söndag 20 december 2015

Lätt känsla att springa långpass med sällskap

Långpass med trevligt sällskap och långpass utan någon att prata med. Som natt och dag. Det ÄR mycket trevligare med sociallöpning. Kilometrarna flyger förbi.



När vi har flyttat till vårt nya hus kommer detta bli nya standardrundan.



I går morse vaknade vi här hemma och hade en fulltecknad dag framför oss och med utmaningen att att både jag och Roger skulle hinna med träningen. Men så kastades planerna omkull och plötsligt hade vi hela dagen utan större måsten än att handla en och annan julklapp och dessutom sken solen.

– Vi springer, föreslog jag. Vi tar vagnen och springer tillsammans. Det kommer pigga upp.

Roger var egentligen inställd på cykel och var en smula ovillig, så jag var tvungen att retas lite och fråga om han hellre ville softa i soffan för att få honom att dra på sig löpkläderna som bevis att han minsann inte bangar lite fysisk aktivitet. Ett trick som alltid sätter fart på min älskling!

Väl ute så förkunnade jag:

– Vi ska springa långt! Bara så du vet.

Så det gjorde vi, långpass står ju ändå på schemat för oss båda under helgen och som vanlig piggnade Roger till efter cirka 10 km. Solen sken och vi improviserade fram en runda som gick ut på att vi skulle springa förbi bygget av vårt hus som ska vara inflyttningsklart den 22 mars.
Att springa är ett fantastiskt bra sätt att se och uppleva ett område. Det kändes extra kul att se vårt nya hem och verkligen känna känslan till fots i omgivningarna kring husen som snart är färdigställda.

Älskar att springa nära vatten. Här simmar man och springer med gott resultat.


Vi höll försiktiga 6:00 tempo. Det kändes bra med tanke på att underlaget övervägande var asfalt (jag har otrolig respekt för asfalt och känner noga så jag inte river upp gamla benskador) för att vagnen skulle rulla så mjukt som möjligt. Det var mycket folk ute och rörde på sig i skiftande fart. Vi stannade till vid vattnet och njöt av den spegelblanka ytan och Edith hon hann både somna, vakna och vaggas till sömns en andra gång innan vi var hemma och stoppade klockan på ganska prick 16 km. Vi det laget var jag vrålhungrig. Vi testade att grädda våfflor på bovetemjöl, vilket var en flopp. Resultatet smakade mest gräs och var väldigt torrt. Men jag idisslade i mig gräsvofflorna med skivad banan och lite tunt ringlad sirap, så de slank ned.

Decembervädret behöver väl inte kommenteras ytterligare. Varmt och gott.


Det var verkligen mysigt att springa med Roger och det är fantastiskt att Edith trivs så bra i vagnen. det är ju ingen självklarhet. Vi är båda fortfarande grymt nöjda med Bugaboorunner och nu har vi testat den på fler underlag än enbart asfalt. Väldigt lättkörd.

Det är bara att hoppas att det fryser på snart.


fredag 18 december 2015

Vila i Lappland och intervallglädje

Snö, massor av minusgrader och en minisemester i Kiruna. Det satt som en smäck. På köpet blev det hela fem dagars träningsuppehåll, det kändes överraskande nog ganska skönt.




Max fem dagar brukar jag tycka att det känns ok att inte träna. Därefter så längtar kroppen och huvudet efter att få ta i och koppla av allt annat. Men just de här dagarna utan träning var framförallt väldigt trevliga i vackert vinterlandskap men också helt ok, trots träningsuppehållet. Det var skönt med lite mental vila och slippa att bli så groteskt hungrig som jag blir av att både amma och träna.

Lappland var som vanligt magiskt. Kallt. Snö. Och ett nyöppnat Icehotel. Det är alltid en upplevelse att besöka Kiruna. Så här års så når solen inte över hosisonten och det skapar ett dyrbart och kortlivat vinterljus som inte finns någon annanstans. Jag ville att Roger och Tim skulle få uppleva något annrolunda och staden som jag bott i tidigare i mitt liv. Det blev en välbehövlig brake från vardagen.



Eftersom vi reste med såväl barnvagn som bilbarnstol så fick skidorna stanna hemma, men det sved när första dagen bjöd på milda - 5 grader och spåret låg utanför fönstret. Dagen efter var det betydligt kallare och en promenad i - 22 var nödvändigt att avverkas i raskt tempo. Lilla Edith höll värmen enligt lager, på lager principen med mjuk ull närmst kroppen, tröja, byxor, strumpa och mössa. Krinaborna tvekar aldrig att ta ut barnen att sova i vagnen åtminstone ned till - 20 grader. Det fungerar utmärkt.

Träningsvilan bröt jag hemma på trainer och avverkade min första intervall som genererade 180 W.
Ett kort pass om 30 min med upplägget:

10 min uppvärmning, 120 W
8 min 150 W
2 min vila 120 W
4 min 160 W
2 min vila 130 W
2 min 180 W
Trampa ur några minuter.

Svetten sprutade men det kändes väldigt hanterbart. 180 W har jag satt som ett slags mål att klara under ett 20 minuterstest, det är drygt 3 x min vikt. För att skona knäna vill jag inte öka belastningen för snabbt. Har lite känning i ena knät av min cykeliver. Hör och häpna: jag ser framemot att köra dessa intervaller! Just nu ger de mig en kick! Bara att utnyttja så länge det varar, eller hur!

En kick fick jag även på löpbandet när jag inledde ett styrkepass med ett gäng 400-ingar.

6:00 tempo 10 min uppvärmning.
1x400 5:30 tempo
200 m jogg
1x400 5:00 tempo
200 m jogg
1x400 4:50 tempo
200 m jogg
1x400 m 4:40 tempo
200 m jogg
1x400 m 4:30 tempo
100 m jogg

Superb! Detta kändes också riktigt bra. Det är inte många gånger i livet som jag sprunigt i 4:30 fart. Kanske kan ske lite oftare framöver.



torsdag 10 december 2015

Sova, simma eller basta?

Först ska kroppen övertalas att kliva ur sängen, sedan är det en massa tjafs för att inte kliva ur bassängen i förtid också för att krypa in i bastun istället. Men hur mycket jag än stretar med mig själv mentalt för att fullfölja inplanerat  pass så älskar jag att simma, att cykla mig trött, att tugga mig fram i löpardojorna.

 



En av mina favorit bloggare Beatatjata skrev precis ett härligt inlägg om fighten hon för med sig själv inför sina morgonpass. Jag brukar skryta med hur lätt det går för mig att kliva upp på morgonen och plumsa i bassängen för att simma och visst, viljan finns men man får liksom ett annat förhållande till sömn när man har en bebis i huset, den känns väldigt lockande att stanna i sängen när tillfälle bjuds.

Men jag sov relativt gott i natt trots ett gäng uppvaknanden så väl uppe ur sängvärmen så piggnade jag till snabbt.
I vattnet gick det fantastiskt bra. I dag simmade jag utan träningsvärk efter Body Pump och kände mig istället återhämtad och fräsch, 200 procents skillnad. Så se där! Träningen under hösten har gett resultat. Men faktum kvarstår – jag simmar snyggare än snabbt men någon gång ska det väl släppa???

De senaste veckorna har jag simmat kring 4000 m per vecka, så mycket har jag aldrig simmat i bassäng tidigare. Efter jul så hoppar jag på en kurs med Täby Sim igen med fokus på fart och styrka. Det ser jag framemot på ett lite nervöst sätt.

Varje gång jag springer på coachen i simhallen så får jag pepp och ett glatt hej. Han tycker att jag simmar bra och jag ser genom simglasögonen att han då och då kikar på mig från bassängkanten när jag passerar i allmänhetens bana. Det är fantastiskt. Han är verkligen en sann entusiast som tycks älska att undervisa i simning och är väldigt generös med feed back. Och när vi pratar fart och jag nämner något om vättenrädsla så tror jag inte att han förstår alls vad jag pratar om, han kan nog inte tänka sig in i känslan att gripas av panik av något så fantastiskt som vatten.

Men jag vet att den där gamla vattenrädslan bildar blyklumpar runt mina fotleder titt som tätt och maskineriet i kroppen nästa skär helt och slutar i ett okoordinerat sprattel som inte tar mig någon vart.

Men inte idag. I dag låg jag i fint läge vid ytan och kände mig stark och synkad. Och det märktes att det var tuffare att simma om mig just den här morgonen, det var ingen som bara gled förbi!

tisdag 8 december 2015

Alla har inte råd med dyra gymkort

Jag går till SATS tillsammans med min stora dotter efter en vanlig men god hemlagad middag. Det är en trist och gäspig gråmåndag, i ett blött december-Sverige. Kallt, regnigt, blåsigt. Vi pratar, skrattar och utbyter tips på övningar att göra i gymmet.

 

När vi tränar då har vi det som allra trevligast ihop jag och Olivia.



Vi har trevligt och jag känner mig lyckligt lottad. Precis som när jag kliver upp på cykeln, på trainern i vardagsrummet eller under de där magiska skidturerna som vi bara väntar på ska komma nu om snön faller eller om vi tar bilen en helg och kör norrut.

Jag kan när jag vill gå och träna på ett fullt utrustat gym. Mina barn också. Hela familjen. Men jag tar det inte för givet. Alla har inte samma möjligheter som vi. Långt ifrån alla. Det är en stor utgift för en familj med två barn att hålla alla med gymkort, kläder och skor och det var inte alls länge sedan som jag var tvungen att avstå just den kostnaden för att prioritera att mina barn skulle få utöva sina (dyra) fritidsaktiviteter som jag ibland var tvungen att delbetala. På den tiden så sprang jag många mil. Det är nästan gratis att springa och skorna som var köpta på rea hann få många år på nacken innan de blev utbytta. Då, för några år sedan så hade sporten triathlon aldrig kunnat komma på tal för min del, av ekonomiska skäl.

Och den här bilden jag målar upp är som sagt inget konstigt. Har man inte råd med gymkort så är inte det en katastrof, livet består ju av betydligt viktigare värden än att träna på gym, men jag vill påminna mig om hur lyckligt lottad jag är som får göra allt det här som jag älskar. Och koka egen ekologisk och järnberikad bebisgröt ...

Är jag möjligen inne i fas där jag i frågasätter min livsstil ... kanske är jag påverkad av oron i världen som påminner oss om att så oändligt många människor har annat att bekymra sig över än watt, intervaller och nästa simpass. Kanske börjar jag känna att det finns en gräns för hur mycket träningen får kosta, rent ekonomiskt. Det är inte det som träningsglädje handlar om – shopping, dyra prylar och dyra startavgifter ... Jag börjar längta efter enkelhet .... (samtidigt är ju triathlon så ofantligt kul). Men för varje ny pryl som kommer in i det här huset, och för varje dyr startavgift som betalas så blir jag ...  mätt på shopping. Och den känslan handlar egentligen inte bara om prylar kring träning utan om konsumtion i allmänhet. För cirka fyra år sedan så testade jag att inte handla några nya kläder och istället vara kreativ kring de plagg som jag redan ägde. Det blev ett intressant år då jag fick mängder av komplimanger av mina kolleger för fina outfits, som de självklart trodde var nyshoppade.

Medan jag klurar på var dessa funderingar ska leda så gör jag mitt bästa för att ta tillvara på mina möjligheter och njuta av det jag har möjlighet att träna på gym om jag vill. Det är jag väl ändå skyldig att göra, tycker jag på något sätt.
I dag "unnar" jag mig att låta 40 min cykel vara nog som träning. Jag behöver inte pressa mig varje dag. Och för att toppa den här kvalmiga i-landskänslan som jag drabbats av så har jag dessutom njutit av en sjukt god chevrepizza på Vapiano med andra lediga mammor och bebisar och avslutat det hela med eftermiddagskaffe med kladdig kladdkaka bakad på vanligt vitt socker och vetemjöl. Det var gott!

lördag 5 december 2015

Nöjd med mig själv

En klapp på axeln, det tycker jag faktiskt att jag är värd just nu. Träningen tuggar på bra. Jag gör lite prehab och får till en del kvalitetspass och jag hinner simma allt fler metrar på en timme!

 

200 meter backe med segt motlut x 10, blir ett bra pass.




Träningspassen tenderar att klumpa ihop sig någonstans i mitten av varje vecka och det ger mig träningsvärk precis överallt. Just nu unnar jag mig att gå på Body Pump varje onsdag därför att jag tycker att det är ett bra sätt för mig att jobba igenom hela kroppen utan att maska. Body Pump är något jag kan och gillar men egentligen sliter det för mycket för att kombinera med triathlonträning. Och det är svårt att dra i handbromsen när hela salen taggar till, musiken går in under huden och endorfinerna börjar spruta ...


Onsdagen började med cykling och lite prehab och mamma mage-övningar. På kvällen hoppade jag iväg till SATS efter en god hemlagad middag och körde Pump tills kroppen darrade. Torsdag morgon blev det sim 2000 meter med längre intervaller och kortare vila. Inspirerades av Clas Björlings träningsprogram och simmade 500, 100, 400, 100, 300, 100, 200, 100, 100, 100. Kul med nytt upplägg. Efter en andra frukost, massor av kaffe och någon timme i soffan med bebisgos så pacakde jag ned lillskrutt djupt ned i åkpåsen och joggade till backen där jag kör lite längre backträning.

Innan jag startade mina 10 vändor  i backen som är 200 m, tog jag mig i kragen och gjorde några löpskolningsövningar som bet rejält i vristerna känner jag så här efter. Nyttigt med andra ord.

I övrigt så:
  • Kör jag tåhäv i trappen så fort jag kommer på det och har en minut eller två över.
  • Jag övar på pistols ... och det går sjukt dåligt. Känner mig svagast i stan. Börjar med att ha en stol att dutta rumpan på innan jag vänder upp.
  • Har kommit på att gammelgäddan skulle må bra att jobba lite mer med explosiv styrketräning, typ knäböj.
  • Mammamageappen får jobba lite då och då igen. Jag har testat plankan och det känns ok en väldigt kort stund, så jag står på knä ett tag till.
  • Roger och jag har köpt en fin julklapp till oss själva .... mer om det senare!!

söndag 29 november 2015

Bra vecka ger mersmak

Jag summerar 10 timmar på träningssaldot den här veckan. Det ger mersmak. Den haltande känslan börjar ge vika och vägen framåt börjar synas allt tydligare ju mer dimman lättar. Jag vet var jag är, vart jag är på väg och ungefär hur jag ska komma dit – Ironman Kalmar 2016!

 

Det är inte helt lätt att både hålla tekniken och ta en sim selfie ...


Vaknar upp till en blåsig adventsmorgon och kliver ur sängen nöjd med känslan efter gårdagens långpass, 14 km. Benen och kroppen känns helt ok och natten tycks ha givit bra med återhämtning. Dessvärre får jag inte njuta av att tända adventsljusstaken eller en fin adventsstjärna. Allt sånt ligger nedpackat i väntan på att vårt nya hus ska bli färdigt ... och så är ingen av de stora barnen hemma, bara lilla bebisen, så du blir mamman lite slapp och tränar som en galning istället. Men innan kvällen är här ska det bli en smula julstämning.

Jag var ovanligt trög i starten igår när jag skulle ute och springa. Först tyckte jag att Edith inte riktigt var i form för att jag skulle lämna hemmet och sedan blev jag hungrig och behövde äta och så där höll jag på tills jag insåg att det bara vara en knapp timmes dagsljus kvar under dagen och jag kstade mig iväg. I regnet.

Det visade sig sedan på kvällen att Edith fått sin försa tand så det förklarade varför hon inte kändes helt nöjd men hon sov gott i vagnen under regnskyddet medan jag var ute och tuggade.

14 km kändes fantastiskt bra. Löpstyrkan börjar smyga tillbaka och jag håller numera en bra känsla åtminstone 10 km.
Dessvärre märker jag att även jag blivit påverkad av de överfall som hänt i löpspåren. När mörkret föll blev jag ordentligt stressad och hoppade högt av minsta prassel ... och som bekant så prasslar det ganska frekvent i en skog ... Rädslan tog udden av njutningen men på det stora hela så var jag nöjd när jag klampade in lerig och blöt i hallen med ett stort leende på läpparna.

Just nu sitter jag och njuter efter veckans enda simpass. Jag kör lite längre serier just nu och ser alltid till att simma en del av passet med paddlar för att bygga simstyrka. Numera så anser jag att 2000 m är minimum under ett pass. Och mängden gör skillnad. Och Garminklockan satt på och spelade in passet åt mig. Har av någon anledning börjat studera tränignssiffror som en riktig nörd ... har inte uppfört mig så tidigare. Vi får väl se vart det slutar!

fredag 27 november 2015

Powercykling och fokusvecka bra idé

Det är vad jag gör idag som avgör hur bra jag kan genomföra min ironmancykling den där soliga sommardagen på Öland i augusti som jag längtar efter. Det är den dagen jag tänker på när jag vill kliva av cykeln här hemma i vardagsrummet.

 



Distanscykling och ren och skär powercykling. Nu har jag betat av 5 timmar och 45 minuter på trainern under min fokusvecka. I dag körde jag 60 min med tunga intervaller. I går körde jag 30 min återhämtningscykel. Det blev några minuter på mängdkontot men kroppen behövde vila från cykeln en smula så jag kombinerade passet med 8 km löpning i mörkret och med vagn. Det var härligt att bara få komma ut. Luften höll några plussgrader ute och det var blött, men jag frös inte alls och kände mig jublande stark, lätt och full av power! Wow! Vilken känsla.

Jag har sovit bra hela veckan. Nu när dagarna börjar bli korta och mörka finns det inget som behöver jaga upp mig ur sängen om min bebis sover. 22:00 är det godnatt och har jag vaknat många gånger för matning så spenderar jag uppemot 10 timmar i sängen. Och jag sover stora delar av de timmarna. Den här veckan har jag inte heller varit och morgonsimmat då jag har en man som är ute på jobbresa.

Mycket sömn. Mycket mat. Mycket cykling och mycket fika! Jag koncentrerar mig på nuet. Passet jag ska göra här och nu, eller intervallen jag gör just nu. 8 minuter tungt, men varje minut kan jag lägga till saldot och varje minut räknas. Jag känner hur det bygger en starkare motor och jag vet att jag kommer tacka mig själv när jag står vid simstarten och minns träningen jag gör just nu – att den blir av!

Jag har upptäck att mina powerpass får tiden att gå fortare. 60 minuter blir betydligt mer hanterbara när jag bryter ned dem i 8,4 och 2 minuter med tung, tung cykling.
Jag blundar, lyssnar på musiken, känner hur ben och rumpa aktiveras .... när jag pressar mig själv då trivs jag!

Fokusvecka var en bra idé. Det var kul, utmanande och jag fick känslan av att prestera. Jag har cyklat tungt, jag har cyklat lätt, jag har cyklat med hög kadens och jag har övat rundtramp och enbenstramp. Jag har fått tid i tempoställning. Jag är redan nöjd med det totala antalet pass och timmar men jag har två dagar kvar. Under helgen tänker jag cykla men utan att försaka min långlöpning och simning på söndag morgon, så inga fler powerpass förrän nästa vecka.


Sjukt svettigt att cykla inne.

Veckans belöning. 8 km återhämtning.

onsdag 25 november 2015

Nu går det åt mycket energi

Förutom starka cykelben så tänker jag mycket på mat just nu. Träning, mat och sömn är som bekant viktiga byggstenar för att träningen ska ge resultat.



I går körde jag hårt. 60 min med intervaller, tyngsta växeln i i totalt 20 min.


Jag har alltid älskat mat, sedan barnsben. Jag var en av få som aldrig klagade på skolmaten utan blev istället matpersonalens favorit.
– Jag tar gärna mycket, instruerade jag ofta vid portionering.

Någonstans i början av 2000 så gjorde jag en rejäl omvärdering kring vad jag ville stoppa i min kropp. Plötsligt förstod jag att Falukorven och avsaknaden av grönsaker inte var optimalt bränsle. För kanske 8 år sedan insåg jag att vitt mjöl får mig att må dåligt och jag skruvade ned det intaget rejält. Vissa perioder valde jag bort det helt och jag fick en helt annan fräschare och lättare känsla i kroppen.

Just nu när jag helammar en rundlaggd snart 6 månaders baby (vi ska börja med smakisar snart) som kräver en hel del energi för sina utvecklingskliv OCH tränar så skulle jag kunna äta en hel ko!
För några veckor sedan kände jag mig helt fixerad vid mat men nu så lyckas jag med konststycket att äta så kroppen känns nöjd. Och jag äter mycket av allt och tar lite hjälp med kosttillskott. Och tricket tycks vara att verkligen fylla tallriken mer protein, kolhydrater och massor av olika typer av grönsaker. Kylen är full av broccoli, blomkål, morötter, babyspenat, tomater, lök, paprika. Pizzasallad, vitkål med olja, vinäger och svartpeppar är nya favorittillbehöret till middagen, vid sidan av en vanlig sallad.

Dessutom blir det mycket ägg, (ni skulle tro att jag skämtade om jag berättade hur många ägg vi äter i den här familjen per vecka ... 4 mer eller mindre vuxna personer som tränar mycket ... haha ) gröt med chiafrön, pumpakärnor, valnötter. Jag äter mallenamål och fikar gärna och tar en bulle eller två och jag avslutar alltid kvällen med ett glas havrechokladdryck och en macka.
Och nej, just nu ryggar jag inte för varken fikabröd eller spagetti. Jag behöver det! Så känns det.

Och vad händer med graviditetskilona? Jag gick upp 16-18 kilo. För en tid sedan så landade jag på min inskrivningsvikt men jag har märkt att jag fortsätter nedåt och det vill jag inte. Men jag har ju förlorat i muskler så det är kanske där skillnaden ligger men med andra ord: just nu behöver jag tanka konstant på med ny energi.


Min portion. Fläskkarré, potatis, sås,grönsallad, hericot verts, vitkålssallad, lingon.




tisdag 24 november 2015

En veckas cykelboost

Har man inte möjlighet att åka till Mallis och trampa i backar, varför inte planera in en vecka med cykelfokus hemma på trainern och mata benen full med timmar!?

 



Cykla varje dag en hel vecka – varför?

1. Det bryter de vanliga rutinerna och träningen blir extra rolig när det finns en målbild som känns lagom svåråtkomlig att sikta mot.

2. Det är så satans trist med trainercykling att här gäller det att vara kreativ för att det ska bli av.

3. För att bli hyfsat stark på cykeln så krävs det TID. Man måste ju cykla massor för att det ska hända något.

4. Den som är stark i sadeln har mycket att hämta under tävling.

Sist och framförallt:

5. Det finns inget mer fantastiskt att orka ligga i högt tempo och mata mil efter mil en ljummen sommarmorgon innan trafiken dragit igång. Farten. Dofterna. Fikat efter passet!!!

Och ärligt talat det finns en liten, liten anledning till .... det måste jag erkänna ett minne: Minnet av när jag i 5 mil orkade hålla samma tempo som Roger. När jag plötsligt hör i en backe:
– Alltså neej darling, du hänger av mig!

Det här var förra året. Så nära men ändå så långt borta ...
Vi tog en kvällstur ute på ön som vanligt. Jag kände mig pigg och stark och full av själförtroende efter Vättern och nästan 200 mil i benen och det var då det hände.
Jag kikade på min starka älsking och jösses, jag såg att han hade rätt men .... jag höll i 5 mil i det tempot, sedan dog jag helt 5 km innan vi var hemma igen. Haha ... Et fint minne och helt klart värt att kämpa på den här trainern för.

Att vika en hel vecka för en av grenarna det lyfter, det är min erfarenhet. Det gjorde det förra året när jag cyklade över 50 mil en vecka, det har det gjort när jag simmat varje dag i en hel vecka. Jag har blivit ett snäpp bättre av just en fokusvecka.

Vi får se hur det håller. Det är en sak att cykla ute i solen och en sak att sitta på trainern. I går blev det 2 timmar uppdelat på ett morgonpass och ett pass innan middag. I dag är planen att cykla 60 min och lägga in ett gäng intervaller med fokus på styrka.

10 min uppvärmning
8 min tungt
2 min lätt
4 min tungt
2 min lätt
2 min hög kadens
2 min lätt

Och så ett varv till!



fredag 20 november 2015

Hemligt med watt

Jag googlar som en galning: Vad ligger ett normal-watt-värde på? Hur långt har jag dit? Vad cyklar de duktiga cyklisterna på? Vilken watt ska jag jobba mot? Vad har folk för hemliga wattvärden?

 

Vimsig fotograf efter intervallpasset igår! Grymt tufft! Gåshudsläge!


Trainerpass hemma och wattcyclingpass på SATS. Jag är ingen siffernisse, hatar diagram, excel och allt sådant. Ord är min passion, men jag försöker ändå nosa på det här med watt, effekt och cykling.

Vi har diskuterat  behovet av en wattmätare här hemma på trainern men eftersom jag inte vet så mycket om det så har jag ingen tydlig åsikt om det är värt pengarna. Efter måndagens 90-minuters intervallpass på SATS och ett tungt 60-minutersintervallpass igår så har jag plötsligt olika värden på näthinnan.

"Två, tre, fem gånger din kroppsvikt."
"Öka 20 watt om du orkar."
"Lägg dig på en watt som håller 6 minuter."
"Dalar watten? Ta ett nytt lägre wattmål."

Det är helt klart lättare att se om benen tappar i kraft med en wattmätare. Men hur ligger jag egentligen till jämför med andra?
Det tycks helt omöjligt att hitta andra cyklisters värden. Det är väl egentligen inte så viktigt, huvudsaken att man förbättrar sina egna ju mer träningen fortlöper. Det enda jag får veta när jag söker är att duktiga cyklister ligger på 300-500 watt och att det är bra för träningsplaneringen att kolla medelwattvärdet under ett 20-minuters test. Jag hittar en duktig tritjej avslöjar 185 watt som medelvärde, och tycks missnöjd. En anan outar 250-300, men i övrigt så är detta värden som de flesta håller hemliga.

Jag har i alla fall satt som riktvärde att wattvärdet 3xkroppsvikt är hyfsat hårt för min del med tanke på puls. Kanske ett slags tröskelvärde. Då landar vi på 180 watt. Här är det jobbigt men görbart, och här låg jag under gårdagens 6-minutersintervaller. Under de kortare intervallerna så trampade jag upp siffrorna kring 220-240 watt, dvs 4xkroppsvikt.

Det här är bara gissningar efter två klasser och inte alls testat på något sätt. Jag har dessutom inte riktigt vågat gasa fullt ut eftersom jag har som mål att inte ta ut mig för mycket, jag ska alltid klara att träna dagen efter.

Någon som vill avslöja sina wattväärden?

onsdag 18 november 2015

The race

SATS tuffaste spinningpass heter The Race och är 90 min. Jag bestämde mig för att testa och lyckades pressa mig långt ur min comfort zone.

 
SATS tuffaste spinningpass just nu heter The Race.

 Roger brukar påminna mig om att Ironman är ett cykellopp med simning som uppvärmning och en nerjogg i slutet. Med andra ord att resultatet avgörs på hur bra du lyckas med cyklingen. Jag förstår vad han menar och jag vet att jag har mycket att hämta om jag satsar ordentligt på cykelträningen.

Min relation till cyklingen är lite som en halvdåligt relation, man kan inte släppa taget för att det är oftast trevligt att umgås men det är något som skaver. Jag känner mig inte ett med cykeln som jag har förstått att många gör men jag älskar upplevelsen av att vara ute, känslan av fart och gemenskapen i klungkörning.

Jag laddade för The Race genom att träna lätt i simhallen dagen innan och vila efter lördagens långpass och inte planera in någon morgonträning samma dag. Och det var riktigt välgörande med återhämtning. Framförallt mentalt. Och jag såg framemot att utmana mig i hela 90 min med tuffa intervaller.

Jag tog ut mig rejält. Jag har nog inte svettats så mycket i hela mitt liv så jag såg till att trycka en Resorb så fort jag var hemma igen, tillsammans med två ägg och ett glas chokladhavermjölk. Trots det så kände jag ändå att jag hade kontroll under hela passet men glädjekicken infann sig inte riktigt. Jag tyckte passet blev väldigt upphackat av instruktioner och många, många ökningar. Jag hade hellre sett ett block med några längre intervaller och lite tid att bara få gå in i sig själv och köra. Ni vet, njuta av kraften, endorfinerna och av att lyckas pressa lite, lite mer.

Men The Race gjorde gott. Mitt hår var blött av svett ändå ut i toppen av hästsvansen och jag sov som en stock under natten.

måndag 16 november 2015

Hur ser din inre coach ut?

Vi går alla omkring och för en inre dialog med oss själva. När det är dags för träning så förvandlas rösten till en coach av skiftande kvalitet.

 

Just nu längtar vi norrut. Det är lika underbart i Lappland på sommaren som på vintern.

 

Jag håller just nu på att diskutera med mig själv vad som verkligen är nödvändigt att preppa mig själv med för tankar under pågående träning. Det är en ständigt och intensivt hejande och pepp. En gnutta kritik. En miljard funderingar på lämpliga grenspecifika styrkeövningar. Mängder av intervallupplägg och drömmar om ytlig utveckling.

Hallå! Det är ju inte alls där jag har tänkt mig att jag ska befinna mig i min träning – prestation. Jag tränar ju utan några krav på tider och istället med fokus på upplevelse, utmaning och välmående. Det är grundbulten i den passion för rörelse som växt sig stark i mitt hjärta.

Ska jag lyssna eller avskeda den där inre coachen på studs?

Jag tror att jag hittar anledningen till att jag pressar mig mer än vanligt i längtan efter att få känna mig lika stark och rörlig som innan graviditeten. Jag vill helt enkelt känna igen mig själv i min egen kropp under en tid där mycket i mitt liv har förändrats: nytt barn, nytt hem, ny kommun, inget jobbande.

Medan jag tränar försöker jag att ha en respektfull attityd till mig själv och jag ser till att vara vaksam på mina inre ord så det blir en lagom trevligt soundtrack eftersom allt man säger till sig själv påverkar både resultat och hur det känns för stunden.

Simningen är brutal på det sättet att den inre stämningen speglar sig tydligt i hur bra jag simmar. I går var jag av någon outgrundlig anledning inte alls taggad på simning. Jag tror att jag har börjat stirra för mycket på den där paceklockan ... Lika förvånande var det att känslan i vattnet var riktigt god.

Under torsdagens morgonsimning stoppade simcoachen mig i min serie 50:or och gav mig min dolme. I stressen att fixa intervallerna tappar jag benen så i söndags körde jag varannan hundring med fenor för att benen skulle ligga rätt och varannan utan för att hitta känslan av rätt läge i vattnet. En superbra metod. Dessutom känner jag vad välgörande det är för vattenläget att verkligen ha lite fart på kroppen. Det är naturligtvis mycket svårare att balansera uppe på ytan om det går långsammare.

Mer taggad var jag däremot under helgens långpass i löpning. Jag valde samma runda som förra söndagen och trippade ut i skogen. Det gick bra och det var lika skönt som vanligt, men så här två dagar efter är jag fortfarande trött i vaderna vilket är en rejäl påminnelse om att stärka vaderna och undvika överansträngning. Jag vet vad trötta vader kan ställa till med. Så nu ska jag ge kroppen tid till återhämtning och pausa några dagar i löpningen om det behövs. Jag låter vaderna vila i dag men imorgon blir det tåhäv.

I dag är det måndag. Det är redan lunchtid men min bebis älskar att sova på förmiddagen istället för på kvällen så vi har inte kommit längre än till frukost. Dagens träning ska ske på Sats, i spinningsalen, 90 minuter. Det ska bli sååå kul och spännande hur det kommer att kännas!


måndag 9 november 2015

Första långpasset på ett år

För ett år sedan sprang jag och Roger Österlen Maraton. En liten tävling i total mörker, med reflexväst och pannlampa. Då var jag i vecka 8 och det blev den sista riktigt långa löpningen fram tills igår!

 

Liten bebis väntar på mamma hemma.


Det kändes riktigt, riktigt bra. Både igår och nu så här efteråt. Älskar känslan av att kroppen jobbar med att återhämta sig efter en ordentlig genomkörare. Och jag älskar känslan av att först förbereda med optimal klädsel för dagens väder, ladda med något inspirerande i lurarna och sedan tassa iväg i vetskapen om att här har jag en bra stund framför mig i löparskorna. Och stunden är bara min.

Jag har skjutit upp det här första riktiga långpasset i flera veckor. Både av osäkerhet på om jag är redo och på grund av tidsbrist. Men nu ville jag inte vänta längre. Trots att det stod 10-års kalas på schemat och jag hade planerat bullbak på morgonen så skulle jag iväg. (Bullar blev det och kalaset hanns med.)

Ut i skogen!

Jag kände inte regnet. Jag var bara förväntansfull. Och jag tror att jag nu även var redo mentalt. Självförtroendet börjar krypa tillbaka i mitt huvud, efter graviditeten. Jo då! Visst kan jag det här med löpning. Visst kan jag det här med styrketräning. Och jag kan ta mig tusan simma också. Lördagens simpass bjöd på riktig trängsel men jag lät inte det hindra mig. Jag rättade bara in mig i ledet och simmade med strömmen. Tog till paddlar för att inte tappa i fart och fick ett rejält armpass på 60 min.

13,4 km blev saldot under premiärlångpasset. 5:55 tempo i snitt precis enligt plan. Lungt och fint.
Jag har hunnit träna så pass mycket nu att jag också verkligen fick känna att det gick lugnt och lätt i början. Mot slutet lite mer kämpigt, men jag var bara glad. Inga känningar i benen. Ingen oväntad smärta. Och inget lufsande.

I am ta mig tusan back!!! 
Nu kan jag börja träna på allvar.


En bana och fullproppat. Inte så lätt att följa sin planerade agenda.

onsdag 4 november 2015

Hej 5:10 tempo!

Jag försöker växla upp genom att utmana mig i små steg. Under gårdagens löptur, flöt allt på som det brukar. Benen jobbar, det tar ett tag att hitta in i tempot och det är .... jobbigt. Ganska jobbigt för det är det ju nu när jag postbabytränar. Det är då det händer, efter cirka  3 kilometer som jag slänger ett öga på klockan och hoppas att siffrorna visar 5:30 ....

 



.... Jösses!!! 5:10! Om ni hade känt vad jag kände då; total förvåning och glädje. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se de siffrorna på klockan. Hej 5:10 tempo! Det var länge sedan! Åh vad fina minnen jag har med just de här nuffrorna, mitt tidigare vanliga standardtempo som jag hade så svårt att backa ifrån när det behövdes och även svårt att öka från när jag ville komma under 50 min på milen. 5:10 var mitt ständiga mellanmjölkstempo i flera år. Jobbigt, men inte kräkjobbigt, men på tok för hårt för att fungera som ett distanspass.

Nu sprang jag alltså i 5:10 tempo, jublade jag. Nu och nu och nu. Och jag måste helt klart fokusera och tänka kraft, fram med höfterna, inte sitta ned och bara springa så avslappnat som möjligt mitt i det jobbiga och självklart samtidigt få med mig vagnen. Vid 5 kilometer så var jag trött och tempot sjönk men jag bestämde mig för att det får slita lite. Jag har varit väldigt försiktig hela tiden och det utvecklar ingen form.

Slitet kändes förbaskat bra. Vid dryga 7 kilometer kändes det befriande att få sakta ned och låta kroppen pusta ut. Blossande ansikte, tung andhämtning. Trött. Och väldigt, väldigt nöjd.

tisdag 3 november 2015

Just nu är livet bra

Just nu sitter jag med ett tänt ljus, en perfekt bryggd kopp kaffe och njuter efter morgonens simpass och googlar bra styrkeövningar för simning.


Vänner ger minst lika mycket energi som träning. Möjligen ännu mer!


På gymmet fokuserar jag alltid en stund på axlarna, de känns av någon outgrundlig anledning alltid lite för klena. Om jag ändå gör övningar skadar det inte att de gynnar min älsklingsgren.

Just nu sover både jag och Edith kanonbra. Vi vaknar en vända på natten, Edith äter, jag har sinnesnärvao att amma henne från båda brösten så hon blir riktigt mätt och sover ända till morgonen, dvs, kl 06:00.

Just nu har jag snöat in på att ångkoka grönsaker. Jag har köpt en ånginsats till potatiskastrullen här hemma på Ikea för en femtiolapp och drömmer mig bort om alla goda rotsaker och broccoli jag ska ångkoka framöver och förhoppningsvis få till bra bas i den bebismat jag vill laga. Ambitionen är hög denna tredje gång att få mitt barn att inte rata mammas hemlagade mat. Rent generellt så tänker jag väldigt mycket på mat. Är jag hemma så ser jag ingen anledning att inte laga all mat från grunden till familjen. Baka kakor, äppelpajer och rulla chokladbollar sysslar jag också med en hel del. Chokladbollar, bakade på havregryn, extra mycket kakao och lite, lite mindre socker än vad som står i receptet är det godaste av alla godisar, tycker jag. Dessutom har jag märkt att en energität boll eller två ger ett välbehövligt energitillskott när jag både ammar och tex har cyklat, sprungit och styrketränat fem, sex dagar i rad. Med andra ord bakar jag dem mer för min skull än för barnens!

Just nu tycker jag att den skönaste känslan infinner sig efter ett rejält styrkepass. Jag tror att det är kroppen som tackar mig för att jag stärker den igen efter graviditet- och förlossningsäventyren. Jag var på gymmet igårkväll med min stora dotter (16 år). Hon är helt grym i gymmet! Mobilen ligger för en gång skull vid sidan, hon kör tungt, med bra teknik, är nyfiken och KRÄVER att jag lär henne mer och mer och mer. Så coolt!

Just nu längtar jag efter mer tid för kramar och trevliga samtal med min kärlek. Träningen hinner vi med men att ro ett hushåll på sexpersoner tar sin lilla tid (bara att släpa hem all mat!!!). Supermysigt och lite crazy känns det vissa dagar. I bland längtar jag efter att få en liten, liten stund med bara Roger i soffan. Att hämta energi från varandra är lika viktigt som att äta, sova och träna.

Just nu lyssnar jag en hel del på poddar och tar till mig det som är bra och förkastar det som är dåligt. Roger har tjatat på mig att lyssna på Snabbanan en podcast om simning och snart har jag betat av alla avsnitten. Tycker dock att det är lite för mycket drygt simsnack som känns föraktfullt mot de som inte är "riktiga simmare", dvs inte började simma som 8-åring. Colitngs nakna sanning är alltid kul, om än lite för lång och utsvävande. Mitt bokstavsjag har lite för svårt att fokusera på så mycket samtal som inte kommer till ämnet. De senaste avsnitten om simning och träning inför ironman lyssnade jag på med stort intresse. Lofsan och Jessicas pod Träningspodden tar jag till i nödfall. Det här är två tjejer som är otroligt ambitiösa och duktiga men under det senaste avsnittet som jag lyssnade på hann de prata om insomningstabletter för att fixa sömnen, modellkarriär, om de där MVG-betygen, det fullmatade vardagsschemat, nyinredda sovrummet och hur tjocka de eventuellt hade varit om de fortfarande skulle ha jobbat på en hamburgerkedja som de gjorde som tonåringar ... Jag vet inte om den typen av prat är det som överambitiösa tjejer med utseende och viktfunderingar behöver höra. Och jag gissar att de är just de tjejerna som är en del av målgruppen. Jag är ledsen att säga det men jag tyckte det kändes så där.

Just nu är livet bra. Det är vardag. Inga äventyr, inget glam, bara verkligt liv som består av jobb, barn, skola och städa, fixa, tvätta och ta hand om varandra. Plus en hel del träning. Just nu är livet bra och jag vet att det inte bara är en tillfällighet. Det ligger mycket hårt arbete bakom känslan av att vara nöjd med tillvaron. Kanske den bästa gåva man kan ge sig själv.


Ni glömmer väl inte att stanna upp och se allt det vackra?

fredag 30 oktober 2015

Härliga intervaller

Varje pass ska ha ett syfte. Jag gillar det. Det blir både lättare att pressa sig själv och hålla igen och inte bli skadad.

 

Nosar på utegymmet. Det är en riktig tillgång för den som har en bebis som chef.

 


Jag tycker det känns lite lyxigt att "bara" ha backintervaller på schemat. Jag vet att jag gör något som är tufft och effektivt, men det tar inte så mycket tid i anspråk och dagen efter måste jag ge benen en chans att återhämta sig.

Jag har ju aldrig någonsin löptränat så som man bör med tydliga nyckelpass inplanerat varje vecka, förutom långpasset på söndagar som har kommit att bli mitt favoritpass under veckan. Jag har gjort försök men de har aldrig blivit särskilt långvarigt.

Jag har mest sprungit på känsla och tänkt ut ett upplägg som passat för dagen och som jag känner är behövligt. Tex 8 km progressivt, eller 10 km med fartökning i mitten eller så avslutar jag bara så tufft jag bara kan under passets sista kilometer. Det är också kul att se hur länge jag orkar hålla ett högre "drömtempo" och se till att det blir längre och längre ju mer träningen fortskrider.

Nu har jag kommit så långt att jag planerar löpträningen i huvudet men jag känner att det skulle vara användbart att skriva ned det och göra en översikt. Vi får se om det blir av. I går var planen backintervaller. 10 stycken.

Efter att ha pysslat hemma och sett till att både jag och Edith låg bra till energimässigt inför turen så drog jag på mig löpkläderna, packade ner Edith i åkpåsen i vagnen och joggade iväg mot min tilltänkta backe, precis innan skymning.

Det är så här års man man kan drabbas av "äsch jag skiter i det"-tanke när temperaturen klättrar nedåt och det är grått och blött ute. Men jag vet också att det är då belöningen blir som störst när passet är avklarat.

Jag har valt en backe som inte är alltför brant men ganska lång. Första vändan känns lätt och bra rakt igenom. När 8 stycken är avklarade så får jag peppa mig ordentligt för att inte sluta där utan istället följa planen och köra två vändor till. Och tänk ... trots att jag är HELT slut vända 8 så kan jag ändå öka farten under intervall nummer 10 .... Det där huvudet kan både uträtta underverk och spöka med orken rejält.

Mitt i backen får hon stå att sova medan jag springer.

tisdag 27 oktober 2015

Att våga tävla

Vad är läskigast? Att våga utmana sig själv? Att våga chansa? Att våga misslyckas? Att komma sist? Eller att våga tävla? För mig har det inte varit en självklarhet att ställa mig på startlinjen till ett lopp, långtifrån.

 

Äkta glädje på väg mot mål!

 

Jag har utsatt mig för allt det det ovanför, ja det var ju inte så länge sedan jag var sist, kanske inte helt men nästan, efter de två h-vetes punkteringarna under Ironman Kalmar. Och titta jag överlevde och blev på kuppen grymt revanschsugen!

Som barn så tyckte jag det var oerhört läskigt att tävla. I alla fall när det gällde fysiska utmaningar. Jag minns hur benen blev som gelé när det var stafettlöpning på gymnastiken och hela lagets resultat hängde på hur varje enskild löpare presterade. Det gällde att inte tappa stafettpinnen vid växlingen och det gällde att inte tappa placering under löpningen.

I yrkeslivet har jag varit lite mer tävlingsbenägen och jag vet egentligen inte vad skillnaden är. Vad jag vet är att ibland måste man bara utmana sig, man måste våga chansa, kasta sig ut i det som känns svårt och läskigt, om man vill komma vidare i livet. Och det fina är att belöningen är näst intill obetalbar när man väl utmanar sina rädslor. Den inre styrkan växer sig dubbel så stor, minst, ryggen blir rakare, blicken fastare och det känns bara så himla gött.

Utmaningar dyker ju även upp i andra former i livet som i att våga skaffa ett nytt barn, våga bryta upp och flytta, våga satsa på kärleken, våga, våga, våga. Det är så mycket man ska våga. Då är det inte heller så dumt att ha klarat en fysisk utmaning att luta sig tillbaka på som bevis för ens tveksamma inre att man faktiskt klarar svåra saker, som en Ironman, eller ett Vasalopp, Tjejmilen eller vårruset.

Jag anmälde mig till Ironman 2016 för att jag inte känner mig klar med just den typen av utmaning. Roger och jag brukar säga att vi ska köra Ironman varje år tills vi är 80 (vilken gåva de skulle vara) eller så kommer vi inte alls vilja lägga så mycket tid och fokus på prestationsinriktad träning. Vad det än blir så blir det inte av om det inte är roligt, om det inte känns utvecklande och stimulerande. Just nu tycker jag att det är så vansinnigt kul att få se fram emot den här soliga dagen i Kalmar där jag ska få simma, cykla och springa en liten bit.

Och jag älskar att vägen dit utmanar mig och sysselsätter mig så väl mentalt som fysiskt. Det är väldigt stimulerande!
 

måndag 26 oktober 2015

Formstatus

Nästan 5 månader efter förlossning, ett och annat deppoinlägg och mammamagepass senare. Hur går det med triathlonträningen just nu?

 

 

SIMNINGEN
Att kasta sig på en kurs, som visserligen startade 06:00 på torsdagmornar, visade sig vara en riktigt god idé. Vilken rivstart jag fick på simningen. Det blev en riktig energiboost både för babymamman och för den gren som jag mot alla odds ägnade mig åt minst under graviditeten. Utmaningen var väl att jag vissa gånger faktiskt klev ur sängen och körde så hårt jag kunde trots att natten varit näst intill sömnlös. Det var helt enkelt omöjligt för lojala jag att hoppa över ett kurstillfälle. Men så känner jag att jag har fått bra verktyg att träna på egna hand, lärt mig det här med intervaller och starttider.
I går körde jag 2000 m med riktigt bra känsla.

100 m insim
10x50 starttid 1:15
4x100 paddlar + dolme
3x300 F3
100 m fenor som avbad

Utmaning: farten = styrkan??? Jag känner att axlar och armar dör när jag försöker pressa mig. Jag tolkar det som att jag måste pressa mig ändå.

CYKLINGEN
Jag har ju inte cyklat mer än en 2,5 milsrunda i sommar när jag smet en timme från familjen när vi semestrade på Öland. Däremot så har jag kommit igång med trainerträningen. Passen har inte blivit så länga tidsmässigt men jag har testat att köra intervaller med hjälp av Youtubepass och det funkade riktigt bra. Körde senast 45 min med massor av kort intervaller. Utmanar mig med inspiration från insta (#Tewa) att några gånger lägga i tyngsta växeln och kämpa med benstyrkan någon minut. Men det där långa passet på trainern, dvs i min värld 90 min till en början, sitter långt inne ... Därför är just det ett mål för den här veckan. Höfter är där cyklingen känns mest just nu. Jag blir rejält svettig och trött efter en date med trainern. Den dagen jag körde 60 min var jag seg resten av dagen.

Utmaning:  Långpass. Det är ett mentalt hinder att planera in 2 timmar på cykeln inomhus. Målet är att jag ska ha avklarat det första långpasset i december.

LÖPNINGEN
Här har njutningen infunnit sig igen till 100 procent. Nu kan jag springa med känsla av hyfsat lätta ben igen. Tjohoo! Men det går inte särskilt fort men tempot är relevant för passets syfte när jag ger mig ut: distans. I fredagens underbara solsken så avverkade jag 10 km med vagn på asfalt. Tempot pendlade mellan 5:40 och 7:00 beroende på om jag var tvungen att stanna till och rätta till Edith eller gå över järnvägen. Men det känns helt rätt. Jag vill ta det försiktigt med det tuffa underlaget. I veckan blev det även ett backpass som bet och på löpbandet har jag testat benen i högre fart genom korta intervaller 5:00 tempo och till och med 4:40 tempo. Tufft. Jag måste jobba mer med styrketräningen. I dag så siktar jag på 8 km med vagn med fartökning. Ska försöka springa 1 km i 5:30 fart. Vagnen ger ju extra motstånd. Men först blir det bebispromenad med sällskap som uppvärmning.

Utmaning: Löpstyrkan. Under en graviditet tappar man ju hela muskelaturen i rumpan, vilket är relevant för löpningen ... höfterna känns också svaga. Backpass och gym måste prioriteras.









torsdag 22 oktober 2015

Varför har vi det så jäkla bra ...

... att vi måste leka Ironman för att hitta meningen med livet när andra måste fly för sina liv?

 

I bland blir jag bara så trött på mig själv. Som nu, när telefonen ständigt puschar ut notiser som rör den pågående flyktingkrisen, hur asylboenden blir föremål för otäcka främlingsfientliga dåd. Att mitt i allt detta ägna sig åt att bekymra sig över om det går att cykla 18 mil en solig dag i Kalmar ...

Det är en stor jäkla lyx att få ägna så mycket tid, energi och pengar åt något som bara är en lek, en egotripp skapad av ett gäng jäkligt duktiga marknadsförare. Ett gäng som för oss att tro att vi är riktiga superhjältar bara vi tar oss runt en utstakad bana och dessutom betalar en stor fet summa för att göra det.

Egentligen vet vi att de verkliga hjältarna finns någon annan stans.

Jag är inte alls nöjd med hur lite skillnad jag har gjort hittills i mitt liv. Nej, det har inte blivit så mycket mer under åren än ett bidrag här och ett bidrag där, en slant till några tiggare. Någon som gör både och, både tränar triathlon och gör skillnad är Tobias Remes. Jag vet inte så mycket om honom och hans arbete förutom att han är trevlig att prata med och brinner för det han gör men ta gärna en titt på länken som leder till Tri For Charity som drivs av bland annat Tobias eller följ honom på Insta.
 
Jag närde en gång en dröm att använda mig av journalistiken för att låta andra människor som inte hörs komma till tals via mina reportage men så har plikten som familjeförsörjare tvingat mig att istället skriva "brödtext", det vill säga sådan text som ger lön och jag hamnade i underhållningsbranschen kan man säga.

För ett antal år sedan när jag var min egen så hade jag möjlighet att satsa på ett projekt utan att prioritera lön för nedlagt arbete. Jag reste till Afghanistan och fyllde block efter block med historier om kvinnor och barn i fängelse, om barnhemsbarn, starka kvinnor som vågar utmana och mycket annat som för evigt etsats sig fast i mitt minne. Tyvärr blev ingen av de viktiga historierna publicerade, jag fick bara de texter och bilder sålda som var mer av underhållande karaktär. Tidningarna jag erbjöd mina reportage tvekade att publicera så starka reportage skrivna av en icke kändisreporter.

Eftersom jag har ganska god självkännedom så kan jag säga att den energin som tog mig till Afghanistan då, den kanaliserar jag nu genom att utmana mig själv och träna för Ironman. Är det någon annan som känner igen sig?


Samtliga kvinnor jag mötte i Afghanistan utstrålade styrka på ett sätt jag inte sett tidigare.
Jag blev inbjuden i ett vanligt hem på landsbygden.



tisdag 20 oktober 2015

Mina nya träningsrutiner

Simma, cykla, springa och styrketräning på det. Nu har det gått 4,5 månader sedan Edith föddes och mina nya träningsrutiner har börjat sätta sig.

 

En backe och vagnen bredvid blir ett effektivt pass igår.

 

Motivation – det är den viktigaste ingrediensen om du är nybliven mamma och vill träna. Utan motivation skulle jag säga att det blir näst intill omöjligt att se möjligheterna till träning mitt bland allt det magiska som händer kring din lilla nya bebis.
För det handlar ju inte bara om sömnbrist, trötthet och bök med den lilla, det tycker jag att de allra flesta som ger råd till nyblivna föräldrar glömmer att säga; att få ett barn är något fantastiskt stort och får allt annat i livet som tidigare var livsviktigt att krympa och underordna sig bebisen i priolistan.

Ni som har barn vet det. Du som ännu inte blivit mamma kanske kan ana det men det är svårt att föreställa sig kraften i den kärlek som uppstår och som gör att du raskt effektiviserar dagens träning och det tänka 60-minuterspasset blir 30 snabba i gymmet eller hoppar över den helt. För det handlar inte bara om att känna sig som en dålig mamma för att du vill ägna dig åt något annat en timme (och det är naturligtvis bara strunt), du VILL ju inte ens vara ifrån ditt barn, miraklet, de goa kinderna, den varma lilla kroppen och kanske missa första leendet.

– Varför ska jag lägga 4 timmar på att vara ute och cykla istället för att göra något kul med min son, var det en inbiten cyklist som sa till mig för ett tag sedan appropå att få en sladdis och njuta av den tid som går så fort.
Den pappans lärdom var att ta hand om tiden och spendera den med sina barn och inte jobba, träna och vara borta från hemmet när sonen är liten.
Min lärdom från mina småbarnsår för 15 år sedan är att inte utplåna mig helt för barnens skull. Jag måste även ta hand om mig själv för att kunna vara den mamman jag vill vara. För att orka och vara glad.

Och det är så tydligt just nu när jag är mitt inne de där intensivaste månaderna när bebisen gärna vill vara nära, nära dygnet runt och kraften ibland tar slut och måste fyllas på. En stunds träning, när skruttis sover eller myser med pappa, det gör underverk för hela familjens välbefinnande. Men det är hela tiden på Ediths villkor. Det är hon och hennes behov som styr, så länge man är medveten om det så blir ingen besviken över ett missat eller avbrutet pass.

Är man dessutom lite innovativ och har möjlighet att köpa hem eller låna en del träningsredaskap så finns det alla möjligheter att få till riktigt fina pass. Löpvagnen har verkligen varit en kanoninvestering. Med den så känner jag att nu finns inga hinder. Jag kan träna massor, varje dag om jag vill och Edith kommer ha det bra under tiden. Jag har även trainern på hedersplats i vardagsrummet, tillsammans med en yogamatta, en kettlebell, balansplatta och senast inköpt ett hantelset om totalt 18 kg. Därtill så finns det även en TRX i huset och en oanvänd chinsstång.

torsdag 15 oktober 2015

Simma så mycket jag pallar

Utmana mig själv och köra lite, lite hårdare 50:or än jag brukar, det var morgonens målsättning när jag gled i vattnet i Tibble simhall.

 

Efter jul ska jag ta en ny vända med Täby Sim.


Det var en sådan där magisk morgon idag när jag vaknade och kände mig riktigt utvilad 06:00 när klockan ringde. Jag låg kvar någon minut och snusade på min varma, mätta bebis vid min sida för att försäkra mig om att hon sover riktigt gott, innan jag tyst gled ur sängen och slog på lite kaffe.

Jag har nu betat av mina 8 simpass med Täby Sim och ska försöka omsätta det jag lärt mig till effektiva simpass som jag kör på egen hand. Det är inte alls lika lätt att pressa sig själv som när man simmar i en grupp som ska dela på en bana och köra längder på tid. Men jag har bestämt mig att varje gång jag lyckas flytta gränsen lite, lite och ta ett nytt steg så är det en vinst värd att fira.

Medan resten av huset sov så njöt jag av min kaffekopp och en het tallrik gröt toppad med rårörda lingon. På med varm houdinitröja, dunjacka och mössa och sedan ut i den frostnupna och fortfarande sovande förorten. Fem minuters rask promenad och sedan ett snabbt och effektivt byte och ned i vattnet. (Det är alltid en chockartad upplevelse att glida i vattnet när kroppen fortfarande är sovvarm.)

Under insimmet koncentrerade jag mig på att bygga upp simmet. Jag fokuserade från fötterna (ballerina), benen, höfter, vattenläge, nacke, armtag, isättning, hög armbåge, hitta greppet i vattnet, accelerera draget, glida. Fokus, fokus, fokus. En bit i taget tills tekniken är uppbyggd till sammansatt crawl. 100 meter och sedan körde jag igång mina 50:or med starttid 1:15, som är lite tuffare än de pass jag kört senast med starttid 1:20. Det var inga problem och handen på hjärtat så skulle jag kunnat köra lite hårdare men ... jag är nöjd med det jag presterade idag när jag dessutom bara hade lite drygt 30 min på mig i vattnet:

100 m insim
5x 50 1:15
200 m lugnt
5x50 1:15
200 m paddlar + dolme
100 m fenor
100 m samansatt avbad

Nu är jag hemma. Jag har ätit en andra frukost, min bebis sover fortfarande gott och barnafadern har hunnit iväg till jobbet. Ute skiner solen och jag längtar efter att få rulla ut den nya vagnen om några timmar. Jag säger som Kalle Zackari (du tittar väl på hans program Kalle tränar): Man kan bara leva sig genom livet. Träna så mycket man pallar och äta lite godis ibland. Livet är nu. Inte sen.

Ser ju inte ut så mycket för världen men det är här magin uppstår.


onsdag 14 oktober 2015

Springa med löpvagn – Bugaboo Runner

Som att äta kakan och ha den kvar! Jag har investerat i ett löpchassi till vår fina vagn, Bugaboo Runner som är en helt ny modell på marknaden. Jag har avverkat två pass och det har gått fantastiskt bra.

 

8 km i dagsljus och därefter en smula löpstyrka. Kan det bli bättre?


Jag är redan supernöjd med mitt senaste köp: Bugaboo Runner, en renodlad löpvagn med stor luftpumpade hjul, lätt och enkel att springa med. Jag har i och för sig ingen erfarenhet av andra löpvagnar men jag hade förväntat mig att det skulle kännas betydligt tyngre att skjuta en vagn framför sig under löprundan.

Med den här vagnen så känns det plötsligt som jag har fått möjlighet att behålla en del av det liv som betydde så mycket för mig innan Ediths ankomst och som jag räknat med att avstå från ett tag i och med beslutet att bli mamma på nytt. Att kunna ge sig ut och springa utan att vara beroende av att någon annan tar hand om lilltjejen ger en fantastisk frihetskänsla. När jag dessutom kunde konstatera att löpkänslan dessutom var betydlig lättare med vagn än jag förväntat då jublade jag inombords – såååå fantastiskt. Att Edith dessutom får sova ute i friska luften och vaggas i en vagn gör ju det hela inte sämre. Hon sover så gott och vaknar med ett stort leende, pigg, utvilad och doftar frisk luft om kinderna. Precis så ska små barn ha det!

Bugaboo Runner är utrustad med fotbroms och handbroms. Handtaget är justerbart i höjd och försedd med en säkerhetsrem som träs över ena handleden. Det justerbara handtaget gör det möjlig att ställa in en lämplig höjd. Jag känner mig bekväm med att ha det ungefär i höfthöjd så att armen hamnar i naturlig vinkel, avslappnade axlar och jag kan bara lägga en lätt hand på handtaget och skjuta vagnen framför mig med hjälp av kraften från höften. På så sätt finns det dessutom utrymme för den andra armen att pendla ovanför handtaget och jag tycker det känns bäst att springa nära vagnen med med upprätt hållning.
Jag upplever att det är inga problem att ta den steglängd jag vill med den här vagnen. Det finns gott om utrymme och fötterna slår inte i.

Vagnen är lätt men måste tryckas ned för att svänga. Och det är nog lika bra. Man vill inte att en vagn med ett barn i plötsligt kan svänga ut i trafiken om man råkar styra den åt fel håll.

Säkerhetsremmen känns som ett måste och jag vill absolut hålla ett öga på underlaget så den inte kör ner i något håll i asfalten. Edith sitter eller ligger fastspänd med fempunktsbälte, vänd mot mig så hon slipper fartvinden.
Jag har inga klagomål på modellen, som jag tänkt att använda till lugna distanspas och långpass, än så länge och nu längtar Roger och jag till helgen när vi ska ta vår först gemensamma löptur sedan november!



fredag 9 oktober 2015

Förvirring kring begreppet elitmotionär

Man måste minst kvala till startled 2 i Vasaloppet och prestera på elitnivå men med en vanlig motionärs pussel med jobb och familj. Eller så är man en gammal elitidrottare som växlat ned och fortfarande tränar mycket och hårt. Många vill kalla sig elitmotionär men alla har inte koll på begreppets betydelse.

Har du hemmet fullt av träningsprylar? Då är risken stor att du är en elitmotionär.


Jag är ett stort fan av magasinet Outside Träning. Läser varje nummer från pärm till pärm och hittar i det senaste numret en artikelserie om överträning och en fördjupning i begreppet elitmotionär.
Är du elitmotionär? frågar rubriken och på fem sidor grottas det i begreppet som föddes 2012 när Dagens Nyheter körde en artikelserie under vinjetten "Hälsohetsen" och intervjuade före detta generalsekreterare för Friskis & Svettis Anna Iwarsson som hade gjort en intressant spaning i vår samtid: Hon hade upptäckt en ny grupp motionärer i 30-50 års åldern, som tränar extremt mycket, satsar på tuffa lopp som marathon och som sneglar på eliten, vill träna som dem och lägger både tid och pengar på sin träning. Dessutom bloggar, twittrar och facebookar de om sin träning.
Den här gruppen döpte hon till elitmotionärer och därmed uppstod begreppet.

Jag träffade Anna som idag är författare och opinionsbildare och intervjuade henne och skrev sedan den här artikeln, med rubriken "De nya elitisterna" för magasinet Modern Psykologi.

Jag antar att ett begrepp är vad det används till men jag håller inte med Outsides Tränings definition, att man måste prestera på en viss nivå och tävla i proffsklass för att "kvala" som elitmotionär, med hänvisning till den här bakgrunden. Elitmotionär är ett begrepp som fångar upp och sätter fingret på en rådande hälsotrend som har fyllt Stockholm Marathon med löpare och inspirerat många att göra en klassiker, testa sporten triathlon, crossfit eller vad det nu må vara. Vasaloppet som numera säljer slut på nästan alla sina lopp under Vasaloppsveckan har satsat på att fånga upp det stora suget och nu är det många som drömmer om att klara det relativt nystartade loppet Ultravasan och springa det anrika skidloppets hela sträcka mellan Sälen och Mora. Elitmotionär är den som förhåller sig seriöst till sin träning, som anmäler sig till lopp, tränar målmedvetet och satsar oavsett hur snabba de är eller vilken placering de får när de tävlar.

Begrepp och etiketter är för övrigt helt oviktigt i sammanhanget! Nu tränar vi istället!!

tisdag 6 oktober 2015

Sömn, mat, sol och sedan träning

Just nu tankar jag massor av energi ur hösten – utomhus i solen! Dessutom prövar jag mig fram för att hitta hur stor mängd träning som blir lagom just nu.

 

 



Blir vilan för kort, så blir jag trött och måste vila en dag extra. Det vill jag helst undvika. Därför prövar jag mig fram just nu hur stor mängd som är lagom . Dubbelpass som ger två timmars träning under en dag verkar vara för mycket för babymamman. Förra veckan simmade jag söndag förmiddag, sprang långpass söndag eftermiddag, körde 45 min på trainern måndag morgon med efterföljande styrka – det drog massor av energi uppe på bebislivet så jag blev tvungen att lägga in vila på schemat istället för den tänkta träningen de följande två dagarna. Och äta!

Jag äter MASSOR just nu!!! Jag känner att jag behöver precis lika mycket energi som under träningen för vättern förra våren. Då skrapade jag kollegernas rester från deras tallrikar när vi lunchade eller bad om backning på standradportionerna (som i Stockholm ofta är anpassade till stillasittande skrivbordsfolk som vill äta ett par salladsblad och inte folk som tränar hårt)  Och jag måste äta kolhydrater varje måltid för att inte få darriga ben och tunga ögonlock.

Maten smakar så gott!! Det är fördelen. Att helamma och träna en del är också en ekvation som ska gå ihop, det säger sig självt. Och jag har gjort upp en enkel regel. Sova och äta först, träna sedan. Sovit lite sämre = träna lite lugnare. Och för det mesta går det bra. Men ibland inser jag inte hur trött jag egentligen är. (Min söta lilla bebis är så gla i mat och närhet och hon äter en hel del nattetid, tillslut vet man inte om man sovit eller varit vaken mest hela tiden.)

I går började jag veckan med att njuta av att ha huset för mig själv vid frukost, en utvilad och nöjd baby samt att få starta veckan med en stund på trainern. Resten av dagen, fram till familjen var samlad, spenderade vi ute i solen på promenad. Innan läggdags hann jag med en sväng till simhallen och betade av 1200 m i dämpad belysning till stoft avslappningsmusik ... Jag får väl skylla på tempot på musiken att jag inte lyckades beta av alla längder med den fart jag hoppats på. Jag körde 20x50 m med starttid 1:20 + 100 m insim och 100 m avbad. Kroppen och framförallt hjärnan jublade under varje meter! Älska simning!!!!



måndag 5 oktober 2015

Hur står det till med diastasen?

45 minuter PT-träning med certifierad mammamage instruktör plus undersökning av eventuell diastas. Fredagens möte med Elin Mexter var nervöst.

 

Hurra för mig! Träningen ger rätt resultat.


När det gäller träningen efter förlossningen så har ju jag uppfört mig lite som en sådan där tonåring som någonstans vet att "det där kan vara farligt, (typ röka och dricka och sånt ni vet) men jag känner mig odödlig och går det i alla fall".
Samtidigt så har jag också ändå tyckt mig vara den som vet mest om hur min kropp känns och därmed utsett mig själv till expert på området.

Redan på förlossningen gjorde jag de första försöken att hitta bäckenbotten och till min förvåning så gick det direkt. Som 21-årig förstföderska hade jag noll kontakt med de musklerna på flera veckor efter att ha fött barn men den här gången hittade jag dem utan problem. Samma sak var det med magens nedre del som alltid ska kopplas på när man gör mamma-mageövningarna. Med andra ord så har jag upplevt att kontrollen i magen har kommit tillbaka snabbt och därmed har det också gått bra att träna.

Under de första styrkepassen kände jag tydligt att jag var tvungen att träna lätt och skonsamt. Marklyft var inte att tala om (såklart). Likaså så har löpningen handlat om tassande. Mammamageövningarna har jag gjort, ibland. Träna bäckenbotten det gör jag varje dag,

Så i fredags så skulle jag få hjälp med att bedöma hur läget på postbaby-kroppen fyra månader efter förlossningen. Har jag en diastas och i så fall hur mycket? Har jag tränat och förvärrat läget?

Precis vid navlen, i avslappnat läge så har jag ett mellanrum som Elin bedömde vara två fingrar brett. Normalt sa hon och det bästa var att det inte alls är djupt. Det betyder att de inre magmusklerna är i bra skick och inte så uttöjda, eller så har jag tränat upp dem bra. I spänt läge går hela diastasen ihop och jag fick mycket beröm för min kontroll på magens nedre del. Jag kan utan problem spänna "rätt" muskler, de som är relevanta i det här sammanhanget och hittar dem utan problem.
– Det ser mycket bra ut. Du har kommit väldigt långt på den här tiden, sa Elin.
Jag själv tror att utgångsläget är väldigt avgörande. Jag har nytta av den form jag var i före graviditeten helt enkelt.

Att utföra mammamageövningarna helt korrekt är inte lika lätt och jag är inte helt säker på att det är helt nödvändigt att klara alla. Men under de 45 minuter vi hade så gick vi igenom en handfull och jag fick hjälp med att tänka rätt. Detta handlar mycket om att ta kontroll och fokus.

Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig varit särskild tänd på att träna mage. Det är nästan så jag redan i det här läget redan har den plattaste mage jag någonsin haft, men full styrka finns inte där än men nu känner jag mig helt trygg med att fortsätta på samma sätt som jag gör.

torsdag 1 oktober 2015

Flåsig simmorgon

Starttid 1:10 är mitt mål för 20x50 m den här hösten. I morse blev det ett kortare men tuffare träningspass i bassängen.


Avstängd på grund av att vattnet blivit förorenat ... Viss information vill man helst slippa ... men idag fick den första 20 minutrarna av morgonen simträning ske på land tills vi fick klartecken att hoppa i och att det var okej värden på vattnet.

Vi tränade bål, jag på mitt eget mammamagevis, de andra betydligt tuffare med plankor på längden och tvären. Sedan startade vi med insim och några korta teknikövningar innan vår tränare Victor slängde fram ett utmanande konditionspass på tavlan.

Jag har fram till nu mest bara simmat när jag har simmat. Antingen med en känsla av "det gick bra" eller en känsla av "i dag gick det segt". Jag har inte haft några bra metoder att mäta mina framsteg.

I dag fick jag en fingervisning och ett användbart instrument. Victor klockade mig på 50 meter och ville att jag skulle ligga på 1:10 i starttid. Det vill säga att starta varje ny längd efter 1 minut och 10 sekunder. Ju snabbare jag simmar desto längre vila. Men nu handlar det inte om vila några längre stunder 5-15 beroende på hur långt in i passet man befinner sig.

Jag fick ganska snabbt justera tiden till 1:15 men fick åtminstone ett mål att jobba mot fram till jul. Och phu vad tufft.
Victor klurar på hur han ska vägleda och korrigera mig för att jag ska få ut mer av varje simtag.
– Det ser bra ut men sträck ut mer och ta i under vattnet!

Lite vattnerädsla lurade i huvudet imorse. Mitt pannben är kanske inte det hårdaste just nu. Jag körde så hårt jag kunde och sedan gav jag mig tillåtelse att pusta lite vid kaklet. Som vanligt kom jag igång framåt slutet av passet ... fokuset satt plötsligt som en smäck och känslan i vattnet förändrades markant.

Jag njuter verkligen av dessa tidiga simmornar!!

tisdag 29 september 2015

Om boken "Lofsans mammaträning"

Jag har precis införskaffat kända bloggerskan och PT:n Lofsans bok om mammträning. Så här är mitt omdöme.

 

 

Boken har inte lärt mig så mycket nytt men den har stärkt mig att fortsätta träna.



När man är i min situation; nybliven mamma som älskar att träna, då slukar man allt som kommer i ens väg som handlar om träning efter (så var det även före) graviditet och förlossning. Och inte särskilt överraskande så kan jag konstatera att det finns inte så mycket information kring det här ämnet. Och kommer vi till mammor som levt med ett ganska så späckat träningschema och tränat mer prestationsinriktat ja, då skulle jag vilja påstå att det nästan inte finns någon information alls.

Lovisa Sandström, Lofsans bok är lättläst, tydlig och tar upp många av de vanligaste funderingarna kring hur mammakroppen fungerar. Som med alla som ger råd så "safear" Lofsan såklart så att ingen tar i för mycket eller gå på för hårt och därmed blir skadad. Budskapet är att lite är bättre än inget och hon bekräftar känslorna av att känna sig skör och ledsen och inte vän med sin förändrade mammakropp.
Råden till de som tränar lite mer är begränsade men hon bekräftar att det spelar stor roll hur mycket du som nybliven mamma tränande före och under graviditeten: "Är du van att springa sedan tidigare och har sprungit regelbundet under många år innan du blev gravid då kommer du säkert kunna springa snart". (Hon kan såklart inte garantera något)

Allt handlar om hur det känns i kroppen och hur bred diastas (delning av magmusklerna) du har dragit på dig. Signaler på att du bör ta det lugnt och stärka de inre magmusklerna mer är till exempel smärta i ländrygg och knän efter en löptur.

Övningarna är välbekanta och sammansatta till hela program som passar att utföras när bebisen leker vid sidan om i vardagsrummet. Hemmaträning helt enkelt.

Jag gillar kapitel 8: "Om när saker inte blir som man hoppats". Här finns raka frågor och svar på mängder av vanliga funderingar som man kanske inte alltid vågar prata om kring hur kroppen känns efter förlossning. Toppen!

Det allra bästa med boken är väl att man tydligt känner att Lofsan är en tränande mamma som själv funderat och gått igenom allt som hon skriver om. I boken berättar hon en del om sina egna erfarenheter på ett personligt plan. Det tillför mycket. Det sämsta är att boken är för ytlig för min smak. Jag vill ha mer och djupare läsning det är ju trots allt en bok jag köpt och inte ett magasin.

fredag 25 september 2015

Hitta glad känsla

Lyssna på kroppen, vila och träna lätt. Så ser min reviderade plan ut. I bland går det inte riktigt som man har tänkt, då gäller det att tänka om och tänka nytt.

 

Krama träd ger energi!
 

Sedan söndagens deppodipp så har jag resonerat mig själv och klappat mig lite extra på axeln. Det går ju faktiskt inte dåligt med träningen, tvärtom – jag har kommit väldigt mycket längre i återuppbyggnaden efter förlossningen än vad jag vågat hoppats på innan Edith kom till världen.
Att springa en mil med bra och lätt känsla, bara tre månader efter en förlossning, det är att ställa för höga krav på kroppen. Jag vet ju det!! Och så här efteråt, när de ledsna känslorna blåst över och jag ser klart igen så har jag bestämt mig för att känna mig stolt istället för ledsen över att det går långsamt i spåret och glädjas över att jag rullat igång alla tre grenar: simning, cykling och löpning och börjat beta av fina basvcekor med träning där jag faktiskt får in det mesta som jag vill, inklusive styrketräning.

Därför sprang jag onsdagens löppass med fokus på "glad känsla". 5 km fick räcka och utmaningen blev att hålla tekniken och avsluta med glädje och pepp. Jag sprang på relativt lätta ben. Kanske var onsdagen en bättre dag för löpning än söndagen eller så berodde det på det faktum att klockan låg hemma och jag kunde inte se hur jag låg till tempomässigt. Det fick kvitta.
Jag lotsades att jag var i mitt livs form och plöjde fram i spåret som en rakryggad atlet. Den taktiken funkade fint. Efter cirka två kilometer bestämde jag mig för att lägga in några minuters fart, men bara så länge att jag orkade hålla upp kroppen och sedan gjorde jag om övningen under den sista kilometern.
Det hela blev en succé.
Jag dök upp i hemmet igen som en glad löpare med rosiga kinder och brett leende istället för som i söndags, moloken med hängande axlar.

Trainerna har också  fått jobba sedan två veckor tillbaka. Och jag är så glad att jag äntligen tog mig i kragen och kom igång med trainercyklingen. Det är ju genialiskt när man inte kan lämna hemmet. Trainern ger relevant träning som kan varieras i det oändliga med lite fantasi. Och den där nöjda känslan infinner sig efter passet. Så perfekt.
Att det sedan är mentalt skittråkigt att sitta på samma fläck i vardagsrummet det är en annan femma. Men i sällskap av bra poddar eller peppande musik och en effektiv fläkt ... ja, då har man i alla falla gjort det bästa av situationen.

Förra veckan cyklade jag fyra 30-minuters pass. Den här veckan har jag ökat till 40 minuter och hittills har det blivit två pass med målet att bli svettig, trött och lycklig av endorfinpåslaget. Jag börjar lugnt och avslutar tuffare, fokuserar då och då på rundtrampet. Än så länge har jag svårt att få upp pulsen, men med musik och lite järnvilja så klättrar den en smula medan benen svider av det monotona motståndet.

På gymmet märker jag nu resultat. Kroppen känns stabilare och jag kan utföra de flesta övningar men jag är fortfarande svag i rygg och bål men det är bara att jobba vidare.
Veckans mamma mageträning gick bra. Edith var nöjd hela passet så alla övningar genomfördes med stort fokus. Jag tycker att de övningarna är ett bra sätt att stämma av styrkan i kroppen.

Så ni ser; det finns mycket att glädjas åt så jag tänker göra det istället för att deppoblogga och känna mig svag och dålig.

Nöjd efter ett gott pass med god känsla. Dessutom väldigt trött och svettig!
Djupa magmuskler. På mammamageträning stärks grunden.