till startplatsen väl förberedd med genomgången utrustning och nypumpade däck.
2. Sportdryck i båda flaskorna, bentoboxen full av Snickers samt extra energi i ryggfickan.
3. Lugn i sinnet utan onödig oro för vindar och svåra trafiksituationer.
4. Börja tidigt, redan vid 2-3 mil, att lyfta dig från sadeln, dricka och äta.
5. Sitt avslappnat, häng inte på styret.
6. Var lite självisk och ta bra positioner i klungan när tillfälle ges.
7. Fokusera och ligg på hjulet framför, hela tiden.
8. Våga utnyttja gratisfart och fortsätt ligga på hjulet framför.
9. Drick och ät längst bak i klungan i farten.

Med 36 mil i kroppen på bara några dagar. Skulle jag orka?
Men kroppen överraskade mig. Jag kände mig trött men stark som en oxe. Äntligen fick jag i mig tillräckligt med energi och kände mig klar och skarp i huvudet istället för seg och vimsig.
Jag höll bra tempo, var starkast i alla tuffa backar och sa inte ett pip om att jag var trött. Jag såg till att visa gänget att även om jag var ensam kvinna i klungan så var i alla fall inte jag den svagaste. Det behövde jag just idag. Nu känner jag mig mer redo för Vättern och framförallt inför Vansbro Triathlon.

Första snabbpausen efter 5 mil.

Lunch ger nya krafter. Här är dagens tappra cyklister.

Vacker tur med färja söder om Södertälje.

Punka. Jag passade på att knapra i mig en Snickers i gräset.

PS. Verkar texten lite osammanhängande??? Jag är verkligen jättetrött ... Den här veckan har jag totalt cyklat 53 mil.