fredag 30 oktober 2015

Härliga intervaller

Varje pass ska ha ett syfte. Jag gillar det. Det blir både lättare att pressa sig själv och hålla igen och inte bli skadad.

 

Nosar på utegymmet. Det är en riktig tillgång för den som har en bebis som chef.

 


Jag tycker det känns lite lyxigt att "bara" ha backintervaller på schemat. Jag vet att jag gör något som är tufft och effektivt, men det tar inte så mycket tid i anspråk och dagen efter måste jag ge benen en chans att återhämta sig.

Jag har ju aldrig någonsin löptränat så som man bör med tydliga nyckelpass inplanerat varje vecka, förutom långpasset på söndagar som har kommit att bli mitt favoritpass under veckan. Jag har gjort försök men de har aldrig blivit särskilt långvarigt.

Jag har mest sprungit på känsla och tänkt ut ett upplägg som passat för dagen och som jag känner är behövligt. Tex 8 km progressivt, eller 10 km med fartökning i mitten eller så avslutar jag bara så tufft jag bara kan under passets sista kilometer. Det är också kul att se hur länge jag orkar hålla ett högre "drömtempo" och se till att det blir längre och längre ju mer träningen fortskrider.

Nu har jag kommit så långt att jag planerar löpträningen i huvudet men jag känner att det skulle vara användbart att skriva ned det och göra en översikt. Vi får se om det blir av. I går var planen backintervaller. 10 stycken.

Efter att ha pysslat hemma och sett till att både jag och Edith låg bra till energimässigt inför turen så drog jag på mig löpkläderna, packade ner Edith i åkpåsen i vagnen och joggade iväg mot min tilltänkta backe, precis innan skymning.

Det är så här års man man kan drabbas av "äsch jag skiter i det"-tanke när temperaturen klättrar nedåt och det är grått och blött ute. Men jag vet också att det är då belöningen blir som störst när passet är avklarat.

Jag har valt en backe som inte är alltför brant men ganska lång. Första vändan känns lätt och bra rakt igenom. När 8 stycken är avklarade så får jag peppa mig ordentligt för att inte sluta där utan istället följa planen och köra två vändor till. Och tänk ... trots att jag är HELT slut vända 8 så kan jag ändå öka farten under intervall nummer 10 .... Det där huvudet kan både uträtta underverk och spöka med orken rejält.

Mitt i backen får hon stå att sova medan jag springer.

tisdag 27 oktober 2015

Att våga tävla

Vad är läskigast? Att våga utmana sig själv? Att våga chansa? Att våga misslyckas? Att komma sist? Eller att våga tävla? För mig har det inte varit en självklarhet att ställa mig på startlinjen till ett lopp, långtifrån.

 

Äkta glädje på väg mot mål!

 

Jag har utsatt mig för allt det det ovanför, ja det var ju inte så länge sedan jag var sist, kanske inte helt men nästan, efter de två h-vetes punkteringarna under Ironman Kalmar. Och titta jag överlevde och blev på kuppen grymt revanschsugen!

Som barn så tyckte jag det var oerhört läskigt att tävla. I alla fall när det gällde fysiska utmaningar. Jag minns hur benen blev som gelé när det var stafettlöpning på gymnastiken och hela lagets resultat hängde på hur varje enskild löpare presterade. Det gällde att inte tappa stafettpinnen vid växlingen och det gällde att inte tappa placering under löpningen.

I yrkeslivet har jag varit lite mer tävlingsbenägen och jag vet egentligen inte vad skillnaden är. Vad jag vet är att ibland måste man bara utmana sig, man måste våga chansa, kasta sig ut i det som känns svårt och läskigt, om man vill komma vidare i livet. Och det fina är att belöningen är näst intill obetalbar när man väl utmanar sina rädslor. Den inre styrkan växer sig dubbel så stor, minst, ryggen blir rakare, blicken fastare och det känns bara så himla gött.

Utmaningar dyker ju även upp i andra former i livet som i att våga skaffa ett nytt barn, våga bryta upp och flytta, våga satsa på kärleken, våga, våga, våga. Det är så mycket man ska våga. Då är det inte heller så dumt att ha klarat en fysisk utmaning att luta sig tillbaka på som bevis för ens tveksamma inre att man faktiskt klarar svåra saker, som en Ironman, eller ett Vasalopp, Tjejmilen eller vårruset.

Jag anmälde mig till Ironman 2016 för att jag inte känner mig klar med just den typen av utmaning. Roger och jag brukar säga att vi ska köra Ironman varje år tills vi är 80 (vilken gåva de skulle vara) eller så kommer vi inte alls vilja lägga så mycket tid och fokus på prestationsinriktad träning. Vad det än blir så blir det inte av om det inte är roligt, om det inte känns utvecklande och stimulerande. Just nu tycker jag att det är så vansinnigt kul att få se fram emot den här soliga dagen i Kalmar där jag ska få simma, cykla och springa en liten bit.

Och jag älskar att vägen dit utmanar mig och sysselsätter mig så väl mentalt som fysiskt. Det är väldigt stimulerande!
 

måndag 26 oktober 2015

Formstatus

Nästan 5 månader efter förlossning, ett och annat deppoinlägg och mammamagepass senare. Hur går det med triathlonträningen just nu?

 

 

SIMNINGEN
Att kasta sig på en kurs, som visserligen startade 06:00 på torsdagmornar, visade sig vara en riktigt god idé. Vilken rivstart jag fick på simningen. Det blev en riktig energiboost både för babymamman och för den gren som jag mot alla odds ägnade mig åt minst under graviditeten. Utmaningen var väl att jag vissa gånger faktiskt klev ur sängen och körde så hårt jag kunde trots att natten varit näst intill sömnlös. Det var helt enkelt omöjligt för lojala jag att hoppa över ett kurstillfälle. Men så känner jag att jag har fått bra verktyg att träna på egna hand, lärt mig det här med intervaller och starttider.
I går körde jag 2000 m med riktigt bra känsla.

100 m insim
10x50 starttid 1:15
4x100 paddlar + dolme
3x300 F3
100 m fenor som avbad

Utmaning: farten = styrkan??? Jag känner att axlar och armar dör när jag försöker pressa mig. Jag tolkar det som att jag måste pressa mig ändå.

CYKLINGEN
Jag har ju inte cyklat mer än en 2,5 milsrunda i sommar när jag smet en timme från familjen när vi semestrade på Öland. Däremot så har jag kommit igång med trainerträningen. Passen har inte blivit så länga tidsmässigt men jag har testat att köra intervaller med hjälp av Youtubepass och det funkade riktigt bra. Körde senast 45 min med massor av kort intervaller. Utmanar mig med inspiration från insta (#Tewa) att några gånger lägga i tyngsta växeln och kämpa med benstyrkan någon minut. Men det där långa passet på trainern, dvs i min värld 90 min till en början, sitter långt inne ... Därför är just det ett mål för den här veckan. Höfter är där cyklingen känns mest just nu. Jag blir rejält svettig och trött efter en date med trainern. Den dagen jag körde 60 min var jag seg resten av dagen.

Utmaning:  Långpass. Det är ett mentalt hinder att planera in 2 timmar på cykeln inomhus. Målet är att jag ska ha avklarat det första långpasset i december.

LÖPNINGEN
Här har njutningen infunnit sig igen till 100 procent. Nu kan jag springa med känsla av hyfsat lätta ben igen. Tjohoo! Men det går inte särskilt fort men tempot är relevant för passets syfte när jag ger mig ut: distans. I fredagens underbara solsken så avverkade jag 10 km med vagn på asfalt. Tempot pendlade mellan 5:40 och 7:00 beroende på om jag var tvungen att stanna till och rätta till Edith eller gå över järnvägen. Men det känns helt rätt. Jag vill ta det försiktigt med det tuffa underlaget. I veckan blev det även ett backpass som bet och på löpbandet har jag testat benen i högre fart genom korta intervaller 5:00 tempo och till och med 4:40 tempo. Tufft. Jag måste jobba mer med styrketräningen. I dag så siktar jag på 8 km med vagn med fartökning. Ska försöka springa 1 km i 5:30 fart. Vagnen ger ju extra motstånd. Men först blir det bebispromenad med sällskap som uppvärmning.

Utmaning: Löpstyrkan. Under en graviditet tappar man ju hela muskelaturen i rumpan, vilket är relevant för löpningen ... höfterna känns också svaga. Backpass och gym måste prioriteras.









torsdag 22 oktober 2015

Varför har vi det så jäkla bra ...

... att vi måste leka Ironman för att hitta meningen med livet när andra måste fly för sina liv?

 

I bland blir jag bara så trött på mig själv. Som nu, när telefonen ständigt puschar ut notiser som rör den pågående flyktingkrisen, hur asylboenden blir föremål för otäcka främlingsfientliga dåd. Att mitt i allt detta ägna sig åt att bekymra sig över om det går att cykla 18 mil en solig dag i Kalmar ...

Det är en stor jäkla lyx att få ägna så mycket tid, energi och pengar åt något som bara är en lek, en egotripp skapad av ett gäng jäkligt duktiga marknadsförare. Ett gäng som för oss att tro att vi är riktiga superhjältar bara vi tar oss runt en utstakad bana och dessutom betalar en stor fet summa för att göra det.

Egentligen vet vi att de verkliga hjältarna finns någon annan stans.

Jag är inte alls nöjd med hur lite skillnad jag har gjort hittills i mitt liv. Nej, det har inte blivit så mycket mer under åren än ett bidrag här och ett bidrag där, en slant till några tiggare. Någon som gör både och, både tränar triathlon och gör skillnad är Tobias Remes. Jag vet inte så mycket om honom och hans arbete förutom att han är trevlig att prata med och brinner för det han gör men ta gärna en titt på länken som leder till Tri For Charity som drivs av bland annat Tobias eller följ honom på Insta.
 
Jag närde en gång en dröm att använda mig av journalistiken för att låta andra människor som inte hörs komma till tals via mina reportage men så har plikten som familjeförsörjare tvingat mig att istället skriva "brödtext", det vill säga sådan text som ger lön och jag hamnade i underhållningsbranschen kan man säga.

För ett antal år sedan när jag var min egen så hade jag möjlighet att satsa på ett projekt utan att prioritera lön för nedlagt arbete. Jag reste till Afghanistan och fyllde block efter block med historier om kvinnor och barn i fängelse, om barnhemsbarn, starka kvinnor som vågar utmana och mycket annat som för evigt etsats sig fast i mitt minne. Tyvärr blev ingen av de viktiga historierna publicerade, jag fick bara de texter och bilder sålda som var mer av underhållande karaktär. Tidningarna jag erbjöd mina reportage tvekade att publicera så starka reportage skrivna av en icke kändisreporter.

Eftersom jag har ganska god självkännedom så kan jag säga att den energin som tog mig till Afghanistan då, den kanaliserar jag nu genom att utmana mig själv och träna för Ironman. Är det någon annan som känner igen sig?


Samtliga kvinnor jag mötte i Afghanistan utstrålade styrka på ett sätt jag inte sett tidigare.
Jag blev inbjuden i ett vanligt hem på landsbygden.



tisdag 20 oktober 2015

Mina nya träningsrutiner

Simma, cykla, springa och styrketräning på det. Nu har det gått 4,5 månader sedan Edith föddes och mina nya träningsrutiner har börjat sätta sig.

 

En backe och vagnen bredvid blir ett effektivt pass igår.

 

Motivation – det är den viktigaste ingrediensen om du är nybliven mamma och vill träna. Utan motivation skulle jag säga att det blir näst intill omöjligt att se möjligheterna till träning mitt bland allt det magiska som händer kring din lilla nya bebis.
För det handlar ju inte bara om sömnbrist, trötthet och bök med den lilla, det tycker jag att de allra flesta som ger råd till nyblivna föräldrar glömmer att säga; att få ett barn är något fantastiskt stort och får allt annat i livet som tidigare var livsviktigt att krympa och underordna sig bebisen i priolistan.

Ni som har barn vet det. Du som ännu inte blivit mamma kanske kan ana det men det är svårt att föreställa sig kraften i den kärlek som uppstår och som gör att du raskt effektiviserar dagens träning och det tänka 60-minuterspasset blir 30 snabba i gymmet eller hoppar över den helt. För det handlar inte bara om att känna sig som en dålig mamma för att du vill ägna dig åt något annat en timme (och det är naturligtvis bara strunt), du VILL ju inte ens vara ifrån ditt barn, miraklet, de goa kinderna, den varma lilla kroppen och kanske missa första leendet.

– Varför ska jag lägga 4 timmar på att vara ute och cykla istället för att göra något kul med min son, var det en inbiten cyklist som sa till mig för ett tag sedan appropå att få en sladdis och njuta av den tid som går så fort.
Den pappans lärdom var att ta hand om tiden och spendera den med sina barn och inte jobba, träna och vara borta från hemmet när sonen är liten.
Min lärdom från mina småbarnsår för 15 år sedan är att inte utplåna mig helt för barnens skull. Jag måste även ta hand om mig själv för att kunna vara den mamman jag vill vara. För att orka och vara glad.

Och det är så tydligt just nu när jag är mitt inne de där intensivaste månaderna när bebisen gärna vill vara nära, nära dygnet runt och kraften ibland tar slut och måste fyllas på. En stunds träning, när skruttis sover eller myser med pappa, det gör underverk för hela familjens välbefinnande. Men det är hela tiden på Ediths villkor. Det är hon och hennes behov som styr, så länge man är medveten om det så blir ingen besviken över ett missat eller avbrutet pass.

Är man dessutom lite innovativ och har möjlighet att köpa hem eller låna en del träningsredaskap så finns det alla möjligheter att få till riktigt fina pass. Löpvagnen har verkligen varit en kanoninvestering. Med den så känner jag att nu finns inga hinder. Jag kan träna massor, varje dag om jag vill och Edith kommer ha det bra under tiden. Jag har även trainern på hedersplats i vardagsrummet, tillsammans med en yogamatta, en kettlebell, balansplatta och senast inköpt ett hantelset om totalt 18 kg. Därtill så finns det även en TRX i huset och en oanvänd chinsstång.

torsdag 15 oktober 2015

Simma så mycket jag pallar

Utmana mig själv och köra lite, lite hårdare 50:or än jag brukar, det var morgonens målsättning när jag gled i vattnet i Tibble simhall.

 

Efter jul ska jag ta en ny vända med Täby Sim.


Det var en sådan där magisk morgon idag när jag vaknade och kände mig riktigt utvilad 06:00 när klockan ringde. Jag låg kvar någon minut och snusade på min varma, mätta bebis vid min sida för att försäkra mig om att hon sover riktigt gott, innan jag tyst gled ur sängen och slog på lite kaffe.

Jag har nu betat av mina 8 simpass med Täby Sim och ska försöka omsätta det jag lärt mig till effektiva simpass som jag kör på egen hand. Det är inte alls lika lätt att pressa sig själv som när man simmar i en grupp som ska dela på en bana och köra längder på tid. Men jag har bestämt mig att varje gång jag lyckas flytta gränsen lite, lite och ta ett nytt steg så är det en vinst värd att fira.

Medan resten av huset sov så njöt jag av min kaffekopp och en het tallrik gröt toppad med rårörda lingon. På med varm houdinitröja, dunjacka och mössa och sedan ut i den frostnupna och fortfarande sovande förorten. Fem minuters rask promenad och sedan ett snabbt och effektivt byte och ned i vattnet. (Det är alltid en chockartad upplevelse att glida i vattnet när kroppen fortfarande är sovvarm.)

Under insimmet koncentrerade jag mig på att bygga upp simmet. Jag fokuserade från fötterna (ballerina), benen, höfter, vattenläge, nacke, armtag, isättning, hög armbåge, hitta greppet i vattnet, accelerera draget, glida. Fokus, fokus, fokus. En bit i taget tills tekniken är uppbyggd till sammansatt crawl. 100 meter och sedan körde jag igång mina 50:or med starttid 1:15, som är lite tuffare än de pass jag kört senast med starttid 1:20. Det var inga problem och handen på hjärtat så skulle jag kunnat köra lite hårdare men ... jag är nöjd med det jag presterade idag när jag dessutom bara hade lite drygt 30 min på mig i vattnet:

100 m insim
5x 50 1:15
200 m lugnt
5x50 1:15
200 m paddlar + dolme
100 m fenor
100 m samansatt avbad

Nu är jag hemma. Jag har ätit en andra frukost, min bebis sover fortfarande gott och barnafadern har hunnit iväg till jobbet. Ute skiner solen och jag längtar efter att få rulla ut den nya vagnen om några timmar. Jag säger som Kalle Zackari (du tittar väl på hans program Kalle tränar): Man kan bara leva sig genom livet. Träna så mycket man pallar och äta lite godis ibland. Livet är nu. Inte sen.

Ser ju inte ut så mycket för världen men det är här magin uppstår.


onsdag 14 oktober 2015

Springa med löpvagn – Bugaboo Runner

Som att äta kakan och ha den kvar! Jag har investerat i ett löpchassi till vår fina vagn, Bugaboo Runner som är en helt ny modell på marknaden. Jag har avverkat två pass och det har gått fantastiskt bra.

 

8 km i dagsljus och därefter en smula löpstyrka. Kan det bli bättre?


Jag är redan supernöjd med mitt senaste köp: Bugaboo Runner, en renodlad löpvagn med stor luftpumpade hjul, lätt och enkel att springa med. Jag har i och för sig ingen erfarenhet av andra löpvagnar men jag hade förväntat mig att det skulle kännas betydligt tyngre att skjuta en vagn framför sig under löprundan.

Med den här vagnen så känns det plötsligt som jag har fått möjlighet att behålla en del av det liv som betydde så mycket för mig innan Ediths ankomst och som jag räknat med att avstå från ett tag i och med beslutet att bli mamma på nytt. Att kunna ge sig ut och springa utan att vara beroende av att någon annan tar hand om lilltjejen ger en fantastisk frihetskänsla. När jag dessutom kunde konstatera att löpkänslan dessutom var betydlig lättare med vagn än jag förväntat då jublade jag inombords – såååå fantastiskt. Att Edith dessutom får sova ute i friska luften och vaggas i en vagn gör ju det hela inte sämre. Hon sover så gott och vaknar med ett stort leende, pigg, utvilad och doftar frisk luft om kinderna. Precis så ska små barn ha det!

Bugaboo Runner är utrustad med fotbroms och handbroms. Handtaget är justerbart i höjd och försedd med en säkerhetsrem som träs över ena handleden. Det justerbara handtaget gör det möjlig att ställa in en lämplig höjd. Jag känner mig bekväm med att ha det ungefär i höfthöjd så att armen hamnar i naturlig vinkel, avslappnade axlar och jag kan bara lägga en lätt hand på handtaget och skjuta vagnen framför mig med hjälp av kraften från höften. På så sätt finns det dessutom utrymme för den andra armen att pendla ovanför handtaget och jag tycker det känns bäst att springa nära vagnen med med upprätt hållning.
Jag upplever att det är inga problem att ta den steglängd jag vill med den här vagnen. Det finns gott om utrymme och fötterna slår inte i.

Vagnen är lätt men måste tryckas ned för att svänga. Och det är nog lika bra. Man vill inte att en vagn med ett barn i plötsligt kan svänga ut i trafiken om man råkar styra den åt fel håll.

Säkerhetsremmen känns som ett måste och jag vill absolut hålla ett öga på underlaget så den inte kör ner i något håll i asfalten. Edith sitter eller ligger fastspänd med fempunktsbälte, vänd mot mig så hon slipper fartvinden.
Jag har inga klagomål på modellen, som jag tänkt att använda till lugna distanspas och långpass, än så länge och nu längtar Roger och jag till helgen när vi ska ta vår först gemensamma löptur sedan november!



fredag 9 oktober 2015

Förvirring kring begreppet elitmotionär

Man måste minst kvala till startled 2 i Vasaloppet och prestera på elitnivå men med en vanlig motionärs pussel med jobb och familj. Eller så är man en gammal elitidrottare som växlat ned och fortfarande tränar mycket och hårt. Många vill kalla sig elitmotionär men alla har inte koll på begreppets betydelse.

Har du hemmet fullt av träningsprylar? Då är risken stor att du är en elitmotionär.


Jag är ett stort fan av magasinet Outside Träning. Läser varje nummer från pärm till pärm och hittar i det senaste numret en artikelserie om överträning och en fördjupning i begreppet elitmotionär.
Är du elitmotionär? frågar rubriken och på fem sidor grottas det i begreppet som föddes 2012 när Dagens Nyheter körde en artikelserie under vinjetten "Hälsohetsen" och intervjuade före detta generalsekreterare för Friskis & Svettis Anna Iwarsson som hade gjort en intressant spaning i vår samtid: Hon hade upptäckt en ny grupp motionärer i 30-50 års åldern, som tränar extremt mycket, satsar på tuffa lopp som marathon och som sneglar på eliten, vill träna som dem och lägger både tid och pengar på sin träning. Dessutom bloggar, twittrar och facebookar de om sin träning.
Den här gruppen döpte hon till elitmotionärer och därmed uppstod begreppet.

Jag träffade Anna som idag är författare och opinionsbildare och intervjuade henne och skrev sedan den här artikeln, med rubriken "De nya elitisterna" för magasinet Modern Psykologi.

Jag antar att ett begrepp är vad det används till men jag håller inte med Outsides Tränings definition, att man måste prestera på en viss nivå och tävla i proffsklass för att "kvala" som elitmotionär, med hänvisning till den här bakgrunden. Elitmotionär är ett begrepp som fångar upp och sätter fingret på en rådande hälsotrend som har fyllt Stockholm Marathon med löpare och inspirerat många att göra en klassiker, testa sporten triathlon, crossfit eller vad det nu må vara. Vasaloppet som numera säljer slut på nästan alla sina lopp under Vasaloppsveckan har satsat på att fånga upp det stora suget och nu är det många som drömmer om att klara det relativt nystartade loppet Ultravasan och springa det anrika skidloppets hela sträcka mellan Sälen och Mora. Elitmotionär är den som förhåller sig seriöst till sin träning, som anmäler sig till lopp, tränar målmedvetet och satsar oavsett hur snabba de är eller vilken placering de får när de tävlar.

Begrepp och etiketter är för övrigt helt oviktigt i sammanhanget! Nu tränar vi istället!!

tisdag 6 oktober 2015

Sömn, mat, sol och sedan träning

Just nu tankar jag massor av energi ur hösten – utomhus i solen! Dessutom prövar jag mig fram för att hitta hur stor mängd träning som blir lagom just nu.

 

 



Blir vilan för kort, så blir jag trött och måste vila en dag extra. Det vill jag helst undvika. Därför prövar jag mig fram just nu hur stor mängd som är lagom . Dubbelpass som ger två timmars träning under en dag verkar vara för mycket för babymamman. Förra veckan simmade jag söndag förmiddag, sprang långpass söndag eftermiddag, körde 45 min på trainern måndag morgon med efterföljande styrka – det drog massor av energi uppe på bebislivet så jag blev tvungen att lägga in vila på schemat istället för den tänkta träningen de följande två dagarna. Och äta!

Jag äter MASSOR just nu!!! Jag känner att jag behöver precis lika mycket energi som under träningen för vättern förra våren. Då skrapade jag kollegernas rester från deras tallrikar när vi lunchade eller bad om backning på standradportionerna (som i Stockholm ofta är anpassade till stillasittande skrivbordsfolk som vill äta ett par salladsblad och inte folk som tränar hårt)  Och jag måste äta kolhydrater varje måltid för att inte få darriga ben och tunga ögonlock.

Maten smakar så gott!! Det är fördelen. Att helamma och träna en del är också en ekvation som ska gå ihop, det säger sig självt. Och jag har gjort upp en enkel regel. Sova och äta först, träna sedan. Sovit lite sämre = träna lite lugnare. Och för det mesta går det bra. Men ibland inser jag inte hur trött jag egentligen är. (Min söta lilla bebis är så gla i mat och närhet och hon äter en hel del nattetid, tillslut vet man inte om man sovit eller varit vaken mest hela tiden.)

I går började jag veckan med att njuta av att ha huset för mig själv vid frukost, en utvilad och nöjd baby samt att få starta veckan med en stund på trainern. Resten av dagen, fram till familjen var samlad, spenderade vi ute i solen på promenad. Innan läggdags hann jag med en sväng till simhallen och betade av 1200 m i dämpad belysning till stoft avslappningsmusik ... Jag får väl skylla på tempot på musiken att jag inte lyckades beta av alla längder med den fart jag hoppats på. Jag körde 20x50 m med starttid 1:20 + 100 m insim och 100 m avbad. Kroppen och framförallt hjärnan jublade under varje meter! Älska simning!!!!



måndag 5 oktober 2015

Hur står det till med diastasen?

45 minuter PT-träning med certifierad mammamage instruktör plus undersökning av eventuell diastas. Fredagens möte med Elin Mexter var nervöst.

 

Hurra för mig! Träningen ger rätt resultat.


När det gäller träningen efter förlossningen så har ju jag uppfört mig lite som en sådan där tonåring som någonstans vet att "det där kan vara farligt, (typ röka och dricka och sånt ni vet) men jag känner mig odödlig och går det i alla fall".
Samtidigt så har jag också ändå tyckt mig vara den som vet mest om hur min kropp känns och därmed utsett mig själv till expert på området.

Redan på förlossningen gjorde jag de första försöken att hitta bäckenbotten och till min förvåning så gick det direkt. Som 21-årig förstföderska hade jag noll kontakt med de musklerna på flera veckor efter att ha fött barn men den här gången hittade jag dem utan problem. Samma sak var det med magens nedre del som alltid ska kopplas på när man gör mamma-mageövningarna. Med andra ord så har jag upplevt att kontrollen i magen har kommit tillbaka snabbt och därmed har det också gått bra att träna.

Under de första styrkepassen kände jag tydligt att jag var tvungen att träna lätt och skonsamt. Marklyft var inte att tala om (såklart). Likaså så har löpningen handlat om tassande. Mammamageövningarna har jag gjort, ibland. Träna bäckenbotten det gör jag varje dag,

Så i fredags så skulle jag få hjälp med att bedöma hur läget på postbaby-kroppen fyra månader efter förlossningen. Har jag en diastas och i så fall hur mycket? Har jag tränat och förvärrat läget?

Precis vid navlen, i avslappnat läge så har jag ett mellanrum som Elin bedömde vara två fingrar brett. Normalt sa hon och det bästa var att det inte alls är djupt. Det betyder att de inre magmusklerna är i bra skick och inte så uttöjda, eller så har jag tränat upp dem bra. I spänt läge går hela diastasen ihop och jag fick mycket beröm för min kontroll på magens nedre del. Jag kan utan problem spänna "rätt" muskler, de som är relevanta i det här sammanhanget och hittar dem utan problem.
– Det ser mycket bra ut. Du har kommit väldigt långt på den här tiden, sa Elin.
Jag själv tror att utgångsläget är väldigt avgörande. Jag har nytta av den form jag var i före graviditeten helt enkelt.

Att utföra mammamageövningarna helt korrekt är inte lika lätt och jag är inte helt säker på att det är helt nödvändigt att klara alla. Men under de 45 minuter vi hade så gick vi igenom en handfull och jag fick hjälp med att tänka rätt. Detta handlar mycket om att ta kontroll och fokus.

Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig varit särskild tänd på att träna mage. Det är nästan så jag redan i det här läget redan har den plattaste mage jag någonsin haft, men full styrka finns inte där än men nu känner jag mig helt trygg med att fortsätta på samma sätt som jag gör.

torsdag 1 oktober 2015

Flåsig simmorgon

Starttid 1:10 är mitt mål för 20x50 m den här hösten. I morse blev det ett kortare men tuffare träningspass i bassängen.


Avstängd på grund av att vattnet blivit förorenat ... Viss information vill man helst slippa ... men idag fick den första 20 minutrarna av morgonen simträning ske på land tills vi fick klartecken att hoppa i och att det var okej värden på vattnet.

Vi tränade bål, jag på mitt eget mammamagevis, de andra betydligt tuffare med plankor på längden och tvären. Sedan startade vi med insim och några korta teknikövningar innan vår tränare Victor slängde fram ett utmanande konditionspass på tavlan.

Jag har fram till nu mest bara simmat när jag har simmat. Antingen med en känsla av "det gick bra" eller en känsla av "i dag gick det segt". Jag har inte haft några bra metoder att mäta mina framsteg.

I dag fick jag en fingervisning och ett användbart instrument. Victor klockade mig på 50 meter och ville att jag skulle ligga på 1:10 i starttid. Det vill säga att starta varje ny längd efter 1 minut och 10 sekunder. Ju snabbare jag simmar desto längre vila. Men nu handlar det inte om vila några längre stunder 5-15 beroende på hur långt in i passet man befinner sig.

Jag fick ganska snabbt justera tiden till 1:15 men fick åtminstone ett mål att jobba mot fram till jul. Och phu vad tufft.
Victor klurar på hur han ska vägleda och korrigera mig för att jag ska få ut mer av varje simtag.
– Det ser bra ut men sträck ut mer och ta i under vattnet!

Lite vattnerädsla lurade i huvudet imorse. Mitt pannben är kanske inte det hårdaste just nu. Jag körde så hårt jag kunde och sedan gav jag mig tillåtelse att pusta lite vid kaklet. Som vanligt kom jag igång framåt slutet av passet ... fokuset satt plötsligt som en smäck och känslan i vattnet förändrades markant.

Jag njuter verkligen av dessa tidiga simmornar!!