måndag 29 februari 2016

Racereport Tjejvasan 2016

Förhållandena var perfekta. Några minusgrader, sol och plats i startled 4. Dessutom är stämningen något alldeles extra under Tjejvasan som utmanat hundratusentals kvinnor och tjejer genom åren.






Tjejvasan står för något väldigt speciellt för mig och minnena från 2013 när jag stod på startlinjen sist är starka:
Mitt distansrekord på skidor var en bra bit ifrån loppets 3 långa mil. Det var mycket som kändes ovisst. Hur skulle jag tackla sträckan mentalt? Backarna? Trängseln och framförallt ovanan att tävla på skidor och inte enbart gå på dem i maklig takt, enbart för njutningens skull.

Jag kom i mål på 03:01:00, cirka. Arg som ett bi, utan koll på vare sig tid eller hur man ser till att hålla energinivån uppe och de negativa tankarna i schack. Dock blev jag ändå stolt över mig själv och extra peppad av omgivningens respons:
– Vad bra du är!! sa många på Facebook och jag blev stolt som en tupp.

Det är inte så länge sedan. Ändå är det mängder av löpta, cyklade, simmade mil och hundratals träningstimmar sedan och även ett gäng tävlingstimmar senare. Jag har en helt annan kunskap om den här typen av utmaningar idag. För att inte tala om kunskapen om mig själv.

Så trots att jag inte haft möjlighet att skidträna inför årets Tjejvasa så kände jag mig ändå förberedd. Lite sen till starten. Såklart. Nervöst fippel med stavar och bindningar och jag var nära att vurpa på plan backe redan innan start ... men ändå, jag kände att jag hade koll på vad som komma skall.

Idén att jag INTE skulle tävla utan enbart NJUTA var som bortblåst redan när jag klev in i startfållan och upptäckte att alla redan var på plats och att jag hamnade i bakre led och kände hur tävlingshornen blev lite extra spetsiga. Så typiskt mig!!! Nästa gång ska jag vara supertidigt på plats!! Kom ihåg att jag sagt det.

Nåväl. Sol, fina spår, några minusgrader och startled 4. Det kändes som bra förutsättningar. Dessutom var kroppen utvilad och magen full av havregrynsgröt, blåbär och jordnötssmör + ett ägg.

Starten gick nästa obemärkt. Havet av damer stakade iväg och så var loppet igång.
Jag påminde mig om att det inte är någon idé att hetsa eller försöka springa om i onödan. Däremot bestämde jag mig för att hålla mig i längst ut till vänster och ta mig förbi så många som möjligt i varje uppförsbacke. Jag vet att jag är stark i backar.
Det visade sig fungera. Att springa upp i backarna kändes helt görbart och pulsen la sig snabbt så fort jag började skida på plant underlag.

Ungefär så fortsatte loppet. Den här gången var jag rutinerad nog att förstå att den sega känslan lätt  kan avhjälpas genom påfyllning av energi. Jag hade en liquid i ryggfickan som reserv och extra kick inför de 5 sista kilometrarna. Så här efteråt ångrar jag lite att jag inte gick ut hårdare. Det hade nog gått vägen.

Istället ökade jag när den trygga känslan av att det endast återstod 10 km av loppet infann sig. 10 km är en välkänd sträcka. 10 km klarar man alltid.
Jag tog sikte på två tjejer med säker teknik och bra fart. Jag la mig bakom och lät dem dra mig och jag föll in i deras tempo. Prefekt sätt att få till bra teknik för mig som behöver öva lite.

På målrakan fick jag nästan lite rampfeber. Massor av publik och många hejarop.
Jag var nöjd när jag kom i mål efter 02:44.56. Trött men inte slut. Det bådar gott inför kommande utmaningar som kommer att pågå många fler timmar.

Arrangemanget Vasaloppet var som vanligt trevligt.
Depåerna är bäst. Blåbärssoppa och trevliga människor. Man blir bara glad och lycklig rakt igenom.






fredag 19 februari 2016

Ny våtdräkt

Som att simma med extra glid. Det var inte bara fantastiskt att få kasta sig i havet i slutet av januari, det kändes rent av som fusk att simma i min nya Xterra våtdräkt.


Xterra är Rogers favoritmärke. Jag förstår varför.


Kanske bidrog saltvattnet en del, eller inte. Det var grymt stor skillnad mellan min lite tunnare X2U-dräkt och den nya Xterra-dräkten som jag testade för ett par veckor sedan i Spanien.
Det kändes nästan som fusk att guppa uppe på ytan medan vågorna gjorde sitt bästa för att kasta mig hit och dit. Xterra dräkten är ett par millimeter tjockare och det märks. Massor.

Vattenläget verkar vara en av mina starkaste sidor som simmare, även utan våtdräkt. Jag får ofta beröm av simtränare Victor under fredagspassen, för mitt vattenläge.
– Det är nästintill perfekt, brukar han säga.

När jag har testat swimrun så har jag simmat utan dolme och det har gått hur bra som helst för mig att behålla vattenläget, trots skor. Jag körde hela Amfibiemannen utan dolme utan problem.

Att våtdräkten Xterra ger extra flytkraft bidrog under min testsimning till att själva simningen kändes väldigt vilsam. Det bådar gott inför kommande trithlonsimningar när energin ska räcka både till en cykling och löpning. Den sitter bekvämt, den känns inte skavig eller för tight någonstans. Perfekt!

Dagens simpass utfördes i simhallen som vanligt och utan våtdräkt. Känslan var den bästa på mycket länge. Det känns som jag vet vad jag håller på med just nu. Vi körde en skön serie som alla kunde ta i egen takt. Jag gjorde mitt bästa för att utmana mig själv.

Dagens lärdom: Sparka mer med platta! Sparka mycket med platta. Sparka varje pass med platta.

måndag 15 februari 2016

Skidfest i Oxberg

Tjejvasan är en perfekt språngbärda till både långlopp och allmän skidglädje. Hög stämning. Musik! Sol. Gärna hyfsat med snö. Massor av glada och tjejer, damer, kvinnor! Blåbärssoppa, vetebulle och rosiga blossande kinder. Trött, nöjd kropp.
Och så ser just min målbild ut inför Tjejvasan nästa vecka.


Snabb selfie och sedan hem till middagen.

Jag är anmäld sedan länge men har inte tränat skidor ett skvatt, förrutom igår när jag pinnande på 10 km på Täby Konstsnöspår.
Det gick bra och det väckte förväntan inför nästa veckas resa till Sälen.
Skidor är kul, ger grymt bra träning och är väldigt avkopplande.
Bekymmer och grubblerier blåser bort i fartvinden. Kvar stannar bara en skön känsla av att vara ute i naturen och övning i att acceptera de förhållanden som erbjuds. Blöt snö, isig snö eller nysnö ... eller rent av vatten i spåren. Ett otyg som blivit vanligare under vasaloppsveckan.

När jag anmälde mig till tjejvasan redan förra våren så såg jag framför mig att Tjejvasan skulle bli en lagom utmaning att ta sig an efter graviditeten. Jag hade ju ingen aningom att jag skulle få för mig att satsa på Ironman redan första året och därmed träna på lite mer intensivt. Dessutom var hela idén att jag skulle få sällskap och äran att peppa en god vän fram i spåret och se någon som jag tycker om uppleva samma glädje av triumf som jag gjorde för tre år sedan när min träningsresa började på allvar och jag genomförde något så otippat som Tjejvasan.

Tyvärr har min vän råkat ut för en bilolycka och behöver vara varsam med sin nacke, så jag ska åka de tre milen själv.
Skidträning har det ju inte blivit så mycket av under vintern. Som vanligt är det problematiskt med snötillgången i Stockholm och uppe på det så har jag haft fullt upp att få all annan träning att flyta.

Men igår bestämde jag mig för att låta kroppen få en chans att känna vad som komma skall och jag spenderade en timme på Täby konstnöspår i mörkret.
– Räkna med att det inte finns några spår, sa en tjej när hon klev av spåret.
Och det hade jag inte gjort heller men vad spelar det för roll när man tränar till Vasaloppet? De senaste åren har det varit tufft för arrangörerna att hålla ordning på banan på grund av plusgrader. Jag har då inte än fått uppleva särskilt goda förhållanden under mina två Vasalopp. Så spåren igår kväll blev ingen besvikelse, tvärtom. Jag kan konstatera att det kommer vara tekniken som avgör hur bra tid jag får lördagen den 27 februari. Jag tänkte nämligen försöka slå min tid från 2013 som slutade på 3:01.

fredag 12 februari 2016

Lite psykologisk placebo är aldrig fel

Tänk dig själv sund och stark. Tänk dig full av energi och självkänsla. Tänk dig rakryggad och spänstig med klipp i stegen. Visualisering hjälper mig att komma ihåg min målbild: en stark och vältränad kropp.



Lägg till bildtext



Jag laddar alltid för dagens träning redan vid frukost. Ägg, gröt, bär om det finns i frysen, nötter när jag tycker jag är värd det. Jag påminner mig om att dricka vatten under dagen och äter helst en bra lunch innan jag ger mig iväg för att ha alla depåer påfyllda efter nattamning och gårdagens träning.

Nuförtiden måste jag se till att även Edith är i fas och lagom sugen på att sitta i vagnen under en timme eller två. Mätt och trött funkar bäst. Somnar hon direkt så vågar jag mig på en tur längre från hemmet, är hon lite knorrig så tar vi en snävare runda så vi snabbare kan komma hem vid behov. Ofta fungerar det bra. Någon enstaka gång har det inte funkat alls och jag har promenerat hem med en bebis på armen.

Det är lite pyssel att komma iväg. Kläder på, telefon och musik i lurarna. Fippel med klockan på armen. Bebis i overall, på med mössa och fram med löpchassit till vagnen. Bädda ned bebis, trixa upp och ned på trotoarer för att hitta fram till bra vägar där det bara är att rulla på. Men sedan ...

ANDAS! Hitta in i löpsteget, låta axlarna sjunka .... ANDAS!
En höjdpunkt under dagen.
Vagnen rullar lätt. Kroppen känns stark. Blicken och hållningen är stolt.
De dagar när löpningen känns bra känns det som att jag är powerwoman och kan övervinna vad som helst. Jag är stolt över mig själv och tacksam över att det funkar att springa.
Löpningen är världens bästa terapi. Lite vackra omgivningar på det. En istäckt sjö, en skog i vintervila, bruna åkrar.
60 minuter i powerwoman-mood det räcker för att ladda batterierna i 24 timmar åtminstone. Placebo eller ej! Det är världens fiffigaste trick.

Lägg till bildtext
Lägg till bildtext


måndag 8 februari 2016

Plankhundringar och vårigt långpass

18 km i lerig, blöt och härligt mustig skog. Våren, ska den komma så här tidigt eller är det bara en retsam teaser? Härlig löpning var temat under gårdagens långpass.



Först måste jag kolla:
Vet du vad plankhundringar är? Kan du gissa?
Om du är elitsimmare så har du garanterat simmat plankhundringar mängder av gånger.
–  Jag är ju van att träna elitsimmare men ni klarade ungefär 75 procent av passet, sa coach Victor efter fredagens simning i Tibblehallen.
Vid det laget låg hela fredagsgruppen på kakelgolvet och flämtade. Möra, utan energi.
Vi hade simmat plankhundringar som galningar efter en tuff styrketeknikserie som uppvärmning.

Plankhundringar går ut på att man först simmar 100 meter, häver sig upp ur bassängen och kör bålövningar, den ena tufars än den andra i antingen 60-90 sek. sedan hoppar man i igen, kör 100 meter F4 och upp igen, så många repetitioner som  det står på programmet.

I vårt fall var det 12 x 100 m planka med följande bålövningar x 2 varv:

1. Planka 90 sek
2. Sittande benspark 90 sek
3. Vindrutetorkare (pendla med benen från sida till sida) 90 sek
4. Ryggresningar
5. Höftresningar
6. Sit-ups

Jag gillade det här passet. Jag gissar att mina kamrater i gruppen hellre hade velat simma vanliga serier men jag tycker det är kul att testa nya upplägg och få idéer till träningen. När man väl har tekniken i simningen så måste man kötta lite för att det ska hända något. Perfekt för mig!
Jag slet verkligen, glad över att jag hoppade över det inplanerade styrkepasset kvällen innan.  Och jag slet med att hålla kontroll över magen under passets gång. På slutet modifierade jag övningarna lite för att inte tappa. Det kändes bra.

I går sprang jag långpass. Distansrekord efter graviditeten: 18 km. Med sol och isfria skogsvägar vart varje kilometer en njutning. Löpningen känns bra nu. Men jag löper med större respekt än tidigare. 18 km är inte snutet ur näsan. det är ätt att glömma när man tar det förgivet. Det krävs träning. det krävs styrka. Det krävs vilja och motivation.

Jag övade på att bara vara i den obekväma känslan på slutet när kroppen ville stanna.
Så här, precis så här kommer det att kännas under många timmar på banan i Kalmar i augusti.




torsdag 4 februari 2016

Min hyllning till simningen

"Vem bryr sig om jobb och karriär när man kan simma?" Det är ett citat hämtat från ett av mina tidigaste inlägg på den här bloggen. Bloggen som startade när jag inte ens hade doppat huvudet under vattnet sedan barn, inte sprungit längre än 13 km och aldrig rört en racercykel.


Nordnorge! Episkt sim.


Läs inlägget: Inga genvägar till crawl HÄR.

Jag startade den här bloggen när allt som rörde triathlon var nytt i mitt liv. Simningen slog ned som en bomb i min tillvaro och slukade mig med hull och hår. Det var kärlek och skräck i en förvirrande blandning. Jag har under hela mitt vuxna liv varit skeptisk till vatten. Och som jag har kämpat och jag kämpar fortfarande för att bli en hyfsad simmare.

Jag har ingen naturlig känsla för vatten. När det blir jobbigt och tungt blir jag samtidigt rädd och det gynnar varken fart eller teknik. Men simglädjen den är, trots rädslan, intakt. Och jag tror att vi snackar livslång vänskap. Nu uppskattar jag till och med bassängsimningen lika mycket som open water-simningen som hela tiden varit min favoritgren i triathlonträningen.

Med våtdräkt, ute i en sjö är naturupplevelsen hudnära och 100 procent. Den svenska svala sommaren blir inte längre en besvikelse. Ett pass i en spegelblank sjö som krusas av ett stilla sommarregn slår värme, solsken och stränder fullpackade med folk. Jag vill allra helst ha sjön för mig själv, helt själviskt. Eller i sällskap med min livspartner Roger. Något bättre sätt att umgås på kan jag inte tänka mig.

Läs mitt favoritinlägg: Open water-avslutning bland höstlov HÄR

Så vem bryr sig om jobb, karriär och orimlig vardagsstress när man kan glömma bort tid och rum i en kolsvart sjö eller varför inte även i Tibblebadet en torsdagsmorgon? Jag fortsätter väl att nöta på. Hundring, på hundring, på hundring läggs på träningssaldot.

I morse simnade jag stege (100+500+400+300+200+100) med lätt ömmande kropp efter gårdagens kvällslöpning. Jag sprang i skogen och märkte att det känns ju inte alls safe i dessa dagar. Så jag sprang fortare och gladdes över tempot men kom på mig själv att kasta blickar över axeln. Så kan man inte ha det!


onsdag 3 februari 2016

Styrka & sim

Kompensationsträning eller dubbelpass? Igår kombinerade jag gymmet med simhallen. Jag var grymt taggad och hade en fantastisk kväll i mitt eget sällskap.


Lägg till bildtext


I Gustavsberg, där jag bodde tidigare, kan man simma när som helst, så länge motionsbassängen är öppen. Visserligen då i 25-metersbana men ändock. Den finns där varje dag mellan 06:15 och 21:00. Här i Täby bedrivs det sedan länge seriös simträning och det är många pass som ska rymmas i 50-metersbassängen. Fördelen är att det råder en skön simsportstämning i simhallen. Omklädningsrummet är ofta fullt av unga simtjejer som tränat innan de går till skolan, det tycker jag är grymt imponerande, och det finns måna duktiga simmare att inspireras av.
I Tibble är badmössa och glasögon mer regel än undantag.

Nackdelen är att möjligheten att simträna för allmänheten är mer begränsad. Två morgonar i veckan, en timme varje lunch, några kvällar i veckan samt helgerna mellan 08:00-12:00.

I går var planen att morgonsimma om jag lyckats skrapa ihop en okej dos sömn vid 06:00.
Icke! Enförkyld, mammig bebis kräver sitt stök på natten och jag behöver många timmar i sängen för att skrapa ihop hyfsat med sömn. Därför blev det dubbelpass efter middagen. mellan 18:00 och 19:00 SATS och styrketräning. Jag körde ett lugnt helkroppsprogram, 2 set per övning, för att jobba igenom kroppen och inte riskera för mycket träningsvärk.

Jag taggade i gång på alla cylindrar! Åh det var så härligt att vara där, fokusera inåt, lyssna på musiken, tänka teknik och utmana med några tyngre reps på vissa muskelgrupper. Jag la på 50 kg på latsdrag. 50 svindalande kilo (jag har typ alltid legat på 30-35) och YES!! Det gick! Jag lastade på massor på rodd, tog en tyngre stång när jag körde axelpress. Hämtade 10 kg viktplanta och gjorde ryggresningar. Jag benböjde, gjorde utfall och pysslade på med god känsla.

Sedan, med peppande musik i öronen, stegade jag till simhallen, böt om snabbt och hoppade ned i vattnet, fortfarande varm efter styrketräningen. 1500 m blandad kompott. Vi var tre personer i snabbanan och samsades fint.
Ett riktigt bra dubbelpass.

måndag 1 februari 2016

Återhämtning & digital detox

Tänk er känslan: Löparshortsen är på. Linne. Den bara (vinterbleka) huden jublar av solens värmande strålar. Ljudet från vågorna fyller dig med kraft och i samma sekund har du glömt januarislasket och det för oss svenskar, självklara mörkret. Spanska solkusten i januari – mycket ljuvligare än jag vågat hoppas på.


Skygg vintervarelse ...


Om jag ska resa bort så ska självklart löpvagnen med ... och våtdräkten. Så tänk er själva synen: Mamman med bebis i bärsele, vagn i ena handen, babyskydd i andra och en enorm väska på ryggen som ser ut att väga bly eftersom den innehåller både våtdräkt, löparskor, blöjor och babymat!
Helt i sin ordning. That's me!

Jag har varit i Spanien och hämtat energi. Dessutom har jag blivit digitalt detoxad på grund av avsaknad av wi-fi. Nyttigt. 

Resan var helt och hållet spontan. Jag satt och pratade om att det vore fantastiskt att passa på att resa bort när man ändå är mammaledig och vips så hade en annan babymamma nappat och kommit på den goda idén att låna hennes föräldrars lägenhet i Marbella. 

Marbella som i mina öron klingar ungefär som Nice ... lite bedagat ... överraskade stort. Vi bodde strax utanför bland golfklubbarna vid Puerto Banús och det var så fint. Jag tyckte ändå om det lite mer "lyxiga" gatvyerna. Parkchefen i stan har helt klart gjort ett kanonjobb. Så välordnat, så mycket blommor och fina parkanläggningar. Bergen ramade in det hela perfekt och det vimlade av cyklister på så väl racer som mountainbike med grymma cykelben. Bergsbyn Istan var så pittoresk att det ilade i tänderna.

Jag har haft ett sjukt barn hemma och träningen har fått vänta (är det 100 år sedan jag tränade ett ordentligt pass??). Det har inte varit läge att lämna hemmet och därefter så var det dags för Spanien. Resans fokus var heller inte träning så jag fick helt enkelt ta det tillfälle som bjöds att först ta en simtur i havet och sedan dagen efter en löptur längs strandpromenaden.

Jag var i himlen!!! Jag kunde inte fatta att det var sant när jag med lätta, lätta steg flög fram mellan Puerto Banús och Marbella. Det var mycket folk ute och promenerade. Många löpare njöt som jag av att bara springa på känsla. Jag fick många hejarop och tummen upp med löpvagnen och Edith framför mig. Jag ville inte sluta  och släppa taget om ögonblicket och det kändes nästan sorgligt att det bara blev en enda löptur i de här underbara förhållandena ... jag avslutade med en dusch på stranden, med kläder och skor på.

Lägg till bildtext
Mitt resesällskap är också mammaledig.