Det smartaste jag kan

Mitt mål i Kalmar är inte att köra det snabbaste jag kan, utan det smartaste jag kan, för att komma i mål. Och det är så jag försöker lägga upp träningen överlag för att vara så väl förberedd som det går i augusti.

På ett sätt är jag överraskad över hur bra det går att träna med små barn och efter att kroppen presterat och gått igenom ett av livets tuffaste lopp. Men det gäller att träna smart, undvika skador och låta kroppen återhämta.
Sömnbristen har gjort det svårt för mig att få till riktiga kvalitetspass. Jag tvekar helt enkelt att ta i för mycket med respekt för kroppen.

Men nu har det tänts ett hopp om att jag är inne i en period med bättre sömn. Min tjej väcker mig fortfarande många gånger per natt men jag somnar om bums och sjunker rakt ned i djupsömn verkar det som. Det är en så stor skillnad! Jag är inte lika tömd på energi när jag vaknar och jag får mer utväxling när jag tränar.

Torsdagen blev bara pannkaka, både träningsmässigt och rent allmänt. Jag vaknade trött och omotiverad. Ostimulerad!
Visst är det underbart med barn och familj men jag vet att jag är en person som tillslut klättrar på väggarna under mammaledighet. Jag älskar att jobba! Jag älskar att vara kreativ!
När jag efter en trist dag tillslut klev upp på trainern kl 20:00 så strulade tekniken. (Stort minus med det här wattmätandet). Och så var Edith inte så glad och korvade efter mamman så jag ... klev av cykeln!

Jag var ombytt. Jag hade fyllt flaskan med vatten. Jag hade haft en skitdag och jag kliver av när jag precis börjat! Innan jag börjat!
Det har aldrig hänt. Jag trodde inte det kunde hända.
När det varit så segt hela dagen och tekniken när inte ville så näe ... detta är inte träningsglädje. Jag drar av mig cykelbyxorna och träningstoppen, byter dem mot mjukisbyxor och sätter mig i soffan med men bebis i famnen och myser. DET känns mycket bättre. Jag klandrar mig inte en sekund att jag hoppade över träningen just den här dagen. Det var ett smart drag av mig.

I dag känns allt mycket bättre. Det är fredag. Jag har världens underbaraste man. Matbordet är rent från prylar, kaffet är gott och jag har en ljudbok att lyssna på under barnvagnspromenaden.
I dag får cykeln en ny chans.

Blogghumor!! Så klockren!!!

Just nu är livet bra

Just nu sitter jag med ett tänt ljus, en perfekt bryggd kopp kaffe och njuter efter morgonens simpass och googlar bra styrkeövningar för simning.

Vänner ger minst lika mycket energi som träning. Möjligen ännu mer!

På gymmet fokuserar jag alltid en stund på axlarna, de känns av någon outgrundlig anledning alltid lite för klena. Om jag ändå gör övningar skadar det inte att de gynnar min älsklingsgren.

Just nu sover både jag och Edith kanonbra. Vi vaknar en vända på natten, Edith äter, jag har sinnesnärvao att amma henne från båda brösten så hon blir riktigt mätt och sover ända till morgonen, dvs, kl 06:00.

Just nu har jag snöat in på att ångkoka grönsaker. Jag har köpt en ånginsats till potatiskastrullen här hemma på Ikea för en femtiolapp och drömmer mig bort om alla goda rotsaker och broccoli jag ska ångkoka framöver och förhoppningsvis få till bra bas i den bebismat jag vill laga. Ambitionen är hög denna tredje gång att få mitt barn att inte rata mammas hemlagade mat. Rent generellt så tänker jag väldigt mycket på mat. Är jag hemma så ser jag ingen anledning att inte laga all mat från grunden till familjen. Baka kakor, äppelpajer och rulla chokladbollar sysslar jag också med en hel del. Chokladbollar, bakade på havregryn, extra mycket kakao och lite, lite mindre socker än vad som står i receptet är det godaste av alla godisar, tycker jag. Dessutom har jag märkt att en energität boll eller två ger ett välbehövligt energitillskott när jag både ammar och tex har cyklat, sprungit och styrketränat fem, sex dagar i rad. Med andra ord bakar jag dem mer för min skull än för barnens!

Just nu tycker jag att den skönaste känslan infinner sig efter ett rejält styrkepass. Jag tror att det är kroppen som tackar mig för att jag stärker den igen efter graviditet- och förlossningsäventyren. Jag var på gymmet igårkväll med min stora dotter (16 år). Hon är helt grym i gymmet! Mobilen ligger för en gång skull vid sidan, hon kör tungt, med bra teknik, är nyfiken och KRÄVER att jag lär henne mer och mer och mer. Så coolt!

Just nu längtar jag efter mer tid för kramar och trevliga samtal med min kärlek. Träningen hinner vi med men att ro ett hushåll på sexpersoner tar sin lilla tid (bara att släpa hem all mat!!!). Supermysigt och lite crazy känns det vissa dagar. I bland längtar jag efter att få en liten, liten stund med bara Roger i soffan. Att hämta energi från varandra är lika viktigt som att äta, sova och träna.

Just nu lyssnar jag en hel del på poddar och tar till mig det som är bra och förkastar det som är dåligt. Roger har tjatat på mig att lyssna på Snabbanan en podcast om simning och snart har jag betat av alla avsnitten. Tycker dock att det är lite för mycket drygt simsnack som känns föraktfullt mot de som inte är "riktiga simmare", dvs inte började simma som 8-åring. Colitngs nakna sanning är alltid kul, om än lite för lång och utsvävande. Mitt bokstavsjag har lite för svårt att fokusera på så mycket samtal som inte kommer till ämnet. De senaste avsnitten om simning och träning inför ironman lyssnade jag på med stort intresse. Lofsan och Jessicas pod Träningspodden tar jag till i nödfall. Det här är två tjejer som är otroligt ambitiösa och duktiga men under det senaste avsnittet som jag lyssnade på hann de prata om insomningstabletter för att fixa sömnen, modellkarriär, om de där MVG-betygen, det fullmatade vardagsschemat, nyinredda sovrummet och hur tjocka de eventuellt hade varit om de fortfarande skulle ha jobbat på en hamburgerkedja som de gjorde som tonåringar ... Jag vet inte om den typen av prat är det som överambitiösa tjejer med utseende och viktfunderingar behöver höra. Och jag gissar att de är just de tjejerna som är en del av målgruppen. Jag är ledsen att säga det men jag tyckte det kändes så där.

Just nu är livet bra. Det är vardag. Inga äventyr, inget glam, bara verkligt liv som består av jobb, barn, skola och städa, fixa, tvätta och ta hand om varandra. Plus en hel del träning. Just nu är livet bra och jag vet att det inte bara är en tillfällighet. Det ligger mycket hårt arbete bakom känslan av att vara nöjd med tillvaron. Kanske den bästa gåva man kan ge sig själv.

Ni glömmer väl inte att stanna upp och se allt det vackra?

40 år och på topp!

Utveckling är ett stående inslag i mitt liv. Det kan växla mellan att vara yrkesmässigt, fysiskt och kanske rent av materiellt. Förändras mentalt, det strävar jag alltid efter. Det innebär att jag ständigt jobbar med mitt självförtroende, min självkänsla, målbilder och motivation. 2014 har varit ett bra år för just allt detta.

Jag summerar fantastiska året 2014 genom att intervjua mig själv. Here we go:

Gjorde du något under året som du aldrig har gjort förut? 
Massor. Det är min favoritsysselsättning. Allt ifrån att ta en löprunda på en helt okänd plats till att testa något oväntat och helt nytt. Swimrun får bli årets största nyhet i mitt liv. Det var dessutom en ordentlig utmaning. Jösses vad nervös jag var inför starten på Amfibiemannen i juli: Ett lopp som där hela poängen var att simma och möta vattendemonerna.

Innan Amfibiemannens start start på skärgårdsön Lidö. Team Nimbratt.

Genomdrev du en stor förändring under 2014?
Jag är expert på att vända upp och ned på mitt liv och flytta positionerna flera steg i taget. Jag är inte rädd för förändring utan välkomnar oväntade vändningar och en del risktagningar. I år har jag inte gjort något större ingrepp i mitt liv. Snarare sått frön för att ruska om rejält under 2015: Nytt barn (en supersladdis) och nytt hem i ny kommun.


Vilken händelse kommer du för alltid att minnas?
På det personliga planet så blir det självklart det ögonblick när jag och Roger gemensamt tittade på graviditetstetset och såg det positiva resultatet, ögonblicket senare så var allt för alltid förändrat. Ett nytt liv, en ny framtid.
Träningsmässigt och tävlingsmässigt så har jag en lång, lång lista. Jag kan inte bestämma om det är långpassen i mörker och snö och de tidiga morgonsimmen med belöningsbastu som toppar listan eller segern över att klara utmaningarna Amfibiemannen och Ironman? Trots allt, i djupet av mitt hjärta, så är det vägen dit, livsstilen som smakar allra bäst.

Mitt hjärta är fyllt av så många härliga vanliga träningspass.

Vad är du mest stolt över?
Min familj. Målgången i Amfibiemannen. Att jag klarade mentalt att fixa två punkor under Ironman och hitta tillbaka till tävlingsglädjen under löpningen. Att jag klarade Stockholm triathlons olympiska under 3 timmar. Att jag vågade hoppa från en klippa i somras när jag skulle simma ... Att min 19-åriga son vill krama sin mamma. Just i år så är det så mycket som jag är stolt över.

Träningskväll på Sjöhistoriska. Mina barn tar sig tid att kika på mammas passion.

Hur gick det med stressen?
Helt okej. Nivån är på en ofantligt mycket bättre nivå än tidigare i mitt liv. Jag vill inte ha stress. Stress är av ondo och jag har fått nog av den varan. Jag väljer bort stress.

Den här bilden säger allt om att vägra stress ...

Vilka länder har du besökt?
Den här frågan gillar jag. Jag är inte så berest så många andra av mina vänner. När de var ute med ryggsäck så var jag hemma i Sverige och blev mamma men i år har jag rest till: Sydafrika, Paris, Champagne, Spanien, Nordnorge (bäst av allt) och Filippinerna. Vilket reseår!!

Vad hade du velat göra mer av?
Träffa mina vänner. Det finns det aldrig riktigt gott om tid för. I dag är människor väldigt upptagna. det är tråkigt, men det är såklart värt väntan. Jag skulle också ha velat njuta av fler kulturella händelser, musik, konst, teater ... allt det har fått stryka på foten när jag tränat.

Vad hoppas du slippa under 2015?
Packa. Jag är så dåligt på att packa och jag trivs hemma. Det ska bli helt underbart att byta Rogers och mitt hem mot ett enda gemensamt i samma del av Stockholm.

Rangordna tre av årets bästa och minnesvärda lopp.
1. Ironman. Nummer ett måste ändå bli Ironman Kalmar. Det är en sådan livsomvälvande upplevelse, att den måste hamna i topp. Man går in i karusellen och kommer ut som något annat: Lyckligare, starkare, större, ödmjukare. Det är som att bli utvald och få livets hemlighet viskad i örat ... Det låter galet men det är bara så jag kan beskriva det. Så var det för mig!
2. Amfibiemannen. Att klara en utmaning under ett nära samarbete med en annan människa , och i det här fallet min livskamrat, det slår allt! Roger och jag tog flera kliv närmre varandra under den här dagen.
3. Vasaloppet. Så ikoniskt, så mycket svensk folksjäl. Den charmen hittar du inte någon annan stans.

Dagen innan start, Ironman Kalmar 2014. Ödmjuk är ordet.

Kombopass i simhallen

Först grillade jag Roger i gymmet och slog dövörat till när det komma vilda protester när kettlebellen utmanade både stabilitet och styrka. Sedan fick jag igen i vattnet: Roger tvingade mig att köra brännande bensparkar och sedan trycka på med ordentlig fart.

 

Sovmorgon. Långfrukost i ett tyst hus. Ingen tv, ingen mobil ... inga sociala medier. Bara jag och Roger. Sedan packad vi en stor träningsväska och drog till simhallen för att både köra styrka och simma.

Roger är inte killen som trivs i gymmet. Han tycker det är värdelöst att köra 3x8 reps, sitter och gäspar och undrar när passet ska börja. Samtidigt så är det just lite styrka som min starka Ironman behöver, för att bli ännu starkare och framförallt stabilare. Så min uppgift i dag var att visa ett gäng övningar, en del traditionella enkla för de stora musklerna och en del fiffiga mer funktionella.
Vi körde 1,5 timmar.

Sedan var det min tur att bli grillad. I vattnet. Och ja, jag lovar det går att bli överhettad även i en sval bassäng. Grejen är att jag är ganska dålig på att pressa mig när jag simmar, helt enkelt för att jag gör av med en massa energi på att fundera på annat än att simma.
I dag så tvingade Roger mig, under vilda protester måste jag erkänna, att köra benspark, med platta och med fenor och sedan utan. Det mest tillfredsställande var att jag faktiskt tog mig framåt med hjälp av benen utan fenor. Sist jag gjorde övningen eldade jag mest för kråkorna.

Nästa steg var att köra några race. Eller snarare så bad jag Roger att simma i stadigt tempo med tanke att jag skulle försöka falla in i samma fart och rytm och hålla jämna steg.
Det här är så bra för mig.
1. Jag inser att jag kan simma bra mycket snabbare än jag gör. I vanliga fall fegar jag för mycket.
2. Jag inser att det är bara att simma på och jag behöver faktiskt inte grubbla så mycket på alla delar, rädsla osv.
3. Jag får en referens att förhålla mig till när jag kör själv. Det är den här farten som är målet. Jag vill ta mig sjutton kunna simma Ironmansimningen på 1.20 och inte 1.40. Jag kan ju!!!
 

Like a girl

– Vad driver dig Helena? Den frågan ställde en kollega på jobbet igår när hon hörde att jag genomfört ett medeldistanstriathlon. – Varför vill du plåga dig? Vill du vara snygg på stranden?

 

Hon skrattade när hon uttalade frågan, eftersom hon skämtade.
Och det var okej. Jag skrattade också.
Den här tjejen vet nämligen en hel del om att träna hårt och satsa.
Hon har varit med i Finnkampen i friidrott. I dag nöjer hon sig med att träna lite lagom tre gånger i veckan. Hon valde bort det hårt inrutade livet med smärtsam träning, trots att hon var en talang. Det var inte värt det för henne.
– Jag vill ta det lugnt på min fritid, brukar hon säga när vi pratar om det.

Med andra ord så svarade jag så gott jag kunde på frågan varför jag vill utmana mig och genomföra lopp som anses vara lite tuffare.
– Det är så himla kul och socialt.
– Jag gillar att utmana mig själv.
– Jag gillar att bli något som jag inte trodde var möjligt.
– Jag vill ha en stark kropp när jag blir gammal.

Men när jag satt på bussen hem så dök det upp ett YouTube-klipp i mitt flöde som jag klickade på på måfå. Det fångade mitt intresse och rent av berörde mig ganska djupt, vilket känns lite fånigt eftersom det är en kampanjfilm, reklam, från Always.

Det satte fingret rakt på just det som ger mig energi att kämpa vidare. Och det som gör att jag här på bloggen i tid och otid tjatar om hur jag kraftmäter mig mot de som jag kallar för "hajarna", dvs de lite hungriga och självsäkra männen kring 35 ...

"Like a girl!, som en tjej, tjejkast, tjejskrik, tjejlopp, tjejigt = tramsigt.
Det har under alla år, och framförallt under min uppväxt, gjort mig oerhört förbannad. Jag har känt mig förnedrad.
Jag har försökt så gott jag kunnat och fått höra att jag gör det "som en tjej".
Små killar har i skolan rusat fram för att stå riktigt nära när just jag (och alla andra tjejer) ska slå bollen under en brännbollsmatch medan de vrålat "tjejslag".
Män har klämt på mina överarmar och med lite pipig röst undrat:
– Finns det någon kräm i de här?

Som 16-åring gick jag med i Lotta-kåren, gjorde allmän militärutbildning och var roesnrasande över att tjejer inte fick göra lumpen.
Jag har predikat mig gul och blå över att tjejer självklart klarar av att göra ett tufft baskerprov som Lapplandsjägare, under de år jag bodde i krokarna kring Kiruna och jag gjorde en hel rad "jägare" arga genom att skriva en artikel om skidskyttedrottningen Magdalena Forsbergs vinterträning i Kiruna, plåta henne i Försvarsmakatens uniform, snödräkt, skidor med ett vapen och så daskade jag till med en text i stil med "Sveriges första kvinnliga jägarsoldat?  – Magdalena kan ju både åka skidor och skjuta bättre än de flesta".
Jag var ung och orädd kan man ju säga ...

Där har jag alltså svaret på frågan, vad som driver mig att träna och älska triathlon!
Jag triggas av att ge mig in på en tuff arena och tilltalas av att triathlon inte gör lika stor skillnad mellan män och kvinnor som det traditionellt görs. Visst tycker jag det är buffligt med de här männen som är tyngre och starkare än jag. Men det är otroligt sympatiskt att stå där på startlinjen eller ligga där i vattnet ... på lika villkor.

Och jag tycker om att utmana mig själv att klara sporten som är tuff och göra det lika bra som många andra män.

När vi på jobbet hade lite trevlig after work med brännboll sist i en park i Stockholm och motståndarlagets män sprang fram och ställde sig en meter från min näsa och vrålade "tjejslag" när det var min tur att slå ... då brann det i huvudet på mig. Nu är jag ta mig sjutton 40 år!!! Och ändå får jag höra de där orden.
Bära eller brista. Jag laddade allt jag hade för att slå ett "baseball-slag", hårt. Tre chanser hade jag ju på mig, jag måste bara träffa ... och träffa gjorde jag och sen sprang jag ... "som en tjej"! Jag och min grymma kollega Ulrika som springer marathon på 3.15, vi sprang tillsammans ... Gubbarna kunde ju stå där och stirra efter bollen!

Låter det bittert? 
Kanske, jag vet inte men det gör mig fortfarande arg för jag har en dotter som är 15 och det har inte blivit särskilt mycket bättre.
Nu är mitt mål att bli en jäkel på att simma. Snabb ska jag bli! Och ja, jag siktar på att simma om de där hajarna. Och jag gör det lika mycket för min skull som för min dotters.

Första passet efter Vansbro Triathlon blev 11k löpning. Lite trötta ben ...

Stolt vätterndebutant

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så ... Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.

Brev till kroppen

Hej kroppen! 

Det är jag, jag som under många år var jäkligt dålig på att ta hand om dig. Jag är ledsen för att jag inte tog mig i kragen och rörde på mig i unga år men, men helt ärligt så hade jag ingen aning om att det kunde kännas så fantastiskt mycket att ha en stark kropp. Det är lite synd för den där tonårsHelena hade mått mycket bättre av att köra järnet under idrottslektionerna istället för att med ond mage skamset hitta på en ursäkt för att sitta på bänken och titta på. Ingen blir stark av att stå vid sidan av. Det är tusen gånger bättre att försöka och lyckas med det lilla än inget alls.

Det förstod jag inte då.

Jag vet att jag ställer förbaskat mycket större krav på dig idag än vad jag egentligen förtjänar. Jag har ju matat dig proppfull med skräpmat under åren, jag har förgiftat dig med nikotin och gifter, sovit dåligt, jobbat för hårt, struntat i semester och försökt pressa allt lite mer, hela tiden tills du blev helt slut och bränd. Och nu då ... Jag vill springa långt, mycket och gärna hyfsat snabbt. Nu vill jag ju vara med de där som sportar istället för att sitta och titta på och visst ... det är lite typiskt att jag tittar på de där duktiga och vill vara lite som dem.

Men du kroppen. Kan vi inte säga så här: Jag lovar att lyssna ordentligt på dig framöver. Säger du vila, så ska jag vila, jag ska se till att ha kul och jobba med mina tidningar, men inte jobba för hårt så att jag inte kan sova. Jag lovar att ge dig mycket mat av bra kvalitet så ofta jag bara kan och jag ska se till att jag får semester varje sommar så jag kan vila ut. 

Vad tror du om att jag testar lite yoga framöver för att blir mer flexibel och träna stabilitet? Jag kanske ska lägga in något pass funktionell träning och så ska jag verkligen göra allt jag kan för att bygga upp fötterna och styrkan i höft och baksida lår. Om jag gör det här och lyssnar på allt du säger tror du då att du kan låta mig springa?

Jag vill springa med Roger på vintrarna, i mörkret och snön och få njuta av den där bastun.

Jag vill springa på morgonen innan någon annan vaknat och jag lovar att njuta trots att jag känner mig tung och trött.

Jag vill springa långt en gång i veckan så att jag kan ställa upp i fler långdistanslopp. Du vet triathlon – jag tycker det är så himla kul med triathlon och jag skulle bli så ledsen om jag tvingas sluta.

I dag protesterade du lite när jag sprang. Trots att jag tassade lite försiktigt, men jag tror att jag förstår, vi var ju ute och cyklade igår och hade det himla skoj med två killar ur SUB12-gruppen. Det gick så himla bra och du gjorde så att jag orkade snitta över 28 km/h i hela 10 mil. Det är rekord.

I dag är du trött så det var dumt att springa, trots att vi sov som stockar i natt och att jag sett till att du fått massor av mat ... oj vad hungrig du var!

Jag ska inte göra om det. Jag lovar dig det kroppen. Jag går och lägger mig snart och när jag vaknar så skulle jag bli så glad och tacksam om benet inte signalerar smärta och ondhet.

Helena

Tankar om meningen med träning

Upp tidigt. Kallt och grått ute. 3 punkor på en och samma runda. Dåligt samvete och tappat fokus. Läskigt trixiga väggar med hål, lera, grus och starka kastvindar och så en och annan ilsken tutande bilist ...

Härlig och glad känsla efter dagens kaoscykling!

Dagens cykelträning var en mental utmaning men självklart är inte världen svart eller vit. De var även väldigt vackert med alla hästhagar, lantliga miljöer. Och supporten jag fick när tredje punkan var ett faktum var oslagbart varm och vänlig. För att inte tala om alla glada miner när vi väl avverkat våra 10 mil och skämten om rekord i punkteringar, jobbig motvind och extra många minutrar i sadeln, det var ju hur trevligt som helst.

Men dagens tur satte igång tanker om mål och mening och funderingar till vad jag vill ha ut av min träning egentligen. Jag satt där i sadeln med värkande och trött kropp och grävde djupt efter kraft inne i mig själv. Åh vad jag önskade att de där tio milen bara ville ta slut. Efter dryga kilometern fick jag första punkteringen och blev en smula stressad och tappade fokus. Kroppen kändes plötsligt trött och seg. Motvinden var riktigt jäklig.
När det var tre mil kvar så konstaterade jag för mig själv att pressa mig till max, både tidsmässigt och kraftmässigt för att slita som ett djur (och stå ut med en del hets), det är inte vad jag vill få ut av min träning framöver.

Nu vill jag göra Klassikern så fine. Jag måste cykla massor och pressa mig till en hel del obehag. Men i framtiden? Nix!!! Jag vill njuta. Jag vill göra det jag känner för. Jag vill ut mer i skogen, uppleva naturen och jag vill gärna träna med prestigelöst folk. Och just nu kan jag inte tänka mig en bättre person (självklart kan jag komma på mängder av annat trevligt folk) än min Roger. Han som så gärna vill att jag ska köra Amfibiemannen med honom trots att han kan välja någon som är mycket starkare och snabbare. Han säger bara:
– Älskling! Jag vill ha en trevlig dag i skärgården med dig!

Det är där jag hittar själen, kärnan, "the spirit" i det aktiva livet som jag älskar. Det är där jag ska befinna mig framöver och gärna löpning, tritahlon, swimrun och cykling! Men njutningen och lusten ska gå först.

PS. Jag har fått jättefiffiga rehabövningar av en grymt sympatisk sjukgymnast. Hon hittade en del svaga länkar som jag jobbat på under några dagar bland annat knas med mina fotvalv. Jag får återkomma om det och igår .... sprang jag 13 km!! Känner inte ett uns i benet idag!!!

Simma, shoppa, cykla

Hoppfull och taggad. Jag har inte tappat träningsmotivationen. Tvärtom. Det känns bra att ha en plan och att sätta tänderna i den. Så länge det finns en teori så finns det hopp.

Nu är det inte bara löparben som ska byggas, cykelben behövs också!

Och tack alla för peppningen och de vänliga orden här på bloggen. Det lindrar faktiskt massor. Lindrar, värmer och inspirerar. Jag har ju inte gett upp. Jag gör ju sällan det i livet. Men jag deppar lite ibland. Blir arg, sur och tråkig men sedan lyckas jag omgruppera och så är det framåt marsch.

Min lördag började i simhallen. Det fanns en ynka liten bana för snabbsim idag och det såg ut som ett laxsstim i den på ett ungefär. Alla simma på rad och jag insåg genast att: 1. De där laxarna var uteslutande hajar. Någon hade tom Ironman rygga vid bassängkanten. 2. Hoppar man i och sällar sig i ledet måste man hålla samma tempo för att inte bli en propp eftersom det är omöjligt att simma om när det är så mycket folk i samma bana.

Jag antog utmaningen och hade inga problem med tempot. Tvärtom simmade jag ikapp folk och uppträdde lite klumpigt eftersom det är nytt för mig att riskera krocka med fötter som ligger framför. Det går otroligt bra för mig att simma just nu. En avgörande förändring är att jag nu lyckas med att befinna mig under ytan även mentalt.

Min idol: simcoachen Anna-Karin Lundin hon var väldigt tydlig med att det är UNDER vattnet det händer och att det som händer ovan ytan är ganska oviktigt. Tre månader senare har jag nu äntligen förstått vad det innebär och plötsligt lyfte jag simningen ett steg. Underbart.

Efter simmet shoppade jag vårkläder med min dotter + ett par sneakers som ska tjänstgöra som skonsamma transportskor till och från jobbet istället för mina vanliga höga klackar. Vad gör man inte för löpningen!?!

Och innan eftermiddagen var slut hann jag ut med cykeln. Lugnt och fint tempo. Ner till vattnet och hem igen. 36 km och som vanligt väldigt kupperat, 26 km/h i snitt.

Ljuvligt!

Skonsammare än de hårda klackarna.

Löpkänslan säger mer än Garmin

Löpvilan har gjort mig starkare och spinningen har varit en grymt komplement. Nu lägger jag allt fokus på att inte bli övertänd och skadad igen.

Städpaus ... ut i solen och njuta!

Jag ställde in mitt tvåtimmars spinningpass till förmån för ett löptur i vårsolen och städning. Det har varit grymt väder i Malärdalen men idag har jag trots sol varit hemma och städat.

Mycket träning = ett hem som förfaller. Det tar tid att träna mycket. Den tiden måste ju tas någonstans och ja, mitt hem har sett dammfriare tider. Så idag blev det en kompromiss. Ut med alla mattor, torka golv och ett pass löpning istället för en långkörare i spinningsalen.

Eftersom jag tagit det försiktigt med löpningen i hela två månader nu så måste jag hålla mig i skinnet och få till regelbunden styrketräning för löpningen (körde ett pass i torsdags så jag hoppas jag kan få in det som rutin). Det är otroligt frustrerande att det tar sådan tid att bli kvitt det onda. När jag blickar tillbaka ett år så känns det som om att jag har sprungit oerhört lite. 4-5 månaders löpvila.
Ändå har jag blivit en starkare löpare.

I dag satsade jag på 10 km och kroppen/benet skulle få styra och inte Garmin. Och inte en meter över 10 km var också dealen, för jag vet att smärtan kan dyka upp efteråt.

Det var UNDERBART att ge sig iväg. På riktigt, helt förbaskat juvligt. Jag kände in kroppen, tog  det lugn, valde turen längs vattnet ... spegelblank med ett svanpar ...
Jag kände mig inte alls som i somras efter vilan. Då var det som att börja på noll. Inte den här gången.

Klockan burrade vid varje kilometer. Jag struntade i den. Benet kändes bra och kroppen en smula ovan men tydligen har den bestämt sig att jag ska få springa igen.
10 km som slutade i 5:10 tempo i snitt med måttlig ansträngning som känsla. Hösten 2012 var det min tävlingsfart. Åh vad jag ser framemot säsongen som kommer, tänk om benet håller och tänk om jag får uppleva något helt nytt som löpare.

Klara större träningsmängd

– Min man ser ut som en kyckling eller nåt, med calf guards som sticker fram under morgonrocken.
Det var en kollega till mig som lite lätt frustrerad stod vid kaffemaskinen på jobbet i veckan och fnittrande berättade hur galen hennes man blivit.
– Han har blivit helt uppslukad av triathlon!

– Ja, ni vet den där sporten där man simmar, cyklar och springer, fortsatte kollegan att berätta. Och så får han ont i benen och måste ha kompressionsplagg för att återhämta sig.

Jag funderade en sekund och sen drog jag upp mina jeans en bit och blottade mina 2XU calf guards:
– Är det sådana här du menar? sa jag och så skrattade vi gemensamt åt triathlonknaserierna och konstaterade att det är lätt att öka träningsmängden för snabbt och få ont.

Jag har lite ont igen i mitt ben sedan en tid. Det är ingen jättefara men det får mig att fundera över om jag:

1. Inte tål att bli en bättre och snabbare löpare.
2. Underskattar risken och trots allt har ökat träningsmängden för mycket.
3. Får acceptera att jag inte ska springa snabbare är 5:00 tempo.

På senare tid när jag läst om löpning, belastning och hur man ökar träningsmängden så verkar det som det inte nödvändigtvis handlar om att träna med en högra intensitet eller snabbare än vad man gör idag, utan i första hand att öka träningsdosen.
Alltså: Springa länge och inte fortare!

Jag har ju både sprungit längre och lagt in intervallträning, samtidigt.
Kan det vara haken?

Just nu vågar jag inte springa så snabbt. Springer jag snabbt får jag ont i benet. Och förra helegn landade långpasset på strax under 15 km. Därefter har jag enbart sprungit ett pass, 6 km i 5:00 tempo. Det gick bra.

Morgondagens långpass blir i spinningsalen, 2 timmar. Sedan ska jag bara träna lungt för att vila mig inför Öppet Spår. Vattengympa med en kompis står på schemat på tisdag! Säkert superbra!

Tips, råd, tankar kring hur jag kan få kroppen att tåla mer träning och även bannor mottages med stor tacksamhet.
Skador är trist. Skador vill man vara utan. Skador gör en moloken och lite tråkig så de ska helt enkelt undvikas!

Så här ser de ut calf guardsen. Kostar sisså där 500 kr.

Just nu! Roger kör ett pass på trainern, jag bloggar, Tim kollar barnprogram!

Själv har jag simmat 1500 meter i förmiddags. Kändes bra!

Älskling, lite extra söt när han fick present på alla hjärtans dag!

Jobbveckans höjdpunkt hände på Antikmässan!

Sim- och intervalltisdag

Nu står det inte bara träning på min agenda. Det ger en smula balans i livet.

Jag brukar försöka göra aktiva val i livet för att minska stressen så mycket som möjligt. Bara det är ett hårt slit. Men i bland är det nödvändigt att lägga i en högre växel för att få något uträttat.

I helgen bakade, handlade, städade, fixade jag och Roger hela lördagen för att hinna med adventsfika med 25 gäster på söndagen, ett distanspass löpning och julbord med släkten, allt på samma söndag ... phu!

Vi fick slita. Men det var det värt. Vi unnade oss att starta helgen med varsitt spinningpass, på varsitt gym. (Lite fånigt men vi har kort på olika gym .... Varför? Ja, det är en lång historia ...)
Jag körde ett lördags-kakspinn med Sanna, i skenet av levande ljus och Sanna hade som vanligt bakat en paleokaka.
Jag börjar komma in i det här med spinning. Det var mitt andra pass den veckan och jag är nöjd med känslan, hur jag jobbar upp pulsen. Jag känner mig stark men blir riktigt trött. Jag märker hur spinningen även påverkar min löpning på ett positivt sätt. Framförallt övar jag på att köra hårt och vara i den känslan utan att enbart tänka på att maska ... Det är bra!

Söndagen fick jag till 11 km distans. Roger fick några bonuskilometer och landade på 16 km, medan jag pep hem för att hinna sminka mig innan gästerna skulle dundra in. Som vanligt tog jag emot med ett brett leende, vått hår och blossande kinder ...

I går måndag körde jag styrka med fokus på marklyft på lunchen för att låta kvällen gå i kulturens tecken. Roger och jag njöt av en energifull cello och en tuff duo bestående av två duktiga sångerskor på Intiman i Stockholm. Visserligen var det en träningsfri kväll men sällskapet var väldigt triathletisk och faktiskt en av våra bästa långdistansare i Sverige.

I morse blev det ett kärt återseende med 50-metersbassängen. I dag kände jag tydligt att nu är det baske mig inte kroppen, teknik eller kunskap som begränsar hur långa serier jag får till. Det är huvudet och den där känslan att jag inte vill vara under vatten som begränsar. Nu får det vara nog. Jag såg till att ta ett steg i utvecklande riktning och tvingade mig att fortsätta en hel längd till när jag egentligen ville stanna ... Yes!!

Jag toppade denna seger med att köra intervall i löpning och en gnutta core. Jag är ju inte världsbäst på att springa fort men jag utmanar mig själv:

5 min lätt löpning

8x400 meter, 4:40 tempo

5 min nerjogg

Jag får kämpa. Inte så mycket med flåset, mer med löpstyrkan.
Nu har jag ätit en god middag och sitter med ett berg av julgodis framför mig efter söndagens glöggfest. Balans var det ju ... eller hur!
I morgon är det julfest på jobbet!

Lite socialt umgänge. Trevliga vänner på adventsfika.

Lite kultur måste man ha ...

Kul på jobbet. Träningen smyger sig in även här ...

Långkok på snö

Slitna ben och ömma höftböjare, trötta axlar och skönt genomarbetad rygg. Skidåkning känns som ett grymt lyft för hela min träningssatsning. Skidor bygger härlig styrka.

Gillar man snö och skog i kombination så är det omöjligt att inte älska skidåkning.
Min relation till skidorna har genomgått olika faser genom livet.
Som en småmullig 9-åring fick jag följa med min farmor och farfar på drömresan – till fjällen. Farfar packade stora ryggsäcken med renklämma, stekt ägg-macka, flera thermosar varm choklad, ett gäng förstärkningsplagg och så spände han fast en stor renfäll och en snöspade under locket. Innan vi gav oss iväg fick jag skriva turbeskrivningen och lämna till stugvärden om vi skulle övermannas av snöstorm och tvingas att gräva ner oss.
På den tiden älskade jag fjällen och att sitta på renfällen och dricka choklad. Skidandet var bara slitsamt och svettigt, kanske på grund av dålig kondis men också ganska dålig utrustning, täckbyxor och dåligt fäste.

Som trulig 14-åring hittade jag motivationen när jag orkade åka längre och fortare än min lillebror. Helagsfjället och en dagstur på över 20 km var en prestation som gjorde mig stolt och väldigt, väldigt trött.

Under de senaste åren har jag längtat efter att köpa motionsskidor för att använda dem i vardagen. Skidor har varit en lyx i mitt liv, som jag enbart kan ägna mig åt om jag reser till fjällen. Så behöver det ju inte vara, slog det mig plötsligt en dag.

Förra året gick jag till bästa skidbutiken. Jag valde precis de skidor jag ville ha. Jag köpte ett helt kitt med kläder och sen var lyckan gjord.

I helgen köpte jag Ute Magasinets senaste oneshot Längdspecial, som finns ute i butik nu, och som jag har lusläst från pärm till pärm. I en av artiklarna säger en idéhistoriker att han tror att skidåkningen har blivit så populär just nu därför det är "ett fysikens långkok". Jag tycker det är en klockren beskrivning och kanske, kanske om man nu vill hitta en förklaring så hänger skidtrenden ihop med trenden att laga mat från grunden: koka mör gryta länge på mormors vis men gärna med mexikansk smaksättning. Hur många kände till "pulled pork" för ett par år sedan? Nu ska det enklaste och billigaste köttet tillagas långsamt och blir därmed det lyxiagaste man kan äta.

Visst är skidor lyxigt. Om det gör oss som åker skidor mer framgångsrika som artikeln i Ute magasinet antyder, det vet jag inget om. Jag uppväxt med skidor och plocka upp skidåkningen är det klyftigaste jag har gjort på mycket länge:

1. Jag blir stark som en oxe.
2. Jag gör något trevligt av vår långa, mörka vinter som kan bli ganska slitsam och trist om man fastnar i att enbart se det obekväma i kylan och snön.

Sugen på swimrun

Livet är som en hal fisk. Tillvaron slinker ur vårt grepp när vi minst anar det.

Maj 2013. Första försöket i open water ... Känns som en helt annan Helena.

Jag gillar att jobba med mig själv. Jag vänder och vrider på perspektiven, tar mig tid att begrunda över vem jag är och vad jag kan göra för att utvecklas.
Vilket beslut kan jag ta idag som skulle göra mitt liv lättare imorgon? Det är sådant jag kan fundera på. (låter lite skruvat men sån är jag.)

Rent träningsmässigt så har jag plötsligt blivit nyfiken och sugen på swimrun. Helt oväntat och trots att jag fortfarande känner det jag känner för simningen. Men jag sätter stort hopp till coach Anna-Karin som ska lära mig grunderna i Total Immersion i januari och göra mig snabb som en raket i vattnet. Och jag vet hur mycket det kan hinna hända i mitt huvud under bara några veckor.

Jag träffade en triathlontjej och urduktig hundtränare, Eva Marie, i förra veckan via mitt jobb och vi halkade in på triämnet och swimrun. När Eva Marie beskrev för mig att hon inte alls var nervös när hon tävlar med sina hundar, eftersom hon tävlar med sina bästa vänner och knep en 4:e plats i Ångaloppet i år, eftersom hon tävlade med en vän som hon kände sig trygg med, så gick det upp för mig att ja!
– Jag ska testa swimrun nästa år och det ska bli en superhärligt utmaning. Och jag ska hitta en partner att simma med som jag känner mig trygg med!

Ett beslut som helt klart skruvar perspektiven en smula.

Konsten att njuta av träningen

Njuter du när du tränar? Eller njuter du enbart av resultaten då får av din träning? 

Grymma Sanna bjöd på hembakad kaka efter sitt spinnpass i går! Mums!

Tricket att bli en tränande människa på helt tid, som aldrig lägger av, är att hitta in i den där känslan av att njuta av den fysiska aktiviteten medan den pågår. Det är jag starkt övertygad om. Att njuta så där fantastiskt mycket varje dag, det är omöjligt, men att förvandla motivationen i grunden så att den verkligen blir en inre motivation det är hela hemligheten som alla som lever ett aktivt liv, bär på.

För 10 år sedan hade jag bara skakat på huvudet åt de här orden och inte förstått innebörden. Men du som verkligen vill förändra sig själv och ditt liv (jag vet att jag har några sådana läsare här. Kram till er!!!)  har god hjälp att fundera ett varv på vad det skulle behövas för att just du ska känna att "åh vad härligt det var att träna idag".

Mitt tips är att lyfta blicken.
Spring ute och se dig omkring! Det är inte bara kallt och grått ute just nu. Det bruna nyanserna i skogen är supervackra, det doftar gott och starkt av gran, tystnaden är välgörande och knastret du hör under fötterna är kvittot på att du är ute och rör på dig! Heja dig!

På mitt gym: Underbara Body Joy, har någon skrivit en klok text som säger allt:
Lev inte det liv du har lärt dig att leva. Lev det liv du vill leva.

Ungefär så.

Och gårdagens spinninginstruktör Sanna hon har också helt uppenbart funderat över vad som kan få människor att tycka det känns lite, lite härligare att gå på hennes pass:
I går efter 45 min hård spinning intervall och 5 km löpning, som brickpass på cyklingen, njöt jag av världens godaste kaka proppfull med blåbär och en gnutta vit choklad, bakad av Sanna! Hur mysigt som helst att sitta i vid ett bord omgiven av helgglada människor som är fulla av endorfiner.

Så himla fiffigt! En kaka och hela spinningsalen taggar till och gör ännu lite bättre ifrån sig, om inte för kakans skull så kanske för den engagerade och omtäksamma instruktörens skull.

Spinning är inte min starka sida. Därför är bra instruktörer viktigt för mig.

Älska träning

Jag älskar träningen som mest när jag tror att jag behöver det som minst. Jag var inte särskilt stark idag. Och jag presterade inte på topp. Men njutning under dagens spinningpass blev 100 procent. 

Det blir härlig energi i en helt full spinningsal!

Jag hade en tuff dag på jobbet idag. Ett viktigt möte och jag var tvungen att leverera. Jag kände mig riktigt sliten när jag gled in i spinningsalen och ställde in cykeln och trampade igång.

50 cyklar och salen var helt full.
Instruktören puttrade på med trevligt prat. Jag hörde inte mycket av vad hon sa.

När musiken drog igång konstaterade jag nöjt att den här spinningledaren hade god smak och sen ägnade jag 55 minuter åt att fokusera inåt.

Jisses vad jag älskar träning! Den där känslan när kroppen är trött, huvudet tömt på energi och man långsamt, långsamt jobbar fram nytt liv i sitt trötta vardagsjag. Det finns ingen bättre belöning än när energin rinner tillbaka, kinderna blossar och leendet kittlar i mungipan.

Jag tränar för att jag tycker det är härligt, för att jag älskar känslan av att kroppen bärs upp av starka muskler och för att jag utmanar mig själv att bli en bättre version av mig själv.
När folk ser på mig med den där blicken: "du-är-galen-och-har gått-över-styr", så önskar jag att jag kunde fylla en burk med just den där känslan jag pratar om och säga:

– Här, varsågod! Du får lite träningsglädje av mig.

Det är den finaste gåvan som jag har lyckats ge mig själv. På något naivt sätt så skulle verkligen vilja ge just den oslagbara känslan till andra.

Knepet att hitta tid för träning

Mina kvällar går ofta åt till träning. Inte alltid. Men för att jag ska vara nöjd så är det måndag till torsdag kväll som ryker. Fredag kväll är vikt åt mys. Om inte det går? Ja, då får man helt enkelt försöka vara lite listig.

 

Morgonsim i morse. Ute var det mörkt, regnigt, ödsligt men ganska mysigt!

Så hur ser mina veckor ut och hur lyckas jag klämma in all träning mitt i den vanliga vardagen?

Mina barn är visserligen stora men även om man är 18 år så är det inte bara kul att komma hem till ett tomt mörkt hus och en tom kyl. Och mamma mår verkligen inte bra av att 14-åriga dottern får kämpa själv med läxorna själv varje kväll. Nej, det går bort.
Med andra ord. Stora barn tar också tid, precis som alla andra relationer som man vill vårda. Varken mannen eller kompisarna orkar ju med en om man aldrig är tillgänglig eller kan ses.

Knepen, hur ser de ut?

1. Jag tränar när barnen tränar. Och nu råkar det vara så att mina barn av någon märklig anledning också tränar rätt frekvent ... Måndag, onsdag, varannan torsdag, i bland fredag samt söndag eftermiddag, då är min flicka på gymnastiken. Hon tränar dessutom ganska många timmar = jag kan häcka på gymmet eller harva i spåret så mycket jag vill.

2. Stora barn behöver inte äta middag kl 17.00 och de är omöjliga att få i säng före 22.00, så kvällarna blir lite längre. Vår familj äter middag skräckinjagande sent. Ofta kl 21.00. Då får vi äta tillsammans. Därför är skafferiet alltid laddat med müsli (och även en del sockriga flingor) och jag kånkar ständig hem filpaket och frukt eftersom vettigt mellanmål är livsnödvändigt.

3. Laga mat, det gör jag inte varje dag. Istället ser jag till att laga mycket mat lördagar och söndagar och sedan äter vi rester i veckan när träningen har tagit extra mycket tid. Hämta hem en thai, titt som tätt, är en lyx vi unnar oss. I bland är det helt enkelt mer värt att få vilan.

4. Jag håller noga koll på schemat och stoppar in ett pass så fort jag ser en lucka. Morgonsim är ett perfekt sätt att hinna med att plaska lite. Lunchträning ett utmärkt sätt att få till en en hyfsad mängd under veckan (och jag struntar i frisyr och blossande kinder). Ska jag ha gäster en lördag backar jag inte för att svida om till löparkläder och snabbt beta av åtminstone 5 km, en timme innan de ska komma. Folk är vana att se mig i ett ständigt nyduschat skick ... på gott och ont.

5. Sovmorgon på helgen? Vad är det? Här finns det möjligheter att hämta in träningsminuter, eller timmar för den som vill det. 07.00 är en vanlig stiga-upp-tid för mig en lördag och en söndag. Och det innebär ju en hel timmes sovmorgon jämfört med vardagen.

6. Planering av tiden. Mina vänner får tyvärr stå ut med att jag fixar och ändrar lite med tiderna när vi ska ses. Jag vill gärna hinna träna först.

7. Jag tränar tillsammans med min älsklig så ofta det går. Tillsammans är vi starka, snabba och kan förlora oss i träningsnörderi hur mycket som helst utan att det stör eller retar någon annan. Ett vinnartrick!

8. Tittar aldrig, aldrig på TV. Nope!

Och dagens träningsdos? Hur blev den?
I dag var planen att jag skulle fixa middag åt hockeykillen Tim och pappa Roger i vanlig middagstid eftersom Tim är 8 och inte 18. Med andra ord – ingen träning för mig den här kvällen utan istället har jag kört:

1. 30 minuter morgonsim. 06.20 var det hopp ner i snabbsimbanan. Simmade så mycket jag hann.
2. Lunchintervaller. Jag sprang 4 km på 20.18. la in 5x400 meters intervaller i 4:40 tempo dvs 13km/h på löpbandet. (Det tycker jag känns galet snabbt på det där bandet)
3. Marklyft 6 reps x 5, 40 kg, rodd, lastdrag och 2 axelövningar. Allt detta tog 20 min.

Där lyser simhallen inbjudande i Stockholmsbetongiga förorten ...

Med musik i lurarna, djupt inne i dunjackan så kan det få blåsa och vara hur kallt som helst på väg till simmet.

Träning – ett av mina livsprojekt

Få en bebis (och sen en till), fostra barnen, pyssla ihop och skapa ett hem fyllt av trevnad och skratt. Bli journalist. Bygga en karriär. Hitta och vårda kärleken.
Jag har och har haft många inre projekt. En del stora livsavgörande, andra lite mindre. 
Träningen är ett av dem.

Jag tror att det bor ett projekt i oss alla. En längtan och en vision, en idé som väntar på att få näring. Jag är ständigt i färd med att snickra på en plan och jag sätter upp nya, ännu högre mål, för mig själv. Många av mina inre projekt har blivit verklighet. Jag har nämligen en stark tro på mig själv, där innerst inne, att jag klarar av det som jag på allvar tar mig för. Men det finns några inre projekt som jag undrar om jag verkligen kommer att genomföra – till exempel den om att skriva en bok och bli författare (fler bloggare som känner igen sig i den drömmen gissar jag ... hehe)

De där projekten som vi i tysthet bär på är viktiga att inte ignorera. (Jag har sett människor i min närhet göra det, det blir aldrig bra.) Det finns inget så givande som att få uttrycka sin vision, att med tålamod se hur livsprojektet utvecklas, tycker jag. Och jag vet att varje gång som jag bestämmer mig för att göra verklighet av en dröm så fylls jag av ny energi (det kan Roger vittna om, vilken dag som helst så kommer jag i ren entusiasm att snacka sönder honom). Dagarna får en ny mening och jag fylls av mängder av inspiration.
En härlig känsla.

Men det är inte alltid så lätt att lyssna till sin innersta önskan. Varje dag är fylld av distraktioner som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Och det är lätt att ett frö av tvivel slår rot och börjar växa i hjärtat. Det är väl just så många känner inför att träna. Mängder av ursäkter fyller medvetandet istället för beslutsamhet och målmedvetenhet. Jag tror att de människor som ofta känner sig arga och kanske rent av bittra helt enkelt lider av symptomen på det ogjorda livsprojektet som förvandlats till en livslögn.

Just nu söker jag mitt träningsfokus med ljus och lykta. Jag vill känna att jag har en tydlig färdriktning i min träning för att undvika att jag står där på startlinjen till Öppet spår och Vätternrundan, till exempel, med hjärtat i halsgropen med känslan att jag bara "hamnade där."

Jag har kommit fram till att jag måste börja planera och strukturera träningen på riktigt. Men jag vet inte hur! Medan jag klurar på det så har jag bestämt att se till att börja lägga in en ordentlig lång dag då och då för att börja bygga distans på riktigt i kroppen. Kanske en triathlondag?

Så nu när jag kom på det (alltså fattade det på riktigt, ända in), rusade jag hem efter jobbet till Roger med min idé och förslog att vi börjar på lördag. Jag har hittat ett spinningpass på 105 min och sen är det bara att göra den andra tre delarna som ingår i ett triathlon. Visst låter det bra?

I dag har jag tränat 55 min spinning, intervall (och höll koll på pulsen med min Garmin) + 30 min styrka. Kändes sjukt bra!

Det här är 8-åriga Tims önskelista. På min inre lista står mina långsiktiga träningsmål.

Tack för ordet! :-)

Simvecka ger resultat

Jag har gjort det förr. Fokuserat på simningen intensivt under en period.  Nu har jag hunnit med 5 ordentliga simpass på 7 dagar. Och det ger resultat.

Jag tankade all sol jag kunde idag när jag promenerade hem från simhallen.

Jag vill släppa loss simmerskan i mig! Simmerskan som jag tror finns där. Och jag slåss stenhårt för att hon ska kika fram.

I somras, när det var en månad kvar till mitt första triathlon så kändes simningen katastrofdålig där vid ett tillfälle. Först tappade jag modet och funderade på om jag ens skulle ställa upp i det där triathlonloppet, sen bestämde jag mig: Jag hade en månad kvar och jag skulle göra vad jag kunde för att föräbättra mina möjligheter under simningen. Så när jag hade bestämt mig åkte jag till närmaste 50-meters pool och krigade i två timmar där i vattnet. Veckan efter simmade jag varje dag och det lönade sig.

Det tycks hända en hel del när man fokuserar på simningen och nu har jag hela vintern på mig att bli bättre. Och jag har skyhöga förväntningar på mina framsteg. Så det gäller att ligga i.

Jag vill bli bra på att simma för att simningen ska ta så lite energi från resten av loppet som möjligt. Det gäller alla triathleter men det känns extra viktigt för mig eftersom simningen innebär en stor mental press. Jag måste känna mig trygg i vattnet.

I dag övade jag på att hitta streamline, dvs att få så litet motstånd i vattnet som möjligt genom att hålla nacken neutral, och paddla fram som "Superman" på sidan, med en arm framåt. (Ungefär så) Det var en bra övning för mig. Framförallt eftersom andningen går ut på att man verkligen vrider huvudet och det är omöjligt att fuska genom att lyfta och titta upp som jag gör när jag tror att jag inte kommer att få luft.

Genom att glida fram på en sidan och enbart ta två, tre armtag under en hel bassänglängd så fick jag verkligen koll på kroppen på ett annat sätt.
Under den här övningen så fick jag känna hur det känns att sträcka ut och vara lång under simningen.

Jag körde även ett par hundra meter med paddlar. Hårt. Jag försökte också simma med kraft och tvinga mig själv att behålla rätt hållning, lång, spänd core, och balettfötter. Jag har varit ganska mycket av en ål i vattnet vilket inte är bra.

Jag insåg idag att simningen är lite som löpning. Antingen joggar man hela livet, eller så utmanar man sig själv och börjar pressa på. Då utvecklas man och blir snabbare och starkare.

Jag fortsätter mitt simfokus i ytterligare två veckor är planen! Jag ser framemot resultatet.

Nu skäms jag inte längre om jag väljer snabbsimabanan.

En ljuvlig höstdag. Simhallen badade i sol.

Vad är extrem träning?

Den här trenden ni vet, som alla talar om, som handlar om dig, mig och alla andra som bloggar om sin träning och flyttar fram sina mål och väljer längre distanser. Den är intressant.

Vacker vy som jag fångade idag efter mitt morgonsim! Bästa starten på dagen

Det är intressant hur människans tro på kroppens förmåga har förändrats ur ett historiskt perspektiv och hur vi ser på våra möjligheter att träna oss själva, bygga styrka och uthållighet.

Jag är verkligen ingen expert på ämnet, men jag skulle vilja veta mer och jag attraheras av tanken på att vi kan bygga starkare kroppar än vi egentligen kan föreställa oss.

Nu finns det ju de som gör 30 Ironman på rad och bevisar att våra kroppar klarar oändligt mycket mer än vad vi kunnat tro.
Så varför funderar jag på detta?

Jo. Nu har jag anmält mig till en av  Fredrikshofs grupper som ska köra Vätternrundan. Och när jag tänker på det ... huu ... den sjön är fasligt stor. 
Jag kommer behöva draghjälpen från den där klungan. Jag kommer vara glad över att ha lite trevligt folk att resa med.
Hoppas att mastergruppledaren plockar ut mig, trots att jag är oerfaren så jag får en klunga att cykla med. Bara att hålla tummarna.

Dessutom minns jag min fantastiska farmor och hur hon fick alla i sin omgivning att gapa av förvåning på grund hennes otroliga energi och fysiska bedrifter på 80-talet.
Det är intressant. Hon ansågs verkligen som extrem och nästan lite snurrig på den tiden.

Hon gick upp tidigt på morgonen och promenerade cirka 5-7 kilometer till jobbet varje dag. I ur och skur. På vintern när det var kallt, i regn, i blåst. Och så hem igen.
På vintern hände det att hon tog vägen över sjön, på långfärdsskridskor. Hon simmade på sormarna ute i insjöar så där galet långt, tvärs över sjön. Hon åkte skidor i flera mil, cyklade och vandrade i fjällen. Hon ratade den tidens mest hyllade lightprodukter, hon stekte i äkta smör, hållde vanlig grädde i såsen och åt mängder av rivna morötter och strimlad vitkål. Och folk skakde på huvudet.

Min farmor började röra på sig när hon var 40, som jag är idag (nästan). Och nu upplever jag att min omgivning tycker nog allt att jag är lite galen jag med ... Men det är okej.
Min farmor hade ju rätt. Hon vara bara långt före sin tid.

I dag är hon 84. Hon är ute och går två timmar per dag 5-6-dagar i veckan. Hon simmar en gång varje vecka och hon har gymkort. Bilen är såld. Hon cyklar istället. Och hennes pensionärsvänner tycker att hon är galen.
– Ta det försiktigt Yvonne, säger de. Vad får du all energi ifrån?

Jag hejar på min farmor. Hon är en fantastisk förebild. Men i hennes värld så är t o m jag lite för extrem.
– Ta inte ut dig Helena, sa hon i helgen när vi sågs.
– Fast det är klart. Din kropp blir stark och så orkar du vardagen bättre. Heja på du tjejen. Jag har alltid drömt om att åka hela Vasaloppet och ångrar att jag aldrig gjorde det.

Så jag lovade min farmor: Jag ska heja på.
Och jag är glad att hon la grunden till min förmåga att njuta av ett aktivt liv.
Tack farmor för alla turer på fjället, för alla lördagar med långfärdsskridskor, korvgrillning och tack för att du köpte friskiskort till mig och drog ut mig att sitta och fika på en hård sten när jag var en trulig tonåring och bara ville slöa i soffan.

Farmor och jag. Hon i träningsoverall som vanligt, brunbränd och stark.