lördag 29 november 2014

Open water-träning med bästa utsikten

Inget går upp mot open water-sim. Hemma kan det bli ganska tråkigt att ligga och stirra ned i sörjan här är det helt omöjligt att bli uttråkad. Dagens sim gick ut på fart och navigering ackompanjerat till magisk utsikt och sötaste sköldpaddan.



OW-pass med bästa utsikten.


I går var vattnet långt ifrån lugnt här kring Puerto Galera, Filippinerna. Vi gav oss ut tidigt på morgonen för att spana efter delfiner, helt förgäves visade det sig, för det gick rejäl sjögång och vågarna växte i storlek ju längre vi var ute. En tyfon hade tydligen härjat kring området Palawan och påverkade sjövädret trots att det ligger lång härifrån. (12 timmar med båt enligt vår "fixar-kille".)

I morse sken solen från molnfri himmel och havet låg lugnt och fridfullt och inspirerade till sim.

Jag kände mig som ett litet lätt spektakel när jag klev ut i vattnet och drog på mig rosa badmössa för att dels vara synlig i vattnet och dels för att hålla håret ur ögonen. Just den outfiten verkar inte höra till den vanligaste här i dykmeckat men som triathlet så är man ju van vid att folk tycker att man är lite halvknäpp.

Jag var bara så sugen på att simma, ett perfekt sätt att ta i med kroppen utan att dö av värmeslag här i hettan.

I går snorklade jag och Roger vid ett korallrev som kallas Coral garden och trots det lite stökiga vädret och att det var en bit att simma från båten så avböjde vi att bli bogserade av en mindre båt, som alla andra turister. Med snorkel och cyklop var det bara att veva på och jösses vilken härlig känsla. Det var en hel del motstånd i vattnet och jag tog i så överarmarna värkte. Dessutom kändes det som en klockren övning att skippa strulet med anding och rotation och lägga fokus helt på vattenläge, stabilitet och att få tag i vattnet. Ljuvligt och flåsigt!

I dag fick jag sällskap av en söt sköldpadda som jag fick syn på nere på botten. Jag menar hallå!! Hur fantastiskt är inte det? Återigen känner jag bara djup tacksamhet över hur utomhusträningen skänker så mycket mervärde i form av magiska naturupplevelser. Koraller, fiskar ... hela landskap av varelser som ser lite utomjordiska ut.

Roger dök upp med en undervattenskamera som han lånat av dive mastern Conan. Förutom fina bilder så filmade Roger en snutt när jag simmade och jag kan bara konstatera att jag har bra mycket att öva på ... suck. Blev lite besviken på mig själv faktiskt. Trodde att det skulle se bättre ut.

Nu är det dags för några PT-timmar i sim. Jag har svårt att hålla kroppen spänd. Jag ser på tok för slapp ut och det ser ut som jag simmar enbart med armarna, vilket verkar rätt onödigt jobbigt. Ja det är en hel del som kan justeras helt enkelt så det tänker jag försöka ta mig an.

Det gäller att hålla koll på korallerna så att man inte skadar dem eller sig själv.
Det finns mycket att slipa på teknikmässigt. Svårt med kroppskännedom.

Triathlon är ju inte allt här i livet ...

torsdag 27 november 2014

Hämtar kraft på en Robinsonö

Jag har inte försvunnit från jordens yta eller simmat vilse ... jag har semester i solen på en äkta paradisö. 


Kvällspromenad runt ön. Härlig stämning, doft av eld och regnskog.

För första gången någonsin så har Roger och jag semester utan barnen och vi VILAR! Vi cyklar inte 10 mil, springer inte långpass eller kör ett triathlon.
– Det är ju omväxlande att sitta här mitt emot dig, kika upp och se dig läsa en bok. Det är nog första gången, sa jag precis till Roger och vi skrattade gott.

Riktigt trevligt är det också! Men imorgon har vi fullspäckat schema. 06:00 på morgonen så är det avfärd ut på havet, vi ska spana efter delfiner i soluppgången. Sedan ska vi tillbaka hem till dykcentret där vi bor, käka lite frukost och sedan iväg igen med båt för att gå i land och titta på ett vattenfall högt upp i bergen. Därefter blir det grilling, bad och snorkling på någon av alla de robinsonstränder som finns här runt om Puerto Galera där vi bor.

Att ordna en hel dag med utflykter, båt, personlig service och egen kock kostar inte mycket här. Dessutom känns det kul att skapa arbetstillfälle åt dem som jobbar här och som ständigt är på jakt efter nya sätt att tjäna sitt uppehälle.

Filippinerna är fantastiskt, livskraftigt och på sina håll otroligt fattigt. Det sätter saker och ting i ett nyttigt perspektiv att se de svårigheter som den fattiga befolkningen kämpar med här till vardags och samtidigt se deras glädje i ögonen ... Om det skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Men det här är ingen reseblogg och jag är ju inte heller resereporter  (Okej då ... bara ibland :-))... så jag behärskar mig och bjuder på några bilder från dagens lugna äventyr.

Detta är på riktigt. Färgerna är klara och allt är otroligt vackert.

Dagens aktivitet: Rogers dyk. På väg med tuber till båten.
Lastar båten som bara ligger precis utanför dykcentret där vi bor.

Lyckat dyk medan jag låg på båtrelingen och solade. Perfekt!

Dykning i världsklass säger de som vet.



tisdag 18 november 2014

Årets bästa tävlingsminne

Amfibiemannen – svaret på vilken tävling som ruskade om och satte flest spår i mitt hjärta och mitt pannben blir – Amfibiemannen. Oväntat nog inte Ironman.

 

Den här bilden är värd att visa igen!!

Det är härligt att så här års blicka tillbaka på ett år, en säsong, med mängder av fantastiska tävlingsupplevelser. Det har varit ett galet år för mig på många sätt och även om det inte är tid för årskrönikan än ... så kan jag inte låta bli att redan nu plocka fram några riktigt magiska minnen.

Minnen av att jag var mitt bästa jag när det gällde. Minnen av att uppslukas helt av stunden med själ och hjärta och plocka fram en kraft som hjälpte mig att åstadkomma något som jag själv inte trodde var möjligt.
Ironman var självklart precis allt det där men Amfibiemannen står sig stark som arrangemang och upplevelse när jag summerar sommaren.

För mig, som bär på en slumrande vattenrädsla, var Amfibiemannen med sina 5 km simning ett ordentligt kliv utanför min egen comfort zone. Och det är just där som det magiska sker och som får mig att ranka just den här tävlingen så högt av alla fantastiska lopp jag genomfört i år.

Att aktivt utmana sig själv och göra saker “man inte vågar” bidrar till att man växer som människa, det bygger upp självkänslan och jag vågar påstå att livet blir lite roligare och jag tror att det är en bra övning i att inte vara rädd för förändring och sådant som är okänt och obekvämt.

Att då och då ta en risk bidrar till känslan av att leva. Och tack vare min förmåga att utmana mig själv (det händer även yrkesmässigt, känslomässigt och på andra plan i livet) så skulle jag påstå att jag på många sätta lever ett rikare liv.

Amfibiemannen var precis en sådan upplevelse. Jag gjorde något jag inte vågade, jag utmanade mig själv och fick uppleva en dag där jag till 100 procent var närvarande, fokuserad och helt och hållet i acceptans över var jag befann mig (mestadels i hemska vattnet) och hur det kändes (jobbigt).

söndag 16 november 2014

I'm a runner

I bland känns mörkret väldigt mörkt, tröttheten efter jobbet mördande och det råa kalla novembervädret otroligt kompakt och stegen tunga. Trots det så blir resultatet ändå kärlek. Löpkärlek. Glädje. Tillfredsställelse.

 

Löpning är en stor energikälla.

Den här veckan har mitt motto: "lite är bättre än inget" fått råda och syftet med träningen har enbart varit välmående. Jag har sprungit fyra pass. Inte för att bli snabbare och inte för att jag ska bli starkare eller bygga distans.

Jag har enbart sprungit för att jag vill, för att få ny energi och hur ett rent hygienperspektiv.

Hur stor ovilja jag än känner över att ge mig ut i mörkret så är det inget alternativ för mig att välja soffan istället för rörelse. Är jag så här novembertrött som jag känner mig just nu så är det just löpning jag behöver.

Och vid varje enskilt tillfälle så blir slutsatsen den samma: Ett pass ångrar man aldrig. I löparkläder och skor blir novemberkylan mildare, det gråa vackrare och tröttheten rinner av.

I dag njöt jag extra av att springa i dagsljus, trots den gråa himlen och råa luften. Knappa 12 km i härlig skogsmiljö tillsammans med älskling och inombords sken solen.


måndag 10 november 2014

Fem avslöjande frågor

I bloggvärlden finns ett trevligt fenomen som går ut på att en bloggare svarar på avslöjande frågor om sig själv och utmanar ett gäng andra bloggare att göra detsamma. 

 

Olympisk distans gör jag helst när jag har en dag med obegränsad tid för träning.

Jag har insett att jag har varit usel på att anta dessa utmaningar när de dykt upp och jag skäms över att jag verkat så nonchig – det har ju inte alls varit meningen. Tvärtom så blir jag jätteglad över att någon tänker på mig och dessutom länkar till min blogg ... vilket får mig att inse att jag inte ens har en länklista på min blogg. Det har bara inte blivit av! Jag har ju massor av inspirerande, bra, trevlig, imponerande och beroendeframkallande bloggar i mitt vardagsliv. Jag ska verkligen se till att lägga upp en lista hos mig också.

Nu till utmaningen som jag fick av Malin som har supertrevliga bloggen, med den charmigaste titeln, som jag gissar är ganska stor och populär: Rund är också en form

1. Vilket livsmedel kan du inte leva utan?
Hmm ... livsmedel? Spontant skulle jag vilja svara paraply, handskar och borste, för det är sådana där prylar som jag alltid bär med mig och alltid kollar att jag har i väskan, så hör års. (Jag fryser så lätt om händerna och mitt lockiga hår blir helt crazy av duggregn, utan chans att borsta) så livsmedel ... jag vet inte. Ordet livsmedel klingar tillsatser och xanthan gummi (bindmedel) i  mina öron. Ska jag svara något något så säger jag Verum hälsofil. Superdyr fil som jag ända satsar på trots priset. Jag tror på kraften i de där bakterierna.

2. Godaste efterrätten?
Nygräddad chokladkaka med vaniljglass. Jag är som de flesta tjejer helt galen i choklad. Jag väljer alltid choklad om det alternativet finns. Ska jag välja en nyttigare efterrätt så säger jag vanilj yoghurt, med bär, valnötter och lite, lite flytande honung.

3. Vad tränar du helst en dag när du har all tid i världen?
Och om det är sommar? Då blir det en triathlondag, en olympisk distans men med lite paus och kanske en lunch mellan cyklingen och löpningen. Finns inget mer tillfredställande enligt mig.

4. Bästa träningsredskapet?
Våtdräkten!!!!! Jag älskar min våtdräkt som börjar bli lite trött och sliten nu ... Och det får mig att tänka på programmet "I huvudet på Gunde". Har ni inte sett det avsnittet med Anders Olsson så gör det bums! Det programmet är magiskt. Den mannen är magisk. Tankens kraft är magisk och SIMNING är magsikt. Tänk att vatten och lite sim kan förändra en mans liv så radikalt!!

5. Vad är du mest tacksam för just nu?
Åh ... jag är nog bara så nöjd och glad över att jag lever mitt liv fullt av vardagar som är BRA. Jobb, familj, helger, träning ... det rullar på och jag är så lyckligt lottad över att vakna på morgonen med känslan att nu börjar ännu en bra dag i mitt liv. Så har det inte alltid varit! Och jag tar det inte förgivet.

Och vem vill jag ska få denna utmaning? Jag klurar lite på den och återkommer ev. Men här har ni i alla fall min svar!

Tack Malin för utmaning och länk!




söndag 9 november 2014

Powermusiken som ger mig lätta ben

Starka positiva upplevelser fäster starkt i minnet. Med viss musik i örat kommer just den låten förevigt vara kopplad till lyckan du kände just då och där. Detta kallas betingning och kan vara riktigt användbart om man medvetet vill öka lusten till tex löpning.

 

Musik kan stärka löpkänslan.

Jag har en dryg timmes lång spellista på Spotify med låtar som betyder något extra för just mig på ett eller annat sätt. Nästan samtliga väcker känslominnen från riktiga lyckostunder som jag upplevt under de senaste åren. En del är kopplade till träning eller löpning som till exempel Rihannas låt "Diamonds" från 2012 som jag och Roger lyssnade på i bilen på väg hem från mitt första löplopp på 10 år eller så och jag hade överraskat mig själv och alla andra genom att prestera långt bättre än tippat.

Det var en fantastisk stund där i bilen. Jag satt trött och stolt, full av endorfiner med höstsolen som värkte in genom vindrutan och vi hörde låten för första gången. Jag satt i bilen bredvid Roger min nyfunna kärlek och musiken präntades djupt in i mitt hjärta. (Även om jag tycker att det finns många bra mycket bättre och intressantare låtar än just den här.)

Nu mera är "Diamonds" en riktigt power-låt som lyfter mig ur dagar när jag hellre vill ligga kvar i sängen, den ger mig energi att ta tag i surdegar på jobbet och den ger mig extra fart i benen när jag är ute och springer med musik i lurarna.

Andra låtar som jag samlat har jag upplevt vid målgång under ett lopp, vid någon riktigt efterlängtad depå, en solig fredagkväll på stan efter jobbet eller under en hel solig sommar.

Låtarna tillsammans har burit mig många löpmil, genom regn, kyla och även burit fram mig på skidor.

Den här helgen har varit stressig. Kalas, fix och trix. Det var läge för en löptur med musik. Kort för att tiden inte räckte men det var ett måste att klämma in en kort runda. Jag drog igång min powerspellista, tassade i väg ut förbi mina grannars hus och redan innan jag lämnat min egen gata spred sig välbefinnandet och gåshuden över kroppen!

Min välbekanta löparvy kan också framkalla gåshud. Allt handlar om goda minnen.

lördag 8 november 2014

Det här med träningshetsen

Friskis & Svettis generalsekreterare tycker att det är dags att lägga ned träningshetsen. På Svt Opinion i vecken pekar han ut triathleter och elitmotionärer som genomför extremlopp som källan till det onda. Det är vi som tränar hårt och mycket som ser till att de som aldrig kommer sig för stannar på soffan.

 

Här är en bild på mig när jag träningshetsar som mest i somras!

Jag tycker naturligtvis att herr generalsekreterare har fel. Men jag är förvånad att just han tror att det ligger till på det här viset. Däremot så har jag full förståelse för att de som tränar som jag gjorde för ett par år sedan (1-2 gånger per vecka max en timme), eller inte tränar alls, tycker att det jag gör idag är en slags hets.

Jag skulle också ha reagerat på samma sätt om jag inte hade upptäckt det jag upptäckt nu. Om jag inte hade haft turen att snubbla på den där nyckeln som lett mig till mitt nya mycket rikare och starkare liv, som jag lever idag.
Som jag ser det så är det en ren tillfällighet att jag öppnade mitt sinne för den här världen och jag är tacksam för att jag var mottaglig för det. (Och om du är nyfiken och verkligen vill lyssna så berättar jag hemskt gärna om den där nyckeln och skulle göra mitt bästa att guida dig fram till dina egna nycklar.)

Jag tränar allt som oftast många timmar i veckan och ibland blir det inga timmar alls. När det är tävling så läggs 10-12 timmar till kontot men både före och efter så vilar jag i dagar utan att springa en meter.

Sofie Lantto som har kört en del Ironman och swimrunlopp och en hel del annat, skriver på sin blogg:

"Om jag slår ut min träning på ett år så tränar jag en timme om dagen. En endaste timme. EN av dygnets 24 timmar. Tänk också på att jag gör ett gäng tävlingar varje år som är 11 timmar eller längre. Det betyder 10 andra dagar jag gör noll och ingen direkt fysik aktivitet. Ska jag vara krass så tycker jag det är ett minimum för alla. Alla! En timme. Rörelse på något sätt. Helst något som du ser som en belöning och inte ett straff."

Det är utmärkt sammanfattat och jag är förvånad över att JAG tycker att den träningsmängd som jag ägnar mig åt idag inte är särskilt mycket. Däremot så är det kanske maximum av den tid som går att pressa ur livet med heltidsjobb, familj och någon form av socialt liv. En timme om dagen är inte mycket träning för en kropp. Det är egentligen skrämmande lite ...

Och angående Friskis & Svettis så är det bara att beklaga. Friskis är mitt gym där jag tränar på lunchen och igår ... då packade jag mina prylar i Ironmanväskan innan jag gick dit.

onsdag 5 november 2014

Alla kan göra en Ironman

Om du frågar mig så skulle jag säga: alla kan göra en Ironman. Men att bestämma sig för den typen av utmaning kräver en viss typ av människa det kan inte förnekas, men ändock, vill du, tränar du för det så ja, då går det. Jag har ju gjort det.

 

Med lite övertygelse så växer de flesta en bit!

– Det måste vara kul att vara en sådan talang!
Det var min kollega Mia som uttalade just de orden idag och syftade på mig.
– Talang? I att skriva menar du? (Vi jobbar ju med journalistik)
– Nej jag menar på löpning, sport och sånt.
– Va!!! Jag???? Haha, nehej du, jag är allt annat än en talang.
– Men lägg av Helena! Klart du är, det är ju inte alla som klarar av att genomföra en Ironman.

Jag fortsatte och skratta och försökte övertyga min kollega att jag faktiskt är ganska talanglös på alla tre grenarna. Jag har sett så många andra som bara lägger sig i vattnet och simmar iväg en hel bassänglängd redan vid första försöket och jag ... ja jag jublade när jag klarade fyra armtag med en andning efter timmar av tragglande.
Men medan jag pratade såg jag i kollegans ögon att nej ... hon trodde mig inte. Hon trodde jag bara var blygsam eller att jag var rädd för den berömda jantelagen.

Jag träffade en annan tjej för ett tag sedan. Låt oss kalla henne för Lisa. Lisa har en man som är en supergrym triathlet och cyklist. Han kör snabba Ironman och Vättern fixar han på 8-9 timmar. Han är grymt vältränad.
När den här killen fick höra att jag skulle göra Ironman i somras så förstod jag att det var han inte helt nöjd med.
– Jag antar att du har tränat lite i alla fall, sa han på pre-racemötet, en Ironman kan man inte precis lufsa igenom.
 Jag bara stirrade på honom och trodde inte mina öron men jag känner igen hans typ.
Att jag som "vanlig kvinna" ger mig på hans tuffa grej får hans prestation att verka mindre ... anser han. För hallå! Jag ser ju inte ut att vara en superwoman, jag är ju ganska vanlig och vad ska folk tro då .... att alla kan göra en Ironman eller vad då?
Och tillbaka till den här killens fru, som vi kallar för Lisa, vad har hon med storyn att göra? Jo – Lisa är en löpare, och en grym sådan, fast hennes självbild är en helt annan. Lisa springer nämligen en halvmara på typ 1:30 och vem som helst kan se att hon är superstark men att hon springer fort, det vill hon absolut inte hävda och att hon skulle klara en Ironman ... nej, det kan hon absolut inte tänka sig ...
Visst är det lite synd ändå? Tänk om hennes man skulle säga:
– Älskling, klart du klarar att göra Ironman bara du vill!

Så om Lisa läser det här, eller någon annan som funderar på det där med Ironman så säger jag:
– Kör! Bestäm dig. Träna så ofta du hinner, prioritera vilan och låt det ta lite tid att bli redo, två år eller varför inte tre? När det närmar sig så gör du en energiplan och sedan ... är det bara att kasta sig ut på banan och ha en superkul dag! Ytterst så är en Ironman en resa och en kamp mot och med dig själv.

Lycka till!

Stunden i foliefilten ... jag lovar att den är värd att kämpa för!

söndag 2 november 2014

Österlen Marathon en ljusfest

Hard core-löpning, i mörker, tjock dimma timmarna innan midnatt. Österlen Marathon var en upplevelse olik något helt annat – långt ifrån Ironman-gloryn och Lidingöloppets massproduktion.


Klar för start Österlen Marathon 2014.

Det var ett spontan infall i veckan. Jag tittade på Roger och sa:
– Jag vill springa marathon med dig under Österlen Lyser-festivalen under Alla Helgons helg.
Roger tittade på mig, skrattade och sedan var det bestämt.

Jag fixade ett trevligt, otroligt prisvärt boende på en konverterad grisgård bland fälten utanför Simrishamn. Värdparet försåg oss med sköna sängar, ordentligt med frukost och trevliga samtal.

På eftermiddagen när novembermörkret började sänka sig över Österlen, ni vet i det där läget när man tycker att soffan känns fantastiskt skön och mörkret utanför fönstret känns ogästvänligt och kallt, då var det dags att ta sig till tåget i Simrishamn som skulle ta oss till starten vid en liten idrottsplats i en by vid namn Gärsnäs.

Så fort vi kom till tågstationen och såg alla löpare så tändes gnistan:
– Det här är äkta! De som är här på den här perrongen är löpare för att de älskar löpning, konstaterade vi förtjust och njöt av stämningen.
Känslan av sammanhållning och samförstånd infann sig direkt i gruppen med samma destination.



Lite gnista tänds i ögonen på Roger av stämningen.

Vid starten gjorde arrangörerna sitt bästa med enkla medel för att höja stämningen ytterligare. Färgade discolampor och partymusik mötte oss när vi klev in på den blöta idrottsplatsen.

Rogers och min taktik var att hålla oss i omklädningsrummens värme fram till start. Vi pimpade oss en smula med några ljusstavar. Kontrollerade pannlampa och drack Kiviksdryck. Vi hade gjort en grov miss och inte lyckats fixa något att äta timmen innan start. I vanlig 08-anda trodde vi (trots att jag vet bättre) att det skulle finnas en kiosk med Snickers eller något liknande åtminstone på tågstationenen icke ... Vi fick förlita oss på den kolhydratsstinna lunchen vi ätit och lite smågodis vi hade i bilen.

Loppet var verkligen något utöver det vanliga. Mörkret var komapkt och dimman ovanligt tät. Lampor, reflexvästar och ryggsäckar pyntade med julgransbelysning bildade en lång tyst orm som slingrade sig iväg i mörkret.

Peppande musik och ljus.

Pimpad med ljusstavar.

Roger och jag höll högre tempo än planerat, men benen kunde bara inte ta det så lugnt som egentligen var rimligt. Jag var nära att trampa ned medtävlandes hälar och vi sprang om tills vi kunde hålla vår fart kring 5:30 som kändes bekvämt.

Starten.

Vid medeltidsslottet Glimmingehus.

Mörkret och dimman var så kompakt att vi inte såg backarna, varken uppför eller utför. Gropar i asfalten överraskade och byar med tända marschaller kändes som peppande balsam för huvudet. Vätskestationerna bjöd på vatten och sportdryck. Vid Glimmingehus hade någon snäll själ ställt fram en burk med kakor som Roger och jag tacksam åt av och vid Halvmaramålet fyllde vi på med banan, snickers, salta chips och blåbärsdryck.
 
Halvmaran gick i bra tempo och med humörflaggan i topp. Vid 26 km började min kropp protestera. Tempot gick ned. Vid 32 km började vi längta efter varje avverkad kilometer. Vätskestationer och vägar kantade av marschaller blev ännu viktigare, bruset från havets vågor kändes maffigt magiskt och fiskebyarna varma och välkomnande, men sedan var vi ute i mörkret igen. Sista biten lutade svagt uppför, vägen tycktes aldrig ta slut.

5 km kvar och jag är inte jättepigg.

Det lilla målet på torget i Simrishamn levererade hög stämning, ljuseffekter och pepp.
– Nu kommer det två där nere med pannlampor. Vilka hjältar och de springer hand i hand!

Öm och lycklig var vi äntligen i mål och nu är jag ännu mer imponerad av mig själv: Hur gjorde jag där i Kalmar? För igår på Österlen var jag ju inte en enda minut snabbare än i somras. Ett marathon är en ordentlig utmaning!

Tack kära Österlen!

Snyggaste målfotot på länge!