tisdag 29 september 2015

Om boken "Lofsans mammaträning"

Jag har precis införskaffat kända bloggerskan och PT:n Lofsans bok om mammträning. Så här är mitt omdöme.

 

 

Boken har inte lärt mig så mycket nytt men den har stärkt mig att fortsätta träna.



När man är i min situation; nybliven mamma som älskar att träna, då slukar man allt som kommer i ens väg som handlar om träning efter (så var det även före) graviditet och förlossning. Och inte särskilt överraskande så kan jag konstatera att det finns inte så mycket information kring det här ämnet. Och kommer vi till mammor som levt med ett ganska så späckat träningschema och tränat mer prestationsinriktat ja, då skulle jag vilja påstå att det nästan inte finns någon information alls.

Lovisa Sandström, Lofsans bok är lättläst, tydlig och tar upp många av de vanligaste funderingarna kring hur mammakroppen fungerar. Som med alla som ger råd så "safear" Lofsan såklart så att ingen tar i för mycket eller gå på för hårt och därmed blir skadad. Budskapet är att lite är bättre än inget och hon bekräftar känslorna av att känna sig skör och ledsen och inte vän med sin förändrade mammakropp.
Råden till de som tränar lite mer är begränsade men hon bekräftar att det spelar stor roll hur mycket du som nybliven mamma tränande före och under graviditeten: "Är du van att springa sedan tidigare och har sprungit regelbundet under många år innan du blev gravid då kommer du säkert kunna springa snart". (Hon kan såklart inte garantera något)

Allt handlar om hur det känns i kroppen och hur bred diastas (delning av magmusklerna) du har dragit på dig. Signaler på att du bör ta det lugnt och stärka de inre magmusklerna mer är till exempel smärta i ländrygg och knän efter en löptur.

Övningarna är välbekanta och sammansatta till hela program som passar att utföras när bebisen leker vid sidan om i vardagsrummet. Hemmaträning helt enkelt.

Jag gillar kapitel 8: "Om när saker inte blir som man hoppats". Här finns raka frågor och svar på mängder av vanliga funderingar som man kanske inte alltid vågar prata om kring hur kroppen känns efter förlossning. Toppen!

Det allra bästa med boken är väl att man tydligt känner att Lofsan är en tränande mamma som själv funderat och gått igenom allt som hon skriver om. I boken berättar hon en del om sina egna erfarenheter på ett personligt plan. Det tillför mycket. Det sämsta är att boken är för ytlig för min smak. Jag vill ha mer och djupare läsning det är ju trots allt en bok jag köpt och inte ett magasin.

fredag 25 september 2015

Hitta glad känsla

Lyssna på kroppen, vila och träna lätt. Så ser min reviderade plan ut. I bland går det inte riktigt som man har tänkt, då gäller det att tänka om och tänka nytt.

 

Krama träd ger energi!
 

Sedan söndagens deppodipp så har jag resonerat mig själv och klappat mig lite extra på axeln. Det går ju faktiskt inte dåligt med träningen, tvärtom – jag har kommit väldigt mycket längre i återuppbyggnaden efter förlossningen än vad jag vågat hoppats på innan Edith kom till världen.
Att springa en mil med bra och lätt känsla, bara tre månader efter en förlossning, det är att ställa för höga krav på kroppen. Jag vet ju det!! Och så här efteråt, när de ledsna känslorna blåst över och jag ser klart igen så har jag bestämt mig för att känna mig stolt istället för ledsen över att det går långsamt i spåret och glädjas över att jag rullat igång alla tre grenar: simning, cykling och löpning och börjat beta av fina basvcekor med träning där jag faktiskt får in det mesta som jag vill, inklusive styrketräning.

Därför sprang jag onsdagens löppass med fokus på "glad känsla". 5 km fick räcka och utmaningen blev att hålla tekniken och avsluta med glädje och pepp. Jag sprang på relativt lätta ben. Kanske var onsdagen en bättre dag för löpning än söndagen eller så berodde det på det faktum att klockan låg hemma och jag kunde inte se hur jag låg till tempomässigt. Det fick kvitta.
Jag lotsades att jag var i mitt livs form och plöjde fram i spåret som en rakryggad atlet. Den taktiken funkade fint. Efter cirka två kilometer bestämde jag mig för att lägga in några minuters fart, men bara så länge att jag orkade hålla upp kroppen och sedan gjorde jag om övningen under den sista kilometern.
Det hela blev en succé.
Jag dök upp i hemmet igen som en glad löpare med rosiga kinder och brett leende istället för som i söndags, moloken med hängande axlar.

Trainerna har också  fått jobba sedan två veckor tillbaka. Och jag är så glad att jag äntligen tog mig i kragen och kom igång med trainercyklingen. Det är ju genialiskt när man inte kan lämna hemmet. Trainern ger relevant träning som kan varieras i det oändliga med lite fantasi. Och den där nöjda känslan infinner sig efter passet. Så perfekt.
Att det sedan är mentalt skittråkigt att sitta på samma fläck i vardagsrummet det är en annan femma. Men i sällskap av bra poddar eller peppande musik och en effektiv fläkt ... ja, då har man i alla falla gjort det bästa av situationen.

Förra veckan cyklade jag fyra 30-minuters pass. Den här veckan har jag ökat till 40 minuter och hittills har det blivit två pass med målet att bli svettig, trött och lycklig av endorfinpåslaget. Jag börjar lugnt och avslutar tuffare, fokuserar då och då på rundtrampet. Än så länge har jag svårt att få upp pulsen, men med musik och lite järnvilja så klättrar den en smula medan benen svider av det monotona motståndet.

På gymmet märker jag nu resultat. Kroppen känns stabilare och jag kan utföra de flesta övningar men jag är fortfarande svag i rygg och bål men det är bara att jobba vidare.
Veckans mamma mageträning gick bra. Edith var nöjd hela passet så alla övningar genomfördes med stort fokus. Jag tycker att de övningarna är ett bra sätt att stämma av styrkan i kroppen.

Så ni ser; det finns mycket att glädjas åt så jag tänker göra det istället för att deppoblogga och känna mig svag och dålig.

Nöjd efter ett gott pass med god känsla. Dessutom väldigt trött och svettig!
Djupa magmuskler. På mammamageträning stärks grunden.

tisdag 22 september 2015

När löpningen känns tung

För det mesta känner jag mig lycklig. Jag jublar över den träning jag får till och jag skattar mig oerhört lycklig som för njuta av min livsbonus, min baby Edith som är så ljuvlig. Men i bland, när kroppen känns extra tung, så blir jag frustrerad över hur den påverkats av att alstra ett nytt barn.

 

Älskade skogslöpning.

 

Okoordinerad kropp. 
Tunga ben.
Ålig hållning.
Ihopsjunken.
Jag är ta mig tusan ingen powerwoman och långt ifrån en ironman och trots att jag vet varför så blir jag lite arg och ledsen.

Jag är ute i skogen och jag har en hel härlig mil framför mig i sol och i klar men mild höstluft. Mossan är tokgrön mellan träden. Det doftar sjukt gott av fuktig jord och gran. Parkeringen vid spåret är full och glada motionärer skymtar i grönskan. Det är söndag och det känns kring hela Enstaspåret som på vardagar och tidiga mornar ligger betydligt mer öde. Folk är pigga efter helgens sovmornar och vill vara ute och springa. Jag älskar när träningsglädjen känns i luften men trots det så infinner den sig inte i mitt hjärta, inte just idag.

Jag vill så gärna få känna mig lite stark. Jag längtar efter att känna igen mig själv. Tightsen glider ned. De sitter för trångt. Alla träningskläder är lite, lite obekväma för att de helt enkelt inte passar lika bra som innan men jag är för snål för att köpa ett helt nytt kit. Spellistan i mobilen känns gammal och tråkig. Klädernas passform får mig lite surmulen och jag börjar min löptur på fel fot - sur.
Surhet är långt ifrån bästa bränslet när man ska springa. Möjligen funkar ilska men surhet ... nix, pix, det förgiftar hela systemet.
Och så blir det just den här dagen. I söndags.

Jag springer 10 km och sneglar på klockan. Först 5 km så håller jag 5:40 i snitt. Det är inte så pjåkigt i den backiga terrängen. Men sedan blir det tungt. Jag stannar till en halv minut för att låta benen få lite, lite återhämtning. Det har jag läst som tips och metod i Runner's world och det funkar. Jag lyckas höja tempot som sjunkit till 6:10 ner till 5:45 en eller två kilometer till. Den sista kilomtern tassar jag i närmre 7:00 tempo.

Hallå vad är det som händer? Ska det inte vända nu? Ska jag inte få lite bättre belöning för den träning jag lagt ned under de senaste veckorna?

Många löpare förtränger tröttheten och försöker istället springa bort den i hopp om att den envisa träningen i motgång ska göra dem starkare. Jag är en av dem. Kanske är det så att jag underskattar hur slitsamt det är att ha en liten bebis som ska tas om hand dygnet runt och helammas. Kanske är det precis som vanligt att jag inte riktigt själv lyckas se helheten när jag är mitt uppe i det utan kommer till insikt först efteråt?!


fredag 18 september 2015

Varför är nyttiga övningar så tråkiga?

Visst har du också en lista på "bordeövningar" som ligger och skaver i bakhuvudet men som måste göras för att undvika skador eller stärka upp någon svag länk. Så här ser min ut:

 

Edith somnade lagom till passet var över!


Bakisda axel
Höfter
Baksida lår
Fötter & tår
Knipövningar
Mammamageövningar

Listan tenderar ju inte att bli kortare med åren verkar det som. Tvärtom. Nu har jag fått addera mammamage övningarna till min tråkträning.

I gymmet så måste jag alltid tvinga mig att jobba med de små musklerna vid skulderbladet för att undvika min tendens till att axlarna faller fram. Jag gör ett ryck då och då och ser verkligen skillnad, men så vips är jag där igen och ser hur skrivbrdstimmarna har satt sina fula spår och framförallt så vet jag att om jag inte tränar alls så får jag ont av mitt skrivbordssittande. Det blev jag varse nu under graviditeten när jag inte tränade lika mycket som tidigare. Plötsligt dök gamla smärtor upp, smärtor som varit borta sedan 10 år när jag köpte mitt första medlemskap på ett gym.

Samma sak gäller det övningarna som ska hjälpa mig att slippa ny skada i vänster underben. Där är det höfter och fötter som jag borde jobba mer med.

I onsdags var jag på Mammamageträning i gruppform. Ett jättetrevligt upplägg som leds av en certifierad mammamageinstruktör som heter Elin Mexter och finns i Upplands Väsby norr om Stockholm. Hon tar emot sju mammor per grupp, man har med sig sin bebis, tränar lugnt och fokuserat och sedan bjuds gruppen på lunch och får tid att prata lite bebis och träning. Dessutom ingår 45 min individuellt samtal där Elin undersöker eventuell diastas och guidar så att man verkligen aktiverar rätt muskler. Bara att maila henne om du tycker det låter intressant.

Mitt pass blev mest en trevlig social aktivitet. Passet börjar mitt i Ediths sovtid på förmiddagen så jag fick vagga bebis istället för att utföra övningarna. Men jag hoppas på bättre tur nästa vecka.

tisdag 15 september 2015

Det provocerande behovet av egentid

Är du förälder och längtar efter egentid, ja, då riskerar du att provocera en hel del människor. Många ser det som en fräckhet att söka efter stunder av tystnad om man har familj. Det här heta ämnet har cirkulerat på flera bloggar i samband med problemet att hitta tid för träning. Det här är min syn på saken.

 

 

Så här tankar jag energi: under skärmen, med lurar gärna längs en öde väg.


För mig i dag, för versionen Helena 41 år mamma till två tonåringar och en bebis med en skilsmässa i bagaget, så betyder "jag vill träna" inte samma sak som "jag vill inte vara med mina barn".
För Helena för 15 år sedan, det vill säga versionen Helena 25 år med två småbarn, så betydde "jag vill träna och åka från hemmet", "jag är en dålig mamma som inte vill vara med mina barn". Och om jag får gissa utan att vara helt säkert så tittade jag säkert lite snett på de mammor som faktiskt prioriterade egentid.

Så tänkte jag DÅ. 
Nu vet jag bättre.
Jag önskar att jag faktiskt var förståndigare då, som 25-åring, att jag vågade prioritera mig själv en stund då och då, för då skulle jag förmodligen aldrig ha gått in i den där väggen och bli sjuk av stress.
Som mogen mamma 40+ så vet jag hur viktigt det är att ta hand om sig själv och sitt välmående för att orka vara en bra mamma, för att barnen ska slippa titta in i ett par trötta ledsna mammaögon vid middagen.
Dessutom så vill jag visa min snart vuxna dotter att jag som mamma, fru och kvinna inte är självutplånande utan att jag faktiskt tar ansvar för min hälsa, min framgång och mitt välmående och på så sätt är en god förebild. Det har varit viktigt för mig som är uppväxt med en mamma med djupt rotad klassisk hemmafrumentalitet, och helt enkelt beroende av sin man.

Som babymamma däremot, då råder just nu ett undantag. Jag tror nämligen också på att ge det lilla barnet så mycket närhet som det behöver. Alla barn är ju olika. Just nu tränar jag enbart på sådant sätt att jag snabbt kan komma till undsättning, om det behövs, eftersom jag helammar. Det är en kort tid av mitt liv och är det egentligen inte fantastiskt att vara behövd ibland? Att lägga sina egna behov åt sidan, för en annan människas skull. Är inte också det fantastiskt?

När min son (som nu är 20 år) var liten så tyckte han tidigt att jag skulle gå hem och låta honom få leka själv och han hade inget behov alls av att jag satt och tittade på varje träningstillfälle. Därmed kunde jag passa på att göra annat. Min första dotter var helt annorlunda. Hon ville ha mig i gympahallen när hon tränade. Jag skulle sitta på bänken och senare i omklädningsrummet när föräldrarna inte fick vara med och störa under träningarna, för att hon skulle vara trygg. Jag fick inte vara en minut sen att hämta henne på fritids och hon lekte hellre hemma med kompisar än gick hem till kompisarna och lekte. Då fick det vara så. Hon behövde mig och då fick min träningstid vänta.

Nu har jag ett nytt barn. Hur hennes behov kommer att se ut, om det ar jag ingen aning. Jag vet dock att "egentid" är inte fult. Varken om det handlar om mamma och pappas egentid eller lilla Ediths egna tid. Jag tror att stunderna med sin egna tankar, i tystnad, utan andras bedömande ögon är viktigt för många vuxna men framförallt viktigt för barn. Jag tror att det händer något oerhört välgörande och läkande när barn inte alltid blir serverade aktiviteter av oss vuxna, när de försjunker i fantasier och formar figurer av badskummet i badrummet eller komponerar en ramsa i huvudet längs den tråkiga skolvägen. Ett rikt inre liv gör livet så mycket mer spännande – tror jag.

Visst är socialkompetens viktigt. Men det är också en tillgång att hitta njutning i att vara själv. En vuxen som vill lägga lite tid för att träna en stund gör enligt mig ett bra val som är en investering för hela familjen.

Som slutkläm på detta långa inlägg så vill jag tillägga att här kommer ordet "balans" väl till pass. Som triathlet så går det att göra av med oändligt många timmar på träning. Därför vill jag citera min kloka älskade Rogers ord idag angående många triathleters dröm att kvala till Kona:
– Jag valde Edith istället för Kona. Jag är väldigt nöjd med det beslutet.
Och det är så Roger och jag tänker som föräldrar.


söndag 13 september 2015

Dags att testa tempoställning

Våtdräkterna är undanhängda i källaren och tempocykeln står nu monterad på trainern. Mitt mål är att Ironmancykling 2016 ska ske på tempocykel och inte linjehoj ... 

 

Litet test av tempohojen förra året. Vinglig känsla.


Hur sitter man bekvämt i tempoställning? Finns det damanpassade sadlar? Ska armarna vara i 90 graders vinkel eller hur sitter man egentligen korrekt?
Det här är ett helt blankt kapitel för mig och jag har en del research att beta av känner jag och kanske är det så att jag ska ta hjälp längre fram med en bike fit och möjligen nosa på en egen tempocykel. Den som står här hemma nu är Rogers. Vi är lika långa och kan dela på cyklarna vilket är ganska praktiskt och ekonomiskt. Han har föreslagit att jag ska köpa en och jag anar nog vad som ligger bakom ... Roger är grymt sugen på att få satsa på en mountain bike. Jag köper en  egen tritahloncykeloch han får köpa sin fjärde ... eller är det rent av en femte cykel! Logiskt och rättvist eller hur?!

Planen är att jag under kommande vecka ska testa att cykla på trainern seriöst. Jag har hunnit med några spinningpass men vill redan nu komma igång med trainerträningen som är sjukt mycket jobbigare om man har en enklare trainer som vi har med konstant motstånd.

I veckan har jag tränat med blandad känsla. Body Pump, 45 min morgonspinn och torsdagens simpass kändes bra. Men parallellt med passen så genomled jag några tuffa baby-vak nätter och sömnbristen blev i torsdags kväll så kännbar att jag satsade på vila hela fredagen och häng i soffan. Lördagens löpning blev sjukt tung så jag reviderade planen som var 10 km till 7,5 km i väldigt lugnt distanstempo.

I morse vaknade jag betydligt starkare. Barnafadern hade avlastat mig en natt så jag fick sova hela 4,5 timmar sammanhängande helt ostört och natten därpå sov tösen själv fyra timmar utan minsta pip. Underbart! Det innebar att jag med gott mod drog med mig hela familjen till simhallen i förmiddags och vi varvade sim med lek och att sitta på kanten med lillbebis. Till och med min 20-åriga son var med (och psst, säg inget ... jag tror att gymkillen tycker det är lite, lite coolt med triathlon)
Jättemysigt. Kravlös rörelse som ändå bygger på mängd på ett fint sätt.


1 000 m och lek med barnen.


Jag fortsätter köra med paddlar men även några längder med fenor för att hitta ännu bättre flytläge och stabil känsla. Jag för mycket beröm av coachen och jag blir stolt som en tupp. Han tycker att jag har så gott som perfekt vattenläge, bra armtag och isättning men jag ska glida mer på tagen och ta i mer under ytan för att få upp farten. Och jag slipar, och slipar på min teknik och tycker att det är galet slitsamt att ta i. Men kul!


Än är det lite för tidigt för babypoolen.

Privatlektion. En dröm vore ju om någon av barnen blir nyfikna på triathlon.


tisdag 8 september 2015

Är du en triathlonmamma 2016?

Facebook är bra grejer. Här kan man bilda grupper som är hur nördiga som helst och träffa likasinnade. Jag blev nyligen inbjuden till den nya gruppen Triathlonmammor 2016.

 

På Sjöhistoriska i somras. Men jag tittade bara ... lovar helst säkert.


Petra Månström, känd bloggare från svd.se, skrev för några dagar sedan på sin privata blogg "Jag – en badass gravid". Petra väntar barn och upplever ett bekant tillstånd när kroppen förändras men huvudet är det samma och funderingar kring graviditet, träning och omgivningens åsikter om just denna kombo.

Av någon anledning så har ju folk en tendens att fälla kommentarer om ens kropp så fort man berättar att man väntar barn. Folk tycker i allmänhet väldigt mycket om hur man ser ut: pigg, glad, rund, smal, för stor, för liten, hög mage, låg mage osv, osv i all oändlighet. Kul ibland, mindre kul när det spär på de egna nojorna för om magen och bebisen växer för mycket respektive för litet.

Att träna och vänta barn väcker ännu mer reaktioner och många luftar sina åsikter hej vilt. Det är helt klart kontroversiellt med en gravid tränande kvinna i många ögon.
Jag håller med Petra som skriver "Jag utgår från att en stark och uthållig kropp kommer väl till pass när bebben ska ut och sedan anpassa sig till livet utanför magen. "Dessutom så är det inte helt lätt att vilja och kunna träna med liten bebis, som jag har just nu, det väcker också en hel del missriktad omtanke från omgivningen.

Helt ärligt så känner jag att jag måste ligga lågt med att prata om hur mycket jag tränar just nu, trots att det känns väldigt bra. Dessutom är det ganska lätt att avgöra när man gör något som inte är bra. Och då gör man det inte. Punkt.
Inte så svårt.

I facebookgruppen Triathlonmammor 2016 så har en handfull nyblivna mammor samlats för att prata allt från mamma-mage-övningar, till första löppasset och peppa varandra för genomförda barnvagnspromenader. Supertrevligt och välbehövligt. I går sprang jag min första mil (medan en massa andra tuffa motionärer körde Ö till Ö) sedan julafton och det var allt annat än lätt. Jag var nöjd med löpsteget och känslan av att faktiskt springa men sista kilometern var riktigt, riktigt tung på ett sätt som jag inte minns att jag upplevt tidigare. Inte ens när jag tog min första seriösa joggingrunda för 10 år sedan. Men känslan var konstant och blev inte värre så det var bara att tugga på.

Jag är glad att det är gjort, att jag fick till de där 10 km. Nu är det bara att bygga därifrån. Men det dröjer att par veckor innan jag ökar distansen ett snäpp till. Kroppen behöver vänja sig. Först ska dessa 10 km kännas hyfsat lätta.

söndag 6 september 2015

Höstträning utan press

När hösten kommer sänker sig lugnet över träningssverige. Nu behöver ingen form toppas. Många lopp är över och målen avklarade. 

 


Men vi är inte riktigt där än. I morgon är det Ö till Ö och jag ska fika och följa hjältarma hemmifrån soffan efter att ha avklarat en morgonjogg före frukost.

Planen var egentligen att avverka min första mil sedan julaftonsmorgon (då jag var i graviditetsvecka 18 typ) med idag har regnet formligen öst ned och visserligen gillar jag löpning i regn men jag har ingen anledning att stressa med träningen ... inte än.

Istället blev det sim och repris på torsdagens tuffa pass, mycket paddlar och jag gjorde mitt bästa med att utmana mig själva och våga köra hårt.

Trots regnet så känner jag redan nu att detta kommer bli den bästa hösten ever. Jag får pusta ut efter en av de absolut mest krävande som finns: graviditet och förlossning och njuta över att det gick vägen och att vi efter en tids trevande har lärt känna vårt nya liv som innefattar ett nytt barn.

Det är underbart.

Mitt i den här utandningen av lättnad som betyder "Yes!! det gick, jag klarade det, min kropp klarade det, vi klarade det och hon mår bra och är frisk vår lilla dotter" så har jag drabbats av en stark tacksamhet och kärlek till min egen kropp. Efter att ha byggt en ny människa och sedan fött fram den så springer kroppen igen, den börjar återhämta sin styrka och den låter mig njuta av min så högt älskade stund i skogen, i löparskor, bland regnvåta granar och på ojämna stigar fulla av lera och rötter. Samtidigt som jag har den ljuvligaste bebis att njuta av hemma i soffan.


En guldklimp som förgyller livet.


Jag summerar veckans träning och känner mig nöjd med:

5 km distanspass löpning
2 x 60 min sim
60 min body bump
60 min styrka
60 min spinning

onsdag 2 september 2015

Ironman Kalmar 2016

Ironman Kalmar 2016 är nu fulltecknat och jag är en av dem som bestämt mig för att satsa en dag i augusti på lite simning, cykling och löpning i en stad som erbjuder världens bästa publik.

 

Triathlon har blivit ett stort intresse för både mig och Roger.

Jag vet inte hur det är möjligt att något ena stunden är helt uteslutet för att i nästa stund kännas helt rimligt.
Det var inte min plan att satsa på Ironman 2016. Jag hade skissat på 2017.

Men så gör Roger det där som han brukar göra: föreslår något knasigt lockande precis efter den stora Kalmarfesten som jag avundsjukt betraktat under en hel dag från vägrenen. Det var ett sårbart ögonblick när jag var som mest motaglig.

– Du kommer ångra dig om du inte köper en startplats. Har du tränat för Vansbro triathlon och klarat det så kommer du vara i form för Kalmar utan tvekan två månader senare.

Jag insåg att han hade rätt och att jag faktiskt har större chans att mängdträna i år och nästa år när jag är mammaledig istället för 2017  när min bebis börjar på förskola och jag jobbar och inte alls vill vara borta från henne även på kvällen för att träna.

Det räckte för mig att bestämma mig! Det blev en startplats och jag är så glad över mitt beslut. Lite rädd om jag känner på tanken riktigt mycket men mest otroligt förväntansfull.
Jag glädjer mig åt ett år full av rolig träning. Jag glädjer mig åt att vara nöjd med den träning jag får till inom ramen för mitt familjeliv. Jag glädjer mig åt att få sitta på trainern eftersom jag måste vara tillgänglig hemma och inte kan cykla när jag vill.
Det känns så kul att få planera, ladda, fundera och tackla utmaningen både mentalt, praktiskt och fysiskt. Det gick jag ju miste om 2014 när jag genomförde racet för första gången.

Jag antar att det är många som läser detta som tycker att jag går helt banans nu som sätter upp ett så högt mål bara ett år efter barnafödande. Men jag känner mig övertygad och för mig är en anmälan = engagemang eller ännu hellre "dedication" som det så mycket bättre heter på engelska. Jag tar den här startplatsen på allvar och det är en av den största tjusningen med att sätta upp ett sådant mål som Ironman för sin träning.
Men vare sig man har fött barn eller inte – att gå i mål på Ironman kan man aldrig ta förgivet.

tisdag 1 september 2015

Morgonträning är mitt lyckopiller

Jag älskar att stiga upp tidigt när gator och motionsspår ligger öde. När det är bara jag, dimman och en och annan hundägare ute. Endorfinkicken sitter dessutom i hela dagen.

 

Första  rundan efter förlossning var jag så glad. Nu har jag betat av några mil.


Jag blir sällan missnöjd med en dag om jag morgontränat eftersom jag redan åstadkommit något den dagen. Dessutom så smakar frukosten så oändligt mycket godare och energin är på topp.
 
I morse klev jag upp 06:30 för att precis hinna med en morgonjogg i regnet och dusch medan bebis och pappa vaknar och startar dagen. 5 km i lugn distansfart. Nu börjar löpsteget komma tillbaka. Jag känner mig lättare i kroppen och med hjälp av lätt nedförslut så får benen och steget lagom med skjuts för att löpsteget ska komma naturligt och obehindrat. Snart susar jag fram i spåret på samma sätt även i lätt uppförslut, intalar jag mig själv.

Det är självklart en utmaning att träna med en så liten bebis hemma. Ska jag få till ett pass så hänger det både på min bebis humör och status liksom min kära mans humör och status. Jag har redan nu märkt att det ställer krav på mig att jag är flexibel och öppen att både ta chansen när den bjuds liksom att snabbt anpassa träningen till rådande förutsättningar. Jag tänker att det är en nyttig träning inför kommande tävlingar att hantera oförutsedda händelser.

Nu ser jag morgonens tidiga timmar som min största chans att verkligen få lite träning gjord. Då har min bebis sovit många timmar och har alla energidepåer påfyllda och klarar sig utan mamma en timme eller två. Jag har redan torsdagar bokade för sim. I morse blev det morgonjogg före frukost och jag har hittat ett spinningpass på onsdagar 06:45 som passar perfekt.

Tidiga mornar skrämmer mig inte. Tvärtom. Dygnets första timmar är en resurs som går att nyttja under särskilda perioder. Men jag tror även på att ge kroppen lite sovmorgon då och då. Lagom är ju som bekant alltid bäst.