Allt om min löpning

Jag blev utmanad av LöparFia för några veckor sedan att svara på frågor om min löpning. Hög tid att få det gjort.

Här är min vardagsslinga. Tre varv blev det sist. 16,6 km.

Vilken löpare är du?

Just nu är jag den sökande löparen. Efter en efterhängsen skada så håller jag nu på att testa mig fram till en nivå som passar mig samtidigt som jag gör prehabträning. Frågan är hur långt jag kan springa? Kan jag springa både långt och fort? Trail är jag nyfiken på men vad säger kroppen då? Men en sak är säker jag är en löpare som njuter allt mer av att springa långt. Efter 15 km börjar magin …

Hur länge har du löpt?

Faktum är att jag sprang en hel del utan att jag betraktade mig som en springande människa. Jag hade noll självförtroende som barn när det gällde fysisk aktivitet. Jag var en fegis som inte vågade klättra i träd eller hoppa i vattnet från bryggan, det vill säga när andra tittade på. Ensam gjorde jag allt möjligt. Likaså löpte jag. 13 år gammal anmälde jag mig på eget bevåg till minimarathon, tränade ensam i spåret i skogen, utan att någon kompis visste. Jag tror att jag sprang 3,7 km på 21 min.

Hur mycket löper du per vecka? 
Begränsat på grund av skadan. Jag tar ett långpass per vecka samt ett kortare pass med lite mer fart. Jag vågar inte lägga på intervaller ännu. Känslan i benen bestämmer.

Vilket är ditt feelgoodtempo? 
Det kan varierar så oändligt från dag till dag. Det kan vara 5.10 men när det gäller längre distanser så säger jag 5:30. Under 5:00 tycker jag är tufft att hålla en längre sträcka.

Vad måste du ha med dig på ett pass? 
Garmin. Puls och tempo måste jag bara ha koll på.

Varför springer du? 
För att njuta av naturen och fylla på med glad energi.

Har du någon gång ljugit för att springa?
Det händer rätt ofta att jag inte talar om exakt varför jag inte hinner till en viss tid, måste gå från ett möte, eller inte kan stanna så länge på en fest eller något sådant. Träning och löpning är prioriterat i mitt liv och det är inte alla som förstår det.

Hur ofta köper du löparskor? 
Alldeles för sällan. Nu har jag köpt ett par i år och ett par förra året och jag kommer snart att köpa ett par som funkar under swimrun. Innan dess hade jag skorna säkert i fem år innan det blev nya.

Var och hur handlar du din löputrustning? 
Jag har inga rutiner kring det eftersom jag historiskt lagt väldigt lite pengar på min träningsutrustning (gymmet har fått allt). Men nu har jag köpt några prylar via nätet men också i butik. Ofta är det en tacksam present till mig … Känns väldigt lyxigt att få något fint och vara fin även när jag tränar.

Dygnets bästa springtid?

Kväll. Gärna sommarkväll. Men också vinterkväll när alla andra sitter inne och myser och det är kallt, mörkt och riktigt bistert ute. Jag tror att jag skulle springa med bra resultat på natten.

Hur ofta tävlar du? 
Första loppet på hundra år var hösten 2012. Sedan dess så har intresset vuxit för lopp. Blir jag bara helt bra i benet så kommer ni se mig vid både den ena och andra startlinjen …

Vilken är din favoritdistans? Jag avskyr att springa kort och hårt och när jag sprang en halvmara i Kalmar för ett par några veckor sedan så … jag var i himlen!

Har du ett mantra som du rabblar när du blir trött i huvudet? 
”Stolt och stark!” ”Det här är bara en kort stund av ditt liv.” Eller … ”nu är det bara milen kvar, det klarar du alltid.”

Springer du helst i grupp eller ensam? 
Helst med min älskling. Helst långt med min älskling. Det är så fina stunder fulla med vänskap, skratt, pepp och värme.

Hur återställer du dig efter ett lång pass?
… där har jag nog en hel del att lära! Tänker inte ens i de banorna. Vila? Äta?

Vilken snabbhetsträning föredrar du? 
Progressivt, öka när jag börjar bli trött.

Vilket lopp drömmer du om att springa? 
Just nu drömmer jag bara om att få löpa smärtfritt.

Vilken kändis skulle du villa löpa med? Jag är inte så mycket för kändisar. Men jag gillar Petter allt mer. Mer för det han gör, står för och kämpar med, än för musiken. Jag kan identifiera mig med honom en smula.

Snabbsnören ingår i en triathlets utrustning.

  PS. Jag försöker bygga om här på bloggen men det är inte min starka sida så håll ut ...

Simma avslappnat och längre

Vår i luften. Massor av sol. Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen,  åt en frukost med mitt eget sällskap och strosade ner till simhallen. Helt ovetandes om att jag precis var på väg att göra mitt livs största simgenombrott.

Det var en helt vanligt lördagmorgon. Planen var enkel:
– Jag ska simma.
Punkt.
Det visade sig vara den bästa planen ever. ÄNTLIGEN efter tusentals simmade meter, miljarder utvärderingar av mig själv, nötning, nötning , nötning och en och annan inre utskällning så gjorde jag det:

Jag simmade 1000 meter i en sammanhängande serie.

Endast en simmare hade hunnit ner i banan före mig och simhallen som badade i sol var nästan lite vacker.
Jag njöt av musiken som strömmade ur högtalarna och pysslade med glasögon, tog en selfie (gör sån mitt bland folk utan att skämmas det minsta), satte mig på bassängkanten och gled i det svala vattnet.

När jag med sträckt kropp sköt ifrån bassängkanten så tänket jag bara, nu tar jag det lugnt och väcker kroppen försiktigt.
Redan efetr 25 meter kände jag att det var något, något som var annorlunda – den avslappnade känslan hade på något underligt sätt följt med ner i vattnet.
Genast bestämde jag mig för att dagens fokus var att simma avslappnat och strunta i teknik, fart och annat. När värmen spred sig och de träningsvärkstela musklerna (jag körde ett grymt benpass i torsdags och har haft seriösa problem att gå) började gnissla igång testade jag att ta tag i vattnet lite bättre, ta i och sedan TI-glida avslappnat. Ett nytt tag, hitta balansen och ta i ...

Min avslappnade kropp flöt perfekt längst upp på ytan. Det kändes som om att jag bara kunde ligga där och vila om jag velat. Jag fick in lagom mängd syre när jag tog luft och bara accepterade att nu och under minst 30 minuter framåt så är det i det här läget, med nosen nere i vattnet som jag kommer att befinna mig. Lite långtråkigt, visst, man vill ju kolla vad de andra simmarna pysslar med men nu är det jag och vattnet.

Det var en fantastisk känsla när jag vände vid kanten efter 300 meter och visste att alla metrar från och med nu blir rekordmetrar. Vid 600 meter så kommenderade jag mig själv:
– Nu finns det inte på kartan att stanna. Tänk att gå härifrån och ha klarat 1000 meter frisim utan stopp.

Och visst gjorde jag det. För jag kan ju simma nu. Jag är vältränad nog att orka och eftersom jag tog det så lugn så var det inte särskilt jobbigt – bara en smula för huvudet.

De sista 200 metrarna började jag till och med labba lite med farten och nu började de där hajarna (35-åriga machomännen som tror att de är ensamma i snabbsimbanan) få problem att komma om och förbi.

Lite bilder från helgens roliga fotoprojekt, min älskade dotter och väninnemys på kvällen. Går man upp 06.00 en lördag så hinner man med en del ...

Tufft upplägg på spinning

Spinningen och jag är en ganska ny bekantskap. I början av vår relation så kändes det bara främmande, obekvämt och jag fick ofta en längtan att fly. Men sakta, sakta har känslorna börjat spira. 

Bild från en av de sista cykelturerna i slutet av sommaren.

Spinning, är spinning och har inte mycket att göra med cykling, det vet jag. Det finns en hel del i spinningen som jag inte riktigt förstår. Position 2, vad är den till för? Är man otränad blir det sjukt jobbigt i benen och visst är det skönt att sträcka på sig.

Just nu spinner jag för att variera löpningen. 
Därför att jag inom någon månad ska cykla runt en ganska stor sjö och det kommer ta några timmar.
Därför jag tydligt känner att min kondition förbättras och att jag lyckas pressa mig mycket hårdare under ett spinningpass, än jag normalt brukar klara under ett löppass.

Men jag har en trainer i familjen som står och väntar på att jag ska ta det där steget som gör mig ännu till en lite mer äkta triathlet och lite mer som de där tuffa, sportigare rackarna som tränar riktigt proffsigt. För timmar i trainern det är det som kroppen behöver. I synnerhet om man planerar att köra med tempostyre, det hör jag alla ruttade triathleter prata om.

Planerar jag att köra i tempo styre?? Jag har faktiskt inte tagit ställning till det (hur sitter man på en cykel med tempostyre, jag har testat och det känns bara otroligt obekvämt). Jag är ingen säker cyklist. Men jag har tänkt att övningsköra och träna cykelteknik. Jag tror framförallt att mina medcyklister i Fredrikshof som jag ska cykla en del med i vår kommer att uppskatta den manövern.

Dagens upplägg på spinningpasset fick endorfinerna spruta! Jag gillade upplägget och lyckades pressa mig ordentligt.
Passet var uppdelat i tre block: Uppvärmning, Klättring upp till 83 procent av maxpuls och sista blocket pressade instruktören oss att nosa upp mot 90 procent. Inför varje nytt block så tittade instruktören strängt på oss och sa:

– Nu lämnar vi den zonen för gott, nu ska vi bara uppåt.

Kroppen kändes härligt utvilad. Annorlunda. Det är första gången i mitt liv som jag har tränat så hårt som jag har gjort under de senaste veckorna. Jag har aldrig tidigare sprungit intervaller regelbundet, aldrig tidigare sprungit lånngpass uppemot 18 km flera veckor i rad och aldrig tidigare spunnit flera gånger i veckan ...  och dessutom gjort allt detta under samma veckor.

Under simveckan vilade jag helt från löpning och spinning. Jag la bara in ett styrkepass och ett pass skidor vid sidan av mina 7 timmars simmande.  Måndag och tisdag ägnade jag helt åt hem och barn.

Känslan i dag när jag  kontrollerat pressade upp pulsen var helt ny. Jag kände mig tränad och stark, en känsla som är sjukt peppande! Just nu gör jag något som funkar och är bra!

Jag längtar redan till imorgon och nästa träningspass.

Woop, woop!

Fulladdad med Total Immersion

Sista dagen. Sista chansen att insupa filosofin, känslan, rytmen och tekniken som tillsammans utgör simtekniken Total Immersion. Coach AK var extra laddad och fick hela gruppen att ge järnet.

Anna-Karin Lundin.

– Nu är det mycket i huvudet. Nu  kan det bli lite trickigt. I dag ska vi drilla "two beat kick" och avsluta med att ni kör 50 meter på tid. Vi ska se om ni har blivit snabbare under veckan.
Anna-Karin Lundin ville inte spilla någon tid. Sista passet under intensivveckan i Total Immersion höll hög takt. I dag fick vi inte många chanser att stå och pusta vid kaklet.

Vi fick öva den svåra diagonalkicken och göra en viktig justering i andningen: att inte rotera för att hämta luft och inte lyfta huvudet. Här visste jag att jag hade mycket att hämta och bestämde mig för att verkligen utföra övningen så bra det bara gick.

För varje armtag ville AK att vi skulle vrida huvudet åt samma sida, utan att komma över vattenytan. Armtag, vrid, armtag vrid, armtag vrid lite, lite till så ena glasögat hamnar övar ytan och munnen kan suga in lite luft och så ner, armtag, vrid, armtag, vrid, armtag och vrid lite mer för luft.

– Göm er för mig, jag ska inte ser er. Kom bara upp så pass mycket att ni får in luft och så ner med näsan. Lasern ska vara rak.

Den här övningen blev en revolution för mig. Så smart, så enkelt. Aldrig mer tänker jag lyfta pannan och böja nacken!

Laddade AK stod vi bassängkanten och sprutade ur sig kommentarer, pepp, korrigeringar och instruktioner riktade till var och en av oss. Ett engagemnag som spred sig ner i vattnet.

– Kom igen nu gänget. Vad fint ni simmar. Vad härligt det är att se er!

Och då och då kom det ett:

– Braaa Helena! Där har du det! Glöm inte armbågen, släpp nacken!
Och jag blev så glad att jag självklart ansträngde mig ännu mer!

Jag känner mig otroligt nöjd med veckan. I går tänkte jag att det här med Total Immersion kommer bli svårt att öva på egen hand. Så mycket att komma ihåg, så mycket att sätta samman, så mycket att glömma bort.
I dag, när jag slapp de krångliga drillarna, så kände jag att det finns där. Den förbaskade kicken, armbågarna, drivet.
Och när jag såg mig själv på film, på Anna-Karins iPad så blev jag på fullaste allvar överraskad:
– Är DET jag???? Det såg ju .... hundra gånger bättre ut än jag kunnat drömma om.

Och en väldigt stor bonus: Plötsligt inser jag att jag är betydlig lugnare i vattnet än jag någonsin har varit och när jag simmat min 50-i-a på 50 sekunder så insåg jag att jag inte alls var andfådd och att känslan av ansträngning var lika med noll ... så varför tog jag inte i mer för att få en bättre tid??
Dessutom fick jag fullt godkänt av coachen.
När jag klev ur bassängen pekade hon på mig och sa:
– Helena, du klarade att hålla tekniken hela vägen!

Wohooo!!!!

En 25:a simmagi

Total tystnad. När Anna-Karin Lundin klöv vattenytan och simmade iväg, kraftfullt, helt tyst och till synes perfekt – då stod alla adepter och fullkomligt gapade.

Anna-Karin efter ha visat hur riktig TI går till.

Det var faktiskt ett ögonblick fyllt av magi för alla oss som vikt varje lunch, under en hel vecka, för att simma med proffsigaste TI-simcoachen.
Genom de stora fönsterrutorna trängde vinterljuset in i simhallen och lyste upp den turkosblå poolen. Alla klev ur vattnet. Inklusive de ordinarie badgästerna som såg ut att undra vad som stod på. Det blev helt tyst i simhallen och vattnet var nästintill helt stilla när Coach AK visade hur riktig TI-simning egentligen ska gå till. Och det var så snyggt!
Det var magiskt.

Och ja, jag inser hur nördigt det är att bli så hänförd av en 25:a frisim.

Gladast blev jag nog ändå idag av min egna simprestation. Efter dagens pass blev jag utnämnd till dagens simmare och fick ett fint pris, en fin liten wet/dry bag från TYR, att lägga den våta baddräkten i.

Priset fick jag efter att ha kämpat massor med en massa trixiga övningar och drillar utan att lyckas särskilt bra med att hålla reda på alla kroppsdelar, till att fara iväg som en raket i vattnet när vi väl fick använda oss av allt nytt och sätta samman det till simning – då fick jag det att funka och wow vilken simpower jag fick till. Det blev också en 25:a simmagi i min värld!

– Bra Helena, vilken kraft du får till, vilken fart, fick jag som belöning i head-setet.

Och jag kände själv när plötsligt jag gjorde övervägande rätt där i vattnet. Det var så härlig känsla att jag inte villa förstöra den genom att ta luft och pang så var jag framme vid kaklet!

De utlösande teknikjusteringarna i dag var:
1. Hämta kraft från coren under simtaget.
2. Se till att inte pausa med armtaget, i synnerhet inte långt bak med armen.

Och allt detta har en massa tjusiga namn och förklaringar med korrekta termer, men dem får jag lära mig en annan gång.

I kväll njuter jag av att hela kroppen är full av simglädje.

Det gick för snabbt för min kameratelefon ....

Trofé för störst utveckling under kursens första 3 dagar!

Framsteg med Total Immersion

Byggsten, efter byggsten. Anna-Karin Lundin staplar nya kunskaper i mitt huvud. Redan efter dag två så känns huvudet fullproppat.

Anna-Karin beskriver armens position i vattnet, sluttande neråt, avslappnad hand.

I dag började Anna-Karin Lundin, Coach AK, med att dömma ut dolmen och sedan paddlar och helt klart benplatta. Hjälpemdel är väldigt sällsynt bland TI-utövare och ger enbart en falsk trygghet.
– Det är lika bra att öva balans och vattenläge direkt istället för att använda den där dolmen, menar AK.

I dag var det intensivveckans andra dag. Vi började med 100 m insim med fokus på vattenläget och att lasern, som går som en tänkt stråle från hjässans mitt, rakt fram till bassängkakelt på andra sidan. Och den där strålen ska peka rakt fram oavsett om man simmar med näsan ner eller vänder upp huvudet för att hämta luft. Höfterna ska hållas still och man ska absolut inte rotera upp på sidan.
Bara alla de detaljerna ingick i det första momentet.
Sedan simmade vi 50 meter med fokus på breda armtag.

Därefter fick vi en drill att nöta. Skate. Utifrån den drillen började vi bygga på de för TI, rätta och karakteristiska armtagen med hög armbåge, helt avslappnad underarm och avslappnad hand och fingrar. Och handen ska självklart ner i rätt läge, inte för långt fram, inte för nära pannan utan i linje med armvecket.

Allt det här har fina engelska termer. Jag kan inte återge en enda men jag vet precis vad jag ska korrigera när jag hör dem i head-setet aqua talk som alla deltagare bär under sin badmössa under hela passet.

Avslutningsvis fick alla simma snabbt.
 – Med ansvar, tappa inte tekniken och allt ni har lärt er helt. Då är det ju ingen idé att ni är här, peppade Anna-Karin.

Så hur går det för mig?
Det är roligt. Det är både logiskt och lätt och väldigt svårt på samma gång.
Jag tycker att det ser ut som att alla andra får till det en smula lättare än jag. Det är det här med vattnet och rädslan... Men det går sakta men säkert framåt.

Logiskt och lätt därför all ny teknik vi har testat hittills har känts bra att utföra. Långt mycket bättre än det jag har sysslat med under det senaste året. Vi får tydligt veta varför vi gör övningen vilket bygger en förståelse för hur allt hör samman och att allt arbete vi gör leder till att vi blir bättre på att minska motståndet i vattnet och rikta all kraft framåt.

Det känns svårt därför att kroppens muskelminne är brutalt starkt. Så fort jag blir störd och tappar fokus så är det bara att börja om. Jag tycker också att det är svårt att känna att kroppen verkligen utför rätt rörelse. Jag skulle vilja ha en spegel och se mig själv, eller bli filmad.
I dag kände jag, och flera andra i gruppen, att den där armrörelsen, som är så typisk för TI, den är armar och axlar inte van vid. Här behövs nötas.

– Ni behöver 100 timmars träning för att den nya tekniken ska sitta ordentligt, konstaterade coachen.

Och sagt och gjort. Jag betade av den första timmen redan ikväll. Roger och lill-pöjken lekte i banan bredvid och jag simmade och simmade med allt fokus på de där armarna, långsamt med eftertanke.
Det gick så där men .... när jag började mata på, la ner lite kraft i armtagen så kände jag att enbart på att tänka laser  och avslappnad nacke (så som AK sagt och inte alls som jag tränat tidigare), breda armtag så blir jag stabilare, jag känner mig tryggare och jag tror att det faktiskt går snabbare än tidigare.

En sak är säker. Jag är såld. Kär. Total Immersion är som poesi. 
(Och DET visste jag ju hela tiden!!!)

Vasalundshallen _ förmodligen Stockholms kallaste.

Nyårsspinn med buller & bång

Wohoo!!! Vilket ös! Vilket drag! Gåshud över hela kroppen. Årets svettigaste och roligaste pass: 120 min nyårsspinn!

Lollo showar och lyfter taket!

Jag kunde inte ha slutat året på ett bättre sätt. När jag såg att det fanns fyra 30-minuters spinningpass på rad på gymmet så högg jag direkt. Perfekt! En chans att träna uthållighet, trycka på och hålla länge och undersöka hur kroppen reagerar.

Jag laddade med en stor protion gröt med jordnötssmör, en kopp kaffe i skenet av levande ljus, medan resten av huset sov. I väskan packade jag två stora vattenflaskor och energi, det som jag behöver öva på att få i mig.

Första timmen leddes av grymma Lollo och andra av Kent, gymmets absolut tuffaste instruktörer och jäklar vad de körde. Lollo i nyårsperuk och blinkande glasögon, Kent i vit skjorta och smokinfluga och sjukt taggad.

Och jisses vad jag körde hårt. En halvtimme i taget. Bära eller brista. Efter första timmen började det kännas riktigt bra. Lite energi, mycket vatten och trots att kroppen var trött hakade jag på Kents tempo utan problem och jag börjar få smak på den här känslan: tröttheten, känslan av styrka och kontroll, pulsen som lugnar ner sig, kroppen som jobbar på. MIN kropp, stark, tränad och snart riktigt uthållig!

Träning lönar sig!

Gott Nytt ÅR vänner!!

Massor av värme, glädje och kärlek – som alltid på gymmet!!

Är det nyår så är det!! Go Lollo, du är grym!

Jag erkänner!

Det har gått flera dagar. Och jag har inte sagt något. Jag vet inte ens om jag tänkte mig så noga för ... Det krävdes ingen övertalning. Det gick ganska fort och det fanns liksom ingen annan väg att gå än – vidare.

Jag har anmält mig till Vansbro Triathlon – halv ironman-distans. Och jag fick plats.
Men jag berättar det bara här, än så länge, för er bloggläsare. (För det skadar ju inte ...)

Först tänkte jag inte nämna det alls. En halv iron är ett stort kliv utanför min comfort zon. Men hey! Vem är inte proffs på att kliva runt bland drakar och demoner om inte jag!
Dessutom så känns det som att jag kan inte gå någon annan väg. Jag vill ju gå framåt. Och är jag nu anmäld så vet jag ju, jag känner mig själv. Händer inget helt oförutsett så kommer jag att stå där på startlinjen i Vansbro i Juli och göra mitt allra bästa försök.

1900 m sim ... huuu ....
Tillsammans med massor av tuffa triathleter.
I söndags, efter anmälan så drömde jag hela natten om den här tävlingen! Haha! Galet!
Triathlon är verkligen en sport som sätter en (läs mig) på prov på fler sätt än tre!

Jag tänker så här:
Nu tränar jag och förbereder mig så mycket och gott jag kan. Sen tar jag det därifrån. När jag väl ligger i vattnet och pulsen rusar, då dealar jag med det då. Jag kommer ju inte bara ge upp och sjunka. Så mycket vet jag. Ja och sen ska jag ju bara klara de där 9 milen på cykel och en halvmara ... men det är ju en helt annan historia.

Jag tycker, när jag sitter så här hemma i köket, i värmen, med en nygräddad lussekatt i näven, trygg med mer en ett halvår kvar till tävlingen, att det ska bli kul. Riktigt kul.

Nu är det bara en sak som gäller:

Just nu adventsbakar jag massor men jag hann med 55 min spinn idag. Skönt!

Simvecka ger resultat

Jag har gjort det förr. Fokuserat på simningen intensivt under en period.  Nu har jag hunnit med 5 ordentliga simpass på 7 dagar. Och det ger resultat.

Jag tankade all sol jag kunde idag när jag promenerade hem från simhallen.

Jag vill släppa loss simmerskan i mig! Simmerskan som jag tror finns där. Och jag slåss stenhårt för att hon ska kika fram.

I somras, när det var en månad kvar till mitt första triathlon så kändes simningen katastrofdålig där vid ett tillfälle. Först tappade jag modet och funderade på om jag ens skulle ställa upp i det där triathlonloppet, sen bestämde jag mig: Jag hade en månad kvar och jag skulle göra vad jag kunde för att föräbättra mina möjligheter under simningen. Så när jag hade bestämt mig åkte jag till närmaste 50-meters pool och krigade i två timmar där i vattnet. Veckan efter simmade jag varje dag och det lönade sig.

Det tycks hända en hel del när man fokuserar på simningen och nu har jag hela vintern på mig att bli bättre. Och jag har skyhöga förväntningar på mina framsteg. Så det gäller att ligga i.

Jag vill bli bra på att simma för att simningen ska ta så lite energi från resten av loppet som möjligt. Det gäller alla triathleter men det känns extra viktigt för mig eftersom simningen innebär en stor mental press. Jag måste känna mig trygg i vattnet.

I dag övade jag på att hitta streamline, dvs att få så litet motstånd i vattnet som möjligt genom att hålla nacken neutral, och paddla fram som "Superman" på sidan, med en arm framåt. (Ungefär så) Det var en bra övning för mig. Framförallt eftersom andningen går ut på att man verkligen vrider huvudet och det är omöjligt att fuska genom att lyfta och titta upp som jag gör när jag tror att jag inte kommer att få luft.

Genom att glida fram på en sidan och enbart ta två, tre armtag under en hel bassänglängd så fick jag verkligen koll på kroppen på ett annat sätt.
Under den här övningen så fick jag känna hur det känns att sträcka ut och vara lång under simningen.

Jag körde även ett par hundra meter med paddlar. Hårt. Jag försökte också simma med kraft och tvinga mig själv att behålla rätt hållning, lång, spänd core, och balettfötter. Jag har varit ganska mycket av en ål i vattnet vilket inte är bra.

Jag insåg idag att simningen är lite som löpning. Antingen joggar man hela livet, eller så utmanar man sig själv och börjar pressa på. Då utvecklas man och blir snabbare och starkare.

Jag fortsätter mitt simfokus i ytterligare två veckor är planen! Jag ser framemot resultatet.

Nu skäms jag inte längre om jag väljer snabbsimabanan.

En ljuvlig höstdag. Simhallen badade i sol.

Planerar & laddar mentalt

Jag kör! Det blir baske mig en hel klassiker nästa år! Och ja, o ja, jag vill. Jättemycket vill jag. Men tänk om jag inte får tag på en startplats i alla fyra loppen, nu när det råder sådan tävlingshysteri.

Jag har kommit till en tydlig insikt. Numera tränar jag med fokus på långsiktighet och kontinuitet. Jag har börjat tänka mycket längre än nästa pass, eller ens nästa veckas pass. Mitt perspektiv har flyttats flera år framåt.

En stor tanke som nästan inte går att ta in. Skulle det vara möjligt?

Nej, jag klarade mig inte. Allt hostande och kraxande i min omgivning, hemma, på jobbet, i tunnelbanan, på möten, ja de där förkylningsbacillerna har varit helt omöjliga att undvika så nu sitter jag här med öm hals och trött kropp och för en gångs skull är det ordning och reda i huset – till och med i barnens rum!

Tänk vad mycket tid det blir över till annat när man inte tränar alls.


Förutom att röja runt och städa när orken tillåter så kan man fundera på hur träningen ska ge bästa möjliga resultat framöver och har konstaterat att det är en hel del man kan fnula på om man är på det humöret.

Här är några insikter och fokusområden

• Jag ska träna uthållgihet och under den närmaste tiden fokusera på distans.
• Jag måste träna på och vänja kroppen att få i sig energi under längre pass.
• Cykla gör en triathlet övervägande delen under ett race, därför behöver jag omfördela träningen och lägga mer vikt vid att utveckla cykling.
• Jag måste sluta slarva med coreträningen. En stark core gör att flytläget i vattnet förbättras, jag blir starkare både på cykel och i löpning.
• Måste bli bättre på att köra hårt, när hårdträning står på programmet.
• Fortsätta utveckla simningen - förstås!

Och som jag inledde det här inlägget – nu har jag landat! Jag vill köra en hel Svensk Klassiker och nu när jag har bestämt mig så vill jag inte alls ha ont i halsen. Jag vill börja träna nu!

Och känslan inför det? Väldigt positiv men det handlar snarare om att "det ska nog gå" än "jag klarar det utan problem".

Samtliga grenar inger respekt och Vättern runt ... den får fjärilarna att flaxa rejält i magen.

Och helt ärligt ... jag njuter av den känslan också!

Vårkänslor i klungan mitt i september

Ett fullblods sommardag, som startade 07.30 med klungkörning med cykelklubben, en stor hemlagad glass på Söder, en tupplur i solen, 1200 m sim och sen en brakgrillmiddag med familjen. Trala, la, la la! Kan en söndag bli bättre?!

Magin fortsätter. Vattnet är en smula svalare och nästan klart.

Jag har inte ens hunnit dricka efter-maten-kaffet eller sätta tänderna i den nygräddade mjuka pepparkakan som ska avsluta kvällens grillmiddag.
Jag vill sova! Min kropp är galet slut och så nöjd efter en helt fantastisk dag som varvats med hård fysisk träning och softande i vår underbara sensommarvärme.

I dag cyklade jag med cykelklubben Fredrikshof  och uppslutningen var imponerande. 20 personer, precis som en riktigt vårklunga när alla jagar mil inför Vättern, kvittrade några av cyklisterna som jag hakade på.

– I dag har vi bara två grupper, en snabb och en medel och det är inga problem för dig att köra i medelgruppen, deklarerade cykelentusiasten Anders som höll i nybörjarkursen förra helgen.

Det fanns inget utrymme att protestera. Och som vanligt så tar jag gärna en utmaning när den dyker upp. Jag hann inte ens tänka tanken klart så hade klungan runnit iväg, ut ur hamnen och upp för backen genom Gustavsberg centrum. Jupp ... jag fick pinna på ganska så ordentligt för att täppa igen luckan som uppstod på tre sekunder och sen hade jag två och en halv timmar slit framför mig.

Galet jobbigt och väldigt kul. Under den första halvtimmen tänkte jag att det gick för fort och att jag aldrig kommer orka hålla tempot hela turen. När en av de riktigt trevliga cykeltjejerna drog ner på tempot, hämtade upp mig och drog mig fram till klungan, och undrade om hon och jag skulle köra ensamma så sa jag nej ... jag vill testa lite till. Och det gick. Men jag slet, trampade, utmanade mig i kurvor och kopplade på pannbenet i backarna. 

Jag lärde mig att skrika "lucka"(blev väldigt bra på det faktiskt ...hehe), att snabbt dricka och tugga i mig en bit av en bar under de snabba stoppen och så fick jag trevliga pratstunder med alla klungmedlemmar. Jag hittade flera triathleter i gänget, en tjej som kört Ironman och en som kände igen mig från Stockholm Triathlon, en annan undrade om jag ville köra halvättern och så fick jag mängder av tips, råd och välkommen draghjälp under de sista kilometrarna när mina ben dog nästan helt och jag hamnade sist. Två killar plockade upp mig och sa att de också varit i samma läge en gång och nu var det "pay back time"! Och det fick mig att kämpa ännu lite hårdare! Gissa om att kaffet och frallan smakade ljuvligt under fikat i Gustavsberg.

6,7 mil. 30,8 km/h i snitt! Wohoo!!! Vilket rekord! Och det tack vare det här supertrevliga gänget. Nästa gång kommer jag ju att ta i ännu mer! För deras skull.

Och trots att jag var mer än nöjd med dagens träning så var jag bara tvungen att simma. Hur många helger i september får man uppleva en sådan här värme. Och nu har Roger slutat att gulla med mig i vattnet. Nu kör han lite mer hårda bandage och kommenderade mig att köra med stora paddlar. Både igår och idag siktade vi på en boj ännu lite längre ut och med paddlarna sa det bara vips, så var vi framme och vips så var armar och axlar helt slut.

Och paddlarna var en riktigt bra idé. Jag tvingades att sträcka mig ännu lite längre fram vid varje simtag och när de låg på bryggan igen for jag iväg som ett skott genom vattnet. Jag gled på tagen, simmade med kraft och pang var jag vid den där bojen igen!
Jag bara jublar! Nästa triathlonsäsong ... då sjutton blir det revansch i vattnet!

Massor med trevligt folk i Fredrikshof  cykelklubb.

Fullt med cyklar utanför fiket i hamnen.

Jo, den här bilden här nedan gillar jag ... fast jag har ju ingen mjölk ... !!! ;-)

Genrep inför sommarens utamning

Nu är det knappt en vecka kvar till ITU World Triathlon Stockholm. Jag har gjort det mesta jag kunnat för att förbereda mig för racet. Läst på, spanat in hur andra gör, lyssant på råd och kämpat hårt för att bli vän med vattnet. Nu gäller det!

TACK ITU World Triathlon Stockholm för fantastiska träningskvällar.

Tycker ni inte, när ni ser den här bilden, att jag växt i mina triathletkläder lite, lite ändå! Jag känner mig fantastisk mycket mer varm i dem i alla fall och hyfsat redo inför den stora utmaningen på söndag när jag ska köra olympisk distans, mitt i vackra Stockholm.

Jag kanske inte är världens vassaste triathlet. Men jag har lagt ner själ och hjärta i träningen och förberedelsarna och drivits av äkta träningslädje och nyfikenhet.
Trots att jag tvivlat, oroat mig en del, haft bakslag i vattnet och med löpningen och i bland tyckt att jag varit riktigt kass så måste jag ändå summera den här triathlon sommaren så här:

Jag har fått en ny vän i mitt liv. Jag har fallit för sporten triathlon.

Mina icketräningsvänner tycker att jag blivit en smula knäpp. Och det förstår jag verkligen!! De ler överseende och jag vet att det gillar mig ändå. De känner mig. Jag gör sällan något halvhjärtat. Efter tävlingen på söndag ska jag ta en liten, liten triathlonpaus, smälta allt och unna mig att spendera lite tid med vännerna som fått mycket mindre av min tid under de senaste året och framförallt ska jag unna mig att träna enbart för njutningens skull!! Utan att behöva känna press inför en tävling.

I kväll deltog jag i World Triathlon Stockholms fantastiska träningsarrangemang vid Sjöhistoriska. 330 triathleter som alla ska vara med på söndag var där för ett sista genrep. Galet många, så det blev riktigt trångt i vattnet, på vägarna och under löpningen. Jag kunde inte riktigt trycka på och fick ta skydd när jag hamnade bredvid ett par simmare som helt klart var drabbade av samma trängselchock som jag fick känna på under min allra första träningsstart.

Även om det inte gick så där superbra som jag hoppats ikväll så är jag nöjd med att jag numera kan hantera kaoset. Jag vet vad som kommer, hur det känns och att det ingår, mer eller mindre. Det gör mig trygg.
Cyklingen kändes ofantligt mycket lättare än tidigare – tack för det cykleintervaller och Öländsk motvind!

Fantastisk uppslutning! Här ser ni mina motståndare på söndag!

Information innan start.

I kväll skrämde Mikael Rosén upp oss ordentligt när han pratade om kaoset i vattnet.

Dags för simstart. Ikväll höll bryggan på att sjunka.

Mest nöjd med cyklingen ikväll. Stor skillnad på känslan i benen!

Så nu ska jag bara se till att ha roligt och tänka på alla duktiga triathleter som ger kraft och inspiration och köra järnet!
Lina är en favoritinspirationskälla här på bloggen. Jag såg henne svischa förbi under Ironman i helgen. Vilken grym triathelt! (Tänk om jag kan bli lite som Lina när jag blir stor ...)

Lina vinkar glatt!

6 frågor till en Iron virgin

En orolig och kort natts sömn kvar. Imorgon kl 05.00 ringer klockan och jag kliver upp med Roger som ska köra sitt livs första Ironman. I två år har förberedelserna pågått. 

Glad, med alla pinaler i påsar checkade Roger i in idag i växlingsområdet.

6 nyfikna frågor 

till Roger, 37år, som långdistansdebuterar i triathlon i år – Ironman Kalmar 2013

1. Hur föddes tanken på att du skulle anta utmaningen och satsa på Ironmandistansen, 3,8 km simning, 18 mil cykling och 4,2 km löpning?

– Jag tyckte att det var fascinerande med triathlon och förstod inte att folk kunde göra en sådan tuff grej som Ironman. I min värld var en halvironmandistans galet långt. Jag tyckte det var helt omänskligt och coolt och därför ville jag själv testa och se om jag kan klara det.

2. Vad kommer att bli roligast imorgon?

– Att gå i mål!!! Haha ... nej min målsättning är att försöka njuta av cyklingen och inte längta till att den ska ta slut som jag har gjort under många andra tävlingar. När jag körde en halv iron i Vansbro i juni så lyckades jag har riktigt roligt på cykeln hela tiden. Det vill jag uppleva igen.

3. Vilken del i traithlon gillar du bäst?

– Det är inte simningen. Den vill jag bara få överstökad. Man ligger bara där i sörjan och vevar på. Det är mörkt och långtråkigt. Löpningen är jobbigast men under den är man närmast publiken så den delen är trevligast.


4. Vad är det för tankar som kretsar i ditt huvud just nu, så här precis kvällen innan?

– Just nu tänker jag väldigt mycket på om min fot som jag har haft problem med under sommaren ska hålla. Jag har ordning på alla saker, jag känner mig trygg i att jag är förberedd för tävlingen. Jag har kontroll på allt utom den här foten. I övrigt är jag oväntat lugn.

5. Vad har du för strategi att klara en svacka när motivationen sjunker?

– Jag ska tänka på alla som drömmer om att få uppleva en sådan här tävling men inte har möjlighet och att jag är väldigt priviligierad som får genomföra Ironman och att det därför skulle vara en skam att bryta loppet.

6. Hur vill du att målgången ska bli?

– Jag ska springa och se glad ut och verkligen känna att nu har jag gjort något väldigt bra! Det ska jag tillåta mig själv att njuta av.

 

Dagen före. Hela Kalmar sjuder av förväntan

Ghaa vilken galen vision!!!

Och jag då ..?!
Ja, här tränas inga Ironman-monster-pass men väl ett trevligt litet brickpass har jag diskat av under eftermiddagen. 24 km så-hårt-jag-bara-kunde cyklade jag mellan Eriksöre och Mörbylånga och sedan tillbaka igen, på finfina nysopade vägar för alla Ironmens skull. En lyx som jag passade på att njuta av.

Väl hemme vid stugan tog jag ett skutt av hojen. Dundrade in för att byta pjuck och så ut på 4 km stolpig löpning som kändes helt ok efter halva distansen.

Det ÄR jobbigt med triathlon. Man blir sjukt trött av att hålla på att stapla olika fysiska träningsformer på varandra så där. Så när jag sprang idag så sa jag till mig själv:

– Det gör ont med triathlon. Bara koppla bort huvudet och köra.

Och i dag cyklade jag och sprang i mina allra första triathlonkläder. Inhandlade på Ironman-expot till ruggigt bra pris! Svart har jag alltid gillat. Får komplettera med ett färgglatt linne nästa år!

Nykittad med tvådelat triathlonset från 2XU.

Titta, jag springer och det är verkligen så himla skönt!!

Träning på Sjöhistoriska lönar sig

Alla simtimmar börjar ge utdelning. Känslan under tisdagens triathlonträning vid Sjöhistoriska blev överraskande positiv. Träning lönar sig.

Upp ur vattnet. 3 min snabbare än första gången.

Det var ett tag sedan sist. Semester, regn och lite annat stök har bidragit till att veckorna gått sedan jag var med och körde under Stockholm Triathlons träningskväll vid Sjöhistoriska.
Den här veckan blev det deltagarrekord. 174 triathleter var på plats och åtminstone ett 20-tal var skulle för första gången testa ett triathlon. Nästan alla ska vara med den 25 augusti och tävla.

Micke Roséns tips är handfasta och efterfrågade.

Den här gången bestämde jag mig för att lyssna på simexperten Mikael Roséns tips istället för att satsa på att vänja mig vid vattnet och simma in 15 min innan start. Jag ville se hur jag skulle klara mig utan min förberedelse ritual. Därmed fick jag chansen att snappa upp några riktigt bra råd och blev lugnad av att höra att det finns de som ska ställa upp i tävlingen (tom stora starka män) som satsar på bröstsim, till hundra procent. Phu! Simning är en tuff puck för väldigt många. Jag är inte ensam.

För mig blev just den här kvällen den succé som jag så väl behövde. Mina två barn var på plats för att stötta och kolla in vad det är som har gjort deras mamma så besatt.
Dessutom gjorde jag stora framsteg i simmet, crawlade hela distansen och höll pulsen i schack trots en mördande spark i bröstkorgen utdelad av en tung, arg dam och rejält krig kring bojen som alla skulle runda.

Min taktik att ligga långt bak i startfältet för att inte bli överkörd av duktigare simmare är inte helt klockren. Här ligger alla som bröstsimmar och som är färligast med tanke på sparkar och slag. Här ligger allra de långsammaste som faktiskt är betydligt långsammare än den Helena som nött simning hela sommaren.

Strax innan start. Jag håller mig långt bak för att inte hamna mitt i turbulensen.

Jag fick helt enkelt lägga mig i ytterkant för att få fritt spelrum. Trots att sträckan därmed blev längre förbättrade jag simmet med 2 minuter jämfört med förra tillfället.

Totalt kapade jag min tid med 4 min, 39:41 blev min sluttid för 400 m sim, 7 km cykling, 2,7 km löpning. Jag kände mig supernöjd och kunde konstatera att:

• Jag var lika snabb eller snabbare än flera vältränade män.
• Jag crawlade hela sträckan och föredrog crawl framför bröstsim.
• Jag förbättrade tiden ordentlgit trots att jag irrade runt och letade efter min cykel.
• Jag cyklade och sprang om ganska många.
• Jag var GLAD när jag gick i mål och löpningen kändes brutalt mycket bättre än sist.

Växling till cykel, andfådd av simning, glad och vimsig.

I mål. Hade krafter kvar att ta i och spurta.

Mina fina barn var med och kikade på vad som tar så mycket av min tid.

Det kommer många som man kan inspireras av under träningarna.

Firade med en god grekisk middag på söder.

I dag har jag lyckat få till ett strukturerat simpass, intervaller om 1x300 meter 3x150 meter plus insim och ett besök på Ikea! Tuffa grejer!

Nu simmar jag så fort jag får tillfälle. Även i regn.

Brickpass i kvällssolen

Så där ja! Ett stycke brickpass avdiskat. Lika väl som det är bra för konditionen, styrkan och rutinen att cykla och sedan springa, så satt det fint för mitt huvud. Så här ska relevant träning se ut inför ett triathlon.

Så otroligt vackert så här års. Den regniga måndagshimlen sprack precis upp.

En av sommarens absoluta fördelar är de långa, ljusa och ljumma kvällarna. Utan problem går det att klämma in ett sent kvällspass.
I dag har jag jobbat, varit en sväng till optikern för att skaffa linser som är betydligt mer praktiskt när man sportar än glasögon, ätit en god middag med ungefär hälften av familjeskaran (man och ett barn av tre) och sen var det dags för en tur på cykeln med fokus på intervaller. Helt enligt min plan som jag bestämde mig för i helgen.

Måndag: Brickpass 1

75 min cykling

uppvärmning

intervaller med så hård cykling jag klarade

2x10 min

1x5 min

2x2 min

Sista biten pustade jag lite.

Total sträcka 33,7 km 1:10 min.

Efter uppvärmningen så snittade jag 28 km/h.

Kadens 86 i snitt.

Analys: Kul att jag satte nytt fartrekord. Hur ska jag någonsin lyckas cykla uppemot 30 km/h i mil, efter mil??

Bricklöpning

Av hojen, ett glas vatten och på med löpardojrona och sedan ut på en minitur.

2,7 km

5:40 tempo

Analys: Kände mig piggare än under förra veckans löprundor. Kändes även lättare att springa efter cykling än mina andra försök. Det hann bli lite väl mörkt så jag kunde inte springa avslappnat bland rötter och stenar. (Lite läskigt också, tyvärr ..)

Summering av dagens träning

Supernöjd över att ha fått till relevant träning inför den stundande utmaningen. Det stärker både kroppen, flåset och självförtroendet. Nu är det bara att fortsätta så här ...!!!

Sist men inte minst!

Tack snälla för att jag fick så peppande kommentarer efter gårdagens inlägg. Det var bra för mig att få skriva av mig en smula, lyfta upp tankarna i ljuset så att de fick en chans att landa igen på en ny, bättre plats. Det känns lite mer hoppfullt redan nu!

Lurad ut på extra långt långpass

I bland har jag svårt att säga nej. I synnerhet till en utmaning. Bära eller brista tänkte jag när Roger föreslog en liten nätt avstickare under vårt långpass på cykel  – förbi Åkersberga, till Brottby och sedan Vallentuna. Cykelturen som i mitt huvud kanske skulle bli 4 mil växte och slutade på 12 mil.

Fortfarande pigg på färjan mellan Rindö och Vaaxholm.

Jag har varit i Täby idag. Täby är trevligt. Det ligger på andra sidan stan dryga 4 mil hemifrån. Men mitt huvud gillade inte alls den känslan. Jag var nämligen där utan bil – på cykel och hade redan matat benen med 8 mil cykling.


Jisses vad trött jag var, mycket, mycket tröttare än efter Tjejvättern. Jag vill cykla långt. Jag vill bli bra på att cykla långt och det var en fantastisk tur jag och Roger betade av idag. En ganska klassisk cykeltur som betraktas som riktigt lång! Lite hardcore faktiskt.

Den gick från Gustavsberg, tvärs över Värmdölandet, över Öxdjupet med färja, genom vackra Vaxholm, till Åkersberga och sedan Brottby där vägen kantades av hästhagar, rapsfält, vackra skogar och vatten. Vi passerade Vallentuna och Täby, lyxiga Danderyd och sedan in i stan via Roslagstull, Birger Jarlsgatan, Kungsträdgården, Skeppsbron och ut igen längs Stadsgårdskajen. En liten sväng in i Hammarbysjöstad, Sickla, Nacka, Orminge och så till sist, tillbaka till Värmdö och genom Gustavsbergs hamn.

Phu!

Brottby är vackert och ligger svindlande långt borta från Gustavsberg.

Det är en sak att ligga och mata landsväg. Men att trixa sig fram längs cykelvägar, korsa gata efter gata, riskera livet längs 90-vägar och vingla runt i stan ... det är tufft.
Det var en varm dag i dag också. Molnfritt och 27 grader. Jag hade svårt att hålla vätskenivån och humöret var riktigt i botten ett tag.

Vi stannade flera gånger för min skull. En glass- och bananpaus. En vatten och jag-måste-bara-få-ligga-i-skuggan-paus, en lunchpaus (jag slukade en stor portion thaimat).
Under sista biten piggnade jag till tack vare en flaska läsk, en iskall Piggelin och en hanfatsdusch på Preem.

Smakade bra med en stor portion thai, i skuggan i Täbykyrkby.

Halvdöd av värmen men jag repade mig.

Med facit i hand så var inte mina batterier fulladdade idag. Första semesterdagen, helt slutkörd och jag vaknade med huvudvärk. Men jag brukar bota sådant med lite fysisk aktivitet – dock i betydligt mindre doser än att sätta distansrekord i cykling. Hehe ...

Ja, det har sina sidor att leva ihop med en man som tränar för en Ironman och som lätt glömmer att jag faktiskt inte är en Ironwoman – än!!