tisdag 29 april 2014

Dagens high five

Började dagen med mysigt morgonsim och dök rakt in på fiskvårdsföretaget Previa för att göra en friskvårdsprofil och fick svart på vitt hur bra kondition jag har – egentligen.

Jag njuter ... 06:30, lugn musik i högtalarna, svalt vatten. Fokus.

Det står tydligt i instruktionerna: Utför ingen fysisk aktivitet före konditionstestet.
Hrm ... jag glömde visst bort det och startade dagen med härligt morgonsim. Nu är inte simningen tokjobbig i sig. Riktigt så hårt kan jag inte simma men jag behövde bara ta ett par armtag för att pulsen skulle sticka i upp i skyn, med andra ord var jag inte helt återhämtad efter cyklingen i söndags.
Så jag var tvungen att erkänna för den trevliga friskvårdskonsulten som skulle göra min hälsokoll (en förmån i arbetet) att jag inte var helt utvilad inför testet:
– Jag cyklade 10 mil hårt i söndags, avslutade med en löptur och tog en löprunda igår kväll och en simtur i morse ...

– Du är en riktigt träningstjej alltså, sa konsulten och synade min figur. (Tjej och tjej jag är ju ta mej sjutton 40 bast)
Jag såg frågan i hennes ansikte utan att hon behövde säga något:
– Ortorexi, stod där.

Sedan David Hellenius program om sjukdomen ortorexi sändes i TV4 har fler än en antytt att jag kanske borde tänka på hur mycket jag tränar. Det är intressant att den frågan börjar dyka upp och jag kan till viss del förstå att den gör det.
För ett år sedan tyckte folk att det var lite kul att jag tränade hårdare än tidigare. Många hejade på. Nu när jag håller samma tempo och dessutom ökat så hamnar jag på en plats som de själva inte kan relatera till och då söker de efter en anledning att slippa känna att de själva tränar för lite genom att stämpla mig som sjuk. Då blir jag ofarlig ... eller??

Än ser jag inte det här som ett problem. Jag känner mig trygg med att jag mår bra, väl medveten om att jag aktivit måste se till att få in ordentligt med vila. Mat äter jag massor men kanske måste jag bli mer medveten om vilken typ av mat jag äter så det verkligen blir tillräckligt mycket för att bygga kroppen.
Men sjuk är jag inte. Träningen ger mig inte ångest. Inte påtvingad vila eller ett missat pass heller. Men jag lovar att vara uppmärksam på misstänksamma signaler. Jag är självklart inte immun mot någon sjukdom.

Friskvårdskonsulten fick jag på andra tankar efter att vi pratat igenom mitt synsätt på träning, mat och balans i livet och framförallt vad som driver mig. Hon poängterade dock att jag skulle se till att få i mig ordentligt med protein, extra järn och prioritera sömn.

Resultatet på konditionstestet berömde hon ordentligt.
– Du ska veta att det här är riktiga toppresultat för en kvinna i din ålder. Det är sällan jag ser så här bra resultat här hos mig och då är det nästan bara vältränade män som får så här vassa värden och det trots att du var trött idag.

Kondition klass 5, stod det på mitt papper. Mina värden som visar syreupptagningsförågan blev 59 ml/kg x min samt 3,3 l/ min. Jag var tvungen att googla för att försöka tolka dem och hittade en liten tabell i Läkartidningen. Enligt tabellen är jag tränad som en elitmotionär!! Det tar jag som en komplimang.

Och simmet då?
Det var underbart. Det var ganska länge sedan men det sitter där – som en smäck. Jag tänkte inte ens på att vara rädd. Flytläget sitter. Farten behöver jag inte skämmas för längre och min Roger ... jag älskar att se stoltheten glimta till djupt inne i de där blåa ögonen ...

PS ... Mitt ben ja! När det funkar är det så lätt att ta det förgivet. Jag vaknade i morse och kände att benen fortfarande var trötta men trycket hade lättat och smärtan var nästan helt borta. Under dagen har kroppen vilat på sin kontorsstol, den har fått rejält med mat och dessutom vila – hela kvällen. Det gör inte ont och jag är grymt tacksam!

Det var länge sedan jag bjöd på en badmösseselfie ... here you go!

PS2. Jo och vet ni, nu när jag sitter här och läser det jag skrivit så inser jag. Roger, han som satsar på Ironman och blev för ett par år sedan helt besatt i att cykla, springa, simma och göra klassikern ... han har ju ALDRIG fått frågan: Har du hört talas om sjukdomen ortorexi?
Och vad beror DET på???

måndag 28 april 2014

Brev till kroppen

Hej kroppen! 

Det är jag, jag som under många år var jäkligt dålig på att ta hand om dig. Jag är ledsen för att jag inte tog mig i kragen och rörde på mig i unga år men, men helt ärligt så hade jag ingen aning om att det kunde kännas så fantastiskt mycket att ha en stark kropp. Det är lite synd för den där tonårsHelena hade mått mycket bättre av att köra järnet under idrottslektionerna istället för att med ond mage skamset hitta på en ursäkt för att sitta på bänken och titta på. Ingen blir stark av att stå vid sidan av. Det är tusen gånger bättre att försöka och lyckas med det lilla än inget alls.
Det förstod jag inte då.

Jag vet att jag ställer förbaskat mycket större krav på dig idag än vad jag egentligen förtjänar. Jag har ju matat dig proppfull med skräpmat under åren, jag har förgiftat dig med nikotin och gifter, sovit dåligt, jobbat för hårt, struntat i semester och försökt pressa allt lite mer, hela tiden tills du blev helt slut och bränd. Och nu då ... Jag vill springa långt, mycket och gärna hyfsat snabbt. Nu vill jag ju vara med de där som sportar istället för att sitta och titta på och visst ... det är lite typiskt att jag tittar på de där duktiga och vill vara lite som dem.

Men du kroppen. Kan vi inte säga så här: Jag lovar att lyssna ordentligt på dig framöver. Säger du vila, så ska jag vila, jag ska se till att ha kul och jobba med mina tidningar, men inte jobba för hårt så att jag inte kan sova. Jag lovar att ge dig mycket mat av bra kvalitet så ofta jag bara kan och jag ska se till att jag får semester varje sommar så jag kan vila ut. 

Vad tror du om att jag testar lite yoga framöver för att blir mer flexibel och träna stabilitet? Jag kanske ska lägga in något pass funktionell träning och så ska jag verkligen göra allt jag kan för att bygga upp fötterna och styrkan i höft och baksida lår. Om jag gör det här och lyssnar på allt du säger tror du då att du kan låta mig springa?
Jag vill springa med Roger på vintrarna, i mörkret och snön och få njuta av den där bastun.
Jag vill springa på morgonen innan någon annan vaknat och jag lovar att njuta trots att jag känner mig tung och trött.
Jag vill springa långt en gång i veckan så att jag kan ställa upp i fler långdistanslopp. Du vet triathlon – jag tycker det är så himla kul med triathlon och jag skulle bli så ledsen om jag tvingas sluta.

I dag protesterade du lite när jag sprang. Trots att jag tassade lite försiktigt, men jag tror att jag förstår, vi var ju ute och cyklade igår och hade det himla skoj med två killar ur SUB12-gruppen. Det gick så himla bra och du gjorde så att jag orkade snitta över 28 km/h i hela 10 mil. Det är rekord.
I dag är du trött så det var dumt att springa, trots att vi sov som stockar i natt och att jag sett till att du fått massor av mat ... oj vad hungrig du var!
Jag ska inte göra om det. Jag lovar dig det kroppen. Jag går och lägger mig snart och när jag vaknar så skulle jag bli så glad och tacksam om benet inte signalerar smärta och ondhet.

Helena

onsdag 23 april 2014

Hård träning höjer motivationen

Neggoattityd till träningen? Kör ett hårt jäkla pass och pressa dig själv. Tillfredsställelsen att prestera är den bästa motivationsboosten. Det funkar för mig. Därför beslöt jag mig för att köra årets första brickpass idag.

Vackraste löpturen. Man vill ju inte sluta.
Efter helgens sega känsla under klungkörningen bestämde jag mig för att plocka ut cykeln och satsa på intervaller. Jag har en lagom vardagskvällsrunda på 37 km, där går det att få till i alla fall tre 10-minutersintervaller.

Kruxet är bara att jag är dålig på att ta det lugnt = Jag körde stenhårt från start tills krafterna började sina ungefär halvvägs.
Nåja.

Belåtet kikade jag ner på Garmin och såg att de första 16 km höll jag drygt 29 km/h. Det är minsann rekord här på kuperade Värmdö. Under resten av turen sjönk tempot så snittet landade strax under 27 km/h. Men det är jag också nöjd med.

Kroppen kändes pigg men benen var stumma. Solen var fortfarande långt uppe på himlen när jag var tillbaka och började färgas röd. De avgjorde saken. Vem vill gå in när vädret är så fint? Årets första brickpass var ett faktum.

Snabbt på med skorna. Ut. De tänkta 3km förvandlades nästan direkt till min vanliga kortrunda på 5,7km. Även den grymt kuperad.

Och hur kändes det? Låååångt mycket bättre än jag vågat hoppas. Så här kändes det inte förra året. Benen var helt klart trötta men kroppen hade hur mycket krafter kvar som helst. Pulsen var ju redan lugn så jag hade nästan problem med att springa mig varm efter den kalla cykelturen. Första kilometern gick i 5:00 så där bara. Jisses! Jag fick hejda mig själv med omtanke om benet.

Och jag behövde verkligen få känna mig lite bra och duktig. Med skadat ben som hindrar löpningen att utvecklas och allmän motvind i cykelmotivationen så har humöret sjunkit inombords och lite tvivel har försökt slå rot: triathlon är det för mig? Och klart det är för mig! Triathlon är för alla som vill!!!

Men nu undrar jag: Finns det några knep att få igång de stumma cykelbenen under löpningen? Jag testade att springa med lite högre knän några steg, det kändes som en bra idé. Någon som har tips och trix att dela med sig av?

måndag 21 april 2014

Open-water-längtan

Nu längtar jag efter utesim. I går införskaffades två badtermometrar, en till lilla Kvarndammen och en till bryggan här i viken. Nu har vi stenkoll på vattentemperaturerna.



Jag har en fantastisk påskhelg. Oväntat nog med lite mindre träning än tänkt från början. Men det gör inget. Jag har pysslat massor hemma och tagit hand om hemmet som alltid kommer ikläm när träningen prioriteras.

Men igår blev det en cykeltur med Fredrikshof här hemma i Värmdö. Jag gjorde mitt bästa för att tagga till men jag har inte riktigt hittat den där starka glädjen i klungkörning. Cykeln har inte riktigt nått ända in i hjärtat. Men så får det vara. När jag väl är ute så har jag kul och jag njuter.

Efter att ha kämpat med motivationen så anslöt jag till cykelgänget nere i hamnen och kände mig taggad. Det var otroligt mycket folk som ville cykla i solen, 30-40 cyklister. Vi delade upp oss i tre grupper och jag valde den lugnare mellangruppen men det visade sig vara helt fel val.

Efter förra helgens kaos och trippel-punka-tur så surrade tankarna i huvudet när jag gav mig iväg. Dessutom var vägarna proppfulla av ilskna påskgäster. Det tutades, gasades och var riktigt läskigt på sina håll så jag fick kämpa med lugnet. Dessutom visade det sig att alla i gruppen ville visa sig på styva linan så tempot trissades upp och låg i överkant. Efter dryga timmen valde jag att släppa. Det gick för fort för mig eller så var jag bara inte tillräckligt motiverad. Dessutom så är det inte min grej att hålla på att tampas med folk som vill spänna musklerna.
Jag vill ha trevligt.

Jag fortsatte på egen hand och var ute i totalt tre timmar. Lite besviken, men jag övertalade mig själv att jag inte hade något att klaga på. Jag hade fått en fin dos mil i benen, kring 6,5 mil och god fika i solen.

Jag ser ju grymt taggad ut men det blev lite för tufft tempo för mig just idag.
Trevligt fikasällskap. Omgiven av två Ironmen.
Lilla Kvarndammen har +11 grader ... lite mer sol så ...

tisdag 15 april 2014

Starkare fötter

Krafsa ihop en handduk med tårna när jag tittar på tv (fast jag tittar ju aldrig på tv), stärka upp hamstring och höften. Det var läxan jag fick av sjukgymnasten förra veckan.

Härlig tur i orörd natur. Mycket att hoppa och skutta förbi.

Jag har ju lärt mig att inte ropa hej. Men ni vet den där ortopeden Bengt, han kändes ju ändå som en klok kille och han har helt klart sett en hel del. Bengt ville absolut att jag skulle träffa sjukgymnast Sussie på Friskispraktiken i Stockholms city. Sussie var helt underbar!

Glad och en äkta eldsjäl. Hon tog genast tag i mig, synade mig i sömmarna och konstaterade att jag var svag och vobblig i den onda sidan.
– Bra då har vi lite att jobba med! Det gillar jag och jag känner att jag inte alls behöver be dig att byta sport.
Vilken tjej! Sussie är helt klart min kompis.
Sen kom bannorna.
– Dina främre fotvalv är nedfallna. Kan du knipa med tårna?
Kunde jag knipa med tårna? Nej ... jag kunde inte röra tårna alls. Hur har det blivit så?
Sussi tog ett rejält tag i min fot, böjde alla tår hårt och kommenderade:
– Håll där nu! Tappa inte, ta i bara. Nu ska vi väcka musklerna i dina fötter.

Det sägs att fötterna ofta är en bortglömd och undervärderad del av vår kropp. Jag har inte tänkt på dem alls. Jag har inte tänkt på att de kanske inte mår riktigt hundra ... eller jo, kanske lite men jag har inte förstått ur viktigt det är.

Efter att ha krafsat nu under en vecka känner jag en brutal skillnad och jag får träningsvärk i fötterna plötsligt när jag springer. För att inte tala om hur svaga mina hamstrings verkligen är. Övningen jag fick kan jag knappt utföra .... så det är väl bara att kämpa på. Och det kan ju bara bli bättre.

I dag var det magiskt vackert väder ute. Roger och jag kastade oss ut direkt efter jobbet, tog vägen längs vattnet och sedan valde vi en slinga i ett naturreservat precis här i närheten av mina hoods. Ösbyrundan består enbart av stigar fulla med stenar, rötter och terräng som går upp och ner. Där sprang jag flera gånger i veckan för några år sedan. När jag springer där med Roger och njuter av vårens alla ljud och dofter så slår det mig att jag förra året både fick mindre tid till styrketräning och började springa på asfalt första gången i mitt liv ... Kan det vara där problemen började? Det låter ganska troligt, eller hur?

Skönt att jag har tagit tag i styrketräningen igen. Förutom mina 9 km löpning på stigar så blev det även 50 min styrketräning. Ett riktigt bra saldo under en enda dag.

Jag älskar Stockholms skärgård! Jag älskar att jag bor så nära allt detta!

söndag 13 april 2014

Tankar om meningen med träning

Upp tidigt. Kallt och grått ute. 3 punkor på en och samma runda. Dåligt samvete och tappat fokus. Läskigt trixiga väggar med hål, lera, grus och starka kastvindar och så en och annan ilsken tutande bilist ...

Härlig och glad känsla efter dagens kaoscykling!

Dagens cykelträning var en mental utmaning men självklart är inte världen svart eller vit. De var även väldigt vackert med alla hästhagar, lantliga miljöer. Och supporten jag fick när tredje punkan var ett faktum var oslagbart varm och vänlig. För att inte tala om alla glada miner när vi väl avverkat våra 10 mil och skämten om rekord i punkteringar, jobbig motvind och extra många minutrar i sadeln, det var ju hur trevligt som helst.

Men dagens tur satte igång tanker om mål och mening och funderingar till vad jag vill ha ut av min träning egentligen. Jag satt där i sadeln med värkande och trött kropp och grävde djupt efter kraft inne i mig själv. Åh vad jag önskade att de där tio milen bara ville ta slut. Efter dryga kilometern fick jag första punkteringen och blev en smula stressad och tappade fokus. Kroppen kändes plötsligt trött och seg. Motvinden var riktigt jäklig.
När det var tre mil kvar så konstaterade jag för mig själv att pressa mig till max, både tidsmässigt och kraftmässigt för att slita som ett djur (och stå ut med en del hets), det är inte vad jag vill få ut av min träning framöver.

Nu vill jag göra Klassikern så fine. Jag måste cykla massor och pressa mig till en hel del obehag. Men i framtiden? Nix!!! Jag vill njuta. Jag vill göra det jag känner för. Jag vill ut mer i skogen, uppleva naturen och jag vill gärna träna med prestigelöst folk. Och just nu kan jag inte tänka mig en bättre person (självklart kan jag komma på mängder av annat trevligt folk) än min Roger. Han som så gärna vill att jag ska köra Amfibiemannen med honom trots att han kan välja någon som är mycket starkare och snabbare. Han säger bara:
– Älskling! Jag vill ha en trevlig dag i skärgården med dig!

Det är där jag hittar själen, kärnan, "the spirit" i det aktiva livet som jag älskar. Det är där jag ska befinna mig framöver och gärna löpning, tritahlon, swimrun och cykling! Men njutningen och lusten ska gå först.

PS. Jag har fått jättefiffiga rehabövningar av en grymt sympatisk sjukgymnast. Hon hittade en del svaga länkar som jag jobbat på under några dagar bland annat knas med mina fotvalv. Jag får återkomma om det och igår .... sprang jag 13 km!! Känner inte ett uns i benet idag!!!

torsdag 10 april 2014

Episk morgonlöpning

Jag avskyr det. Egentligen. Men inte idag. I nu när löpningen inte längre är självklar i mitt liv. I morse stack jag ut på en morgonlöptur, helt enkelt för att jag längtade så mycket och inte kunde vänta ända till kvällen.

Gryning. En magisk tid på dygnet.
Jag vaknade faktiskt före klockan: 05:35. Det var redan ljust och jag kände mig hyfsat utvilad. Det avgjorde saken. Minuten efter lämnade jag den varma sängen, smet tyst ner för trappen för att inte väcka resten av huset och dök in i badrummet.

Den här tiden på dygnet spelar det ingen roll om kläderna matchar, det är ändå ingen som ser. Jag drog fram de plagg som fanns till hands och medan kaffebryggaren puttrade klädde jag mig snabbt.
Det var en frostnupen morgon. Vattenpölarna var blankfrusna. Kylan kändes härligt frisk mot ansiktet.

Med favoritmusiken i lurarna lämnade jag den ännu sovande och tysta gata bakom mig. Just den här torsdagsmorgonen visade sig vara den klaraste och vackraste på länge. Kroppen jublade över rörelsen. Stegen var lätta. I lugnt kontrollerat tempo passerade jag busshållplatser med sömniga, tysta människor.
Jag njöt av att se solen gå upp.
Jag njöt av det blanka vattnet.
Jag njöt över att måsarna var fler än bilarna på gatan.

I löparskor på tomma gator och ja, morgonlöpning, jag kan definitivt lära mig att älska morgonlöpning!

5,2 kilometer i 5:22 tempo = en pigg, glad kropp och klart, skärpt medvetnade redo för årets viktigaste affärsmöte!

Bättre start är svårt att tänka sig.

söndag 6 april 2014

Premiär med SUB12-gruppen

Träningen inför Vätternrundan har kickat igång på allvar. Den här helgen har benen fått 14 mil, varav 10 mil avverkades idag med Fredrikshof.

Selfie i Sydafrika. Här kryllade av starka traillöpare. Grymt inspirerande.


Efter nästan en vecka i magiska Sydafrika där jag var på jobbresa, var jag grymt sugen på att röra på mig. 13 timmar på en och samma flight med sunkig mat känns i kroppen. Därför bestämde jag mig för att ta ett väldig lugn löprunda på eftermiddagen när jag kom hem. Jag väntade in älskling och sen stack vi ut i skogen och drog in oss den våriga luften, pekade förtjust på små tusselagos som stod längs dikeskanten och lät solen blända oss med sina kvällsstrålar.

I går vaknade jag och kände mig halvdöd redan innan jag klev ur sängen. Planen var att cykla med Fredrikshof Nacka/Värmdö-grupp men nej, jag hade verkligen ingen lust. Jag var för trött efter resan. Snabbt planerade vi om och beslöt oss för en kompromiss: cykeltur senare i eget valt tempo när solen hunnit värma upp luften en smula. Det blev en (motvillig) fikatur tur/retur Gustavsberg–Stockholm, ca 4 mil.

I dag var planen att för delta i mitt allra första pass med Fredrikshof tillsammans med gänget som jag ska cykla Vättern med – Fredrikshof SUB12. Det regnade, +7 grader och planen var att cykla 10 mil ... Det var med en hel del blandade känslor som jag kravlade mig ur sängen 06:30 för att ta tag i dagens uppgift. 10 mil är i mina ögon grymt långt som träningspass och dessutom har jag respekt för kylan.

Totalt var vi sju som begav oss iväg på våta vägar. Leran stänkte i ansiktet, fötterna domnade raskt, tempot låg omkring 26 km/h. De här killarna har cyklat i många år. Jag tror de var lite fundersamma över hur jag skulle klara mig. När jag insåg att de inte hade tänkt sig någon paus under rundan så deklarerade jag tydligt att jag MÅSTE få stanna och ta energi. Så efter 5 mil tog vi 10 min där jag passade på att äta en Snickers och en hel påse power balls som jag sköljde ner med massor av vatten.

Mina domnade fötter fick tillbaka värmen med hjälp av upphopp utan skor inne på ICA i Uppsala och sedan stack jag iväg och klippte de sista 5 milen på betydligt piggare ben.

Grymt nöjd med att ha betat av ett rejält cykelpass utan att ta ut mig helt packade jag in mig i bilen och for hem. Veteranerna i Fredrikshof överöste mig med beröm och jag tror allt att det tyckte att jag gjorde bra ifrån mig. Gruppledaren sa till och med:
– Du måste ha grym kondition, Vättern kommer du att fixa galant!

Inte så pjåkigt att höra!

Moi och delar av dagens grupp! Kämparanda!


Vi startade vid min gamla grundskola i Upplands Väsby.
Jag måste bara bjuda på en vacker vy från Sydafrika. Kolla bergen!!!