onsdag 30 juli 2014

Triathlonträning på Sjöhistoriska

World Triathlon Stockholm närmar sig och det var fullsatt med träningssugna på Sjöhistoriska i går kväll. Stämningen var hög, jag fick några grymma löptips och utmanade mig genom att lägga mig mitt i tvättmaskinen under simstarten ...

 

Prylarna på plats i växlingsområdet.

Sommaren bara fortsätter och jag konstaterar att jag hinner laga god, nyttig mat och håller just nu på att upptäcka hur fantastiskt lätt, gott och härligt det är med gröna smooties.
Jag har proppat kyl och frys full med babyspenat, avocado, jordgubbar, blåbär, färsk ingefära och broccoli och så får kann-mixern gå varm. Underbart. Kroppen jublar!

I går fick vi dessutom till ett superpass tillsammans, jag och Roger. Vi började med att cykla till stranden, bada och äta glass.
Sedan packade vi varsin ryggsäck men våtdräkt, löparskor, simglasögon och en handduk och siktade på en cykeltur från Gustavsberg in till Djurgården och Sjöhistoriska där vi skulle köra ett litet triathlon 400 m sim, 7,4km cykel och 2,5k löp.

Min stora inspiratör Lina brukar ofta skriva om cykelglädje, cykellycka och cykelbubbla. Igår var det något som hände och wow vilken känsla jag fick till. Vi flög fram på vägarna i ett jämt tempo med mycket driv i benen. Äntligen känner jag mig stark i benen, jag känner att jag kan generera kraft och att jag får upp fart. Underbart!

Turen på 2,5 mil (mentalt känns det grymt mycket längre. 2,5 mil vad är det för en triathlontränad galning men att cykla in till stan ... den tanken har känts helt galen och omöjlig så länge jag kan minnas men nu ....)  in till Stockholm gick smärtfritt. (En liten punka bara.) Och när vi kom fram var det redan mängder av folk på plats som fixade med utrustning och gjorde sig redo för lite race.

– Vad mycket folk och vad många ansikten som vi aldrig har sett, konstaterade jag och Roger.
Under de här kvällarna blir det så tydligt hur snabbt sporten triathlon växer.

Förra året deltog jag i mängder av triathlonträningar på Sjöhistoriska och lärde mig massor. Det här var den första i år.
Min bästa tid förra året var 43 min och dåligt resultat på simmet. Nu var jag spänd på hur det skulle gå.

Ca 300 startande i Djurgårdskanalen ... det är upplagt för paniksim. Men jag kände mig lugn.
Jag började med att lyssna på Fredrik Zillén från Team Snabbare som på ett underhållande sätt gav några grymma tips, sedan blev det bråttom ned i vattnet.

I sista stund tog jag ett snabbt beslut och simmade längst fram i startfälten och placerade mig bredvid Roger som tittade förskräckt och förvånat på mig.
– Nu skulle jag öva tvättmaskin, tänkte jag bestämt och tvättmaskin blev det.
Det kändes som att jag inte kom någon vart där i kaoset och bland bubblor och virvlarna. Jag blev klämde från alla håll och kanter och det tog ett litet tag innan det kändes som jag simmade, trots det kom jag fram till vändpunkten på ett ögonblick. Kring bojen var folk lite stökiga. Jag blev inte rädd för vattnet men lite rädd för de dubbelt så stora männen som såg stressade ut och som fanns överallt runt mig. En av dem krokade sin långa arm runt min nacke vid ett armtag och tryckte ned mig under ytan. Men jag hanterade det, vilket jag är grymt nöjd med.

På väg tillbaka efter rundningen blev det lite glesare i vattnet och jag kunde simma. Det kändes så lätt och skönt att simma utan paddlar. Jag tog sikte mot bryggan och fick in ett skönt flyt.
Triumferande tog jag mig upp ur vattnet – jag är ju en amfibiemann tänkte jag och sedan var jag iväg på cykeln.
Löpningen gick bra och jag gick i mål på 37 min. 6 min snabbare än förra året.
Vad roligt det kändes.

Team Nimbratt tränar ihop.

Roger kommer upp från simningen.

Skön sommarkväll på Djurgården.

lördag 26 juli 2014

Nu är jag en amfibieman

Jag kan knappt fatta att jag har gjort det. Men det har jag. Amfibiemannen blev en fin, tuff och genomblöt dag i skärgården. Jag är grymt nöjd. Team Nimbratt kan blicka tillbaka på ett väl genomfört lopp.

 

Innan start. Team Nimbratt (vi bär nummerlappar)
Det var mycket mera sim än jag hade föreställt mig. För mig kändes Amfibiemannen som ett lopp som handlar om att förflytta sig i vatten mycket mer än löpning. Och loppet är ett ordentligt kraftprov, arrangerat med militär precision, utfört av mestadels jäkligt vältränade och tuffa atleter.
Åsså jag då! I min prickiga sommarklänning! Hepp!

När jag anlände såg jag ut så här ...

... och sedan blev jag swimrunredo. Klippt våtdräkt, paddlar men ingen dolme.

Det var verkligen ett riktigt äventyr. Swimrunloppet Amfibiemannen som går av stapeln i norra skärgården över öar, kobbar och skär är därmed också är en hundraprocentig naturupplevelse.
Vi gjorde att kanonlopp och det gick jättebra men detta är en race report och därför så tänker jag även berätta om vilken satans kamp det också blev:

Jag tror att jag kastade mig in i leken utan att egentligen tänka så mycket på vad jag gav mig in på men jag var 100 procent motiverad och helt inställd på att inte svika min lagkamrat Roger som inte fick medalj förra året när hans partner blev tvungen att bryta.

Därför ignorerade jag signalerna från kroppen som flaggade – magsjuka. Eller möjligen, du har svalt en massa algblommande vatten.
Jag älskar sommar och värme, men just igår muttrade jag över hettan tyst för mig själv. Inte nog med att jag skulle bli tvungen att springa i 30 graders värme med våtdräkt, värmen har påskyndat algblommningen i skärgården och det där gröna, grumliga vattnet jag simmade i dagen före ... det var nog inte helt giftfritt.
– Jag blir några kilo lättare i alla fall, skojade jag med Roger men valde sedan att inte nämna det mer och samtidigt förtränga det för egen del.
Nu var det dags för tävling. Sjuk får man bli en annan dag.

Som vanligt när det handlar om simning så var jag sjukt nervös vid starten och passade på att klamra mig fast vid Rogers hand. Vi önskade varandra lycka till och sen började äventyret med dryga 2k löpning. Det var härligt att äntligen vara igång. Vi hade varit på plats tidigt för att ta färjan över till Lidö och hängt under ett träd i skuggan i två timmar.

Jag blev pigg av löpningen. Och som vanligt tog löpningen hand om min oro och mina nerver. Jag lugnade mig lite inför simningen.
Första etappen var 1100 meter och vattnet kokade av lag. Mixedlagen och damerna startade först men jag insåg att vi inte skulle hinna över före de snabbaste herrarna och stålsatte mig inför att de skulle komma som en stormvåg bakom mig ...

Jag är supernöjd med min simprestation. Simmet var det bästa under hela loppet. I vattnet var det svalt och där kunde jag ligga och nöta hur länge som helst. Den första etappen var stökig med folk som låg nära och nerver som jag var tvungen att brotta ner. Jag visste att om jag lät rädslan skena så skulle jag börja sprattla som en fisk i ett nät – det fick bara inte ske. Jag ägnade mig åt att titta på mina medtävlande vid varje andetag. Det skingrade min tankar. Och redan vid andra simetappen var jag helt lugn. Vid tredje njöt jag och Roger och jag simmade bra. Vi höll ett fint tempo och stod oss bra jämfört med många lag. Det peppade mig att köra på.

Terränglöpningen var härlig. Den långa löpningen på grusväg var hemsk. Värmen var verkligen mördande och tack och lov för de underbara ö-borna som gjorde en hjälteinsats genom att stå och bjuda på vatten från sina brunnar. Det smakade himmelskt.

Den verkliga kampen började när det var omkring en tredjedel kvar. Jag hade mördande huvudvärk och mådde illa. Men egentligen började det redan efter första simetappen. När jag kom upp ur vattnet kände jag hur huvudet bultade. Att jag skulle ha energibrist redan där såg jag inte som troligt. Var det neverna? Den mentala påfrestningen? Njae ... visst hade jag vart lite rädd men på det stora hela hade det gått bra. Jag förstod att kroppen inte var helt hundra med tanke på hur jag mått under morgonen.

Så fort vi nådde den första vätskestationen såg jag till att vara noga med att dricka ordentligt och jag tog min första liquid. Efter 10 minuter kändes det bättre.
Men snart var huvudvärken tillbaka och den trånga badmössan och glasögonen kändes som ett järnband runt huvudet. Helst hade jag bara velat slita av mig allt och köra utan.

Men jag fick energi av Roger som peppade och var glad på banan. Jag fick energi av att känna att det gick så bra och av att se flera kända ansikten längs vägen.
Simmet gick allt bättre. Och jag mådde allt sämre. Tillslut kunde jag inte vara tyst utan utbrast:
– Jag har så jäkla ont i huvudet och jag mår så jäkla illa.

Jag höll ihop. Laddade för sista simmet som var 1100 meter med en halv gel. När kroppen kastades hit och dit av vågor från en Vaxholmsfärja så kände jag hur yrseln och illamåendet ökade. Jag kikade upp över ytan och såg att framför Roger låg stranden.
– Bara 300 meter till och sedan är det över!!

Jag reste mig ur vattnet. Halkade fram på stenar, såg inte var jag klev och började dra i dragkedjan i ryggen för att cabba ned våtdräkten ... plötsligt kaskadkräktes jag där på klippan med Roger vid min sida. Igen och sedan igen, samtidigt som jag jobbade med utrustningen.
Förvånat konstaterade jag att det var massor av vatten som kom upp ... förmodligen sjövatten ... förmodligen de där gröna, dyiga och helt grumliga vattnet som vi simmat genom ...

Fördelen var att huvudvärken lättade.
Och nu var det bara sista löpningen kvar.
– Även om du kräkts så ska du få en rejäl målpuss älskling. Nu är det inte långt kvar.

Jag orkade inte öka. Men jag var ändå så grymt nöjd med tiden 5:19 och plats 38 av 54 startande mixed lag och 138 av ca 220 lag totalt. 5,4 km simning och 22 km löpning, den kombon är grym!

Amfibiemannen är en jädrans tuff tävling i himla vacker skärgårdsmiljö. Vädret var brutalt strålande. Varför jag mådde som jag mådde har jag analyserat minst 100 gånger. Det var förmodligen en kombo av värme, energibrist, sjösjuka, för mycket sjövatten i magen som dessutom var lite blommigt ... och en del orutin. Jag är inte så van vid så här långa tävlingar, min kropp är inte så van ... än! Men jag övar ju flitigt, ibland går det ju riktigt bra, så jag tänker att det bara kan bli bättre.

Jag pustade en stund där i gräset vid målgången. Fast jag var tvungen att smyga runt en husknut och kräkas en vända till så njöt jag av stämningen. Musik, glada människor, prisutdelning och ännu mera sol!!!



Målet står redo.
Efter målgången sippar jag på ett stort glas mjölk ... Idag  när jag mådde bättre blev det champagne.
I väntan på transport tillbaka till fastlandet.

Sliten men lycklig.



måndag 21 juli 2014

Laddar för Amfibiemannen

Utomjordiskt bra väder, spännande äventyr från Nordnorge till coola Köpenhamn. Sim i främmande och fina vatten och flera mil löp, men någon vidare kvalitet på träningen har det inte blivit under semestern.


Ett minne för livet. Sim i en smaragdgrön iskall vik i Nordnorge, +30 i luften.

Mitt livs första swimrun – Amfibiemannen står för dörren. Team Nimbratt sitter i en fullpackad Volvo med varsin stor kaffe, en rulle choklad och barn som matar film i baksätet. Vi har haft det fantastiskt, konstaterar vi tillsammans. Vi har sett massor av nya platser. Vi är brunbrända, badkläderna är fortfarande på, håret är fullt av salt efter ännu en dag på stranden och vi (som inte kör) har tagit en tupplur och känner oss vansinnigt avslappnade. Men ändå ... tre veckors semester det toppar ingen form.

– Konstigt att vi inte känner att vi får till träningen när vi är lediga, konstaterar jag och Roger och skrattar lite. Det är det här med rutiner som är så himla bra. Den där vardagen som är själva livet är inte så dumt. Där har vi fokuset, lunken och det är där det händer när vi pressar oss lite, lite över vår förmåga och utvecklas ännu ett steg.

Men visst har vi tränat en hel del. På Österlen sprang jag två gånger upp Stenshuvuds topp, en runda på 1 mil med galet jobbig backträning och fantastisk utsikt.

En segergest på toppen av Stenshuvud. Ingen lek att springa uppför berg ...

Och för att inte tala om alla sim ...  dem i Nordnorge i Atlanten, i fjällsjön, i Östersjön i Kiviks hamn och på Västkusten.

Magi, magi, magi. Speechless.
Kvällssim efter en dag i kajaken. Bra axelpass ...

Och en historisk cykeltur där jag i 7 mil orkade hänga på Roger ... Snacka om att jag har utvecklats som cyklist.

I dag har vi både sprungit milen och simmat i trakterna kring Varberg. Men vi har knappt fått till ett enda kvalitetspass på tre veckor, precis innan Amfibiemannen, en tävling som vi sett framemot och som inte är snuten ur näsan ...

Men det gör inget egentligen. Såklart. Jag tränar trots allt för att jag vill, för att mår bra, för att ha kul och tävlingarna gör det bara lite roligare. Samtidigt vet jag hur hornen kommer att växa fram där på banan. Jag vet att jag kommer drabbas av akut nervositet vid start ... där och då kommer det förvandlas till blodigt allvar.

Så vilka är de största utmaningarna?
1. Sim i riktigt hav. Det vanligaste är kallt vatten med ordentligt sjögång kring Arholma och de andra öarna där tävlingen går av stapeln. Men hur blir det i år? Värmen har naturligtvis skruvat upp badtempen en smula och kanske är vattnet snällare en solig och varm dag. Det är bara att vänta och se.
2. Värmeböljan. I år spelar vädret mig verkligen ett spratt när det ät tävlingsdags.+7 grader under Vasaloppet, samma temp under Vansbro Triathlon så simmet blir inställt och nu ... +30 grader och sol när det ska springas en halvmara i våtdräkt. Jösses. Just nu jagar jag en begagnad våtdräkt med ljus och lykta, som jag kan klippa i. Köra i hel våtdräkt som planerat framstår som en mardröm.
3. I och ur vattnet. Hela upplägget att varva sim och löp är en utmaning i sig. Hur ska jag klara första simetappen med både tävlingsnerver och efter 1000 m löpning?

Plus detta faktum att jag kanske i sista stund väljer att byta ut utrustningen och köra med en hel del oprövade grejer som en annan våtdräkt med klippta ben ... Hur ska det gå? Men planen är att se till att få hem dräkten imorgon och så ska vi köra ett pass sim och löp om ca 5 km i terräng och fullmundering hemmavid. Grannarna får hålla i sig ...
Men än vet jag inte om den där dräkten passar. Det återstår att se.

Morgonlöp längs havet i morse. Vid 7 km började det kännas riktigt bra.
Västkustsim bland maneter och sjögräs i mängder.


onsdag 16 juli 2014

Bättre matvett

Andra mat- och sovtider, en ny miljö och kanske en smula snedsteg från den vanliga planen för kost och träning. Semester kan både lyfta och sabotera formen. Ofta flyger matvettet ut samtidigt som semestern börjar.




Nu låter det som om jag har en otroligt strikt plan för kost och träning som jag framgångsrikt följer. Så är det naturligtvis inte. Jag har snarare en ganska god uppfattning om hur jag ska göra för att jag ska må bra och en målbild för hur jag vill känna mig formmässigt. Ska den känslan infinna sig så behöver jag träna en viss mängd och med variation och se till att det jag håller mig borta från att äta alltför mycket socker, vitt mjöl, rött kött, halvfabrikat och färdiglagad mat, som exempel.

Jag skriver sällan om hur jag äter här på bloggen. Det betyder inte att det är oviktigt för mig, snarare att jag oftast tycker att det är ganska okomplicerat. Men just nu är jag inte nöjd med hur jag sköter den biten. Dels är det semester och är man på språng och har dåligt med tid så blir det väldigt lätt att man tar till en nödlösning, grabbar en burgare här och en Snickers där för att hålla blodsockret uppe tills det är dags att äta.

Dessutom så har jag haft dåligt med tid och fantasi under en längre period och har halkat snett när det gäller vad jag och familjen äter till vardags.

Nu när det är semester, och efter en vecka i ett tält med allt vad det innebär matmässigt, så har det blivit ännu tydligare för mig hur viktigt det är att äta vettigt – att ha matvett (är det Jonas Colting som brukar säga så?).

Jag tog en alldeles fantastisk härlig löptur igår här på Österlen där jag befinner mig just nu med familjen på semester. Och det känns i kroppen att den har tankats med fel bränsle ett tag.

Det finns många tekniker och strategier man kan använda sig av för att påverka sig själv och prestera bättre. En strategi är rutiner. Nu när jag kommer hem så ska jag skapa enkla rutiner för det dagliga energiintaget, som jag lätt kan komma ihåg och utföra på samma sätt varje vecka. Jag känner ett starkt behov att komma på rätt spår igen. Har någon tankar och idéer kring detta så vore det spännande att höra hur ni tänker och gör kring kosten.

Dessutom är jag nyfiken på att testa att göra gröna shaker ... babyspenat, avocado, ingefära, broccoli ... och en massa andra ingredienser som känns som mumma för kroppen.

tisdag 15 juli 2014

Simmagi bland fjällen


Strax innan gränsen mellan Sverige och Norge, på norska sidan längs E12 fick vi syn på den perfekta sjön för att glida fram och TI-simma med kraftfulla tag.  

 


En vecka med simcoachen.se i januari och något inom mig förändrades för alltid. För ett år sedan var en sjö, en sjö. Och betydde inget mer än en vacker utsikt och möjligen ett snabbt dopp. Men nu … nu blir jag helt upprymd så fort jag ser öppet vatten. Och jag visste inte att åsynen av en spegelblank fjällsjö omgiven av snöklädda toppar var helt oemotståndlig och att det kunde väcka ett starkt ”ha begär”.

Vi var på väg hem från vårt paddeläventyr och hade egentligen bråttom när sjön dök upp vid sidan av vägen.
– Åh titta TI-sjön, utbrast jag och måste ha sett helt betagen ut för Roger sa genast.
– Ska jag stanna? Vill du simma?
– Äsch … det behövs inte, vi måste ju hem … fast, hm, det går ju ganska fort att dra på sig våtdräkten.
Nästa sekund hade Roger svängt in på en parkeringsficka och jag slet ut våtdräkten ur bakluckan och skrattade lite åt hur hysteriskt det kändes. Vad har simningen gjort med mig?!

De var en galen känsla. Vindstilla, +30 grader mitt uppe på fjället. Vattnet vid stranden var ljummet. Botten var helt orörd utan spår av mänskliga fötter.
Fjällen som reflekterades i ytan fick oss att stå andlösa och helt tysta en stund. Sedan lät jag kroppen omslutas av vattnet och jag gled fram med allt fokus på teknik i ett försök att inte störa den blanka vattenytan.

Det var inte kallt. Vattnet var det renaste man kan föreställa sig. Under de första metrarna såg jag botten. Sedan blev det svart.
Här och nu. Mindfulness och total immersionmagi.



söndag 13 juli 2014

Magisk havskajakpaddling i Nordnorge

Helgelandskusten – en kustpärla med bländvita sandstränder, fjälltoppar som reser sig rakt upp ur havet och kristallklart smaragdgrönt vatten. Tänk att det finns sådana här undersköna platser på jorden – bara 100 mil från Stockholm.

 

Här paddlar jag som i en dröm i en vik i Tommas skärgård.


– Nu får man sluta paddla kajak. Så mycket bättre än så här kommer det aldrig mer att bli.
Det var Roger som uttalade orden medan han kisande blickade genom solen och njöt av den magnifika utsikten över ön Tomma som ligger i mynningen till fjorden Sojna, strax söder om polcirkeln i Nordnorge längs Helgelandskusten. Havet var overkligt smaragdgrönt och helt klart, solen vräkte ned dygnet runt och luften var sommarhet som vid Medelhavet.

För precis en vecka sedan kastade jag och Roger in lite friluftsprylar i bilen och efter att ha lämnat våra tre barn hos deras andra mammor och pappor, så drog vi norrut för att koppla ner allt vad internet heter och upptäcka en bit av Nordnorge som jag en gång hört talas om som ett paddelparadis.
Jag nämnde det för Roger för ett par veckor sedan när vi hängde hemma i soffan.
– Kan vi inte hitta på ett projekt för nästa års semester och typ paddla i Helgeland, föreslog jag och så bildgooglade vi och Roger är inte den som väntar ett helt år innan han skrider till verket ...

Helgeland med sina tusentals öar och kritvita sandstränder levererade och var rent av vackrare än bilderna på internet hade utlovat. Bara tanken på att där i havet under våra kajaker fanns både val, säl, utter, tumlare, var svindlande. När vi blickade ned så såg vi sjöstjärnor, havstulpaner, stora och små fiskar, kräftor och mängder av snäckor och musslor. Och vi var näst intill helt ensamma på fjorden och förvånades över att denna vackra plats inte var nerlusad av turister från världens alla hörn. Och var är svenskarna? Nesna ligger inte mer än dryga 100 mil från Stockholm.
– Vi som bor här uppe brukar skoja om att Lofoten pratar vi norrmän gärna om men Helgeland vill vi behålla för oss själva. Och det ligger något i det. Helgeland är inget som Norge marknadsför särskilt hårt, förklarade Magne som var den som hyrde ut kajaker åt oss.

Förutom kajaker försedde Magne oss även med sjökort, neoprenskor, vattentäta säckar och turtips.
Anoracker och värmande torrdräkter behövde vi inte den här gången för ett som var säkert: Helgeland må vara vackert men vädret är en färskvara.
– Det gäller att njuta av det medan det är. När molnen fastnar vid fjällen då ser landskapet och sikten helt annorlunda ut, sa Magne.

Med andra ord så fick ullunderstället som följt med på resan även denna gång, ligga kvar i bilen och vi gav oss iväg för att tillbringa tre dagar i detta vidunderliga landskap.

Mäktigast blev den andra dagen.
Vi vaknade lite lätt mörbultade efter en natt med upphackad sömn i tältet på grund av midnattssol, värmen och söta små får som betade runt tältet med bjällror runt halsen ...
Vi njöt av frukost med den vackraste tänkbara utsikten och sedan bar det av. Första destination var byn Husby på ön Tomma där vi skulle fylla på med färskvatten och äta glass.
Det var i skärgården kring Tomma som vi hittade otroligt vackra vikar med helt spegelblankt, lagungrönt vatten.

När kvällen närmade sig och vi började söka en lägerplats så gled vi tyst runt över det lugna havet fulla av andakt. Det enda som bröt tystnaden var plasket från en laxodling som vi stannde upp och funderade en del kring ...

Till slut hittade vi en kritvit strand med utsikt över Tommas två toppar och en plan fin gräsmatta. Middagen som bestod av bönmix, salsa, några korvslantar och Nachos slukades på tok för fort och smakade himmelskt. (Jag brukar alltid ta med färsk mat och tycker att tältlivet ska vara lite, lite lyxigt!)
Och solen den bara fortsatte att lysa och värma ...








Vem behöver Thailand?

Sista natten vid en kritvit strand.

Hamnen i Nesna. Här kan man lasta kajakerna på färjan och ta sig längre ut.

Jag kan varmt rekommendera Magne för den som vill hyra kajak och paddla kring Tomma. Inga super proffsgrejer men han förser en med allt som behövs, även i klädväg. Vi betalade 2000 norska kronor för tre dagar.  Hav & fritid hittar du här


söndag 6 juli 2014

Nedkortat Vansbrosim utmanade

Jag klarade mitt mål: Crawla hela distansen men den härliga känslan uteblev och summan av loppet som jag längtat efter så mycket blev trots det ett misslyckande i mina ögon. 

 

Ett litet smile får man väl försöka klämma fram!


Men jösses vad solen sken. +26 grader. Helt ofattbart att detta var samma plats som jag och dryga 500 andra triathleter krigade med regn och kyla för exakt en vecka sedan.

Vattnet var friskt, brunt och härligt dalaaktigt. Temperaturen hade precis kämpat sig över 14 grader men jag var inte orolig. Även denna gång har livliga diskussioner föregått det stundande loppet i olika facebookgrupper om kylan. Tips har utdelats och det har handlat om ulltröja under våtdräkten, diverse fett att smörja sig med, handskar och skor.

Jag valde redan igår kväll att skippa neoprenmössan som jag köpte förra helgen och som jag aldrig fick chans att använda och betraktade lite förundrat de tävlande som hade hittat på diverse värmehållande lösningar där i den stekande solen. Diskhandskar, skor, salva i ansiktet.

Min taktik var att köra som vanligt och det var inga problem. Kylan var precis i början en smula överraskande eftersom kroppen var så varm efter att ha stått i våtdräkt och gummimössa i solen. I övrigt så höll jag cirkulationen igång både i händer och fötter. Möjligen blev kroppen lite "seg" i känslan när vi vände upp i Västerdalälven och temperaturen skönk ner till 13 grader.

Så varför är jag missnöjd i dag?
1. Tiden blev mycket sämre än jag hoppats. 40 min och några sekunder. Min klocka visade dessutom att jag simmat 1,63 km vilket är ett starkt bevis på hur dåligt jag navigerar. Jag drömde om att landa på 36 min. Och varför just 36? Tja, jag har kikat på vilken tid som skulle stå sig hyfsat bra under Stockholm Triathlon och då landade jag in i 36 min för simmet. Dessutom bröstsimmade jag 1500 m i Stockholm på 41 min förra året så då känns ju inte 40 min som någon större utveckling och efter all simträning jag lagt ned.

2. Jag blev rädd. Och jag blev överraskad över att jag blev rädd. Jag hade nästan glömt att jag i hela mitt liv har förhållit mig till vatten med rädsla. Det var trångt vid starten och bröstsimmarna var läskiga. Jag blev inklämda mellan repet och en massa långsamma bröstsimmare och visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Kylan i ansiktet strulade till andningen.
Jag brottades med rädslan hela loppet. Det gick lite upp och ned men jag kom inte över det helt ...

.... men jag fortsatte simma. Jag crawlade på och jag tvingade mig själv att strunta i att folk simmade på mig, in i mina, fötter, tätt vid min sida, plaskade och sparkade.

Jag valde att ligga längst ute i strömmen. Jag tyckte det var långt och jag såg inte var jag var. Jag kände att tekniken var usel ... Jag tog mig fram men känslan var mest överlevandskänsla.

Jag var verkligen jätteledsen när jag klev upp, yr som sjutton och ville helst bara klä på mig och åka hem. Dessutom så var den mentala påfrestningen ganska så rejäl så jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna flera timmar efter loppet.

Nu är jag hemma. Jag har ätit en grillad macka, druckit lite the och hängt upp min våtdräkt. Medaljen vet jag inte ens var den är ... men nu är det upp med hakan som gäller. Inte minst för familjens skull som stöttade mig under dagen och som inte fick någon utväxling när de försökte muntra upp den buttra simmerskan. Förra året klarade jag bara några enstaka crawltag och då kändes det omöjligt att få till andningen. Jag VET ju att jag kan simma. Jag behöver öva mer på tävlingsmomentet.

Men det är i alla fall grymt frustrerande att det är ett helt år tills jag kan få revansch på den rackarns vackra älven med det underbart härliga vattnet!
Och trots mitt nederlag idag så står jag fast vid att jag rekommenderar Vansbrosimningen väldigt varmt! Det är ett härligt sommararrangemang!

Jag ser till att hålla mig undan så många jag bara kan.

Vackert! Där nere simmar jag!


torsdag 3 juli 2014

Like a girl

– Vad driver dig Helena? Den frågan ställde en kollega på jobbet igår när hon hörde att jag genomfört ett medeldistanstriathlon. – Varför vill du plåga dig? Vill du vara snygg på stranden?

 

Hon skrattade när hon uttalade frågan, eftersom hon skämtade.
Och det var okej. Jag skrattade också.
Den här tjejen vet nämligen en hel del om att träna hårt och satsa.
Hon har varit med i Finnkampen i friidrott. I dag nöjer hon sig med att träna lite lagom tre gånger i veckan. Hon valde bort det hårt inrutade livet med smärtsam träning, trots att hon var en talang. Det var inte värt det för henne.
– Jag vill ta det lugnt på min fritid, brukar hon säga när vi pratar om det.

Med andra ord så svarade jag så gott jag kunde på frågan varför jag vill utmana mig och genomföra lopp som anses vara lite tuffare.
– Det är så himla kul och socialt.
– Jag gillar att utmana mig själv.
– Jag gillar att bli något som jag inte trodde var möjligt.
– Jag vill ha en stark kropp när jag blir gammal.

Men när jag satt på bussen hem så dök det upp ett YouTube-klipp i mitt flöde som jag klickade på på måfå. Det fångade mitt intresse och rent av berörde mig ganska djupt, vilket känns lite fånigt eftersom det är en kampanjfilm, reklam, från Always.



Det satte fingret rakt på just det som ger mig energi att kämpa vidare. Och det som gör att jag här på bloggen i tid och otid tjatar om hur jag kraftmäter mig mot de som jag kallar för "hajarna", dvs de lite hungriga och självsäkra männen kring 35 ...

"Like a girl!, som en tjej, tjejkast, tjejskrik, tjejlopp, tjejigt = tramsigt.
Det har under alla år, och framförallt under min uppväxt, gjort mig oerhört förbannad. Jag har känt mig förnedrad.
Jag har försökt så gott jag kunnat och fått höra att jag gör det "som en tjej".
Små killar har i skolan rusat fram för att stå riktigt nära när just jag (och alla andra tjejer) ska slå bollen under en brännbollsmatch medan de vrålat "tjejslag".
Män har klämt på mina överarmar och med lite pipig röst undrat:
– Finns det någon kräm i de här?

Som 16-åring gick jag med i Lotta-kåren, gjorde allmän militärutbildning och var roesnrasande över att tjejer inte fick göra lumpen.
Jag har predikat mig gul och blå över att tjejer självklart klarar av att göra ett tufft baskerprov som Lapplandsjägare, under de år jag bodde i krokarna kring Kiruna och jag gjorde en hel rad "jägare" arga genom att skriva en artikel om skidskyttedrottningen Magdalena Forsbergs vinterträning i Kiruna, plåta henne i Försvarsmakatens uniform, snödräkt, skidor med ett vapen och så daskade jag till med en text i stil med "Sveriges första kvinnliga jägarsoldat?  – Magdalena kan ju både åka skidor och skjuta bättre än de flesta".
Jag var ung och orädd kan man ju säga ...

Där har jag alltså svaret på frågan, vad som driver mig att träna och älska triathlon!
Jag triggas av att ge mig in på en tuff arena och tilltalas av att triathlon inte gör lika stor skillnad mellan män och kvinnor som det traditionellt görs. Visst tycker jag det är buffligt med de här männen som är tyngre och starkare än jag. Men det är otroligt sympatiskt att stå där på startlinjen eller ligga där i vattnet ... på lika villkor.

Och jag tycker om att utmana mig själv att klara sporten som är tuff och göra det lika bra som många andra män.

När vi på jobbet hade lite trevlig after work med brännboll sist i en park i Stockholm och motståndarlagets män sprang fram och ställde sig en meter från min näsa och vrålade "tjejslag" när det var min tur att slå ... då brann det i huvudet på mig. Nu är jag ta mig sjutton 40 år!!! Och ändå får jag höra de där orden.
Bära eller brista. Jag laddade allt jag hade för att slå ett "baseball-slag", hårt. Tre chanser hade jag ju på mig, jag måste bara träffa ... och träffa gjorde jag och sen sprang jag ... "som en tjej"! Jag och min grymma kollega Ulrika som springer marathon på 3.15, vi sprang tillsammans ... Gubbarna kunde ju stå där och stirra efter bollen!

Låter det bittert? 
Kanske, jag vet inte men det gör mig fortfarande arg för jag har en dotter som är 15 och det har inte blivit särskilt mycket bättre.
Nu är mitt mål att bli en jäkel på att simma. Snabb ska jag bli! Och ja, jag siktar på att simma om de där hajarna. Och jag gör det lika mycket för min skull som för min dotters.

Första passet efter Vansbro Triathlon blev 11k löpning. Lite trötta ben ...