Målen för 2016 klara

Mål för 2015: Föda barn. Mål för 2016: Tjejvasan och halv Ironman-distans. Jag är suuuuperlycklig över att vänta barn men jag saknar min triathlon-träning. Utan att riktigt vara medveten om det så har jag redan satt upp mål för 2016.

 

Mindfulness under lunchen i solen ... tränar hårt på mitt inre lugn.

Det känns nästan lyxigt att bara ha ETT enda fokus under ett år: Föda barn och sedan ta hand om det nyfödda barnet.

Jag vet, det betraktas som en gigantisk uppgift och jag vet ju någonstans i bakhuvudet hur omtumlande det är, fast det var så vansinnigt länge sedan sist men än dock … Jag tycker det är så otroligt vilsamt att bara ha ETT fokus. ETT mål. ETT område att fundera över.

Och jag är supernöjd med att jag (håller mig i skinnet) inte drar igång en massa andra projekt. Det här är bebisåret, familjeåret och ambitionen att hålla stress, oro och annat onödigt borta ur livet är skyhög. Min bebis ska ha det lugnt och skönt där i magen.

– Du är så lugn nuförtiden, sa min kollega till mig för någon dag sedan. Du stressar inte upp dig för något utan bara konstaterar ”jaha, nu blev det fel” .

Jag skrattade, nöjd med iakttagelsen. Jag vill vara så lugn det bara går och må bra. Träningen är som vanligt ett utmärkt verktyg för välmåendet. Lite crosstrainer gör gott. Lite pyssel och skrotande på gymmet ger en tillfredställande inre känsla. Extra bra känns det när jag tänker på hur varje avklarat pass gynnar lillbebis, underlättar kommande förlossning och återhämtning efter!

Så fantastiskt smart det är med träning!!!!

Målen för 2016 har jag kommit fram till på följande sätt:

1. En god väninna kämpar så med att komma igång med ett aktivt liv. Hon sa ja när jag föreslog Tjejvasan 2016 och vi ska åka sida vid sida. Gemensamt! Jag vill stötta henne!! Dessutom blir det trevliga dagar tillsammans med trevliga människor i Sälen.

2. En triathlontävling och något att jobba för under våren 2016 vill jag ha. Något som utmanar, ändå inte är orimligt men som kittlar nerven. Halv Iron ett år efter förlossning … om det är möjligt återtår att se!

 

Time att njuta av triathlon!

Igen. Nu är det dags igen. En vecka efter Ironman Kalmar tänkte jag hoppa i Riddarfjärden och köra Stockholm Triathlon. Mål: Bara ha jäkligt roligt!!!

 

Trevlig att hämta ut startkittet i ett sensomrigt Stockholm.

För precis ett år sedan var jag sjukt nervös. Jag skulle köra mitt första riktiga race och jag hade ingen aning om hur det skulle gå.

När jag sitter här nu ikväll och som vanligt innan tävling målar nytt nagellack (för det ger en bättre känsla på banan), med alla triprylar utspridda på vardagsrumsgolvet i högar så kan jag knappt fatta hur mycket jag har hunnit utvecklas och på bara ett år.

Jag tror att Ironman har möblerat om en hel del i mitt huvud och flyttat fram gränserna för vad som är möjligt, utmanande, jobbigt, långt, kul, ja, Ironman har förändrat en hel del inom mig.
Det är en otroligt cool och tillfredsställande känsla.

Synd bara att det inte kommer påverka hur snabb jag är imorgon. Fart har jag inte övat jättemycket på under den här säsongen. Allt fokus har legat på mängd och distans. De dar löpintervallerna har inte blivit av på grund av skadan i benet och jag har heller inte övat specifikt på cykelteknik så jag ska klara alla skarpa kurvor på Stockholms gator bättre än förra året. Inget att göra något åt nu. Nu är det bara att köra och göra det bästa utifrån de förutsättningar som råder.

Förra året körde jag den olympiska distansen på 3:18 i år satsar jag på att gå under 3 timmar. Det vore kul. Och så vill jag ju besegra det där sablans vattnet. Förra lördagen så blev jag lite ofokuserad och navigerade halvdåligt. Imorgon ska jag göra allt för att få lite kraft i vattnet och navigera på vartannat armtag!

Så hur känns kroppen efter Ironman? Riktigt bra. I torsdags började jag känna mig återhämtad. Jag är en smula seg i huvudet och idag när jag tog en lugn löprunda på 6km så var känslan stark, pigg men benen blev en smula stumma. Viljan är hur som helst på topp.

Temperaturen har sjunkit här i Stockholm och vattnet kylts av. 15 grader i luften och 15 i vattnet är väl det enda molnet på himlen ...
I morgon gäller det!! Pepp, pepp, pepp!!!

PS. Får jag punka ... ja då bryter jag! :-) Bara så ni vet.  Nöjd med det beslutet. Har bytt innerslang så det räcker för i år. Men för att ändå öka chanserna så har jag andra, Rogers hjul, på. Högprofil ...

Ironman Kalmar 2014 race report – simningen

När jag gick i mål i lördags kväll efter att ha simmat 3,8 km, cyklat 18 mil och joggat 42,2 km så kändes det som att det hade passerat en hel vecka sedan starten – minst! Under ett Ironman hinner det hända så ofantligt mycket, du hinner möta så många människor, få så mycket intryck och gå igenom hela känsloregistret.

Dagen innan vid Vågbrytarbadet.

De sista två nätterna innan start var fyllda av känslor. Jag sov oerhört oroligt. Men jag sov. Natten efter pre-racemötet så vaknade jag i någon slags häftig ångest-skräck-panik-attack som varade i några sekunder och fick mig att skratta. Jag hade känt mig lugn hela dagen men det är under nattens vargtimmar, där kring fyra, fem-snåret, som man är som skörast. Jag upplevde ta mig tusan ren och skär ångest.

– Ja du darling. Ett Ironman är inget man skojar bort, skrockade Roger när vi satt och åt frukost. Och han älskade att uttala de orden!

Natten innan racet var kroppen uppe i varv och helt blossande het. Jag sov, vaknade, sov men var ändå nöjd med känslan när klockan ringde 04.20. Jag vaknade, slog på datorn och möttes av nästan hundra lycka till på Facebook!! Vilken värme och vilken känsla. Det gav styrka på riktigt!!

Resten av morgonen gick ut på att bara andas, hålla ihop och fixa det sista som skulle fixas: Ta av regnskyddet på cykeln, placera fyllda vattenflaskor på cykeln, stoppa ned en liten flaska vatten och en macka med leverpastej i den blå växlingspåsen med tanken att en och annan tugga på den inte kan skada innan cyklingen, jag som inte är kompis med gels ännu.

Jag var nöjd med mina förmåga att hålla i nerverna. Jag märkte hur Roger blev en smula tvär och fokuserad. Han jobbade snabbt med sitt, hjälpte mig med luft i däcken och så gick vi mot simstarten i hamnen.

När vi klev ut ur växlingsområdet var det svårt att komma fram och förbi alla anhöriga och publik som stod och trängdes utanför. Kunde de inte hjälpa de tävlande att ta sig fram, muttrade vi och fick pressa oss fram.

Vid hamnen var stämningen god. Det var ju en härlig dag:  Ironman-dagen och sol från en klarblå himmel. Tävlingsledningen hade avslöjat att de trodde på rekordtider. Förhållanden inför tävlingen var perfekta, menade de och jag kände mig tacksam över att havet var lugnt.

Plötsligt hör vi att påsarna med kläder som man vill ha efter racet ska lämnas nära målgången. Men ... vi frågade en kille som väldigt övertygat hävdat att påsar kunde lämnas nära start. Nu blev vi stressade.

Vi skyndade oss att preppa oss med vaselin där vi vet att skavsår lätt uppstår och sedan fick vi gå-springa till rätt plats och göra oss av med påsen.
– Det är sånt här som ingår. Det måste ju bli lite spännande, sa jag till Roger när vi skyndade oss fram medan jag tyst för mig själv rabblade: vi hinner, vi hinner.

Simstarten var tänkt att vara rullande och pågå mellan 07.00 och 07.15. Man skulle välja i vilken grupp man skulle stå utifrån hur snabb simmare man är.
Min kalkyl var 1:30. Roger trodde mer på att jag skulle simma på 1:40. Jag ställde mig i gruppen 1:25 efter att ha hört flera i 1:35-gruppen prata om bröstsim. Mitt mål var ju att crawla, även om jag inte är supersnabb. Har jag då bröstsimmare runt mig ... ja, då blir det knepigt.

På avstånd hörde vi Nationalsången och sedan startskottet. Stämningen var lugn och hög. Folk pysslade med sin utrustning och hjälpte varandra med dragkedjor. När startfältet väl började rinna mot vattnet gick det fort. I farten grabbade jag en vattenflaska och sköljde mina nya simglasögon. Jag såg till att de satt på plats och så fördes jag framåt, framåt, framåt och närmre vattnet.

Publiken var galen. Övertänd.
Jag tittade upp och blev förskräckt över det täta folkmassorna som intensivt iakttog triathleterna som var på väg ned i vattnet. Jag riktade blicken ned i backen, fokuserade innåt och plötsligt var jag i vattnet.
Jag hämtade andan och började simma.

De första 10 minuterna var tuffa. Jag försökte hålla koll på folk runt mig men det var simmare överallt. Alla såg adrenalinstinna ut, en del målinriktade som maskiner. Vissa simmade helt i i fel riktning och andra skulle bara fram - vilket är den mest framgångsrika taktiken.

Är man inte så snabb på simmet så hamnar man tyvärr bland andra som inte behärskar det hela särskilt väl heller. Paniken ligger ganska nära och det blir extra stökigt. En man tog tag i min vrist och använde mig för att dra sig framåt. Jag hamnade under ytan men ögonblicket senare simmade jag igen.
Ett tag var jag rädd att bli helt mosad bland ett stim män som fightades med jag simmade på och de skingrades.

Att simma i över en timme är en lång tid. Att simma strax över 1:30 är väldigt länge. Min sluttid blev (nu har jag fått mina tider) 1:34 och jag är ändå förvånad över att jag inte får till simmet bättre under tävling. Jag vevar ju på ...
Jag kan inte säga att jag hade en härlig känsla i vattnet men jag är otroligt nöjd över att det gick så bra.
Jag hanterade alla situationer och jo förresten ... jag njöt lite också:
Jag påminnde mig själv om att :
– NU – Nu simmar du Ironmansimmet Helena. Du gör det faktiskt på riktigt!

Och när jag simmade in i kanalen och såg uppstigningrampen så jublade jag inombords. Jag kunde knappt fatta att jag var på väg mot cyklingen – redan och det var bara en liten bit kvar.

Mina sinnen skärptes och jag fick ordning på kroppen. Genom simglasögonen kunde jag se publiken på strandkanten och tänket att nu när de tittar ska jag simma fint och starkt. De sista metrarna var bara härliga!!

I växlingsområdet väntade cyklarna under natten.

Full aktivitet. Det gäller att ha koll på alla prylar.

Lugnet innan starten.

Vi skojade om att nu skulle vi bara hoppa i och njuta av lite härligt morgonsim.

Ironmanminnet kommer för alltid bo i mitt hjärta

Jag gjorde det! Jag gick i mål och fick höra de episka orden från hela publiken och den legendariska Ironmanrösten Paul Kaye – Helena, you are an Ironman!! Det var precis så fantastiskt som man förställer sig. Jag kände mig som en gigantisk rockstar och älskade varje sekund av det.

Imorgon hoppas jag kunna visa lite bilder från mitt äventyr.

Jag skuttade långsamt över den där blå mattan och försökte suga in allt och njöt verkligen av att det var jag som var där i rampljuset. Det var sååå fantastiskt att komma i mål. Jag tittade runt på publiken, kände rampljuset, joggade långsamt in genom målportalen under publikens jubel. Så fort jag kommit igenom och fått den fina, fina medaljen så ville jag vända och ångrade att jag inte sög liiite, liiite till på ögonblicket som jag kämpat så många, många timmar för.

Jag stannade ytterligare några minuter och sög in energin från målområdet innan jag lät en gullig volontär hjälpa mig till athlete garden som det område kallas där alla dagens hjältar erbjuds dusch, massage, mat, öl och godis. Jag satt i min foliefilt och bara njöt av att inte springa längre, att kroppen fick vila. Jag njöt av att tugga på en bit salt pizza med mycket fet ost istället för något sött som bara ville få magen att krampa.

Jag njöt av att jag från och med nu har jag ett stort, fantastiskt minne att bära i hjärtat av en stor dag i mitt liv där jag bevisade för mig själv att allt, ta mig tusan allt är möjligt.

Det är möjligt att simma i samma vatten som 2700 andra athleter.
Jag njöt av att jag kunde cykla hårt och mil efter mil snitta 29 km/timmen och hålla energin på bra nivå. Jag njöt av att det är möjligt att fixa två punkor under samma lopp trots att tårarna sprutar och man aldrig har tagit sig den där förbaskade tiden att lära sig att fixa det själv ordentligt.

Jag njöt av att det är möjligt att cykla som en galning, knapra hem några placeringar och känna sig som en vinnare trots att det är ganska ensamt och tyst på banan. Jag hade ju ändå fixat TVÅ punkteringar – på bakhjulet!

Så nu är det gjort. Jag klarade eldprovet och har genomfört en hel Ironmandistans. Jag är väldigt trött, har en konstig smak i munnen och har varit konstant törstig hela dagen trots att jag druckit Resorb, vatten, juice, mineralvatten, kaffe, the ... Jag börjar bli jäkligt stel både här och där, ländryggen värker och låren är ömma.
Jag funderar just nu vad "extrema påfrestningar" betyder exakt i det här sammanhanget. För det är den frasen jag hittar och inte så mycket annat när jag testar att googla: "Ironman kroppen påfrestningar".

Ironmandagen är en lååång dag. 
Solen hinner gå upp och den hinner gå ned, glädje kan bytas mot hopplöshet och vända till glädje igen – på ett magiskt sätt.

Jag gick i mål på 14:30. Jag gissar att det kunde att stått 13 istället för 14 om jag inte råkat ut för strul med cykeln. 
Men det är en del av leken och siffrorna spelar mindre roll.
Och till er som försökte följa mig live på nätet. Det gick inte att hitta mitt namn och enda förklaringen är nog att det berodde på den sena registreringen. Jag har inte själv sett mina tider.

Jag hade kalkylerat på att simma på 1:30, jag tror det blev 1:40. (jag blir helt lam i kroppen när jag blir rädd, jag bara sprattlar utan att simma tror jag)
Cykel: 6:30 eller kanske rent av 6:10 det blev tyvärr 8:00 på grund av problemen med cykeln, men jag är bara såååå glad att jag kom fram till växlingsområdet.
Mitt första marathon i livet landade på omkring 4:30 trots att jag unnade mig lyxen att springa på toa när jag ville. Att det gick så bra att springa var jag så förvånad över!! Jag sprang hela vägen, jag stannade enbart för att dricka och ta energi vid stationerna. Och jag är ändå superrookie på Ironmandistansen!!

Summa: Otroligt överväldigad, glad, stolt och ödmjuk.

Självklart måste jag skriva mer om alla smaskiga och nördiga detaljer kring simmet, cyklingen och maratonlöpningen men nu måste jag sova.
Stay tuned!

PS. Kika på mitt instagramflöde så hittar du en film på min målgång. Jag heter helenanimbratt även på insta.

Njuter av Ironmancirkusen

Pre-simmad, incheckad, kittad, kolhydratladdad, packad, klar, peppad, taggad, redo och allt vad man nu kan vara ... inför mitt livs största fysiska utmaning – Ironman Kalmar 2014. Jag har gjort allt vad jag kunnat idag för att förbereda mig på bästa sätt.

 

Det var mäktigt idag. Simträning när det är som bäst.

Det är en härlig och gigantisk cirkus det här Ironmanarrangemanget. Gigantiska långtradare fullproppade med kilometervis av staket, läktare, vepor, mattor, uppblåsbara jätteportar för in- och utgångar i växlingsområdet och ja ... man kan ju inte ens föreställa sig hur mycket logistikarbete det ligger bakom det här proffsiga arrangemanget. När jag stod i brand-shoppen och botaniserade bland alla högt prissatta Ironmanprodukter som man kan köpa som så gick tankarna till Disney World.

Och alltihop är jättekul och spännande. Jag känner mig lyxigt omhändertagen och det känns som att arrangörerna har tänkt på alla tänkbara detaljer.

Det råder fest i Kalmar och i och imorgon lördag har jag för avsikt att känna mig som en riktigt drottning!!!
Jag ska simma 3,8 km, cykla 18 mil och sedan så är det bara att avverka ett marathon.
Den där löpningen är den som jag fruktar mest. Hur långt ska jag pressa mig att springa innan jag får ta gångpauser? 2 mil? 3 km? Blir 6:00 tempo bäst att börja med eller ...?

I morse 07:00 gjorde jag upp med simdemonerna nere på Vågbrytarbadet. Det var officiell pre-swim och jag var på plats. Solen gick upp över ett vänligt och lugnt hav. Bryggan fylldes sakta med småpratande triathleter som i lugn takt drog på sig sina våtdräkter.
Vattnets 21 grader kändes lagom och ljummet. Jag simmade utan konstigheter och konstaterade att jag måste navigera ofta och våga trycka på ibland och kanske även glida mer på tagen för att inte ta slut direkt.

När jag efter simmet satt på stenarna och värmde mig i solen så omfamnades jag av ett lugn.
Nu kör jag och litar på min förmåga!

Lugnt, härligt och en förväntansfull stämning.

Det kändes rakt igenom bra. Imorgon blir det lite mer trängsel bara!

Behovet av att prata av sig och dela tips och tankar är stort.

Lilla Focus är incheckad och har fått regnskydd.

Påsen som är röd för "run".

Mental träning och fokus inför Ironmandebuten

Ironman handlar inte bara om fysisk träning och att trampa mil efter mil på cykeln eller simma hundratals varv i simhallen under tidiga vintermornar. Att göra en Ironman handlar lika mycket om att göra en ordentlig mental plan, en plan för vila, sömn och mat veckan innan race. Och det är det jag fokuserar på just nu.

 

Fokus. Att simma i det iskalla vattnet i Nordnorge ni sommar var bra träning.

Jag sitter hemma i soffan för att varva ned.
I natt ska jag sova gott, hårt och länge.
Jag har släkt ned en smula i rummet, tv:n är på och jag har inte gjort något annat ikväll än att laga en rejäl laddning med spagetti, köttfärssås med en spenatsallad dränkt i lime. Sen begav jag mig ut på rödbetsjuicejakt. (jag har köpt den kampanjen med hull och hår, rödbetor gör mig stark!) Jag tog ett stort glas direkt när jag kom hem.

När jag tänker på den utmaning som ligger framför mig så är det den mentala träningen under simningen som jag klurar mest på och hur jag ska tackla energifrågan.

Jag läste någonstans att Ironmandebutanter ofta glömmer att de tar sig an världens svåraste uthållighetslopp.

De orden sätter lite lagom respekt i kroppen.

Jag har erfarenhet av att misslyckas med energin helt och fixa det till 100 procent. Vätternrundan blev hundra gånger lättare än jag vågat drömma om, tack vare att jag hade en strikt energiplan som jag höll mig till oavsett vad huvudet ville.
Under Vansbro Triathlon misslyckades jag en smula med ätandet och halkade efter energimässigt när jag cyklade hårdare än beräknat och helt enkelt fick problem med att tugga bars med hög puls ... Vem kunde ana att jag skulle få supermankrafter och trampa på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare?

Till en början så ser jag till att äta gott, ordentligt, varierat och lite extra nu under veckan. Jag är noga med att få i mig vatten, kolhydrater och framåt onsdag tänker jag enbart satsa på fisk och lättare proteinkällor för att känna mig så lätt som möjligt i magen på lördag.

Mentalt jobbar jag hårt med att hålla mig lugn och inte stressa.
Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar på mig själv och just den här veckan så är alla bekymmer undanstoppade långt in i en garderob. De får vänta.
Just nu betraktar jag livet enbart från den ljusa sidan.

I går var jag tvungen att dammsuga hela huset och få undan lite surdegar så att jag slipper släpa på den stenen under racet. Nu ikväll ringde jag mamma. Jag har redan packat det mesta och läst allt jag kan komma över som handlar om att göra en Ironman. Och wow vad många härliga, humoristiska, sporrande och inspirerande berättelser det finns om den allra första Ironmandistansen, den 9:e, den andra eller tredje.

Tack vare bloggar och andra texter har jag nu kunnat börja forma en plan och bild av hur marathonlöpningen kan bli. Och plötsligt ser jag på den biten av racet med tillförsikt och hopp. Jag kommer inte springa hela vägen, det är omöjligt och naivt att tro det som debutant, men jag ska försöka vara så smart som möjligt och se till att ha en gå-spring-plan klar innan starten så jag kan hålla fast vid den när jag tycker att allt är skit och bara vill lägga mig under en sten och ge upp.

Jag startar i Kalmar

Jag vågar knappt uttala det högt. Då kanske jag upptäcker att det bara är en dröm ... En vecka före start så får jag som i ett trolleri tag på en startplats till Ironman Kalmar 2014.

 

Om en vecka så vet jag ... om jag är tillräckligt redo.

Jag vet att det näst intill låter som övermod: Att en vecka innan race kasta sig in i leken och satsa på att klara Ironman.
Först, när Roger plötsligt frågade: "Hur gärna vill du köra Ironman?", så sa jag:
– Nej, det är alldeles för långt.
Sedan hörde jag själv hur dumt och fel det lät.

Som i ett mirakel hade Roger fixat och donat och en möjlighet och ett erbjudande om att få en startplats i årets Ironman Kalmar hade dykt upp ... och jag sa nej.
– Roger, fattar du hur galet det är att bara ha en vecka på sig att förbereda sig mentalt för en Ironman?
– Du ÄR redo, älskling. Jag vet det.
Och det fanns ingen betänketid. Plötsligt sa jag ja, och jag kände att det var det enda jag kunde säga. Nästa år ser det ut som att jag av familjeskäl inte kan göra en Ironman och vem vet om jag klarar att hålla den form som krävs om två, tre år.
– Jag tar chansen! Jag startar, sa jag bestämt och kände hur benen blev helt mjuka av gelé.

Allt detta hände i fredags och lördags fick jag mailet där tävlingsledningen bekräftade min startplats.
Nu har jag landat och känner ingen tvekan, snarare känner jag mig otroligt fokuserad.
Hjärnan går för högtryck för att jag ska förbereda mig mentalt så mycket jag bara kan och jag inser att jag kommer att uppträda oerhört egoistiskt resten av veckan.

Men jag gillar att ha begränsade ramar att jobba inom. Nu har jag en startplats, nu gäller det att gräva fram varenda gnutta fokus som finns i kroppen.
Jag känner mig grymt taggad och för närvarande helt lugn och enbart förväntansfull.

I dag var jag tvungen att simma ett rejält långpass. Längre än dryga 2000 m har jag ju aldrig skrapat ihop under ett sammanhängande pass. Det blev 3600 m med en jublande känsla.
Jag känner mig stark som en oxe och så mycket mer träning än så här blir det inte i veckan.

Simma, cykla, springa, det är ju det jag gör. Nästan varje dag! Nu ska jag göra en Ironman!
Håll tummarna.

Laddar för Amfibiemannen

Utomjordiskt bra väder, spännande äventyr från Nordnorge till coola Köpenhamn. Sim i främmande och fina vatten och flera mil löp, men någon vidare kvalitet på träningen har det inte blivit under semestern.

Ett minne för livet. Sim i en smaragdgrön iskall vik i Nordnorge, +30 i luften.

Mitt livs första swimrun – Amfibiemannen står för dörren. Team Nimbratt sitter i en fullpackad Volvo med varsin stor kaffe, en rulle choklad och barn som matar film i baksätet. Vi har haft det fantastiskt, konstaterar vi tillsammans. Vi har sett massor av nya platser. Vi är brunbrända, badkläderna är fortfarande på, håret är fullt av salt efter ännu en dag på stranden och vi (som inte kör) har tagit en tupplur och känner oss vansinnigt avslappnade. Men ändå ... tre veckors semester det toppar ingen form.

– Konstigt att vi inte känner att vi får till träningen när vi är lediga, konstaterar jag och Roger och skrattar lite. Det är det här med rutiner som är så himla bra. Den där vardagen som är själva livet är inte så dumt. Där har vi fokuset, lunken och det är där det händer när vi pressar oss lite, lite över vår förmåga och utvecklas ännu ett steg.

Men visst har vi tränat en hel del. På Österlen sprang jag två gånger upp Stenshuvuds topp, en runda på 1 mil med galet jobbig backträning och fantastisk utsikt.

En segergest på toppen av Stenshuvud. Ingen lek att springa uppför berg ...

Och för att inte tala om alla sim ...  dem i Nordnorge i Atlanten, i fjällsjön, i Östersjön i Kiviks hamn och på Västkusten.

Magi, magi, magi. Speechless.

Kvällssim efter en dag i kajaken. Bra axelpass ...

Och en historisk cykeltur där jag i 7 mil orkade hänga på Roger ... Snacka om att jag har utvecklats som cyklist.

I dag har vi både sprungit milen och simmat i trakterna kring Varberg. Men vi har knappt fått till ett enda kvalitetspass på tre veckor, precis innan Amfibiemannen, en tävling som vi sett framemot och som inte är snuten ur näsan ...

Men det gör inget egentligen. Såklart. Jag tränar trots allt för att jag vill, för att mår bra, för att ha kul och tävlingarna gör det bara lite roligare. Samtidigt vet jag hur hornen kommer att växa fram där på banan. Jag vet att jag kommer drabbas av akut nervositet vid start ... där och då kommer det förvandlas till blodigt allvar.

Så vilka är de största utmaningarna?
1. Sim i riktigt hav. Det vanligaste är kallt vatten med ordentligt sjögång kring Arholma och de andra öarna där tävlingen går av stapeln. Men hur blir det i år? Värmen har naturligtvis skruvat upp badtempen en smula och kanske är vattnet snällare en solig och varm dag. Det är bara att vänta och se.
2. Värmeböljan. I år spelar vädret mig verkligen ett spratt när det ät tävlingsdags.+7 grader under Vasaloppet, samma temp under Vansbro Triathlon så simmet blir inställt och nu ... +30 grader och sol när det ska springas en halvmara i våtdräkt. Jösses. Just nu jagar jag en begagnad våtdräkt med ljus och lykta, som jag kan klippa i. Köra i hel våtdräkt som planerat framstår som en mardröm.
3. I och ur vattnet. Hela upplägget att varva sim och löp är en utmaning i sig. Hur ska jag klara första simetappen med både tävlingsnerver och efter 1000 m löpning?

Plus detta faktum att jag kanske i sista stund väljer att byta ut utrustningen och köra med en hel del oprövade grejer som en annan våtdräkt med klippta ben ... Hur ska det gå? Men planen är att se till att få hem dräkten imorgon och så ska vi köra ett pass sim och löp om ca 5 km i terräng och fullmundering hemmavid. Grannarna får hålla i sig ...
Men än vet jag inte om den där dräkten passar. Det återstår att se.

Morgonlöp längs havet i morse. Vid 7 km började det kännas riktigt bra.

Västkustsim bland maneter och sjögräs i mängder.

Nedkortat Vansbrosim utmanade

Jag klarade mitt mål: Crawla hela distansen men den härliga känslan uteblev och summan av loppet som jag längtat efter så mycket blev trots det ett misslyckande i mina ögon. 

 

Ett litet smile får man väl försöka klämma fram!

Men jösses vad solen sken. +26 grader. Helt ofattbart att detta var samma plats som jag och dryga 500 andra triathleter krigade med regn och kyla för exakt en vecka sedan.

Vattnet var friskt, brunt och härligt dalaaktigt. Temperaturen hade precis kämpat sig över 14 grader men jag var inte orolig. Även denna gång har livliga diskussioner föregått det stundande loppet i olika facebookgrupper om kylan. Tips har utdelats och det har handlat om ulltröja under våtdräkten, diverse fett att smörja sig med, handskar och skor.

Jag valde redan igår kväll att skippa neoprenmössan som jag köpte förra helgen och som jag aldrig fick chans att använda och betraktade lite förundrat de tävlande som hade hittat på diverse värmehållande lösningar där i den stekande solen. Diskhandskar, skor, salva i ansiktet.

Min taktik var att köra som vanligt och det var inga problem. Kylan var precis i början en smula överraskande eftersom kroppen var så varm efter att ha stått i våtdräkt och gummimössa i solen. I övrigt så höll jag cirkulationen igång både i händer och fötter. Möjligen blev kroppen lite "seg" i känslan när vi vände upp i Västerdalälven och temperaturen skönk ner till 13 grader.

Så varför är jag missnöjd i dag?
1. Tiden blev mycket sämre än jag hoppats. 40 min och några sekunder. Min klocka visade dessutom att jag simmat 1,63 km vilket är ett starkt bevis på hur dåligt jag navigerar. Jag drömde om att landa på 36 min. Och varför just 36? Tja, jag har kikat på vilken tid som skulle stå sig hyfsat bra under Stockholm Triathlon och då landade jag in i 36 min för simmet. Dessutom bröstsimmade jag 1500 m i Stockholm på 41 min förra året så då känns ju inte 40 min som någon större utveckling och efter all simträning jag lagt ned.

2. Jag blev rädd. Och jag blev överraskad över att jag blev rädd. Jag hade nästan glömt att jag i hela mitt liv har förhållit mig till vatten med rädsla. Det var trångt vid starten och bröstsimmarna var läskiga. Jag blev inklämda mellan repet och en massa långsamma bröstsimmare och visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Kylan i ansiktet strulade till andningen.
Jag brottades med rädslan hela loppet. Det gick lite upp och ned men jag kom inte över det helt ...

.... men jag fortsatte simma. Jag crawlade på och jag tvingade mig själv att strunta i att folk simmade på mig, in i mina, fötter, tätt vid min sida, plaskade och sparkade.

Jag valde att ligga längst ute i strömmen. Jag tyckte det var långt och jag såg inte var jag var. Jag kände att tekniken var usel ... Jag tog mig fram men känslan var mest överlevandskänsla.

Jag var verkligen jätteledsen när jag klev upp, yr som sjutton och ville helst bara klä på mig och åka hem. Dessutom så var den mentala påfrestningen ganska så rejäl så jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna flera timmar efter loppet.

Nu är jag hemma. Jag har ätit en grillad macka, druckit lite the och hängt upp min våtdräkt. Medaljen vet jag inte ens var den är ... men nu är det upp med hakan som gäller. Inte minst för familjens skull som stöttade mig under dagen och som inte fick någon utväxling när de försökte muntra upp den buttra simmerskan. Förra året klarade jag bara några enstaka crawltag och då kändes det omöjligt att få till andningen. Jag VET ju att jag kan simma. Jag behöver öva mer på tävlingsmomentet.

Men det är i alla fall grymt frustrerande att det är ett helt år tills jag kan få revansch på den rackarns vackra älven med det underbart härliga vattnet!
Och trots mitt nederlag idag så står jag fast vid att jag rekommenderar Vansbrosimningen väldigt varmt! Det är ett härligt sommararrangemang!

Jag ser till att hålla mig undan så många jag bara kan.

Vackert! Där nere simmar jag!

Vansbro Triathlon – jakten på motivation del 2

Jag tackar min envishet och min ovilja att ställa in ett träningspass BARA på grund av vädret. Jag har sprungit och cyklat många pass i kyla, regn och snö. Det är fruktansvärt obekvämt – och det har jag övat på.

 

Medaljen är så fin! Tack Vansbro Tiathlon!!!

Starten gick väldigt plötsligt. Alla rusade iväg och stämningen blev en smula bufflig.
– De här skulle jag ha tampats med i vattnet, igentligen, tänkte jag och kikade runt på alla bredaxlade ryggar och hoppade åt sidan när jag plötsligt fick en knuff av någon som valt att satsa max under den extrainsatta löpningen som ingen visste exakt hur lång den skulle bli eftersom tävlingsledningen inte heller visste förrän i efterhand, när de väl hade mätt.

Underlaget var geggigt. Vi sprang genom kalhyggen. Jag hörde hur jag flåsade, kikade ner på klockan som visade 5:30 tempo. Haha ... flåsar redan nu och jag har timmar framför mig av ansträngning.
5:30 tempo och strax under verkade vara en lämplig fart. De flesta höll den. Det kändes så där att slira runt i leran.
– Det här var inte det jag hade tänkt mig när jag anmälde mig till Vansbro, tänkte jag och konstaterade att dåligt humör inte är bra för tävlingsresultatet.

Första växlingen gick snabbt. 3:00 min. Jag var ganska ensam om att vara färdigklädd till cyklingen under löpet. Det beslutet var jag nöjd med. Varm i kroppen, med torra fötter, tack vare påsarna på fötterna sprang jag mot skylten "cykel ut" ... och trampade djupt ned i en vattenpöl.  Iskallt vatten forsade in i högra skon. Så var det med det!

Cyklingen gick fantastiskt bra. Jag kände mig grym!!! Jag tog det försiktigt under den första trixiga biten och tänkte att jag följer strömmen, men strömmen var nog lite, lite långsam ändå ... så jag började trampa på, köra om och sakta men säkert hitta in en jämn fart. Jag sneglade ned på Garmin runt min handled. 29 km/h var drömtempot ... men oj! Typsikt. Min klocka var felinställd, den visade distans och tid men inte hastighet. Jag fick cykla i blindo ... Hur skulle jag nu veta hur jag låg till?

Plötsligt varnade någon mig för draftingregeln, som betyder att man inte får ligga närmre sin medtävlande framför mer än 12 m. I nästa sekund kom domarna på motorcykel, de hojtade till! Eller .. hojtade de och var det till mig?
Plötlsigt fick jag för mig att jag fått ett gult kort. Men jag var inte säker. Hur tydligt visar de kortet? Jag vet ju inte!
Oron fick mig att stanna vid två tillfällen och fråga funktionärer var straffboxen var och hur det funkade. Ingen av dem kunde svaret på mina frågor. Och ju mer jag tänkte på det desto mer beslutsam blev jag. Blir jag diskad så blir jag, och så matade jag på istället.

Till min häpnad passerade jag många. Jag hade bra fart, det var jag nästan säker på. Vid 60 km insåg jag att jag låg minus på både vätskeintaget och energin. Jag kände mig snurrig, lite illamående. Fötterna hade jag försökt hålla liv i fram till nu men det var en lönlös kamp. Jag lät dem dö ... kylan fick ta dem och så var de helt bortdomnade och skönt var det. Då slapp jag smärtan. Banan var ju trots allt härlig. Inga tunga backar som här hemma, fin asfalt, vacker utsikt, skog och härliga dofter och cykla i +8 grader det har jag ju gjort hela våren. När jag såg prognosen var det bara självklart att stoppa ned ullunderstället.
Vi bor ju i Sverige!

Illamåndet och yrseln fick mig att ta beslutet att sakta ner och jag tvingade mig att käka en bar och dricka så mycket det gick. Jag kräktes nästan och hade svårt att svälja. Men sakta kände jag hur livet rann tillbaka och benen fick kraft. Jag såg hur jag tog in på dem som låg framför och jag konstaterade att jag var på banan igen.

90 km på 3:09.
Jag hade trots allt snittat kring 30 km/h med tanke på mina två onödig stopp. Jag låg bättre till vid andra växlingen, T2, än jag vågat hoppas på.

T2 tog 7 min. Fingrarna gick knappt att röra. Handskarna hade vuxit fast på händerna och den torra tritoppen fastnade under armarna och jag fick börja om 2-3 gånger innan jag lyckades rulla på plagget över den fuktiga huden. Jag frös så jag skakade. Den torra vindjackan åkte på, ett par torra houdini-handvärmare och sedan gav jag mig äntligen ut på löpbanan.

Fötterna var helt borta. De fanns inte. De var som klumpar. Men den känslan är jag inte ovan vid. Jag som nästan aldrig bangar ett träningspass på grund av kyla och dåligt väder och som senast i tisdags sprang 15k i hällande regn, jag visste att efter 4k kommer värmen tillbaka. Och det gjorde den. Men nu fick jag kämpa med motivationen på ett sätt som jag nästan aldrig behöver göra.
– Vad sjutton gör jag här???

Den frågan slet i mig och jag tyckte att en halvmara, efter den förjäkligt iskalla cyklingen, i regnet, kändes så satans långt. Banan gick över gräset. Det var obekvämt och bökigt. Plötsligt sprang jag över en stor asfaltsplan med några conteinrar och en hög timmer och en massa vattenpölar och tänkte "näe fy vad deppigt"!

Men så såg jag rosa Lina!! Hon svischade förbi och hejade. Jag såg att hon också kämpade.
Det var en kämpig dag för alla.
Det kändes tydligt där på löpbanan.
Folk var trötta, kalla och motivationen sviktade.

Jag tänkte på Roger och hans ord att jag skulle ta energi efter 6 km.
Jag var inte sugen. Jag ville inte ha. Magen gjorde ont.
– Det är nu jag behöver den, tänkte jag och fiskade upp en liquid från ena benfickan.

Efter 8 km tillät jag mig att ta en vatten, och gå och dricka den. Gå ett par steg kan göra så otroligt mycket för orken. Vid nästa vätskestation fiskade jag till mig en halv banan. Det var precis vad som behövdes för att få illamåendet att lägga sig. Jag tog en till.

Och så såg jag Roger! Vilken glädje!
– Älskling hej!!! Ropade vi båda.
Han såg galen ut.
Jätteglad, full av endorfiner samtidigt som han utstrålade KAMP. Jäklar vad han pressade sig själv. Den mannen har pannben.
Två gånger möttes vi och jag förstod att han gjorde ett sjuhelsikes lopp. Trots vädret. Det skulle bli kring 5:00! Helt klart. Och jag hade rätt 5:07 blev Rogers sluttid.

Själv kämpade jag vidare. Förhandlade med mig själv och lovade mig en mugg vatten och några vilande steg vid vätskestationerna.
För att distrahera tankarna började jag snacka lite med folk och plötsligt var det någon som ropade:
– Helena! Kämpa nu det är inte långt kvar.

Underbart att höra, men vem var det? En leende kille som kom från en vändpunkt mot mig och jag tackade min bloggande ådra! Kul med lite bloggläsare på banan! Vilken enrgikick!
Det kändes så skönt när skylten med 20 km dök upp.
Jag bytte några ord med någon som jag sakta tuffade om.

10 meter framför krigade en kille i Ironmanmössa ... kan man springa om en kille med Ironman mössa?
Jag gjorde det.
I lungt tempo. Klockan hade under mitt livs 3:e halvmara pendlat mellan 5:20 tempo ner till 6:30. Totalt tog det 2:01.
Jag gick i mål på 5:53, UNDER sex timmar!
Hur var det ens möjligt? Jag hade kalkylerat på 6:20 eller 6:30.

Det var en grymt tufft lopp. Det blev inget sim men jag känner ingen som helst tvekan i att årets Vansbro Triathlon krävde en stor prestation för att genomföra. Och jag är nöjd med min.
Jag överraskade j mig själv och ta mig tusan så tassade jag förbi en hel drös unga, starka hajar där ute på banan.
Jag kom på plats 23 i min motionsklass. Jag blev 50:e dam av 99:e startande damer.

Jag är en halv Ironman!

Vinglig och så glad över att få slänga mig i Rogers famn!

Trött, glad, stolt, lycklig, förvirrad, rörd ... Jisses vilken dag!

Vansbro Triathlon – a rainy story del 1

Regn. Det öste ner. Lera överallt och endast +8 grader i luften. Min första halva ironman-distans bjöd på riktiga pannbens-vässande prövingar och inställt sim.

Växlingsområdet innan det totala geggkaoset.

Under hela veckan innan tävlingen pågick livliga diskussioner på Vansbro Triathlons Facebooksida: Skulle det bli för kallt för simmet, skulle det bli kortare eller kunde tävlingsledningen låta de som ville få simma ändå? En del var frustrerade och menade att ett helt års träning var spolierad, andra tyckte att pengarna skulle lämnas tillbaka om det inte skulle bli ett triathlon, utan ett duathlon.

Jag följde diskussionerna med ett halvt öga och tvekade inte en sekund: Klart jag startar. Klart det blir sim och självklart kommer himlen som i trolleri spricka upp och bjuda på sol och värme.
Startade gjorde jag men det där med sol ... nej, när dagen kom och det var racedags gick det inte att blunda längre. Det kommer bli regn, och det kommer att bli som varmast + 10 grader. Med en 14 grader varm älv så förstod de flesta, det kommer inte bli något sim, av säkerhetsskäl.

Om allt detta pratade Clas Björling, tävlingsledare och grundare av det populära loppet, under pre-race-mötet på fredagkvällen i ett tält medan regnet dundrade mot tältduken. Cirka 500 triathleter satt tysta och lyssnade med mössor, dunjackor och rykande kaffe.

Men inte ens kvällen innan ville Clas ge upp.
– Ser vi att temperaturen är på väg upp så skjuter vi på starten en timme. Vi kommer göra allt för att ni ska få simma.

Men så blev det inte. Det blev extra löpning ca 6 km. Improviserat. När beslutet var taget två timmar innan start rusade ett helt gäng tävlande mot Team Sportia-tältet för att se vad som gick att köpa för att göra situationen lite mer uthärdlig. Neoprensockor till cyklingen för att stoppa vinden från att kyla ned fötterna, handskar (en del köpte diskhandskar) till händerna, extra löparjacka, underställströja, mössa ...

Jag och Roger hade packat ullunderstället. Jag hade dessutom plockat med ullstrumporna som jag hade under Vasaloppet ... det var ju trots allt exakt samma temperatur som i februaris skidutmaning. Jag hade också vindskydden till cykelskorna, mössa och extra jacka. Jag var nöjd. Förutom att våtdräkten fick stanna i bilen ... Och jag som verkligen satsat på simträningen så himla hårt och avstått löpning på grund av skada. Nu skulle jag bli tvungen att springa det längsta jag någonsin sprungit i hela mitt liv på en och samma dag ... 27 km ...

Klädseln blev den stora utmaningen för alla. Alla hittade sin egen taktik. En del körde med vanlig tridräkt, med bara ben och bara armar. Jag drog på mig benvärmare, långärmad ulltröja, vindjacka, rejäla nyinköpta cykelhandskar, ullstrumpor och plastpåsar på fötterna. Och allt detta startade jag med under första löpningen för att behålla under cyklingen, minus plastpåsarna.

Tanken var sedan att byta till helt torrt på överkroppen och händerna och skippa ulltröjan inför halvmaran.
Nöjd med att jag dagen innan fick en impuls att köpa en stor plastback med lock för alla grejer i växlingsområdet. Där låg de säkert och höll sig torra medan marken förvandlades till en sörja av lervälling med pölar stora som insjöar.
Jisses vilket väder Vansbro bjöd på.

Det var fippligt att göra sig ordning för tävling.
Jag och Roger jobbade på fokuserat. Först dundrade vi in på Statoil, köpte kaffe och ett wienerbröd och tjuvvärmde oss inne i butiken. Sedan ut i bilen på med full värme och prångla på sig alla kläder medan vi matade på med en Snickers var. Chippet kom på plats runt fotleden, den redan dyngsura nummerlapen fästes i racebältet och så på med alla kläder.

Roger hade missat ullstrumporna och vindskydden till skorna och ångrade sig bittert ... Fryspåsarna blev hans enda räddning.

Vid start rådde en smula förvirring. Men stämningen var god. Jag träffade rosalysande och härliga Lina vid start och hennes trevliga tävlingssällskap. Vi pratade en stund och peppade varandra när jag plötsligt insåg att jag stod i främre led ... Snabbt backade jag båkåt en bit och kort därefter gick starten. Nu började äventyret. Min första halva Ironman. Jösses vilken lång dag som jag hade framför mig. Jag var redan dyngsur. Nu var det bara att köra!

Strax innan start. Peppar mig själv men är inte helt övertygad om jag ska vara ärlig.

Så här fint var det hemma när vi rullade iväg ...

Nummerlapp och handskar på snabbtrok i bilen när vi bytte om.

Jag är full av tävlingsintryck ... så det blir en del nummer två imorgon.

Tjuvtränat inför Vansbro Triathlon

Jag har tjuvtränat idag, trots att Clas Björling, arrangör av Vansbro Triathlon, mycket klokt pushade lite extra för vila och förberedelse på Facebook. Det blev 15 km löpning i riktigt spöregn med syfte att påminna benen om vad löpning handlar om.

 

Helt igenom dyngsur. Ullstrumpor på fötterna satt perfekt i kylan.

Triathleten Clas Björling som ligger bakom det populära Vansbro Triathlon, ett halv ironmandistanslopp, verkar hur go och charmig som helst. På loppets facebooksida har han med jämna mellanrum lagt ut långa välmenande träningstips inför tävlingen. I dag skrev han om det förmodade ganska kalla vädret och hur det bör hanteras samt detta tips:

Får ni punktering på loppet så måste ni laga den själv, så istället för att göra er trötta genom att tjuvträna nu sista dagarna så lägg tiden på att lära er fixa en punka istället, spelar ingen större roll om det tar 2 eller 10 min för er, utan bara att ni kan så ni slipper bryta tävlingen för en enkel punktering. Jag har inte sökt själv men det finns säkert bra klipp på youtube som ni kan titta på, nu är det inte läge att skjuta på det längre då jag vill ha er alla i mål !!! 

Man kan ju inte annat än falla som en fura. Så otroligt sympatiskt skrivet och jag känner mig genast hundra gånger tryggare och lugnare inombords inför lördagens utmaning.

Men jag var ändå tvungen att ge mig ut i regnet för att känna på löpstatusen. Och jag känner mig ganska säker på att jag hinner återhämta mig innan lördag.
Så trots att midsommarens urusla väder fortsätter och regnet hällde nedför skyn så gav jag mig ut. Jag brukar ju gilla lite tuffa förhållanden men idag ... burr ... fasiken vad kalla regndropparna var. Men humöret och löplusten vände redan efter 2 km. Bilarna fick stänkas bäst de ville. Det kändes underbart att springa. 1 mil är inga problem. Det gick lätt och tempot så här en vanlig måndag i backiga Gustavsberg landade på 5:10. Sedan sänkte jag farten. Vaden gjorde sig påmind.

Väl hemma igen efter 15k var det så gott att dra av sig de helt genomblöta kläderna, krypa in i duschen och kommendera sonen att ge min vad förebyggande massage.

TI-tänk i skidspåret

Teknikträning för att få bättre åk- och simekonomi, det är min taktik just nu. Jag tror att jag som kvinna har mycket att vinna på att bli vassare på teknik.

Just nu försöker jag tänka extra hårt på vad jag sysslar med när jag åker skidor istället för att jaga antal mil. Mitt största utvecklingspotential ligger just nu inte i orken, utan i utväxling av den kraft jag lägger ner i skidåkningen … och i simningen.

– Tänk TI på skidor, våga glid längre på varje skida, instruerade Emma i torsdag när vi tekniktränade i torsdags.

Bra tänk. Total Immerssion, TI fattar jag. TI är jag förälskad i. Så visst, TI på skidorna, det köper jag!

Det är ju så klockrent. Jag ska tänka precis på samma sätt både i simningen som på skidorna. Glida på tagen, fokusera på rätt teknik för att få ut bättre ekonomi när jag ligger i vattnet eller står på snön, i synnerhet när tröttheten slår till. Då gäller det att inte tappa tekniken.

Dagens träning bestod av 1 timmes sim med fortsatt fokus på mina nya kunskpaer i Total Immerssion. Jag blir alldeles vild av glädje. Det sitter där. Det mesta och i alla fall så pass mycket att jag vågar ropa hej och säga: Ja nu jäklar känner jag att jag har knäckt nöten. Nu kan jag simma crawl. Jag ska aldrig mer påstå att jag inte kan simma. Jag kan.

(Det bör få alla triathlonnybörjare som läser det här inlägget att känna hopp. Det går. Bara man inte ger sig.)

Extra nöjd är jag att jag känner att jag inte blir lika störd av andra människor i banan. De kan simma på mig, sparka till mig och se till att jag får in halva bassängen i munnen när jag ska ta luft utan att det hindrar mig från att simma vidare. Det är en riktig seger för mig!

Efter simmet blev det 20 km skidor. Emmas tekniktips resulterade i att jag genast kapade 30 sek per kilometer, trots att trängsel och en del stök i det proppfulla konstsnöspåret. Bara gilla läget och konstatera att det inte lär vara mindre folk under själva Öppet Spår-dagen.

Jag övade på att åka stort och lägga ner min gamla energiska åkstil som jag såg överallt bland skidåkarna i spåret. Det syns med blotta ögat att sånt åkande kostar enorm kraft.

Och pricken över dagens träning – jag hade sällskap med goda vännen Irmi! Supertrevligt! Det är inte alla vänner som hakar på "Projekt träna halva dagen"!

Glada frisk töser!

Redo för olymisk distans

Imorgon är det race time! Nu går det inte att ducka eller att smita undan. Bära eller brista. En natt kvar och sen är jag mitt i något som jag ser som en riktigt stor utmaning för mig – ITU Stockholm World Triathlon, olympisk distans. Jag laddade idag med morgonsim och genom att spana in eliten.

Hög stämning under målgången! Självklart hejade vi på Lisa också!

Så här glad, som dagens vinnare av Stockholm Triathlon, Gwen Jorgensen från USA, har jag planerat att se ut när jag springer längs den här finishermattan imorgon. För upp på mattan ska jag bara!

If it doesn't challange you, it won't change you!

Jag kör mycket självpepp just nu. Påminner mig om att jag älskar utmaningar, att jag kommer vara supernöjd när jag klarat mitt första triathlonlopp och att det faktiskt ska bli KUL att tävla imorgon.

Känslorna har pendlat ganska ordentligt hit och dit så nu är jag nyfiken på hur verkligheten ser ut egentligen! 

Jag började dagen idag med lite sim, med mina nya linser! Äntligen SER jag bojen! Bara en sån sak! Det kommer ju underlätta en hel del imorgon .. haha. Fick fin simkänsla, Körde hårt och sedan lite lugnare för att bevisa för mig själv att jag kan få ner pulsen utan att sluta simma. Det gick!

Nu är det packa prylar som gäller. Dubbelkolla, fixa och så hopp i säng!

Håll tummarna! Imorgon får jag veta om jag når mitt mål och om jag är en triathlet – på riktigt!

Vi satt på Skeppsbrokajen och hade första parkett under simmet! Vilken power!

Ett rejält jippo det här tritahlonandet!

Man är ju inte snyggast så här men ... det får man leva med!

Hett sommarsim med tävlingstankar

Sommaren levererar. I dag hade dagens pass i våtdräkten dubbelt syfte – svalka och kravlöst sim.

Fundersam. Triathlon är tufft. Det kräver sin kvinna ...

"Ha det så kul det bara går och ta dig runt! Se det som en ny rolig erfarenhet"

Roger och jag satt ute på terassen i förmiddags vid frukost och uttalade precis de här orden ... till varandra! :-)
Hehe ... hur komiskt är inte det?!

Jag sa dem  till Roger efter att han hade luftat sina känslor, våndor och förhoppningar kring Ironman

En halvtimme senare säger han exakt samma sak till mig när jag tvivlande undrar om jag verkligen ska klara min utmaning: olympisk distans den 25 augusti.

Visst är det så att det är ganska sällsynt att man ställer sig på startlinjen med känslan:
– Fy satan vad jag är i form! Mer förberedd än så här kan man inte bli.

Jag gillar att vara förberedd och känna att jag har lagt ner tid och gjort en hyfsad insats för att det ska gå så bra som möjligt. Så känns det inte nu. Faktum är att min enda gren i triathlon som jag känner mig hemma med är löpningen, den har ju spökat rejält för mig under snart 3 månaders tid nu. Jag är ur löpform och fortfarande väldigt mycket nybörjare på att simma ... Det känns ju lite extra i nerverna. Helt klart.

Triathlon är tufft.
Det är ju därför jag har fallit för det så hårt. 
En mil kan jag alltid springa hur lite jag än tränat.
Cykla 4 mil ska väl inte heller vara några problem men ...
simma ... 1500 meter i Riddärfjärden! Gulp! Det är där den verkliga utmaningen ligger ...

I dag knallade jag ner till viken som ligger utanför mitt köksfönster men som jag aldrig riktigt sett som ett vatten som lämpar sig för simträning. (Kanske rädd för att grannarna ska förstå vilken galning jag egentligen är hehe ...) Tre minuters promis och vips var jag nere i vattnet. En vit boj låg lämpligt nog på 100 meters avstånd från bryggan. Det blev 8 vändor plus ett varv bröst ... Ja ni vet ju varför ...

Men hur gör jag nu för att känna mig mer förberedd om en månad?
Jag tror att jag har en plan ....