Sölkorven ökar i vattnet

Jag ger mig inte. Jag simmar vidare. Jag simmar envist varje vecka 2-3 pass per vecka. I bland 4. Jag önskar mig ingen annat än att ta steget från sölkorv i vattnet till okej simmare. När ska det hända liksom??

I dag är jag så glad att det blir em simselfie med mössa och allt!

Oavsett om det har gått bra eller halvbra att simma så kommer jag hem och är hög på simning. Gladare än när jag gick hemifrån. Och jag säger nästan alltid att jag har blivit bättre än innan, kommit på något nytt eller "nu har det lossnat". Så vid det här laget borde jag vara proffs på att simma.
Men icke.

Kanske, kanske är det så att jag trots allt är lite bättre än tidigare. Jag har nu under 6 månader simmat varje vecka, utan undantag. Oftast 2 pass, ganska många gånger 3 pass och ibland även 4 pass per vecka. Jag har ökat standardmängden med 100% från 1200 m per pass till 2400 m och jag simmar aldrig kortare än 1700 m.
Jag utmanar mig hyfsat ofta att simma längre serier som 500-400-300-200-100, då och då fartmässigt dvs hårda 50:or och alltid, varje pass, styrkemässigt med paddlar.

Under de senaste veckorna har jag fokuserat på två saker: Rotation samt kadensen, takten på armtagen.
Rotation har jag aldrig riktigt lärt mig och negligerat på tok för länge. Rotation krävs för att få till effektivare armtag.
Takten har också alltid haltat, enligt dem som ger mig feed-back. Jag tror att jag fokuserar för mycket på tekniken och borde kötta mer. Och i och med att jag aldrig vispat på så orkar jag inte vispa särskilt länge ...

Därför tvingar jag mig nu att köra 10x50 hårt med fokus på jämn, snabbare takt. Jag tänker att armarna rör sig i en cirkel som aldrig stannar. Och hoppsan!!! Det är NU det händer något. Plötsligt går det fortare. Jag ser det på klockan på väggen och jag måste till och med simma om medsimmare.
Kanske skulle jag ha nytta av en tempotrainer? Någon som läser som har en åsikt?

De första 2 50:orna känns finfina. Med 20 s vila mellan så får jag kämpa. Jag vill sluta och ge upp hela tiden. Jag gillar inte känslan av att bli flåsig på riktigt i vattnet. Det tangerar min vattenrädsla. Men nu är jag hård mot mig själv. 10 längder är inte mycket. Men10 längder är fler än inga längder alls. Just nu räcker det med 10 längder för det biter i överarmar, axlar och rygg. Det ska bli så spännande att se vad som händer med simningen om jag fortsätter så här!

Wohoo!!!!

Flåsig simmorgon

Starttid 1:10 är mitt mål för 20x50 m den här hösten. I morse blev det ett kortare men tuffare träningspass i bassängen.

Avstängd på grund av att vattnet blivit förorenat ... Viss information vill man helst slippa ... men idag fick den första 20 minutrarna av morgonen simträning ske på land tills vi fick klartecken att hoppa i och att det var okej värden på vattnet.

Vi tränade bål, jag på mitt eget mammamagevis, de andra betydligt tuffare med plankor på längden och tvären. Sedan startade vi med insim och några korta teknikövningar innan vår tränare Victor slängde fram ett utmanande konditionspass på tavlan.

Jag har fram till nu mest bara simmat när jag har simmat. Antingen med en känsla av "det gick bra" eller en känsla av "i dag gick det segt". Jag har inte haft några bra metoder att mäta mina framsteg.

I dag fick jag en fingervisning och ett användbart instrument. Victor klockade mig på 50 meter och ville att jag skulle ligga på 1:10 i starttid. Det vill säga att starta varje ny längd efter 1 minut och 10 sekunder. Ju snabbare jag simmar desto längre vila. Men nu handlar det inte om vila några längre stunder 5-15 beroende på hur långt in i passet man befinner sig.

Jag fick ganska snabbt justera tiden till 1:15 men fick åtminstone ett mål att jobba mot fram till jul. Och phu vad tufft.
Victor klurar på hur han ska vägleda och korrigera mig för att jag ska få ut mer av varje simtag.
– Det ser bra ut men sträck ut mer och ta i under vattnet!

Lite vattnerädsla lurade i huvudet imorse. Mitt pannben är kanske inte det hårdaste just nu. Jag körde så hårt jag kunde och sedan gav jag mig tillåtelse att pusta lite vid kaklet. Som vanligt kom jag igång framåt slutet av passet ... fokuset satt plötsligt som en smäck och känslan i vattnet förändrades markant.

Jag njuter verkligen av dessa tidiga simmornar!!

Klara utmaningen att få rätt mängd sömn

Gå från bebisnatt med total upphackad nattsömn till simmorgon kl 06:00 går det? Är det rimligt? Svaret på det är dubbel ja!

 

I min strävan att gå från stress i livet till balans så är sömnen en pusselbit som jag aldrig riktig lyckats få på plats. Med mycket ansvar på jobbet, hög belastning men framförallt engagemnag i jobbet, som har fått huvudet att gå på högvarv, så har min sömn rubbats i grunden tror jag.

Jag har levt under många år där jag inte kunnat sova längre än till fem på morgonen. En dag kände jag att  det inte var värt det. Jag ville känna mig stark och leva i balans och kom fram till att just den känslan är viktigare än väldigt mycket annat i livet. Jag började öva på att sova mer och hitta återhämtande pauser.

Det tog tid men en dag så hade kroppen lärt sig att sova när det väl behövdes ända till 09:00 en lördag morgon. Men att hinna med kvällens bestyr och komma i säng kring 22:00 är en ordentlig utmaning under en vanlig arbetsvecka. Men som mammaledig är det en annan sak. Klockan 22:00 är läggdags numera i det här huset. Har man en bebis som helammas och inte går att styra då gäller det att sova när tillfälle ges.

Har jag sovit dåligt vill jag inte belasta kroppen mer genom att träna den dagen = Går jag inte lägger mig i tid så blir det ingen träning. För ett som är säkert, med bebis blir det dålig sömn, riktigt dålig sömn vissa nätter.

Torsdagmorgonar är ett par veckor framöver simgorgonar med Täby Sim. Den här veckans onsdag natt blev riktig bökig med lillaskruttan. Först efter midnatt kom hon till ro så jag kunde sova. Klockan stod på 05:20 och där emellan vaknade hon ett par vändor.

Som tur är kan jag sova middag när det behövs. Så jag var inte helt död när jag hasade iväg till simhallen. Tvärtom. Jag var förväntansfull och piggnade snabbt till i vattnet.
Tränaren hade komponerat ett 60-minuterspass som vi lätt kan köra på egen hand med syfte att bygga simstyrka och förbättra simkonditionen.

Under de första längderna under ett simpass är jag en katastrof i vattnet. Jag behöver verkligen simma in. Jag var minst en halv längd efter alla andra. Men när hälften av det tuffa övningarna, tex 600 m med paddlar i intervallform, så började jag vakna till liv. Vips så är jag istället en halv längd före många i gruppen.

Passet som innefattar allt från benspark, till polosim och intervaller med paddlar kändes som en ordentlig genomkörare. Så skön känsla! Jag längtar redan till nästa vecka!!

Nyttiga lärdomar och humörhöjande sim

Trettondagen och den sista lediga dagen för den här julen. Vi ställde klockan tidigt. Belöningen: En näst intill tom simhall och 50-meters bana.

 

Jag har inte simmat seriöst på väldigt länge. Jag har låtit simmet fått vila och väntat in det äkta simsuget.
Utan en konkret tävling som väntar under året så kan jag njuta av lyxen att låta lusten och glädjen vara den enda drivkraften i träningen, och möjligen graviditetsillamåendet. Träningen har varit bästa botemedlet och enda sättet att slippa kräkas så jag har försökt satsa på lugn löpning eller styrketräning. Helst varje dag.

I dag när jag gick till simhallen var jag inställd på katastrof. Jag såg framför mig ett flåsigt pass där jag skulle få kämpa med andning och oslipad teknik.
Det blev helt tvärtom.

Den tunga känslan som faktiskt dök upp satte sig i armar och axlar. En smula tyngre kropp (som precis fick plats i baddräkten som satt som ett spänt korvskin) kräver såklart lite mer kräm i armtagen.
Det gjorde mig enbart extra nöjd.
Dessutom satt tekniken bättre än väntat. Jag upplevde att jag tappade teknik efter timmar av vevande under Amfibiemannen och Ironman men nu inser jag att jag det förmodligen hamnade om mental trötthet. Jag var för sliten i huvudet för att orka hålla ihop simmet och under Stockholm triathlon en vecka efter Ironman så höll jag på att sjunka under de första hundra metrarna innan jag kunde samla mig och trycka undan den begynnande paniken.

Paus från simmet har gjort gott och jag är glad att jag har simningen. Den kommer jag hålla på med ända fram till förlossningen. Klockrent!

Känslan jag gick hem med idag var stark tillfredsställelse. Bara jag får min tid att koppla bort måsten och gå in i mig själv och känna kroppen jobba så är jag nöjd. Jag behöver inte tokprestera under varje pass. Träningsglädjen finns där, gravid eller inte!

Open water-träning med bästa utsikten

Inget går upp mot open water-sim. Hemma kan det bli ganska tråkigt att ligga och stirra ned i sörjan här är det helt omöjligt att bli uttråkad. Dagens sim gick ut på fart och navigering ackompanjerat till magisk utsikt och sötaste sköldpaddan.

OW-pass med bästa utsikten.

I går var vattnet långt ifrån lugnt här kring Puerto Galera, Filippinerna. Vi gav oss ut tidigt på morgonen för att spana efter delfiner, helt förgäves visade det sig, för det gick rejäl sjögång och vågarna växte i storlek ju längre vi var ute. En tyfon hade tydligen härjat kring området Palawan och påverkade sjövädret trots att det ligger lång härifrån. (12 timmar med båt enligt vår "fixar-kille".)

I morse sken solen från molnfri himmel och havet låg lugnt och fridfullt och inspirerade till sim.

Jag kände mig som ett litet lätt spektakel när jag klev ut i vattnet och drog på mig rosa badmössa för att dels vara synlig i vattnet och dels för att hålla håret ur ögonen. Just den outfiten verkar inte höra till den vanligaste här i dykmeckat men som triathlet så är man ju van vid att folk tycker att man är lite halvknäpp.

Jag var bara så sugen på att simma, ett perfekt sätt att ta i med kroppen utan att dö av värmeslag här i hettan.

I går snorklade jag och Roger vid ett korallrev som kallas Coral garden och trots det lite stökiga vädret och att det var en bit att simma från båten så avböjde vi att bli bogserade av en mindre båt, som alla andra turister. Med snorkel och cyklop var det bara att veva på och jösses vilken härlig känsla. Det var en hel del motstånd i vattnet och jag tog i så överarmarna värkte. Dessutom kändes det som en klockren övning att skippa strulet med anding och rotation och lägga fokus helt på vattenläge, stabilitet och att få tag i vattnet. Ljuvligt och flåsigt!

I dag fick jag sällskap av en söt sköldpadda som jag fick syn på nere på botten. Jag menar hallå!! Hur fantastiskt är inte det? Återigen känner jag bara djup tacksamhet över hur utomhusträningen skänker så mycket mervärde i form av magiska naturupplevelser. Koraller, fiskar ... hela landskap av varelser som ser lite utomjordiska ut.

Roger dök upp med en undervattenskamera som han lånat av dive mastern Conan. Förutom fina bilder så filmade Roger en snutt när jag simmade och jag kan bara konstatera att jag har bra mycket att öva på ... suck. Blev lite besviken på mig själv faktiskt. Trodde att det skulle se bättre ut.

Nu är det dags för några PT-timmar i sim. Jag har svårt att hålla kroppen spänd. Jag ser på tok för slapp ut och det ser ut som jag simmar enbart med armarna, vilket verkar rätt onödigt jobbigt. Ja det är en hel del som kan justeras helt enkelt så det tänker jag försöka ta mig an.

Det gäller att hålla koll på korallerna så att man inte skadar dem eller sig själv.

Det finns mycket att slipa på teknikmässigt. Svårt med kroppskännedom.

Triathlon är ju inte allt här i livet ...

Vinterns första morgonsim

Det kändes lite instabilt de första tagen i bassängen. Höfterna låg inte still. Men så spände jag kroppen, sänkte huvudet. Andades ut. Jag tömde lungorna på luft och tog tag i vattnet och jublade inombords – tekniken finns där, lite oslipat och samtidigt mycket mer självklar!

 

Inomhussäsongens första morgonsim var ljuvligt. När klockan ringde 05.40 var jag inte riktigt med på noterna, men det gick snabbt att övertyga mig själv. Just då var jag trött men jag visste att så fort jag klivit ur sängen så finns det inget jag hellre vill än att simma.

Jag tog inte Ironmansimmössan idag. Jag visste inte hur jag skulle klara mig i vattnet utan våtdräkt och det var lite instabilt de första tagen, sedan blev känslan bara bättre och bättre för varje längd.

Jag vet inte hur det har gått till men two beat kicken sitter där. Inte helt automatiskt men det är inte långt borta nu. Och jag känner hur jag slipper slösa energi på att tänka lika mycket på att jag är i vattnet ... och vissa stunder så glömmer jag det helt och jag lyckas flytta hela mitt medvetandet under ytan och jag förvandlas till en simmande varelse. Och jag vet att ju mer jag övar desto längre blir de där stunderna när allt klaffar, styrkan i dragen, den spända kroppen, ballerinafötterna, neutrala nacken och det perfekta vattenläget ... Magi, lycka och viljan att bara fortsätta simma!

Och så efteråt: En snabb dusch, några få värdefulla minuter i bastun, en stor kopp hett kaffe och så iväg till jobbet – proppfull med energi!

Längtar redan efter att få se hur mycket bättre jag kan bli till nästa år!

Våtdräkten är den finaste present jag fått.

Simmar och njuter

Jag var helt sänkt efter jobbet idag: tungt huvud, låg i sinnet, trött av att ha suttit fokuserad och arbetat intensivt med för få pauser och sen lunch. Efter 1400 m sim i spegelblankt vatten så var energidepåerna proppfulla och humöret på topp.

 

Jag och sjön, helt ensamma.

Att jag föll så handlöst för simningen i öppet vatten för drygt ett år sedan handlar inte bara om den fysiska aktiviteten. För mig är det så mycket mer än så. Det är som att jag går till gymmet för att öka  min styrka och uthållighet i att vara medvetet närvarande.

Jag behöver det extra mycket efter sådana här intensiva dagar på jobbet där huvudet tvingas att hantera hundratals detaljer och driva mängder av projekt samtidigt.
Jag älskar ritualen att komma hem, packa våtdräkten och snabbt gå ned till vattnet. Nu lyser solen med höstmatta strålar snart kommer det vara helt mörkt innan jag hunnit hem från jobbet. I dag var luften sommarvarm men vattnet svalt, fast klart och inte så grumligt som det varma sommarvattnet.

Jag simmade 1400 m och klev upp ur sjön efter 30 min, lite frusen med en enorm känsla av välbehag. En kort stund satt jag bara insvept i ett stort varmt badlakan och tänkte: det här är ett sätt för mig att försöka vara i världen och sätta alla tankar som skapar stress, i rätt perspektiv och bara frigöra mig från att lida av dem i onödan.

30 min simpass gör mig till en bättre redaktionschef, en bättre mamma, en bättre partner och det gör mig mycket mer tolerant och snäll mot mig själv.

Nu vill jag bara simma

Amfibiemannen har tagit min simteknik. 5,4 km sim under en och samma dag med bitvis slarvig teknik har satt sina spår i muskelminnet. Nu gör jag mitt bästa för att hitta tillbaka och ändå behålla farten.

 

Underbara sim. Så här trivs jag!

En sak har jag lärt mig under det här året: att sätta ett rejält distansmål kan ge ett rejält lyft både när det gäller fart, uthållighet och teknik. Det säger sig självt. Ju fler timmar man tränar desto bättre blir man.
Jag blev en grymt mycket bättre cyklist efter Vätternrundan.
Jag känner mig ordentlig mycket starkare och bitvis snabbare som simmare efter Amfibiemannens 5,4k men hallå ... Vad hände med tekniken?

I lördags tog jag ett pass inomhus i bassäng med baddräkt för att verkligen lägga fokus på tekniken. En timme senare kändes det lite bättre men jag vet inte vad det är. Just nu känns det mest som jag bara vevar. Det känns löjligt lätt utan paddlar men det känns som jag hafsar.

Jag önskar verkligen att jag hade grymma Anna-Karin Lundin, simcoachen i samma stad. Jag skulle göra vad som helst för någon PT-timme med henne för att få en diagnos och hjälp tillbaka till den underbara TI-känlsan.

I dag efter jobbet packade jag badkorgen och traksade ner till bryggan som ligger precis intill mitt område. Solen var på väg ned. Jag var inte ensam men stämningen bland alla badglada människor var ljuvlig att supa i sig. Som alla njuter nu av den här galna sommaren!

Det kändes egentligen för varmt med våtdräkt och när jag tog i och pressade mig själv att simma så hårt jag bara kunde som blev jag nästan överhettad. Det var länge sedan jag var på gymmet så jag njöt verkligen av att jobba med hela kroppen. Jag såg till att koppla på coren och mata mig fram med hela överkroppens styrka. Underbart men hafsigt ... kändes det.
Eller så är det bara jag som inbillar mig.
Jag vet att jag åtminstone simmade riktigt snabbt!

Kvällssim är magiskt.

Roger tog ett svalkande dopp efter sin löprunda. Nu gäller det att njuta.

Total harmoni i vattnet

2000 simmade meter i spegelblankt vatten. Jag vet inte om den stilla Kvarndammen kan betraktas som öppet vatten, just idag. Den var mer som en varm bassäng, men sjön bjöd på försommarmagi. Vattnet, simmet, naturen, solens värmande strålar – hela rasket gjorde mig helt hög av lycka.

 

Underbar kväll. Underbart sim.

Tänk att en dag efter jobbet kan bli så magisk.
I kväll när jag satt på de solvarma klipporna och bara njöt av känslan av genomarbetad kropp efter 1200 meter sim med paddlar och 800 meter med fokus på tekniken total immersion, så kände jag mig oerhört lyckligt lottad. Den spegelblanka sjön var som gjord för att TI och jag gled fram i vattnet fortare än någonsin! Allt klaffade perfekt.

Jag är så tacksam över förmågan att kunna njuta när magiska stunder som denna plötsligt och utan förvaring dyker upp. Jag ser det spegelblanka vattnet, näckrosorna på ytan, skräddaren som skrinnar på ytspänningen. Och jag känner doften av insjö, försommargrönska och neopren ...

Det har inte alltid varit så och det är kanske inte alla dagar som jag lyckas andas ut och låta jobb och andra gnagande tankar släppa greppet, i alla fall för kvällen.
Jag jublar de stunder när jag verkligen lyckas och med min stora kärlek simningen i mitt liv så går det hundra gånger lättare.

Jag har tänkt att jag borde undersöka vad meditation kan tillföra mitt liv. Jag menar kanske inte att jag ska meditera lika seriöst som jag satsar på triathlon ... men jag har funderat över vad som kan lyfta min prestation ytterligare, vad som kan få mig att må ännu bättre och vilken länk som är svagast.

Svaret är ganska enkelt:
Stress. Stress är min värsta fiende och jag blir mer och mer övertygad om att jag inte vill ha det i mitt liv.
När jag för några veckor sedan kände att jag plötsligt blev överlastad så tog jag upp en gammal vana att fokuserat djupandas och slappna av varje morgon på väg till jobbet. Till hjälp tar jag bra musik och sedan är det bara nuet som gäller. Den enkla kuren gör underverk och jag tror den bidrar till att jag just nu känner mig stark och redo att genomföra den där cykelturen på lördag.

I dag, i Kvarndammen var det bara jag och vattnet. Jag tog in känslan av att ta mig fram genom ytan, jag fokuserade på att känna hur kroppen arbetade, huvudets position, kraften under ytan.
Farten.
Rytmen.
Ögat som kikar upp över ytan och ser den blå himlen.
Solens bländande strålar och vattnets temperatur och färg och som mitt ute på sjön blir svalt, friskt och helt svart.

Låter jag övertygande?
Bra.
Jag försöker nämligen göra allt för att få fler att förstå hur magisk det är att simma ute och få äkta närkontakt med naturen.

Naturens skönhet är ibland mördande ...

Open water premiär!!

Det var en viktig dag i dag, ett avgörande ögonblick för min del som övat, övat, nött och slipat hela långa vintern. Jag var otroligt spänd – hur skulle det kännas att simma i open water?

 

Redo att hoppa i!

06.15 i snö, i mörker, i kyla. Utan att knota har jag studsat upp flera dagar i veckan under vintern, vecka efter vecka allt för att få uppleva open water-simning, utan rädsla, utan skräck, utan panik. I dag var det dags att få kvittot. Hur stor skulle skillanden vara? Hur skulle det kännas att TI-glida fram i det mörka vattnet? Är jag en simmare eller är jag en hopplös landkrabba?

När solen envist sken utanför fönstret på jobbet idag så växte sig beslutet starkare. I dag vill jag plocka fram våtdräkten och simma mitt första pass ute.
Jag landade snabbt hemma och grabbade tag i badtermometern. I solen som var på väg ner bör jag om medan termometern guppade vid strandkanten. 17,18 grader visade den. Galet! Det är ju hur varmt som helst. Jag tvekade lite, lite. Gled sakta ner i vattnet längs de hala klipporna och jublade inombords när kallt vatten letade sig in innanför neoprenet.

Vattnet i Kvarndammen är helt och hållet brunt. Jag borrade ner ansiktet och sikten var lika med noll. Under det första ögonblicket var det som om jag inte visste hur man andades ut, men jag tvingade mig själv att lösa problemet under ytan och pressade ut luften ur lungorna för att kunna ta ett ordentligt nytt andetag och inte få någon syreskuld. Sedan simmade jag! Jag tänkte TI. Våtdräkten gav en ny känsla jämfört med bassängen. Den extra flytkraften gav mig utrymme att tänka spänd kropp, ballerinafötter och så sänkte jag huvudet ytterligare. När jag tog luft kikade jag enbart upp med ena glasögat och sippade in luft i mungipan. Träden i horisonten gled förbi på när jag tog luft till höger och när jag kikade upp till vänster glittrade kvällens låga solstrålar och studsade på vattenytan.

Sim, sim, sim!
På bara ett par minuter så var jag på andra sidan viken vid klippan jag tagit sikte på. Förra året tog det mig oändligt mycket energi för att ta mig dit.
Förra året, för precis ett år sedan i maj, så gjorde jag min open water-premiär och klarade 4 armtag. I dag simmade jag över hela sjön på ett kick!

I dag kändes det som jag vann något stort. Jag befann mig i vattnet och kände mig helt trygg. Jag visste vad jag höll på med och jag litade på mig själv.
Fyra vändor blev det (kanske 600 m) och det kändes som om jag kunde simma hur långt som helst.

Där borta, vid klippan bredvid det lilla huset, tog jag sikte. Pang så var jag där!!

Champange, ostron & spinning

En fredag kväll, vad väljer du? Champagne och ostron eller 55 minuters spinning? Jag valde spinningen och ångrade mig inte en sekund.

Lugnt tassande på de betonghårda vägarna i Reims i Champagne.

Jag måste erkänna att jag tyckte att jag fått min andel av champagnen för den här veckan under en jobbresa till det världsberömda vindistriktet i början av veckan. Det var ljuvligt och det fina med vinprovningar är att man både får njuta av smaken utan att nödvändigtvis dricka så stora mängder.

Champagnen och den franska maten var lika fantastisk som de ljumma försommarvädret och det passade mig ganska bra att njuta av annat än träning efter halvmaran förra söndagen. Men löparkläderna var naturligtvis nerpackade så i onsdags ställde jag klockan och sprang lugnt med syfte att se lite mer av stan Reims innan invånarna hunnit vakna.

Gatorna var nästan helt tomma. Parkerna fulla av doftande syrener. Det doftade förföriska franska kolhydrater (som man alltid får en överdos av när man är där) från bagerierna som jag passerade.

I fredags hade jag egentligen siktet inställt på att gå på ett event på en nyöppnat ställe i Stockholm för att återigen få chans att prova champanger och viner men när jag vaknade på morgonen så rafsade jag snabbt ihop träningskläder och satt sedan hela dagen på jobbet och längtade så det värkte efter att få gå ner och köra spinning på Friskis som vi har i samma byggnad. Och jisses vad jag körde. 55 min distans där jag valde att lägga mig på en skyhög belastning. Och jag höll hela vägen! Vilken seger.

Kroppen jublade. Endorfinerna fick håret i nacken att resa sig och jag öste så hårt att jag steg av cykeln med lätt illamående känsla men guuuud så skönt!

I dag stod cykel på schemat. Måste samla mil till Vättern. Det regnande ute och när jag kom till Fredrikshofs klubbstuga så ... var det ingen där. På Facebook stod meddelandet: "Vid regn - ingen cykling"! Jisses vad besviken jag blev men beslutet var säkert helt klokt. Gatorna fylldes snabbt av vatten av det hällande regnet.

Jag packade om. Begav mig till simhallen och fick 2300 m sim istället får cykelmil i kroppen. Och jag älskar simmet mer men nu känner jag hur cykelstressen växer i magen. I morgon har jag fullt schema. Kanske blir det ett pass spinning för att få ett riktigt hårt pass. Kort och hårt, bättre än inget alls.

Här bjuder jag på lite bilder från veckan:

Jobbhelena. Plåtar lite, kikar på vinstockar, lyssnar på vinmakare ...

Tillbaka efter morgonspring på hotellet ... ingen ser ...

Lite måste man få njuta. Balans i livet. Ostron och underbar rosa champagne.

Hemma igen i regnet som stoppade dagens cykelrunda.

Jag tog gott om tid på mig i simhallen, teknik, fart och lite längre serie.

Open-water-längtan

Nu längtar jag efter utesim. I går införskaffades två badtermometrar, en till lilla Kvarndammen och en till bryggan här i viken. Nu har vi stenkoll på vattentemperaturerna.

Jag har en fantastisk påskhelg. Oväntat nog med lite mindre träning än tänkt från början. Men det gör inget. Jag har pysslat massor hemma och tagit hand om hemmet som alltid kommer ikläm när träningen prioriteras.

Men igår blev det en cykeltur med Fredrikshof här hemma i Värmdö. Jag gjorde mitt bästa för att tagga till men jag har inte riktigt hittat den där starka glädjen i klungkörning. Cykeln har inte riktigt nått ända in i hjärtat. Men så får det vara. När jag väl är ute så har jag kul och jag njuter.

Efter att ha kämpat med motivationen så anslöt jag till cykelgänget nere i hamnen och kände mig taggad. Det var otroligt mycket folk som ville cykla i solen, 30-40 cyklister. Vi delade upp oss i tre grupper och jag valde den lugnare mellangruppen men det visade sig vara helt fel val.

Efter förra helgens kaos och trippel-punka-tur så surrade tankarna i huvudet när jag gav mig iväg. Dessutom var vägarna proppfulla av ilskna påskgäster. Det tutades, gasades och var riktigt läskigt på sina håll så jag fick kämpa med lugnet. Dessutom visade det sig att alla i gruppen ville visa sig på styva linan så tempot trissades upp och låg i överkant. Efter dryga timmen valde jag att släppa. Det gick för fort för mig eller så var jag bara inte tillräckligt motiverad. Dessutom så är det inte min grej att hålla på att tampas med folk som vill spänna musklerna.
Jag vill ha trevligt.

Jag fortsatte på egen hand och var ute i totalt tre timmar. Lite besviken, men jag övertalade mig själv att jag inte hade något att klaga på. Jag hade fått en fin dos mil i benen, kring 6,5 mil och god fika i solen.

Jag ser ju grymt taggad ut men det blev lite för tufft tempo för mig just idag.

Trevligt fikasällskap. Omgiven av två Ironmen.

Lilla Kvarndammen har +11 grader ... lite mer sol så ...

Simma, shoppa, cykla

Hoppfull och taggad. Jag har inte tappat träningsmotivationen. Tvärtom. Det känns bra att ha en plan och att sätta tänderna i den. Så länge det finns en teori så finns det hopp.

Nu är det inte bara löparben som ska byggas, cykelben behövs också!

Och tack alla för peppningen och de vänliga orden här på bloggen. Det lindrar faktiskt massor. Lindrar, värmer och inspirerar. Jag har ju inte gett upp. Jag gör ju sällan det i livet. Men jag deppar lite ibland. Blir arg, sur och tråkig men sedan lyckas jag omgruppera och så är det framåt marsch.

Min lördag började i simhallen. Det fanns en ynka liten bana för snabbsim idag och det såg ut som ett laxsstim i den på ett ungefär. Alla simma på rad och jag insåg genast att: 1. De där laxarna var uteslutande hajar. Någon hade tom Ironman rygga vid bassängkanten. 2. Hoppar man i och sällar sig i ledet måste man hålla samma tempo för att inte bli en propp eftersom det är omöjligt att simma om när det är så mycket folk i samma bana.

Jag antog utmaningen och hade inga problem med tempot. Tvärtom simmade jag ikapp folk och uppträdde lite klumpigt eftersom det är nytt för mig att riskera krocka med fötter som ligger framför. Det går otroligt bra för mig att simma just nu. En avgörande förändring är att jag nu lyckas med att befinna mig under ytan även mentalt.

Min idol: simcoachen Anna-Karin Lundin hon var väldigt tydlig med att det är UNDER vattnet det händer och att det som händer ovan ytan är ganska oviktigt. Tre månader senare har jag nu äntligen förstått vad det innebär och plötsligt lyfte jag simningen ett steg. Underbart.

Efter simmet shoppade jag vårkläder med min dotter + ett par sneakers som ska tjänstgöra som skonsamma transportskor till och från jobbet istället för mina vanliga höga klackar. Vad gör man inte för löpningen!?!

Och innan eftermiddagen var slut hann jag ut med cykeln. Lugnt och fint tempo. Ner till vattnet och hem igen. 36 km och som vanligt väldigt kupperat, 26 km/h i snitt.

Ljuvligt!

Skonsammare än de hårda klackarna.

Lördagsgodis

Äntligen! I dag såg jag något glimta till djupt där inne i Rogers ögon. Något som jag kämpat stenhårt för att se. Något som han möjligtvis har formulerat med ord men det har inte riktigt nått fram till ögonen. Men idag hände det: Jag impade på Roger med min simning.

I dag hade vi banan för oss själva. Så jag fick en idé:
– Vi tar varsin sida av banan och så simmar vi samtidigt. Jag vill att du visar hur fort det ska går när du trycker på lite.
Roger skrockade lite åt mitt förslag som gick ut på att jag vill få ett hum om hur fort jag måste lära mig att simma och hur det känns att hålla den farten.
– Alltså du ska ju inte race:a på allt vad du orkar för att klara bassänglängden. Simma som om att du ska tävla och köra 1500 meter.
– Okej, Vansbrofarten då, säger Roger, jag trycker på lite.
– Ja, så får vi se om jag hänger med.
Sagt och gjort. Det var bara att köra.

Och jag simmade, tog i höll koll på Roger och föll in i hans armfrekvens, fast det räckte ju inte för att hänga med märkte jag genast. Han får självklart ut betydligt mer kraft ur varje armtag än jag. Då tog jag till det hårda artilleriet: TI-tekniken.
Så fort jag kopplade på all teknik så strikt jag kunde så hände något. Att både ta i ordentligt, glida och verkligen sänka nacken och sträcka kroppen som ett spjut.
Och vet ni ... jag hängde med!!! Underbara TI!! Mitt bästa vapen!

Jag skrattade och sa till Roger att det kändes helt okej och det var varken orken eller flåset om stoppade, det vara snarare svårt att kroppen att utföra hela rörelsemönstret korrekt utan att trassla ihop armar och ben.

Vi körde igen. Och igen. Och sen sa Roger lite kaxigt:
– Okej, nu kopplar jag på benen.
Jaha.
Jag gav järnet och hängde med.
Det var då jag såg den där glimten i Rogers ögon:
– Älskling nu tryckte jag på bra, det där var inte Vansbrofart.
YES!!!

Nu är det pay off time! Nu märker jag att allt slit verkligen har lönat sig. Nu får simhallshajarna (35-åriga män som tror att det äger bassängen) se upp. Nu kommer jag och nafsar dem i tårna!

I dag blev det alltså ett gäng ordentliga och roliga intervaller med bra fart. Nästa gång får jag testa längre sträckor.

Som om inte detta var nog så utmande Roger mig på att simma så långt jag kunde utan att andas. En galen idé för mig som är vattenrädd.
Men idag så verkade det mesta funka.
25 meter fixade jag och upptäckte ett lugn i att vara under ytan. Magiskt.

Efter simmet hann vi med lite cykel också. Vårpremiär!! Lite kallt, lite för ivrig. Jag fick syra i låren efter de först backarna.
Jag hade hoppats på en starkare känsla efter all spinning i vinter. Men den kanske finns där. Årets första 35 km kändes trots allt ganska snabba och lätta om jag jämför med förra året.

Redo för cykel (cykehjälm och glasögon är ju inte det sportigaste ...)

Fantastiskt kul att göra roliga saker tillsammans.

Simma avslappnat och längre

Vår i luften. Massor av sol. Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen,  åt en frukost med mitt eget sällskap och strosade ner till simhallen. Helt ovetandes om att jag precis var på väg att göra mitt livs största simgenombrott.

Det var en helt vanligt lördagmorgon. Planen var enkel:
– Jag ska simma.
Punkt.
Det visade sig vara den bästa planen ever. ÄNTLIGEN efter tusentals simmade meter, miljarder utvärderingar av mig själv, nötning, nötning , nötning och en och annan inre utskällning så gjorde jag det:

Jag simmade 1000 meter i en sammanhängande serie.

Endast en simmare hade hunnit ner i banan före mig och simhallen som badade i sol var nästan lite vacker.
Jag njöt av musiken som strömmade ur högtalarna och pysslade med glasögon, tog en selfie (gör sån mitt bland folk utan att skämmas det minsta), satte mig på bassängkanten och gled i det svala vattnet.

När jag med sträckt kropp sköt ifrån bassängkanten så tänket jag bara, nu tar jag det lugnt och väcker kroppen försiktigt.
Redan efetr 25 meter kände jag att det var något, något som var annorlunda – den avslappnade känslan hade på något underligt sätt följt med ner i vattnet.
Genast bestämde jag mig för att dagens fokus var att simma avslappnat och strunta i teknik, fart och annat. När värmen spred sig och de träningsvärkstela musklerna (jag körde ett grymt benpass i torsdags och har haft seriösa problem att gå) började gnissla igång testade jag att ta tag i vattnet lite bättre, ta i och sedan TI-glida avslappnat. Ett nytt tag, hitta balansen och ta i ...

Min avslappnade kropp flöt perfekt längst upp på ytan. Det kändes som om att jag bara kunde ligga där och vila om jag velat. Jag fick in lagom mängd syre när jag tog luft och bara accepterade att nu och under minst 30 minuter framåt så är det i det här läget, med nosen nere i vattnet som jag kommer att befinna mig. Lite långtråkigt, visst, man vill ju kolla vad de andra simmarna pysslar med men nu är det jag och vattnet.

Det var en fantastisk känsla när jag vände vid kanten efter 300 meter och visste att alla metrar från och med nu blir rekordmetrar. Vid 600 meter så kommenderade jag mig själv:
– Nu finns det inte på kartan att stanna. Tänk att gå härifrån och ha klarat 1000 meter frisim utan stopp.

Och visst gjorde jag det. För jag kan ju simma nu. Jag är vältränad nog att orka och eftersom jag tog det så lugn så var det inte särskilt jobbigt – bara en smula för huvudet.

De sista 200 metrarna började jag till och med labba lite med farten och nu började de där hajarna (35-åriga machomännen som tror att de är ensamma i snabbsimbanan) få problem att komma om och förbi.

Lite bilder från helgens roliga fotoprojekt, min älskade dotter och väninnemys på kvällen. Går man upp 06.00 en lördag så hinner man med en del ...

Vattengympa & sim

Ofta när jag simmar på kvällarna så plaskas det ordentligt från den delen i bassängen som de kör vattengympa. I dag hakade jag på en kompis som gärna vilja att jag skulle testa passet! Perfekt just nu när lätt träning står på schemat inför Öppet Spår.

Det var hög stämning och instruktören erkände när passet var slut att hon körde hårdare än vanligt. Jag hade kul. Damerna runt mig fnissade glatt när jag fokuserat lyssnade på instruktionerna och skopade vatten hit och dit. Core-delen var grym. Likaså benövningarna som gick ut på att benkicka järnet i  stora och små rörelser omvartannat. Inte så dumt. Skonsamt.

(Min kompis Marielle körde på. Jag kikade på henne och funderade lite på vilket typ av mina träningssorter som jag kan dra med henne på ... Jag vet ju att hon klarar mycket tuffare träning än den väldigt välgörande och trevliga där i vattnet ...)

Jag var riktigt nöjd. Jag fick en trevlig stund med en god vän. Jag värmde upp med 1000 meter sim, fick 45 min med övningar som min kropp inte alls var van vid och avslutade med 300 meter avbad och sedan pricken över i – bastu!

Med de här flythantlarna blev det mer motstånd i vattnet.

Flytta fram gränser med envishet

Nöta. Upprepa. Repetera. Träna igen. Börja om. Aldrig ge sig. Den här veckans träning har handlat mycket om tjurig envishet.

Träningen är inte enbart soligt och glatt.

Plusgrader, regn, blötsnö. Så himla trist. Nu när det kändes som att det gick att andas ut och att det äntligen gick att tro att vintern verkligen landat i Mälardalen så kommer blidvädret och lägger sig ett trist filt över allt ihop.

Och jag känner mig lite sur. Lite envist tjurig och vill bara tugga på, ta i, bli trött och känna på lite trist och segt motstånd. Bara för att jag är på gråmulet humör.
I går var förutsättningarna inför mitt skidpass ganska usla. Det var stressigt, inklämt mellan kalas, lördagsgäster, städning och annat rodd och dessutom hann det bli sent innan det äntligen blev min tur att träna. Jag var redan från början trött efter ett par timmars grovstädande och dessutom ligger den här snutten skidspår 45 min körväg hemmifrån och när jag väl är på plats vär humöret i botten. Det regnande, jag hade glömt pannlampan hemma, jag frös och fästet var obefintligt. Dessutom var spåren så sent på dagen helt sönderkörda.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle få till mina 20 km som stod på schemat. Att snurra på en 2 km lång slinga i ett par timmar är inte super stimulerande.
Det blev lurar på, på med musik och så var det bara att staka. Vasaloppet handlar väldigt mycket om att staka, det går inte att blunda för och nu hade jag inget val. Utan fäste, med de nya skidteknikkunskaperna började jag tugga på. Ett varv i taget, 2 km, 4, km, 6, km ... Varje avklarat varv var en belöning i sig. Vid 10 km tog jag vätskepaus och två stora chokladbitar i munnen, resterna från julgodiset.

När kilometrarna tickade på kände jag hur stakningen började sätta sig i muskelminnet, inspirerad av de som svischade förbi i spåret så testade jag att trycka ifrån mer.
Vid 18 km började humöret stiga. Vid 20 km bestämde jag mig för att ta ett varv till och sedan ytterligare ett var. Kropen blev trött. Men jag tvingade mig att hålla tekniken.
2 timmar och 45 minuter senare stakade jag fortfarande. Ryggen var helt stenhård av pump och jag klev av banan och kände mig så mycket en mer kompetent som skidåkare.

De första 20 km höll jag i 5:00 tempo (vet inte om man mäter sånt på skidor) 30 sek snabbare per kilometer än förra veckan och 1:00 min snabbare än årets första skidtur.

I morse anammade jag samma tjuriga inställning i simhallen i 70 minuter. Längd efter längd, nöta, nöta, slipa, slipa, ta i, fokusera, justera. Efter 1500 meter började det kännas riktigt bra. Jag var trött, men det var skönare att fortsätta än att stanna och andningen kändes plötsligt mycket bättre än på länge.
Jag fick min belöning när killen som simmade i samma bana frågade:
– Jag har tittat lite på din teknik ... Tillhör du Gustavsbergs Masters?

Det var nära att jag slängde mig på honom och gav honom en stor fet puss!
Snacka om att jag blev paff.
Vilken komplimang!

På egen hand med Total Immersion

Stärkt inne från och ut av intensivveckan i Total Immersion, med en ny simkänsla i kroppen och vassare självförtroende gick jag till simhallen i dag. Men hur skulle det kännas på hemmaplan? Utan coachen?

Att simma under inramningen av kursen, med andra kursdeltagare och att simma ensam i en miljö där alla gamla vanor sitter i väggarna det är en utmaning i sig själv. Det var vi flera kursdeltagare som konstaterade efter att ha övat under kvällstid.

Därför kändes det nervöst i morse när jag gled ner till Tibblebadet. Jag har hoppats så mycket på simveckan med Ann-Karin Lundin. Det är nu när kursen är över som jag får kvittot på om jag verkligen utvecklats under kursen.

Men en sak är säker. Simningen har hittat en så stor plats i mitt liv och i mitt hjärta att jag utan problem, och mer än gärna ställer klockan extra tidigt på morgonen för att kliva ut i kylan, sätta mig i en iskall bil och köra till simhallen – bara för att simma!

I snabbanan var det ovanligt tomt. Jag hade sällskap av två tjejer som helt uppenbart var triathleter och en stor haj = man som hamrar sig fram med platta mellan benen.

Min taktik var att i första hand bara simma med fokus på helhetskänslan. Plan B gick ut på att köra igenom de drillar jag övat under kursen i händelse av att jag inte alls hittade in i tekniken.

Första 100 m var flåsiga, spända och på tok för nära gamla vanor. Jag skällde tyst ut mig själv. Manade mig att fokusera, mindes AK:s ord i head seatet och rabblade för mig själv:

Avlsappnad nacke, lasern fram, breda armtag och hitta drivet och glidet och så där ja! Där infann sig känslan. När jag sedan påminde mig själv att spänna kroppen, sträcka fram armhålorna och inte börja nästa armtag för tidigt, ja då kunde jag till och med fokusera på de höga armbågarna och avslappnade händerna.

Det kändes underbart.
Jag måste öva mer ja, men jag har ett helt nytt sim nu.
Och en av de absolut tydligaste skillnaderna är att jag vet att jag simmar, att jag kan. Och plötsligt vågar jag dessutom ta plats där i banan och simma med fokus på mig själv och jag struntar i om de andra plaskar på mig. Det var helt fantastiskt!

Jag har bestämt att jag är värd en symbolisk belöning. Jag ska fira min nya simkänsla med att köpa mig själv en present. Jag ska simma TI i en ny fin baddräkt med lite attityd. Jag har inte bestämt riktigt än vilken jag ska välja:

Fulladdad med Total Immersion

Sista dagen. Sista chansen att insupa filosofin, känslan, rytmen och tekniken som tillsammans utgör simtekniken Total Immersion. Coach AK var extra laddad och fick hela gruppen att ge järnet.

Anna-Karin Lundin.

– Nu är det mycket i huvudet. Nu  kan det bli lite trickigt. I dag ska vi drilla "two beat kick" och avsluta med att ni kör 50 meter på tid. Vi ska se om ni har blivit snabbare under veckan.
Anna-Karin Lundin ville inte spilla någon tid. Sista passet under intensivveckan i Total Immersion höll hög takt. I dag fick vi inte många chanser att stå och pusta vid kaklet.

Vi fick öva den svåra diagonalkicken och göra en viktig justering i andningen: att inte rotera för att hämta luft och inte lyfta huvudet. Här visste jag att jag hade mycket att hämta och bestämde mig för att verkligen utföra övningen så bra det bara gick.

För varje armtag ville AK att vi skulle vrida huvudet åt samma sida, utan att komma över vattenytan. Armtag, vrid, armtag vrid, armtag vrid lite, lite till så ena glasögat hamnar övar ytan och munnen kan suga in lite luft och så ner, armtag, vrid, armtag, vrid, armtag och vrid lite mer för luft.

– Göm er för mig, jag ska inte ser er. Kom bara upp så pass mycket att ni får in luft och så ner med näsan. Lasern ska vara rak.

Den här övningen blev en revolution för mig. Så smart, så enkelt. Aldrig mer tänker jag lyfta pannan och böja nacken!

Laddade AK stod vi bassängkanten och sprutade ur sig kommentarer, pepp, korrigeringar och instruktioner riktade till var och en av oss. Ett engagemnag som spred sig ner i vattnet.

– Kom igen nu gänget. Vad fint ni simmar. Vad härligt det är att se er!

Och då och då kom det ett:

– Braaa Helena! Där har du det! Glöm inte armbågen, släpp nacken!
Och jag blev så glad att jag självklart ansträngde mig ännu mer!

Jag känner mig otroligt nöjd med veckan. I går tänkte jag att det här med Total Immersion kommer bli svårt att öva på egen hand. Så mycket att komma ihåg, så mycket att sätta samman, så mycket att glömma bort.
I dag, när jag slapp de krångliga drillarna, så kände jag att det finns där. Den förbaskade kicken, armbågarna, drivet.
Och när jag såg mig själv på film, på Anna-Karins iPad så blev jag på fullaste allvar överraskad:
– Är DET jag???? Det såg ju .... hundra gånger bättre ut än jag kunnat drömma om.

Och en väldigt stor bonus: Plötsligt inser jag att jag är betydlig lugnare i vattnet än jag någonsin har varit och när jag simmat min 50-i-a på 50 sekunder så insåg jag att jag inte alls var andfådd och att känslan av ansträngning var lika med noll ... så varför tog jag inte i mer för att få en bättre tid??
Dessutom fick jag fullt godkänt av coachen.
När jag klev ur bassängen pekade hon på mig och sa:
– Helena, du klarade att hålla tekniken hela vägen!

Wohooo!!!!

Vilken kick!

En ynka liten kick och allt som kändes så bra igår blev plötsligt jättesvårt – igen! Men gänget tog det med gott mod och vi skrattade gott åt den kollektiva kortslutningen när vi skulle testa "Two beat kick".

Nu har fyra dagar av intensivsimkursens fem dagar passerat och det känns som om jag har lärt mig massor om att simma, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. I bland bara händer det. Hjärnan fattar och får till alla moment och då kommer det jag kallar tvåleffekten! Hal som en tvål, det är precis så det känns när kroppen får fart genom vattnet.

Vi övade armtag väääldans långsamt ett bra tag för att slipa bort gamla vanor att slänga upp hela armen från axeln. Och sen skulle vi jobba med kicken och det är där det händer. Den där 2 beat kicken är tydligen en av hemligheterna bakom TI.

Höger hand i vattnet, vänster fot kick/snärt ... haken är ganska tydlig här. Man ska jobba med kroppen diagonalt, dessutom ska handen i först och sedan kommer kicken. Min kropp vill göra båda samtidigt.

Det var inte många av oss som klarade det klockrent (fast en del i gruppen är såklart superduktiga, "snabbtjejerna" till exempel, de sopar banan med oss alla). Men glada var vi ändå! Bildbevis på det!

Trevliga lunchgruppen! Nu har vi simmat ihop under fyra dagar.

Förövning innan vi går i vattnet.