Simma så mycket jag pallar

Utmana mig själv och köra lite, lite hårdare 50:or än jag brukar, det var morgonens målsättning när jag gled i vattnet i Tibble simhall.

 

Efter jul ska jag ta en ny vända med Täby Sim.

Det var en sådan där magisk morgon idag när jag vaknade och kände mig riktigt utvilad 06:00 när klockan ringde. Jag låg kvar någon minut och snusade på min varma, mätta bebis vid min sida för att försäkra mig om att hon sover riktigt gott, innan jag tyst gled ur sängen och slog på lite kaffe.

Jag har nu betat av mina 8 simpass med Täby Sim och ska försöka omsätta det jag lärt mig till effektiva simpass som jag kör på egen hand. Det är inte alls lika lätt att pressa sig själv som när man simmar i en grupp som ska dela på en bana och köra längder på tid. Men jag har bestämt mig att varje gång jag lyckas flytta gränsen lite, lite och ta ett nytt steg så är det en vinst värd att fira.

Medan resten av huset sov så njöt jag av min kaffekopp och en het tallrik gröt toppad med rårörda lingon. På med varm houdinitröja, dunjacka och mössa och sedan ut i den frostnupna och fortfarande sovande förorten. Fem minuters rask promenad och sedan ett snabbt och effektivt byte och ned i vattnet. (Det är alltid en chockartad upplevelse att glida i vattnet när kroppen fortfarande är sovvarm.)

Under insimmet koncentrerade jag mig på att bygga upp simmet. Jag fokuserade från fötterna (ballerina), benen, höfter, vattenläge, nacke, armtag, isättning, hög armbåge, hitta greppet i vattnet, accelerera draget, glida. Fokus, fokus, fokus. En bit i taget tills tekniken är uppbyggd till sammansatt crawl. 100 meter och sedan körde jag igång mina 50:or med starttid 1:15, som är lite tuffare än de pass jag kört senast med starttid 1:20. Det var inga problem och handen på hjärtat så skulle jag kunnat köra lite hårdare men ... jag är nöjd med det jag presterade idag när jag dessutom bara hade lite drygt 30 min på mig i vattnet:

100 m insim
5x 50 1:15
200 m lugnt
5x50 1:15
200 m paddlar + dolme
100 m fenor
100 m samansatt avbad

Nu är jag hemma. Jag har ätit en andra frukost, min bebis sover fortfarande gott och barnafadern har hunnit iväg till jobbet. Ute skiner solen och jag längtar efter att få rulla ut den nya vagnen om några timmar. Jag säger som Kalle Zackari (du tittar väl på hans program Kalle tränar): Man kan bara leva sig genom livet. Träna så mycket man pallar och äta lite godis ibland. Livet är nu. Inte sen.

Ser ju inte ut så mycket för världen men det är här magin uppstår.

Snabbare med Täby Sim

Tomma gator, en spegelblank 50-metersbana, soluppgång. Morgonsim kan helt klart vara lika vackert som poesi. I morse hade jag date med Täby Sim med syfte att slipa på teknik och äntligen få till lite fart.

 

I tisdags spontanshoppade jag en simkurs.


Mål
100 meter crawl med god teknik och fart samt voltvändning.

I dag torsdag 06:00 började jag och fick en plats i en liten trevlig grupp med två andra tjejer och en triathlet som tränat för samma ledare sedan förra hösten.
Jag tycker att det är dags att jag åtminstone får testa att köra grunderna och fylla i de kunskapsluckor jag har. Jag vill ha inspiration till att köra effektiva pass och så vill jag förstå vad som krävs av mig att bli en snabbare simmare.

När jag fick berätta för gruppen om min nuvarande kunskaper så måste jag medge att det lät lite rörigt:
– Jag har aldrig riktigt lärt mig grunderna. Jag tog ett par privatlektioner och så har jag gått en Total Immersionkurs om sammanlagt fem pass. Jag är här för att slipa på tekniken och bli snabbare.

– Åh Total Immersion, det var det det var. Det syntes! Utbrast en av deltagarna.

Coachen ville bara att jag skulle hoppa i vattnet och visa vad jag kunde och sedan körde vi igång.

Första övningen blev benspark med armarna i "11". Det vill säga neutral nacke. Armarna framåt, ovan öronen som man håller i en platta, alltså inte ihop händerna i stream line.
Därefter enarms crawl om en serie enligt följande:

4 x 25 m benspark armar i "11" + 25 m benspark enarmscrawl höger + 25 m benspark och enarmscrawl vänster + 25 sammansatt crawl

Phu! Flåset, jag säger bara flåset ... Och så några kallsupar men sista varvet om 100 m kändes riktigt bra.
Därefter jobbade vi med fenor, platta sedan paddlar och dolme och jag simmade järnet. Hade varken tid eller lust att stå att flåsa vid kaklet. Jag tog tillfället i akt att träna. Armarna värkte och benen brann verkligen och jag lyssnade på alla instruktioner jag fick.

Jag fick tre värdefulla korrigeringar som verkligen gjorde skillnad. Och så fick jag BERÖM. Hör ni!! Jag fick beröm och gillande nickar.
– Det kommer bli bra det här. Du har väldigt bra och naturligt vattenläge. Men du måste träna mer en 60 min per vecka för att utveckla bättre simkondition, styrka och fart. Men det kommer bli bra, sa coachen och känslan i min kropp stämde ganska väl överens med det han sa.

– Aj, aj! Självklart ska jag träna!!

Med en kaffe i handen på väg till simhallen. jag har bara några meter att gå.

Kombopass i simhallen

Först grillade jag Roger i gymmet och slog dövörat till när det komma vilda protester när kettlebellen utmanade både stabilitet och styrka. Sedan fick jag igen i vattnet: Roger tvingade mig att köra brännande bensparkar och sedan trycka på med ordentlig fart.

 

Sovmorgon. Långfrukost i ett tyst hus. Ingen tv, ingen mobil ... inga sociala medier. Bara jag och Roger. Sedan packad vi en stor träningsväska och drog till simhallen för att både köra styrka och simma.

Roger är inte killen som trivs i gymmet. Han tycker det är värdelöst att köra 3x8 reps, sitter och gäspar och undrar när passet ska börja. Samtidigt så är det just lite styrka som min starka Ironman behöver, för att bli ännu starkare och framförallt stabilare. Så min uppgift i dag var att visa ett gäng övningar, en del traditionella enkla för de stora musklerna och en del fiffiga mer funktionella.
Vi körde 1,5 timmar.

Sedan var det min tur att bli grillad. I vattnet. Och ja, jag lovar det går att bli överhettad även i en sval bassäng. Grejen är att jag är ganska dålig på att pressa mig när jag simmar, helt enkelt för att jag gör av med en massa energi på att fundera på annat än att simma.
I dag så tvingade Roger mig, under vilda protester måste jag erkänna, att köra benspark, med platta och med fenor och sedan utan. Det mest tillfredsställande var att jag faktiskt tog mig framåt med hjälp av benen utan fenor. Sist jag gjorde övningen eldade jag mest för kråkorna.

Nästa steg var att köra några race. Eller snarare så bad jag Roger att simma i stadigt tempo med tanke att jag skulle försöka falla in i samma fart och rytm och hålla jämna steg.
Det här är så bra för mig.
1. Jag inser att jag kan simma bra mycket snabbare än jag gör. I vanliga fall fegar jag för mycket.
2. Jag inser att det är bara att simma på och jag behöver faktiskt inte grubbla så mycket på alla delar, rädsla osv.
3. Jag får en referens att förhålla mig till när jag kör själv. Det är den här farten som är målet. Jag vill ta mig sjutton kunna simma Ironmansimningen på 1.20 och inte 1.40. Jag kan ju!!!
 

Nu vill jag bara simma

Amfibiemannen har tagit min simteknik. 5,4 km sim under en och samma dag med bitvis slarvig teknik har satt sina spår i muskelminnet. Nu gör jag mitt bästa för att hitta tillbaka och ändå behålla farten.

 

Underbara sim. Så här trivs jag!

En sak har jag lärt mig under det här året: att sätta ett rejält distansmål kan ge ett rejält lyft både när det gäller fart, uthållighet och teknik. Det säger sig självt. Ju fler timmar man tränar desto bättre blir man.
Jag blev en grymt mycket bättre cyklist efter Vätternrundan.
Jag känner mig ordentlig mycket starkare och bitvis snabbare som simmare efter Amfibiemannens 5,4k men hallå ... Vad hände med tekniken?

I lördags tog jag ett pass inomhus i bassäng med baddräkt för att verkligen lägga fokus på tekniken. En timme senare kändes det lite bättre men jag vet inte vad det är. Just nu känns det mest som jag bara vevar. Det känns löjligt lätt utan paddlar men det känns som jag hafsar.

Jag önskar verkligen att jag hade grymma Anna-Karin Lundin, simcoachen i samma stad. Jag skulle göra vad som helst för någon PT-timme med henne för att få en diagnos och hjälp tillbaka till den underbara TI-känlsan.

I dag efter jobbet packade jag badkorgen och traksade ner till bryggan som ligger precis intill mitt område. Solen var på väg ned. Jag var inte ensam men stämningen bland alla badglada människor var ljuvlig att supa i sig. Som alla njuter nu av den här galna sommaren!

Det kändes egentligen för varmt med våtdräkt och när jag tog i och pressade mig själv att simma så hårt jag bara kunde som blev jag nästan överhettad. Det var länge sedan jag var på gymmet så jag njöt verkligen av att jobba med hela kroppen. Jag såg till att koppla på coren och mata mig fram med hela överkroppens styrka. Underbart men hafsigt ... kändes det.
Eller så är det bara jag som inbillar mig.
Jag vet att jag åtminstone simmade riktigt snabbt!

Kvällssim är magiskt.

Roger tog ett svalkande dopp efter sin löprunda. Nu gäller det att njuta.

Triathlet in action

Äntligen en liten, liten smula värme och en liten, liten gnutta sol. Roger packade våtdräkt, badmössa, glasögon och paddlar. Jag drog på mig en varm tröja och hakade på med kameran.

Foto Helena Nimbratt

Simma, shoppa, cykla

Hoppfull och taggad. Jag har inte tappat träningsmotivationen. Tvärtom. Det känns bra att ha en plan och att sätta tänderna i den. Så länge det finns en teori så finns det hopp.

Nu är det inte bara löparben som ska byggas, cykelben behövs också!

Och tack alla för peppningen och de vänliga orden här på bloggen. Det lindrar faktiskt massor. Lindrar, värmer och inspirerar. Jag har ju inte gett upp. Jag gör ju sällan det i livet. Men jag deppar lite ibland. Blir arg, sur och tråkig men sedan lyckas jag omgruppera och så är det framåt marsch.

Min lördag började i simhallen. Det fanns en ynka liten bana för snabbsim idag och det såg ut som ett laxsstim i den på ett ungefär. Alla simma på rad och jag insåg genast att: 1. De där laxarna var uteslutande hajar. Någon hade tom Ironman rygga vid bassängkanten. 2. Hoppar man i och sällar sig i ledet måste man hålla samma tempo för att inte bli en propp eftersom det är omöjligt att simma om när det är så mycket folk i samma bana.

Jag antog utmaningen och hade inga problem med tempot. Tvärtom simmade jag ikapp folk och uppträdde lite klumpigt eftersom det är nytt för mig att riskera krocka med fötter som ligger framför. Det går otroligt bra för mig att simma just nu. En avgörande förändring är att jag nu lyckas med att befinna mig under ytan även mentalt.

Min idol: simcoachen Anna-Karin Lundin hon var väldigt tydlig med att det är UNDER vattnet det händer och att det som händer ovan ytan är ganska oviktigt. Tre månader senare har jag nu äntligen förstått vad det innebär och plötsligt lyfte jag simningen ett steg. Underbart.

Efter simmet shoppade jag vårkläder med min dotter + ett par sneakers som ska tjänstgöra som skonsamma transportskor till och från jobbet istället för mina vanliga höga klackar. Vad gör man inte för löpningen!?!

Och innan eftermiddagen var slut hann jag ut med cykeln. Lugnt och fint tempo. Ner till vattnet och hem igen. 36 km och som vanligt väldigt kupperat, 26 km/h i snitt.

Ljuvligt!

Skonsammare än de hårda klackarna.

Simma avslappnat och längre

Vår i luften. Massor av sol. Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen,  åt en frukost med mitt eget sällskap och strosade ner till simhallen. Helt ovetandes om att jag precis var på väg att göra mitt livs största simgenombrott.

Det var en helt vanligt lördagmorgon. Planen var enkel:
– Jag ska simma.
Punkt.
Det visade sig vara den bästa planen ever. ÄNTLIGEN efter tusentals simmade meter, miljarder utvärderingar av mig själv, nötning, nötning , nötning och en och annan inre utskällning så gjorde jag det:

Jag simmade 1000 meter i en sammanhängande serie.

Endast en simmare hade hunnit ner i banan före mig och simhallen som badade i sol var nästan lite vacker.
Jag njöt av musiken som strömmade ur högtalarna och pysslade med glasögon, tog en selfie (gör sån mitt bland folk utan att skämmas det minsta), satte mig på bassängkanten och gled i det svala vattnet.

När jag med sträckt kropp sköt ifrån bassängkanten så tänket jag bara, nu tar jag det lugnt och väcker kroppen försiktigt.
Redan efetr 25 meter kände jag att det var något, något som var annorlunda – den avslappnade känslan hade på något underligt sätt följt med ner i vattnet.
Genast bestämde jag mig för att dagens fokus var att simma avslappnat och strunta i teknik, fart och annat. När värmen spred sig och de träningsvärkstela musklerna (jag körde ett grymt benpass i torsdags och har haft seriösa problem att gå) började gnissla igång testade jag att ta tag i vattnet lite bättre, ta i och sedan TI-glida avslappnat. Ett nytt tag, hitta balansen och ta i ...

Min avslappnade kropp flöt perfekt längst upp på ytan. Det kändes som om att jag bara kunde ligga där och vila om jag velat. Jag fick in lagom mängd syre när jag tog luft och bara accepterade att nu och under minst 30 minuter framåt så är det i det här läget, med nosen nere i vattnet som jag kommer att befinna mig. Lite långtråkigt, visst, man vill ju kolla vad de andra simmarna pysslar med men nu är det jag och vattnet.

Det var en fantastisk känsla när jag vände vid kanten efter 300 meter och visste att alla metrar från och med nu blir rekordmetrar. Vid 600 meter så kommenderade jag mig själv:
– Nu finns det inte på kartan att stanna. Tänk att gå härifrån och ha klarat 1000 meter frisim utan stopp.

Och visst gjorde jag det. För jag kan ju simma nu. Jag är vältränad nog att orka och eftersom jag tog det så lugn så var det inte särskilt jobbigt – bara en smula för huvudet.

De sista 200 metrarna började jag till och med labba lite med farten och nu började de där hajarna (35-åriga machomännen som tror att de är ensamma i snabbsimbanan) få problem att komma om och förbi.

Lite bilder från helgens roliga fotoprojekt, min älskade dotter och väninnemys på kvällen. Går man upp 06.00 en lördag så hinner man med en del ...

På egen hand med Total Immersion

Stärkt inne från och ut av intensivveckan i Total Immersion, med en ny simkänsla i kroppen och vassare självförtroende gick jag till simhallen i dag. Men hur skulle det kännas på hemmaplan? Utan coachen?

Att simma under inramningen av kursen, med andra kursdeltagare och att simma ensam i en miljö där alla gamla vanor sitter i väggarna det är en utmaning i sig själv. Det var vi flera kursdeltagare som konstaterade efter att ha övat under kvällstid.

Därför kändes det nervöst i morse när jag gled ner till Tibblebadet. Jag har hoppats så mycket på simveckan med Ann-Karin Lundin. Det är nu när kursen är över som jag får kvittot på om jag verkligen utvecklats under kursen.

Men en sak är säker. Simningen har hittat en så stor plats i mitt liv och i mitt hjärta att jag utan problem, och mer än gärna ställer klockan extra tidigt på morgonen för att kliva ut i kylan, sätta mig i en iskall bil och köra till simhallen – bara för att simma!

I snabbanan var det ovanligt tomt. Jag hade sällskap av två tjejer som helt uppenbart var triathleter och en stor haj = man som hamrar sig fram med platta mellan benen.

Min taktik var att i första hand bara simma med fokus på helhetskänslan. Plan B gick ut på att köra igenom de drillar jag övat under kursen i händelse av att jag inte alls hittade in i tekniken.

Första 100 m var flåsiga, spända och på tok för nära gamla vanor. Jag skällde tyst ut mig själv. Manade mig att fokusera, mindes AK:s ord i head seatet och rabblade för mig själv:

Avlsappnad nacke, lasern fram, breda armtag och hitta drivet och glidet och så där ja! Där infann sig känslan. När jag sedan påminde mig själv att spänna kroppen, sträcka fram armhålorna och inte börja nästa armtag för tidigt, ja då kunde jag till och med fokusera på de höga armbågarna och avslappnade händerna.

Det kändes underbart.
Jag måste öva mer ja, men jag har ett helt nytt sim nu.
Och en av de absolut tydligaste skillnaderna är att jag vet att jag simmar, att jag kan. Och plötsligt vågar jag dessutom ta plats där i banan och simma med fokus på mig själv och jag struntar i om de andra plaskar på mig. Det var helt fantastiskt!

Jag har bestämt att jag är värd en symbolisk belöning. Jag ska fira min nya simkänsla med att köpa mig själv en present. Jag ska simma TI i en ny fin baddräkt med lite attityd. Jag har inte bestämt riktigt än vilken jag ska välja:

Fulladdad med Total Immersion

Sista dagen. Sista chansen att insupa filosofin, känslan, rytmen och tekniken som tillsammans utgör simtekniken Total Immersion. Coach AK var extra laddad och fick hela gruppen att ge järnet.

Anna-Karin Lundin.

– Nu är det mycket i huvudet. Nu  kan det bli lite trickigt. I dag ska vi drilla "two beat kick" och avsluta med att ni kör 50 meter på tid. Vi ska se om ni har blivit snabbare under veckan.
Anna-Karin Lundin ville inte spilla någon tid. Sista passet under intensivveckan i Total Immersion höll hög takt. I dag fick vi inte många chanser att stå och pusta vid kaklet.

Vi fick öva den svåra diagonalkicken och göra en viktig justering i andningen: att inte rotera för att hämta luft och inte lyfta huvudet. Här visste jag att jag hade mycket att hämta och bestämde mig för att verkligen utföra övningen så bra det bara gick.

För varje armtag ville AK att vi skulle vrida huvudet åt samma sida, utan att komma över vattenytan. Armtag, vrid, armtag vrid, armtag vrid lite, lite till så ena glasögat hamnar övar ytan och munnen kan suga in lite luft och så ner, armtag, vrid, armtag, vrid, armtag och vrid lite mer för luft.

– Göm er för mig, jag ska inte ser er. Kom bara upp så pass mycket att ni får in luft och så ner med näsan. Lasern ska vara rak.

Den här övningen blev en revolution för mig. Så smart, så enkelt. Aldrig mer tänker jag lyfta pannan och böja nacken!

Laddade AK stod vi bassängkanten och sprutade ur sig kommentarer, pepp, korrigeringar och instruktioner riktade till var och en av oss. Ett engagemnag som spred sig ner i vattnet.

– Kom igen nu gänget. Vad fint ni simmar. Vad härligt det är att se er!

Och då och då kom det ett:

– Braaa Helena! Där har du det! Glöm inte armbågen, släpp nacken!
Och jag blev så glad att jag självklart ansträngde mig ännu mer!

Jag känner mig otroligt nöjd med veckan. I går tänkte jag att det här med Total Immersion kommer bli svårt att öva på egen hand. Så mycket att komma ihåg, så mycket att sätta samman, så mycket att glömma bort.
I dag, när jag slapp de krångliga drillarna, så kände jag att det finns där. Den förbaskade kicken, armbågarna, drivet.
Och när jag såg mig själv på film, på Anna-Karins iPad så blev jag på fullaste allvar överraskad:
– Är DET jag???? Det såg ju .... hundra gånger bättre ut än jag kunnat drömma om.

Och en väldigt stor bonus: Plötsligt inser jag att jag är betydlig lugnare i vattnet än jag någonsin har varit och när jag simmat min 50-i-a på 50 sekunder så insåg jag att jag inte alls var andfådd och att känslan av ansträngning var lika med noll ... så varför tog jag inte i mer för att få en bättre tid??
Dessutom fick jag fullt godkänt av coachen.
När jag klev ur bassängen pekade hon på mig och sa:
– Helena, du klarade att hålla tekniken hela vägen!

Wohooo!!!!

Vilken kick!

En ynka liten kick och allt som kändes så bra igår blev plötsligt jättesvårt – igen! Men gänget tog det med gott mod och vi skrattade gott åt den kollektiva kortslutningen när vi skulle testa "Two beat kick".

Nu har fyra dagar av intensivsimkursens fem dagar passerat och det känns som om jag har lärt mig massor om att simma, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. I bland bara händer det. Hjärnan fattar och får till alla moment och då kommer det jag kallar tvåleffekten! Hal som en tvål, det är precis så det känns när kroppen får fart genom vattnet.

Vi övade armtag väääldans långsamt ett bra tag för att slipa bort gamla vanor att slänga upp hela armen från axeln. Och sen skulle vi jobba med kicken och det är där det händer. Den där 2 beat kicken är tydligen en av hemligheterna bakom TI.

Höger hand i vattnet, vänster fot kick/snärt ... haken är ganska tydlig här. Man ska jobba med kroppen diagonalt, dessutom ska handen i först och sedan kommer kicken. Min kropp vill göra båda samtidigt.

Det var inte många av oss som klarade det klockrent (fast en del i gruppen är såklart superduktiga, "snabbtjejerna" till exempel, de sopar banan med oss alla). Men glada var vi ändå! Bildbevis på det!

Trevliga lunchgruppen! Nu har vi simmat ihop under fyra dagar.

Förövning innan vi går i vattnet.

En 25:a simmagi

Total tystnad. När Anna-Karin Lundin klöv vattenytan och simmade iväg, kraftfullt, helt tyst och till synes perfekt – då stod alla adepter och fullkomligt gapade.

Anna-Karin efter ha visat hur riktig TI går till.

Det var faktiskt ett ögonblick fyllt av magi för alla oss som vikt varje lunch, under en hel vecka, för att simma med proffsigaste TI-simcoachen.
Genom de stora fönsterrutorna trängde vinterljuset in i simhallen och lyste upp den turkosblå poolen. Alla klev ur vattnet. Inklusive de ordinarie badgästerna som såg ut att undra vad som stod på. Det blev helt tyst i simhallen och vattnet var nästintill helt stilla när Coach AK visade hur riktig TI-simning egentligen ska gå till. Och det var så snyggt!
Det var magiskt.

Och ja, jag inser hur nördigt det är att bli så hänförd av en 25:a frisim.

Gladast blev jag nog ändå idag av min egna simprestation. Efter dagens pass blev jag utnämnd till dagens simmare och fick ett fint pris, en fin liten wet/dry bag från TYR, att lägga den våta baddräkten i.

Priset fick jag efter att ha kämpat massor med en massa trixiga övningar och drillar utan att lyckas särskilt bra med att hålla reda på alla kroppsdelar, till att fara iväg som en raket i vattnet när vi väl fick använda oss av allt nytt och sätta samman det till simning – då fick jag det att funka och wow vilken simpower jag fick till. Det blev också en 25:a simmagi i min värld!

– Bra Helena, vilken kraft du får till, vilken fart, fick jag som belöning i head-setet.

Och jag kände själv när plötsligt jag gjorde övervägande rätt där i vattnet. Det var så härlig känsla att jag inte villa förstöra den genom att ta luft och pang så var jag framme vid kaklet!

De utlösande teknikjusteringarna i dag var:
1. Hämta kraft från coren under simtaget.
2. Se till att inte pausa med armtaget, i synnerhet inte långt bak med armen.

Och allt detta har en massa tjusiga namn och förklaringar med korrekta termer, men dem får jag lära mig en annan gång.

I kväll njuter jag av att hela kroppen är full av simglädje.

Det gick för snabbt för min kameratelefon ....

Trofé för störst utveckling under kursens första 3 dagar!

Framsteg med Total Immersion

Byggsten, efter byggsten. Anna-Karin Lundin staplar nya kunskaper i mitt huvud. Redan efter dag två så känns huvudet fullproppat.

Anna-Karin beskriver armens position i vattnet, sluttande neråt, avslappnad hand.

I dag började Anna-Karin Lundin, Coach AK, med att dömma ut dolmen och sedan paddlar och helt klart benplatta. Hjälpemdel är väldigt sällsynt bland TI-utövare och ger enbart en falsk trygghet.
– Det är lika bra att öva balans och vattenläge direkt istället för att använda den där dolmen, menar AK.

I dag var det intensivveckans andra dag. Vi började med 100 m insim med fokus på vattenläget och att lasern, som går som en tänkt stråle från hjässans mitt, rakt fram till bassängkakelt på andra sidan. Och den där strålen ska peka rakt fram oavsett om man simmar med näsan ner eller vänder upp huvudet för att hämta luft. Höfterna ska hållas still och man ska absolut inte rotera upp på sidan.
Bara alla de detaljerna ingick i det första momentet.
Sedan simmade vi 50 meter med fokus på breda armtag.

Därefter fick vi en drill att nöta. Skate. Utifrån den drillen började vi bygga på de för TI, rätta och karakteristiska armtagen med hög armbåge, helt avslappnad underarm och avslappnad hand och fingrar. Och handen ska självklart ner i rätt läge, inte för långt fram, inte för nära pannan utan i linje med armvecket.

Allt det här har fina engelska termer. Jag kan inte återge en enda men jag vet precis vad jag ska korrigera när jag hör dem i head-setet aqua talk som alla deltagare bär under sin badmössa under hela passet.

Avslutningsvis fick alla simma snabbt.
 – Med ansvar, tappa inte tekniken och allt ni har lärt er helt. Då är det ju ingen idé att ni är här, peppade Anna-Karin.

Så hur går det för mig?
Det är roligt. Det är både logiskt och lätt och väldigt svårt på samma gång.
Jag tycker att det ser ut som att alla andra får till det en smula lättare än jag. Det är det här med vattnet och rädslan... Men det går sakta men säkert framåt.

Logiskt och lätt därför all ny teknik vi har testat hittills har känts bra att utföra. Långt mycket bättre än det jag har sysslat med under det senaste året. Vi får tydligt veta varför vi gör övningen vilket bygger en förståelse för hur allt hör samman och att allt arbete vi gör leder till att vi blir bättre på att minska motståndet i vattnet och rikta all kraft framåt.

Det känns svårt därför att kroppens muskelminne är brutalt starkt. Så fort jag blir störd och tappar fokus så är det bara att börja om. Jag tycker också att det är svårt att känna att kroppen verkligen utför rätt rörelse. Jag skulle vilja ha en spegel och se mig själv, eller bli filmad.
I dag kände jag, och flera andra i gruppen, att den där armrörelsen, som är så typisk för TI, den är armar och axlar inte van vid. Här behövs nötas.

– Ni behöver 100 timmars träning för att den nya tekniken ska sitta ordentligt, konstaterade coachen.

Och sagt och gjort. Jag betade av den första timmen redan ikväll. Roger och lill-pöjken lekte i banan bredvid och jag simmade och simmade med allt fokus på de där armarna, långsamt med eftertanke.
Det gick så där men .... när jag började mata på, la ner lite kraft i armtagen så kände jag att enbart på att tänka laser  och avslappnad nacke (så som AK sagt och inte alls som jag tränat tidigare), breda armtag så blir jag stabilare, jag känner mig tryggare och jag tror att det faktiskt går snabbare än tidigare.

En sak är säker. Jag är såld. Kär. Total Immersion är som poesi. 
(Och DET visste jag ju hela tiden!!!)

Vasalundshallen _ förmodligen Stockholms kallaste.

Första dagen – kurs i Total Immersion

Triathlonproffset Jonas Colting är inget fan av tekniken. Jag tror att det är helt rätt verktyg för mig. Före detta olympiern Anna-Karin Lundin är den första i Sverige som utbildats till coach i simtekniken Total Immersion. Den här veckan har hon intensivkurs i Stockholm. 

Bilden här hämtad från Simcoachen.se och föreställer Coach AK.

Första gången jag såg ett filmklipp med simtekniken Total Immersion stod jag bara och gapade. Det var Anna-Karin Lundin som tillsynes helt avslappnat simmade kraftfullt i bassängen på Playitas. Snabbt, kontrollerat, proffsigt.

Jag har tittat på det där klippet många gånger sedan dess och plågat min omgivning med att visa dem filmen. Ofta med kommentaren: Har du blivit så nördig nu att du går igång på sånt här. (Svaret är ja på den frågan.)
Och jag har bestämt mig: Jag ska lära mig tekniken och överraska mig själv genom att lyckas med något som jag bara för något år sedan aldrig någonsin kunnat tro om mig själv.

Jag hade höga förväntningar när jag gick till Vasalundshallen i Solna i dag för att genomföra det första simpasset av fem under coach AK:s intensivvecka i TI.

Det var ett trevligt gäng som satt vid bassängkanten, drygt hälften triathleter med målsättningen att simma längre med mindre energi och helst snabbare till nästa säsong. En av deltagarna var simmare och en annan hade siktet på att testa swimrun i sommar.

– Alla ni som har kommit hit har en fitness, det syns, men där i vattnet så spelar det inte så stor roll. Ni ska få lära er att med rätt teknik kunna simma så energisnålt som möjligt, inledde Coach AK och sen fick vi alla tio ett head-set under badmössan för att kunna ta emot instruktioner medan vi simmade.

Rätt vattenläge, avslappnad nacke, simma brett, glida på armtagen och helt enkelt simma så avslappnat som möjligt, det var sånt vi fick öva på.
Jag är nöjd och sätter stort hopp till att verkligen få en a-ha känsla under den här veckan.

I dag överraskade jag mig själv genom att lyckas riktigt bra med vattenläget och det var så fantastiskt att se Anna-Karin där på bassängkanten och se henne visa det som jag försökt förstå genom att läsa och titta på Youtube. Och jag fortsätter att imponeras av Anna-Karin som tog hand om alla sina adepter med stort tålamod och proffsig pedagogik och spred positiv simkänsla och självförtroende till oss alla.

I morgon är det dags för dag 2. Jag är helt uppslukad av detta!

Fena i simhallen

Semester. Jul! Lov och ledighet! Underbart! För att få den absolut bästa tänkbara starten så valde jag att kliva upp i morse och få till ett ordentligt simpass.

Fenor hjälper mig att kicka rätt. Och som vanligt är det nöta som gäller.

Eftersom jag övade mycket benspark i helgen så ville jag se till att nöta in rörelsemönstret ordentligt vid första bästa tillfälle. Jag har lyxen att vara tvungen att ta ut semester efter några års syndande med för mycket jobb. Så nu är jag ledig, ända fram till den 7 januari! Tänk vad mycket jag kommer hinna träna! (Hehe ...)

I morse smet jag iväg till simhallen medan resten av familjen var tvungna att gå till jobb och skolor. I högtalarna var det julmusik och i vattnet var det lugnt. Jag fick gott om utrymme att öva på mina svaga punkter: Benspark, lugnet och längre serier. Och titta ... i slutet av passet så började det hända saker!

Totalt fick jag ihop 2300 meter

200 meter insim

5x100 meter benspark med fenor

8x50 meter sim med fenor

2x300 meter sim med fenor

200 meter sim med fenor

4x100 meter

200 meter löst för att verkligen tvinga mig att inte stanna.

Älskar mitt aktiva liv!

Distanspass 18 km i rejält kuperad terräng, i +3 grader, lätt regn och fallande skymning. 
– Det kan inte bli så mycket värre än så här konstaterade Roger när vi var klara, sen log han. Båda han och jag älskar när det är lite kärvt, ni vet så där karaktärsbyggande. Ju tröttare och blötare – upplevelsen blir så mycket bättre.

Nästan 10 timmars sömn. En mild, blöt morgon med en strimma sol som letade sig in mellan gardinerna.
Hela helgen har jag och Roger fokuserat på träningen, att vila och helt enkelt låta andra julstressa, hasta fram och tillbaka i butiker. Jag hade bokat in ett ordentligt simpass i dag, medan Roger absolut skulle springa distans eftersom han tränar efter ett program med sikte på en bra tid på Stockholm Marathon.
Vi gillar att vara tillsammans, därmed blev det två rejäla dubbelpass för oss båda.

I simhallen började allt i katastrof. Jag hoppade ner i vattnet från kanten och hamnade mitt i ett stim trista, ilskna män. Inte nog med att de var högljudda och klagade högt över alla "dåliga" och "långsamma" simmare, de själva hade ingen vidare teknik utan plaskade och hammrade sig fram som galningar i vattnet.
Det blev inte bra för mig.

Jag försökte göra mig så liten som möjligt och simmade så linan strök längs kroppen medan jag kämpade med lugnet när jag fick munnen full av vatten när stimmet plaskade förbi.
Muttrande konstaterade jag för Roger att från och med nu är jag FÖR tjejlopp.

Jag har alltid tyckt att det är något väldigt snett i att tex Klassikern kan göras i en halv modell och en tjejmodell som är en tredjedel av distansen. Likaväl som kvinnor kan tycka att originaldistansen är för tuff så finns det självklart mängder av män som inte orkar mer.

Roger tyckte att jag istället skulle lägga mig i en annan bana, bland de snälla barnen, och öva benspark och vattenläge, som just nu drar ner min fart när jag simmar.
– Så kan du simma om de där nästa gång och plaska på dem, sa han och den tanken räckte för mig att ge järnet.

Så Roger la allt fokus på att ge mig bensparkövningar, istället för att simma själv, med fenor, utan fenor, med platta, utan platta tills benen brände. Och ja visst. Jag kände skillnaden. Att simma med rätt vattenläge är fantastiskt. 1600 meter varav jag klarade av att visa upp en klar förbättring under de sista 400 metrarna! Yeay!

Jättehärligt.

Sen var det dags för löpningen, efter två äggmackor och en stor kopp kaffe.
Jag tror att det var mitt absolut bästa distanspass någonsin. Jag kände mig stark, pulsen var lugn, jag var glad, när kroppen blev trött var huvudet fortfarande med och ville springa mer.

Och den decemberfuktiga, mörkgröna skogen var magiskt vacker. Fötterna flög fram de sista 5 km när mörkret hunnit falla helt – utan pannlampa. Enbart på känn. 18 km på 1:49, trots mörkret som drog ner tempot rejält.

Efteråt blev det bastu nummer två för dagen. Trött sträckte jag ut i värmen och såg till att få i mig ordentligt med vätska.

Nu sitter här vid matbordet: Mätt. Trött överallt. Lycklig. Varm. Tillfreds. Öm i kroppen. Glad. Sömning. Med ett glas vin. Med en flaska grönt nagellack (blogga och lägga nytt lack på naglarna har blivit en ny trevlig rutin),
Kort och gott – jag mår så himla bra!

Snabbsimbanan full av livsfarliga simmare.

Regnigt men vackert. Skogen är full av dofter.

Pulled pork på g. Det får puttra i ugnen medan vi springer.

Rogers hemgjorda glass med blåbär, grädde, ägg ... underbart gott.

Pulled Pork 

1,3 kg fläskkarré

2 msk chipotlesås

2 msk kinesisk soja

6 klyftor vitlök

1 chilifrukt

2,5 msk spiskummin

1 tsk mald koriander

2,5 msk grovmalen svartpeppar

4 msk tomatpurré

lite salt

1 grovt hackad lök

Öl 

Coca Cola

Blanda alla kryddor till en pasta. Placera köttet i en sekgryta som tål att stå i ugnen. Gnid in köttet med pastan, lägg i löken och häll på lika delar cola och öl.

Ställ in det hela i ugnen ca 5 timmar på 125 grader.

Ta ut köttet och dra sönder det till trådar med en gaffel. 

Servera tex på en bit chiabatta, med grönsaker. Avocado och tomater är ett måste.

Toppa med en klick crème fraiche.

Simvecka ger resultat

Jag har gjort det förr. Fokuserat på simningen intensivt under en period.  Nu har jag hunnit med 5 ordentliga simpass på 7 dagar. Och det ger resultat.

Jag tankade all sol jag kunde idag när jag promenerade hem från simhallen.

Jag vill släppa loss simmerskan i mig! Simmerskan som jag tror finns där. Och jag slåss stenhårt för att hon ska kika fram.

I somras, när det var en månad kvar till mitt första triathlon så kändes simningen katastrofdålig där vid ett tillfälle. Först tappade jag modet och funderade på om jag ens skulle ställa upp i det där triathlonloppet, sen bestämde jag mig: Jag hade en månad kvar och jag skulle göra vad jag kunde för att föräbättra mina möjligheter under simningen. Så när jag hade bestämt mig åkte jag till närmaste 50-meters pool och krigade i två timmar där i vattnet. Veckan efter simmade jag varje dag och det lönade sig.

Det tycks hända en hel del när man fokuserar på simningen och nu har jag hela vintern på mig att bli bättre. Och jag har skyhöga förväntningar på mina framsteg. Så det gäller att ligga i.

Jag vill bli bra på att simma för att simningen ska ta så lite energi från resten av loppet som möjligt. Det gäller alla triathleter men det känns extra viktigt för mig eftersom simningen innebär en stor mental press. Jag måste känna mig trygg i vattnet.

I dag övade jag på att hitta streamline, dvs att få så litet motstånd i vattnet som möjligt genom att hålla nacken neutral, och paddla fram som "Superman" på sidan, med en arm framåt. (Ungefär så) Det var en bra övning för mig. Framförallt eftersom andningen går ut på att man verkligen vrider huvudet och det är omöjligt att fuska genom att lyfta och titta upp som jag gör när jag tror att jag inte kommer att få luft.

Genom att glida fram på en sidan och enbart ta två, tre armtag under en hel bassänglängd så fick jag verkligen koll på kroppen på ett annat sätt.
Under den här övningen så fick jag känna hur det känns att sträcka ut och vara lång under simningen.

Jag körde även ett par hundra meter med paddlar. Hårt. Jag försökte också simma med kraft och tvinga mig själv att behålla rätt hållning, lång, spänd core, och balettfötter. Jag har varit ganska mycket av en ål i vattnet vilket inte är bra.

Jag insåg idag att simningen är lite som löpning. Antingen joggar man hela livet, eller så utmanar man sig själv och börjar pressa på. Då utvecklas man och blir snabbare och starkare.

Jag fortsätter mitt simfokus i ytterligare två veckor är planen! Jag ser framemot resultatet.

Nu skäms jag inte längre om jag väljer snabbsimabanan.

En ljuvlig höstdag. Simhallen badade i sol.