Hitta glad känsla

Lyssna på kroppen, vila och träna lätt. Så ser min reviderade plan ut. I bland går det inte riktigt som man har tänkt, då gäller det att tänka om och tänka nytt.

 

Krama träd ger energi!

 

Sedan söndagens deppodipp så har jag resonerat mig själv och klappat mig lite extra på axeln. Det går ju faktiskt inte dåligt med träningen, tvärtom – jag har kommit väldigt mycket längre i återuppbyggnaden efter förlossningen än vad jag vågat hoppats på innan Edith kom till världen.
Att springa en mil med bra och lätt känsla, bara tre månader efter en förlossning, det är att ställa för höga krav på kroppen. Jag vet ju det!! Och så här efteråt, när de ledsna känslorna blåst över och jag ser klart igen så har jag bestämt mig för att känna mig stolt istället för ledsen över att det går långsamt i spåret och glädjas över att jag rullat igång alla tre grenar: simning, cykling och löpning och börjat beta av fina basvcekor med träning där jag faktiskt får in det mesta som jag vill, inklusive styrketräning.

Därför sprang jag onsdagens löppass med fokus på "glad känsla". 5 km fick räcka och utmaningen blev att hålla tekniken och avsluta med glädje och pepp. Jag sprang på relativt lätta ben. Kanske var onsdagen en bättre dag för löpning än söndagen eller så berodde det på det faktum att klockan låg hemma och jag kunde inte se hur jag låg till tempomässigt. Det fick kvitta.
Jag lotsades att jag var i mitt livs form och plöjde fram i spåret som en rakryggad atlet. Den taktiken funkade fint. Efter cirka två kilometer bestämde jag mig för att lägga in några minuters fart, men bara så länge att jag orkade hålla upp kroppen och sedan gjorde jag om övningen under den sista kilometern.
Det hela blev en succé.
Jag dök upp i hemmet igen som en glad löpare med rosiga kinder och brett leende istället för som i söndags, moloken med hängande axlar.

Trainerna har också  fått jobba sedan två veckor tillbaka. Och jag är så glad att jag äntligen tog mig i kragen och kom igång med trainercyklingen. Det är ju genialiskt när man inte kan lämna hemmet. Trainern ger relevant träning som kan varieras i det oändliga med lite fantasi. Och den där nöjda känslan infinner sig efter passet. Så perfekt.
Att det sedan är mentalt skittråkigt att sitta på samma fläck i vardagsrummet det är en annan femma. Men i sällskap av bra poddar eller peppande musik och en effektiv fläkt ... ja, då har man i alla falla gjort det bästa av situationen.

Förra veckan cyklade jag fyra 30-minuters pass. Den här veckan har jag ökat till 40 minuter och hittills har det blivit två pass med målet att bli svettig, trött och lycklig av endorfinpåslaget. Jag börjar lugnt och avslutar tuffare, fokuserar då och då på rundtrampet. Än så länge har jag svårt att få upp pulsen, men med musik och lite järnvilja så klättrar den en smula medan benen svider av det monotona motståndet.

På gymmet märker jag nu resultat. Kroppen känns stabilare och jag kan utföra de flesta övningar men jag är fortfarande svag i rygg och bål men det är bara att jobba vidare.
Veckans mamma mageträning gick bra. Edith var nöjd hela passet så alla övningar genomfördes med stort fokus. Jag tycker att de övningarna är ett bra sätt att stämma av styrkan i kroppen.

Så ni ser; det finns mycket att glädjas åt så jag tänker göra det istället för att deppoblogga och känna mig svag och dålig.

Nöjd efter ett gott pass med god känsla. Dessutom väldigt trött och svettig!

Djupa magmuskler. På mammamageträning stärks grunden.

När löpningen känns tung

För det mesta känner jag mig lycklig. Jag jublar över den träning jag får till och jag skattar mig oerhört lycklig som för njuta av min livsbonus, min baby Edith som är så ljuvlig. Men i bland, när kroppen känns extra tung, så blir jag frustrerad över hur den påverkats av att alstra ett nytt barn.

 

Älskade skogslöpning.

 

Okoordinerad kropp. 
Tunga ben.
Ålig hållning.
Ihopsjunken.
Jag är ta mig tusan ingen powerwoman och långt ifrån en ironman och trots att jag vet varför så blir jag lite arg och ledsen.

Jag är ute i skogen och jag har en hel härlig mil framför mig i sol och i klar men mild höstluft. Mossan är tokgrön mellan träden. Det doftar sjukt gott av fuktig jord och gran. Parkeringen vid spåret är full och glada motionärer skymtar i grönskan. Det är söndag och det känns kring hela Enstaspåret som på vardagar och tidiga mornar ligger betydligt mer öde. Folk är pigga efter helgens sovmornar och vill vara ute och springa. Jag älskar när träningsglädjen känns i luften men trots det så infinner den sig inte i mitt hjärta, inte just idag.

Jag vill så gärna få känna mig lite stark. Jag längtar efter att känna igen mig själv. Tightsen glider ned. De sitter för trångt. Alla träningskläder är lite, lite obekväma för att de helt enkelt inte passar lika bra som innan men jag är för snål för att köpa ett helt nytt kit. Spellistan i mobilen känns gammal och tråkig. Klädernas passform får mig lite surmulen och jag börjar min löptur på fel fot - sur.
Surhet är långt ifrån bästa bränslet när man ska springa. Möjligen funkar ilska men surhet ... nix, pix, det förgiftar hela systemet.
Och så blir det just den här dagen. I söndags.

Jag springer 10 km och sneglar på klockan. Först 5 km så håller jag 5:40 i snitt. Det är inte så pjåkigt i den backiga terrängen. Men sedan blir det tungt. Jag stannar till en halv minut för att låta benen få lite, lite återhämtning. Det har jag läst som tips och metod i Runner's world och det funkar. Jag lyckas höja tempot som sjunkit till 6:10 ner till 5:45 en eller två kilometer till. Den sista kilomtern tassar jag i närmre 7:00 tempo.

Hallå vad är det som händer? Ska det inte vända nu? Ska jag inte få lite bättre belöning för den träning jag lagt ned under de senaste veckorna?

Många löpare förtränger tröttheten och försöker istället springa bort den i hopp om att den envisa träningen i motgång ska göra dem starkare. Jag är en av dem. Kanske är det så att jag underskattar hur slitsamt det är att ha en liten bebis som ska tas om hand dygnet runt och helammas. Kanske är det precis som vanligt att jag inte riktigt själv lyckas se helheten när jag är mitt uppe i det utan kommer till insikt först efteråt?!

Nu längtar jag efter fördjupning

Jag springer. Jag läser. Jag skissar på en träningsplanering på post-it-lappar. Just nu är jag sugen på att fördjupa mig i löpningen, lära mig mer om teknik och träningsupplägg. 

 

Härlig semesterlöpning på Öland. Foto: Kicki Jacobsson

Jag har läst mängder av artiklar, bloggar, böcker och annat om löpning genom åren. Och självklart har jag anammat en hel del av kunskapen. Men jag springer och tränar allra helst på känsla. Jag låter dagsformen avgöra. Fantasin.

Och det är så jag allra helst vill ha det men så står man här nu med en kropp som tappat en hel del styrka och fart under 9 månadersgraviditet och efterföljande utmaningar. Det är då tankar kring intervaller och träningscheman dyker upp i huvudet. Att enbart beta av härliga distanspass ger mig helt klart tillbaka formen i själen men inte i benen. I alla fall inte fort nog.

Dessutom är det ju kul med kunskap. Här hemma finns det redan en massa bra böcker. Jag har plockat fram:
"Maraton och andra långlopp, träna med Anders Szalkai" och
"Löpträning mitt i livet, spring snabbare med kunskap, glädje och enkelhet"

På inköpslistan står Lofsans bok "Stora löparboken för kvinnor" för att jag är nyfiken på hur hon anser att träningen ska se ut när man är kvinna.

Jag tycker Szalkais bok är bra, lättläst och inspirerande men när jag tittar på programmen och uppläggen så känner jag att nej, jag kan inte bli så snabb som programmet utlovar med hans träningsschema. Jag måste träna hårdare. Den är inte anpassad för kvinnliga löpare.

Jag fortsätter att ta det försiktigt. Det känns i hela kroppen efter ett pass men sakta börjar jag hitta löpsteget.
Under den första kilometern, när jag rullar igång kroppen så känns det som jag dunsar fram och armar och ben hänger inte med. Men så lossnar det, kroppen minns rörelsen och kring 5:e kilometern känns det riktigt bra.
Men så mycket längre än 5-6 kilometer har jag inte sprungit än. Jag ska inte stressa fram skador.

I går blev det 5 km med fokus på teknik och löpsteget. Jag tvingade upp kroppen, fram med höften och letade efter den aktiva känslan i steget. Jag fejkade att jag är i form med syfte att träna relevanta muskler.

Det ska nog gå det här!! Med fördjupning och planering kanske jag rent av blir lite, lite vassare än tidigare år.

I'm a runner

I bland känns mörkret väldigt mörkt, tröttheten efter jobbet mördande och det råa kalla novembervädret otroligt kompakt och stegen tunga. Trots det så blir resultatet ändå kärlek. Löpkärlek. Glädje. Tillfredsställelse.

 

Löpning är en stor energikälla.

Den här veckan har mitt motto: "lite är bättre än inget" fått råda och syftet med träningen har enbart varit välmående. Jag har sprungit fyra pass. Inte för att bli snabbare och inte för att jag ska bli starkare eller bygga distans.

Jag har enbart sprungit för att jag vill, för att få ny energi och hur ett rent hygienperspektiv.

Hur stor ovilja jag än känner över att ge mig ut i mörkret så är det inget alternativ för mig att välja soffan istället för rörelse. Är jag så här novembertrött som jag känner mig just nu så är det just löpning jag behöver.

Och vid varje enskilt tillfälle så blir slutsatsen den samma: Ett pass ångrar man aldrig. I löparkläder och skor blir novemberkylan mildare, det gråa vackrare och tröttheten rinner av.

I dag njöt jag extra av att springa i dagsljus, trots den gråa himlen och råa luften. Knappa 12 km i härlig skogsmiljö tillsammans med älskling och inombords sken solen.

Powermusiken som ger mig lätta ben

Starka positiva upplevelser fäster starkt i minnet. Med viss musik i örat kommer just den låten förevigt vara kopplad till lyckan du kände just då och där. Detta kallas betingning och kan vara riktigt användbart om man medvetet vill öka lusten till tex löpning.

 

Musik kan stärka löpkänslan.

Jag har en dryg timmes lång spellista på Spotify med låtar som betyder något extra för just mig på ett eller annat sätt. Nästan samtliga väcker känslominnen från riktiga lyckostunder som jag upplevt under de senaste åren. En del är kopplade till träning eller löpning som till exempel Rihannas låt "Diamonds" från 2012 som jag och Roger lyssnade på i bilen på väg hem från mitt första löplopp på 10 år eller så och jag hade överraskat mig själv och alla andra genom att prestera långt bättre än tippat.

Det var en fantastisk stund där i bilen. Jag satt trött och stolt, full av endorfiner med höstsolen som värkte in genom vindrutan och vi hörde låten för första gången. Jag satt i bilen bredvid Roger min nyfunna kärlek och musiken präntades djupt in i mitt hjärta. (Även om jag tycker att det finns många bra mycket bättre och intressantare låtar än just den här.)

Nu mera är "Diamonds" en riktigt power-låt som lyfter mig ur dagar när jag hellre vill ligga kvar i sängen, den ger mig energi att ta tag i surdegar på jobbet och den ger mig extra fart i benen när jag är ute och springer med musik i lurarna.

Andra låtar som jag samlat har jag upplevt vid målgång under ett lopp, vid någon riktigt efterlängtad depå, en solig fredagkväll på stan efter jobbet eller under en hel solig sommar.

Låtarna tillsammans har burit mig många löpmil, genom regn, kyla och även burit fram mig på skidor.

Den här helgen har varit stressig. Kalas, fix och trix. Det var läge för en löptur med musik. Kort för att tiden inte räckte men det var ett måste att klämma in en kort runda. Jag drog igång min powerspellista, tassade i väg ut förbi mina grannars hus och redan innan jag lämnat min egen gata spred sig välbefinnandet och gåshuden över kroppen!

Min välbekanta löparvy kan också framkalla gåshud. Allt handlar om goda minnen.

Långpass i mörker

Min definition av en perfekt söndag: långfrukost, långmys i soffan och sedan långpass löpning. Vad mer behöver man prestera en mörk oktobersöndag?

Möjligen skriva två inlägg på bloggen under samma dag. Det händer inte så ofta. (Jag läste någonstans att Blondinbella gör 8 inlägg om dagen riktade mot 8 olika målgrupper, för att lyckas med att driva riktigt mycket trafik. Smart tänkt!)

Jag kan konstatera att jag har fått in rutinen ett långpass i veckan igen efter skador och sommarens tävlingar.

Jag startade lite omvänt med Lidingöloppets 3 mil och har sedan backat ned till 15 km. Förra helgen sprang jag terräng i Hellas friluftsområde i Nacka med min väninna Irmi. 15 km kuperat tar lång tid att avverka konstaterade vi. Men desto bättre, vi hann prata om både det ena och det andra.

I dag blev det pannlampslöp i sällskap med min älskling. Pannlampsskenet gör hela löpupplevelsen mer äventyrlig. En härlig känsla att springa genom tyst skog inbäddad i mörker och som i dag i mild, nästan lite för varm, temperatur. Handskarna var överflödiga och mössan hade kunnat få stanna hemma.

Tempot var lugnt och enbart behagligt. Sällskapet var gott och kroppen kändes glad. Jag hade kunnat fortsätta i det tempot hur länge som helst.

Långpass när livet slår till

Långpasset fyller den viktig funktionen att bygga uthållighet och syreupptagningsförmågan men långpasset har också en viktig meditativ roll för väldigt många. För mig har just den delen blivit livsviktig och nu börjar jag återigen att bygga distans – livrädd att bli skadad igen.

 

Långpass i regn! I love it!

I bland slår livet en hårt i huvudet. I bland är det inte läge att träna alls eftersom kroppen redan är hårt belastad av stress. I bland kan träningen vara just det som behövs för att rensa ut dålig energi.

Jag hade en tuff lördag som resulterade i att kroppen fylldes av känslor, stress och spänningar. Efter en god natts sömn så fanns bara ett fokus för mig under den här söndagen: umgås med familjen och ett långt, lungt långpass löpning.

Och jag hade tur: Vädret var så där blött, trist och burrigt så att de flesta vill hålla sig inomhus. Och jag vet att det är just under dessa förhållanden som den tillfredsställande känslan blir som störst efter passet.

Självklart så har jag någon mänsklig ådra i kroppen och var tvungen att brotta ned det spontana motståndet som trots allt uppstår mot att ge sig ut i vätan och kylan. Men så fort jag kom ut och kände regnstänket mot ansiktet och den syremättande luften så fick jag  belöningen.
Jag andades djupt, slöt ögonen ett ögonblick och kände hur stressen rann ut och ned över den våta vägbanan.

Musik i lurarna. In i min lilla, varma bubbla. Me, my self and I. Jag ser bilarna köra förbi och de stänker vatten över mina ben, men musiken tränger undan allt motorljud.
När regnet tilltar tvekar jag en smula och funderar på att vända men skjuter upp beslutet en kilometer till, och sedan ytterligare en. Vid dryga 7 km vänder jag och tassar tillbaka. När klockan visar 12 km fylls kroppen av styrka. Jag skjuter undan alla tankar på smärta. Mina otränade ben protesterar men jag ökar takten och njuter av mer fart den sista biten.

15 km, genomvarm, nöjd och målmedveten. Nu ska jag lyckas med löpträningen – no more skada. Hej högrre fart!
Men jag ska vara försiktig. Vila mycket och öka långsamt.

Mustiga härliga, blöta höst!

Cykel- & löphög

Hööög musik strömmar ur högtalarna. Jag lagar en mastodontladdning köttfärsås efter konstens alla regler. Det är bra att ha i kylen i veckan när familjen ska hinna träna och jobb och läxor ska skötas. Handla, plocka, fixa, blogga – allt går så lätt när hjärnan är endorfinhög.

 

På upptäcktsfärd längs en outforskad skogsslinga!

Jag älskar att ställa väckarklockan tidigt på söndagsmornar. Att kliva upp tidigt, njuta av morgonen som gryr och äta en god frukost och sedan dra fram cykelkläderna, det slår sovmornar och sega soffhäng tusen gånger om.

Jag har inte trivts i mitt eget skinn under de senaste veckorna när jag inte haft rutin på träningen. Trött. Sur. Seg. Allmänt neggo har jag känt mig.

Glädjen har runnti tillbaka in i hjärtat i samma takt som jag har styrt upp en plan för träningen:
Styrketräning, morgonsim, yoga, lunchlöpning.

Helgen började jag med att satsa på att träffa vänner, en vända på konstutställning och så i morse ställde jag klockan på sju och vaknade med ett leende på läpparna. Det var så länge sedan jag cyklade på allvar och det är så synd att låta hela den här milda fina hösten försvinna utan att få till några härliga rundor.

Jag har inte gruppcyklat sedan Vättern. Jag kände mig spänd och nervös under de första två milen. Helst hade jag bara velat fly och cykla en vända på egen hand. Jag trampade tyst och fokuserade på trafik, fart, hjulet framför och på att hänga med. Att cykla med en grupp på höstkanten, som tränat en hel säsong, det utmanar. Alla var galet pigga, drog iväg med starka ben och fick upp farten långt över 30 km/h efter några minuter. Jag slet, pulsen slog i taket och jag surnande till. Men efter ett par intervaller med fri fart och lite backträning så fick jag hjälp av endorfinpåslaget och jag sneglade nöjt på klockan och log åt farten. 35 km/h är siffror som inte är allt för vanliga på min klocka.

Min min skvallrar om mitt humör ... men jag fick rätsida på det så småningom.

Och så körde vi belgisk kedja i 1,2 mil och tjihuu!!!! Så härligt. Gruppen fokuserade och vi flög fram i jämt tempo. Backarna krömp till små kullar. Detta, just detta älskar jag! Farten får mig att växa inombords. Jag känner mig som en grym cyklist, stark som en oxe och glad!!

Efter cykelturen som avslutades med spurt, och som vanligt kastade sig de starkaste iväg och försvann på några sekunder, blev det fika. 30 cyklister invaderade fiket nere i Gustavsbergshamn och plockade brickorna fulla av mackor, smoothies och kaffe. Härligt!

Efter cykelturen pustade jag och Roger en smula och sedan bestämde vi oss för att springa terräng. Vi möttes av en mustig höstskog full av knallgula löv och mörkgrön fuktig mossa. Jag höll blicken stadigt fäst vid backen och trixade mig förbi och över stenar, rötter, hål, diken, nedfallna träd. Då och då höjde jag blicken för att bara insupa lugnet, låta ögonen vila på den vackra grönskan.
Humöret steg.
Endorfinerna kickade in, sedan var det bara att åka hem och köra järnet med alla förberedelser inför veckan som väntar!

Känns gott i kroppen efter allt skuttande i skogen.

Är man fotograf så får man offra sig för konsten ...

Laddar löparbenen med mil

Just det ja! Jag håller ju på med en Svensk Klassiker i år också! Inte att förakta men en smula bortglömd satsning mitt i allt swimrunande och all Ironmanrus. Lidingöloppet närmar sig.

 

Nej, detta är inte lilla sjöjungfrun!

Löpningen ja. Min älskade löpning som haltar en smula och har liksom kommit av sig på grund av smärta, trötta vader, nedfallna fotvalv och annat joxs som har krävt en del arbete. Jag har löptränat väldigt lite i år, och förra året också. Det har blivit ett pass när det har känts okej i kroppen och ganska mycket vila däremellan.

Vilan har gjort nytta. Och förhoppningsvis den specifika stärkande styrketräningen också. Det har i allra högsta grad rört om i grytan.  Jag får inte ont i vaderna, men väl känns det i knän och runt vrister och i fötterna ...
I dag drog jag igång min laddning inför Lidningöloppet. Planen är att få några långpass i kroppen innan det är dags, gärna med fartökningar i mitten och däremellan lite trapp- och backträning, vi snackar ju Lidningöloppet med alla tuffa backar.

Jag började helgen med ett underbart simpass. Det är september och fullt badbart det går ju bara inte att missa chansen. I lilla sjön Kvarndammen så hittade jag en annan triathlet i vattnet, till min förtjusning och blev så himla glad. Förtrollningen sprider sig, nu är jag inte ensam i min sjö längre, Tyvärr fick jag inte tillfälle att varken heja eller spana in simmaren lite närmre. Kanske nästa gång!

I dag blev det löpning. Långpass.

Jag har en hat/favorit-runda som är dryga 14 km med omkring 10 rejäla backar. Den går längs vattnet, förbi vackra skärgårdshus med punschverandor, genom ett nybyggt villa område och sedan ut på Ingarö förbi hästhagar och ännu större skärgårdsvillor. Vissa backar är så tunga att det enbart går att trippa med små, små steg och avslutningen är så brutal knäckande med en lång, lång dammig sträcka som lutar svagt uppför i lite mer en 1 km för att sedan övergå till ett deppigt stenbrott med en massa stora maskiner och stenhögar. Grym övning för pannbenet. Och när solen gasar som idag blir det väldigt varmt.

Väl hemma igen känner jag mig alltid lika nöjd. Kroppen är trött, trött, trött och så genomarbetad.

Kolla! En okänd triathlet i min sjö!!!

Snabb som vinden, stark som en oxe

En kväll med perfekt väder, med underbara förhållanden för löpning. Jag bestämde mig för att testa vad kroppen skulle säga om lite löpning och jag fick till en grym känsla. Jag har aldrig sprungit starkare, bättre eller snabbare i hela mitt liv. Vilken känsla!!

Vackraste kvällssolen!

 
Jag har toklängtat efter att bara få köra ett vanligt, hederlig träningspass. Just nu känns det som jag bara har tävlat hela sommaren och där emellan vilat.

I lördags simmade jag och kände mig matt när jag gjorde ett försök att trycka på. I dag sprang jag som aldrig förr. Luften var lagom sval. Solen sken lågt mellan de fortfarande gröna lövträden. Vattnet låg blankt och inbjudande nere vid bryggan och jag önskade tyst för mig själv att det fortfarande var högsommar med långa, ljusa, ljumma kvällar så att jag skulle kunna både äta kakan och ha den kvar, det vill säga hinna med att både springa och simma innan mörkrets inbrott.

Men jag fick nöja mig med löpning och planen var att låta Ironmankroppen bara jogga lite lätt ... Jag tuffade iväg ... det var så länge sedan jag sprang. Benen pinnade på. Det gick lätt. Jag tog i lite mer och njöt av farten. Pulsen ökade långsamt, värmen spred sig i kroppen och andningen var jämn. I backen, där jag vanligtvis får tvinga mig att hålla mig upprätt och trippa med små steg, klev jag fram med högblick och starka steg. Helt underbart.

En helt vanlig löptur och jag jublar! Det är för det här jag tränar, i grunden. Tävlingarna och loppen är roliga. Ironman var fantastiskt att få uppleva men det är vardagsträningen som jag älskar allra mest.

Tjuvtränat inför Vansbro Triathlon

Jag har tjuvtränat idag, trots att Clas Björling, arrangör av Vansbro Triathlon, mycket klokt pushade lite extra för vila och förberedelse på Facebook. Det blev 15 km löpning i riktigt spöregn med syfte att påminna benen om vad löpning handlar om.

 

Helt igenom dyngsur. Ullstrumpor på fötterna satt perfekt i kylan.

Triathleten Clas Björling som ligger bakom det populära Vansbro Triathlon, ett halv ironmandistanslopp, verkar hur go och charmig som helst. På loppets facebooksida har han med jämna mellanrum lagt ut långa välmenande träningstips inför tävlingen. I dag skrev han om det förmodade ganska kalla vädret och hur det bör hanteras samt detta tips:

Får ni punktering på loppet så måste ni laga den själv, så istället för att göra er trötta genom att tjuvträna nu sista dagarna så lägg tiden på att lära er fixa en punka istället, spelar ingen större roll om det tar 2 eller 10 min för er, utan bara att ni kan så ni slipper bryta tävlingen för en enkel punktering. Jag har inte sökt själv men det finns säkert bra klipp på youtube som ni kan titta på, nu är det inte läge att skjuta på det längre då jag vill ha er alla i mål !!! 

Man kan ju inte annat än falla som en fura. Så otroligt sympatiskt skrivet och jag känner mig genast hundra gånger tryggare och lugnare inombords inför lördagens utmaning.

Men jag var ändå tvungen att ge mig ut i regnet för att känna på löpstatusen. Och jag känner mig ganska säker på att jag hinner återhämta mig innan lördag.
Så trots att midsommarens urusla väder fortsätter och regnet hällde nedför skyn så gav jag mig ut. Jag brukar ju gilla lite tuffa förhållanden men idag ... burr ... fasiken vad kalla regndropparna var. Men humöret och löplusten vände redan efter 2 km. Bilarna fick stänkas bäst de ville. Det kändes underbart att springa. 1 mil är inga problem. Det gick lätt och tempot så här en vanlig måndag i backiga Gustavsberg landade på 5:10. Sedan sänkte jag farten. Vaden gjorde sig påmind.

Väl hemma igen efter 15k var det så gott att dra av sig de helt genomblöta kläderna, krypa in i duschen och kommendera sonen att ge min vad förebyggande massage.

Nu får det vara nog med vila

Tre och en halv dag vila efter Vätterna ... det låter inte så mycket men jag kände idag att det räckte. Försiktigt kontrollerade jag statusen i kroppen med sim och lite underbar löpning!! Äntligen!

 

Ensamsim igen ... lite läskigt är det för en vättenrädd.

Nu händer det grejer. 
Jag gjorde ett litet tidstest på simmet idag för att ha någon slags uppfattning om hur lång tid det kommer att ta för mig att simma 1900m under Vansbro Triathlon på lördag om exakt 10 dagar.
Jag älskar verkligen simningen mer och mer. Jag reflekterar inte över temperaturen i vattnet, mer konstaterar att idag var det kallare än sist. Vattenrädslan kan hugga tag i mig men jag övermannar den och ju längre jag simmar desto större blir njutningen.

I dag siktade jag på 2000 meter men det var en smula för kallt så jag stannade vid 1400, kände hur vaden krampade och ensam mitt ute på sjön så känns det inte helt klockrent ... Vid 1000 meter infann sig flowet, den härliga känslan och jag kunde ta i lite mer. När jag väl kommit igång så flyter det bara på med andningen och sinnena skärps. Det är underbart! Under de två senaste simmet har jag experimenterat med armtagstakten och upptäckt att jag klarar hålla en högre takt att jag får en ett helt nytt flyt.

I dag ökade jag ordentligt de sista 300 metrarna och blev superglad över att titta på klockan och se att jag hann 1390m på 30,5 minuter! Det är jag nöjd med!

Efter simmet blev det 10k löpning. Först försiktigt och sedan när jag konstaterade att kroppen är visserligen inte i löpform, eftersom jag inte tränat löpning på ett tag, men jag känner mig helt återhämtad efter Vättern, jag kan springa, det gör inte ont och jag har saknat det såå mycket. Nu ska jag vara så jäkla försiktig med benet. Inga mer skador nu!

Halvmaran i Vansbro kommer inte bli min snabbaste ... men jag kommer säkerligen inte sörja det särskilt mycket bara jag får uppleva målgången.

Jag är otroligt glad över att jag inte är superlångsam längre när jag simmar.

Allt om min löpning

Jag blev utmanad av LöparFia för några veckor sedan att svara på frågor om min löpning. Hög tid att få det gjort.

Här är min vardagsslinga. Tre varv blev det sist. 16,6 km.

Vilken löpare är du?

Just nu är jag den sökande löparen. Efter en efterhängsen skada så håller jag nu på att testa mig fram till en nivå som passar mig samtidigt som jag gör prehabträning. Frågan är hur långt jag kan springa? Kan jag springa både långt och fort? Trail är jag nyfiken på men vad säger kroppen då? Men en sak är säker jag är en löpare som njuter allt mer av att springa långt. Efter 15 km börjar magin …

Hur länge har du löpt?

Faktum är att jag sprang en hel del utan att jag betraktade mig som en springande människa. Jag hade noll självförtroende som barn när det gällde fysisk aktivitet. Jag var en fegis som inte vågade klättra i träd eller hoppa i vattnet från bryggan, det vill säga när andra tittade på. Ensam gjorde jag allt möjligt. Likaså löpte jag. 13 år gammal anmälde jag mig på eget bevåg till minimarathon, tränade ensam i spåret i skogen, utan att någon kompis visste. Jag tror att jag sprang 3,7 km på 21 min.

Hur mycket löper du per vecka? 
Begränsat på grund av skadan. Jag tar ett långpass per vecka samt ett kortare pass med lite mer fart. Jag vågar inte lägga på intervaller ännu. Känslan i benen bestämmer.

Vilket är ditt feelgoodtempo? 
Det kan varierar så oändligt från dag till dag. Det kan vara 5.10 men när det gäller längre distanser så säger jag 5:30. Under 5:00 tycker jag är tufft att hålla en längre sträcka.

Vad måste du ha med dig på ett pass? 
Garmin. Puls och tempo måste jag bara ha koll på.

Varför springer du? 
För att njuta av naturen och fylla på med glad energi.

Har du någon gång ljugit för att springa?
Det händer rätt ofta att jag inte talar om exakt varför jag inte hinner till en viss tid, måste gå från ett möte, eller inte kan stanna så länge på en fest eller något sådant. Träning och löpning är prioriterat i mitt liv och det är inte alla som förstår det.

Hur ofta köper du löparskor? 
Alldeles för sällan. Nu har jag köpt ett par i år och ett par förra året och jag kommer snart att köpa ett par som funkar under swimrun. Innan dess hade jag skorna säkert i fem år innan det blev nya.

Var och hur handlar du din löputrustning? 
Jag har inga rutiner kring det eftersom jag historiskt lagt väldigt lite pengar på min träningsutrustning (gymmet har fått allt). Men nu har jag köpt några prylar via nätet men också i butik. Ofta är det en tacksam present till mig … Känns väldigt lyxigt att få något fint och vara fin även när jag tränar.

Dygnets bästa springtid?

Kväll. Gärna sommarkväll. Men också vinterkväll när alla andra sitter inne och myser och det är kallt, mörkt och riktigt bistert ute. Jag tror att jag skulle springa med bra resultat på natten.

Hur ofta tävlar du? 
Första loppet på hundra år var hösten 2012. Sedan dess så har intresset vuxit för lopp. Blir jag bara helt bra i benet så kommer ni se mig vid både den ena och andra startlinjen …

Vilken är din favoritdistans? Jag avskyr att springa kort och hårt och när jag sprang en halvmara i Kalmar för ett par några veckor sedan så … jag var i himlen!

Har du ett mantra som du rabblar när du blir trött i huvudet? 
”Stolt och stark!” ”Det här är bara en kort stund av ditt liv.” Eller … ”nu är det bara milen kvar, det klarar du alltid.”

Springer du helst i grupp eller ensam? 
Helst med min älskling. Helst långt med min älskling. Det är så fina stunder fulla med vänskap, skratt, pepp och värme.

Hur återställer du dig efter ett lång pass?
… där har jag nog en hel del att lära! Tänker inte ens i de banorna. Vila? Äta?

Vilken snabbhetsträning föredrar du? 
Progressivt, öka när jag börjar bli trött.

Vilket lopp drömmer du om att springa? 
Just nu drömmer jag bara om att få löpa smärtfritt.

Vilken kändis skulle du villa löpa med? Jag är inte så mycket för kändisar. Men jag gillar Petter allt mer. Mer för det han gör, står för och kämpar med, än för musiken. Jag kan identifiera mig med honom en smula.

Snabbsnören ingår i en triathlets utrustning.

  PS. Jag försöker bygga om här på bloggen men det är inte min starka sida så håll ut ...

Kluven känsla för jobbresor

Tänk dig Spanien i maj. Grönt, blommigt och alldeles lagom varmt. Lägg till möten med spännande människor, nya kunskaper och intryck. Underbart eller hur? Helt klart. Och de skulle vara perfekt om det inte var för att det går helt åt skogen med träningen.

Ett stulet TI-pass mitt på spanska landsbyggden.

Fullproppad med vitt bröd, dålig frukost, sena middagar, vin och på tok för lite sömn. Plus en massa hårt arbete precis varenda minut.
Jag har varken tränat särskilt mycket den här veckan eller bloggat.
Jag har varit i Spanien för att göra reportage och har haft den underbart kul. Och jag är helt slut.

Jag våldade in ett litet löppass en av morgonarna och det var helt ljuvligt, otroligt segt, lite för varmt men jag var så glad att jag överlevde. 8k förbi en hel hjord med kor, kalvar och någon tjur. Dessutom prasslade det misstänkt i gräset vid sidan av vägen och jag var farligt nära att bli missförstådd av ett gäng spanska vakthundar.

På eftermiddagen så fick jag plötsligt en timme över och poolen låg ju bara där och så fantastiskt härlig ut. 28 grader i luften. En pool för mig själv. Jag skulle bara känna lite på vattnet och jösses! Allt klaffade. Skönaste TI-känslan infann sig ever. Efter flera dagars vila fick jag till en ordentligt kraft där i vattnet. Spänd som en spjut sträckte jag mig långt för att ta tag i vattnet och kopplade på coren och tekniken kändes just där och då helt perfekt. Magi!!!!

I dag tog jag min reströtta kropp och bestämde mig för att cykla ur den ordentligt. Nästan 12 mil samlade jag ihop och kraschade på golvet hemma i vardagsrummet, snurrig, nöjd och totalt mör i hela kroppen. Så himla gott.
Nu blir det inga fler resor på ett tag. Nu känner jag mig supermotiverad att få till fokus på träningen, maten och sömnen. Vansbro triathlon rycker närmre ... vågar inte ens tänka på det ...

Underbar utsikt. Bra packpass.

Spanska järnekar. Vackert.

Det var ett misstag att dra fram mobilen för att ta en bild ... de blev rädda.

Dagens distanspass byggde pannben. 12 mil helt ensam med trött kropp.

Äntligen söndag och dags för distanspass

Först regn hela natten, sedan lite uppehåll och så duggregn igen. Vårskogen var så rentvättad och fin. Ljust grön och full av syre – som gjord för löpning.

Att springa i skogen är underbart nästan när som helst. När sommarhettan slår till är skogen ett skönt tillhåll där solens strålar inte når fram. Så här års är det extra grönt, mustigt och fullt av dofter. Där vilar vårkänslorna mellan träden och bara sköljer över en. Det är så förbannat vackert att det nästan inte går att hålla jämnt, lugnt distanstempo.

10k på mjukt underlag med näsan full av dofter. Luften var mättad av syre efter allt regn. Fåglarnas kvitter var vårigt högljutt. Söndag och löpmagi när det är som bäst.

Låååång stretch för att dra ut på känslan lite extra.

Snart är de här – Liljekonvaljen, vårens vackraste blomma.

I dag väntade skogen i sin ensamhet på mig. Inga löpare i sikte.

Spring för dem som inte kan!

Ett lopp som går över Ölandsbron, på 35 platser samtidigt runt om i hela världen och där alla intäkter går till forskning som ska hjälpa ryggmärgsskadade att gå igen. I dag deltog jag i löpartävlingen Wings for Life.

Här springer vi! Alla löpare. Bilden har jag hämtat från arrangörernas facebook.

En fantastisk gemenskap. Mängder av kärlek och positiv energi till alla dem som inte har förmågan att kunna springa som vi. I dag gick den första upplagan av välgörenhetsloppet Wings for Life av stapeln i Kalmar och på 35 andra platser runt om i världen – samtidigt. Jag är så glad att jag var med!

Det var Rogers idé. Trots vårt vanliga fulltecknade schema så ville han absolut att vi skulle köra ner till Kalmar för att delta i välgörenhetsloppet.

– Jag springer alltid för min egen skull, nu vill jag springa för dem som inte kan, deklarerade min fina Roger och i nästa sekund hade han bokat hotell och planerat allt i detalj.

Vi landade i Kalmar sent igår kväll och checkade in på ett hotell på samma torg som starten skulle gå. Vilken lyx!

Jag sov som ett barn hela natten och vaknade utvilad efter nio timmar och fick njuta av en god hotelfrukost.

Loppet kändes som en kul idé, inte enbart på grund av den goda tanken, utan även upplägget var annorlunda. Starten gick till som ett vanligt klassiskt lopp men målgången var lite annorlunda. 30 minuter efter starten började en catcher car rulla i 15 km/h. Så här gällde det att springa så långt man bara kunde innan bilen skulle rulla förbi och läsa av chippet. Min plan var att hålla bensnällt 5:40 tempo och springa 15-18 km. Rogers mål var att fixa 30 km och sikta på 4:45 tempo.

– Darling, dras nu inte med i stämningen så du springer för hårt och drar upp skadan i benet, sa kloka Roger.

Medan vi bytte om till löparkläder hade vi fönstret på glänt och lyssnade musiken och intervjuerna som avlöste varandra på startfältet.

1.000 anmälda i Sverige. 50.000 totalt. Kul att får respons på Instagram med #wingsforlife av löpare och rullstolsbundna i USA, Australien, Mexico … Så cool känsla.

Just i dag fick löpningen komma lite i andra hand för mig. Arrangemanget i sig var det viktigaste. Och just idag gick löpningen bättre än någonsin! Benen mådde bra, kroppen kändes annorlunda och stark och jag höll jämt och rekordhögt tempo.

När jag såg att klockan visade 5:05 under de första kilometrarna lovade jag mig själv att dra ner på tempot efter 3 km. När jag snittat 5:10 efter 10 km så sa jag till mig själv att det var okej max fram till 13 km. Benet kändes bra.

Solen sken. Ölandsbron var hög och havet magiskt blått.

Rapsfälten på Öland brann.

Det var inspirerande triathleter överallt. Glada, trevliga löpare. Någon kände igen mig från bloggen.

Benet kändes bra. Publiken var otroligt trevlig.

Ni förstår vart jag vill komma … kunde jag dra ner på tempot? Nej! Och jag kände ju att jag höll.

Jag sprang om trötta och insåg att jag helt utan planering skulle springa mitt livs snabbaste halvmara just den här dagen!

När klockan pep 21 km, stannade jag, trots att catcherbilen inte var där. Nu ville jag inte utmana ödet. 1:49, 2 minuter snabbare än Kungsholmen Runt för precis ett år sedan.

Det kändes bara så himla gott!

Innan start. (ibland är det inte lätt att ta en vettig selfie ..)

Kalmar är så trevligt. Härlig stämning.

Pastasallad till alla efter loppet.

Här är bilen som skulle undvikas.

Brev till kroppen

Hej kroppen! 

Det är jag, jag som under många år var jäkligt dålig på att ta hand om dig. Jag är ledsen för att jag inte tog mig i kragen och rörde på mig i unga år men, men helt ärligt så hade jag ingen aning om att det kunde kännas så fantastiskt mycket att ha en stark kropp. Det är lite synd för den där tonårsHelena hade mått mycket bättre av att köra järnet under idrottslektionerna istället för att med ond mage skamset hitta på en ursäkt för att sitta på bänken och titta på. Ingen blir stark av att stå vid sidan av. Det är tusen gånger bättre att försöka och lyckas med det lilla än inget alls.

Det förstod jag inte då.

Jag vet att jag ställer förbaskat mycket större krav på dig idag än vad jag egentligen förtjänar. Jag har ju matat dig proppfull med skräpmat under åren, jag har förgiftat dig med nikotin och gifter, sovit dåligt, jobbat för hårt, struntat i semester och försökt pressa allt lite mer, hela tiden tills du blev helt slut och bränd. Och nu då ... Jag vill springa långt, mycket och gärna hyfsat snabbt. Nu vill jag ju vara med de där som sportar istället för att sitta och titta på och visst ... det är lite typiskt att jag tittar på de där duktiga och vill vara lite som dem.

Men du kroppen. Kan vi inte säga så här: Jag lovar att lyssna ordentligt på dig framöver. Säger du vila, så ska jag vila, jag ska se till att ha kul och jobba med mina tidningar, men inte jobba för hårt så att jag inte kan sova. Jag lovar att ge dig mycket mat av bra kvalitet så ofta jag bara kan och jag ska se till att jag får semester varje sommar så jag kan vila ut. 

Vad tror du om att jag testar lite yoga framöver för att blir mer flexibel och träna stabilitet? Jag kanske ska lägga in något pass funktionell träning och så ska jag verkligen göra allt jag kan för att bygga upp fötterna och styrkan i höft och baksida lår. Om jag gör det här och lyssnar på allt du säger tror du då att du kan låta mig springa?

Jag vill springa med Roger på vintrarna, i mörkret och snön och få njuta av den där bastun.

Jag vill springa på morgonen innan någon annan vaknat och jag lovar att njuta trots att jag känner mig tung och trött.

Jag vill springa långt en gång i veckan så att jag kan ställa upp i fler långdistanslopp. Du vet triathlon – jag tycker det är så himla kul med triathlon och jag skulle bli så ledsen om jag tvingas sluta.

I dag protesterade du lite när jag sprang. Trots att jag tassade lite försiktigt, men jag tror att jag förstår, vi var ju ute och cyklade igår och hade det himla skoj med två killar ur SUB12-gruppen. Det gick så himla bra och du gjorde så att jag orkade snitta över 28 km/h i hela 10 mil. Det är rekord.

I dag är du trött så det var dumt att springa, trots att vi sov som stockar i natt och att jag sett till att du fått massor av mat ... oj vad hungrig du var!

Jag ska inte göra om det. Jag lovar dig det kroppen. Jag går och lägger mig snart och när jag vaknar så skulle jag bli så glad och tacksam om benet inte signalerar smärta och ondhet.

Helena

Starkare fötter

Krafsa ihop en handduk med tårna när jag tittar på tv (fast jag tittar ju aldrig på tv), stärka upp hamstring och höften. Det var läxan jag fick av sjukgymnasten förra veckan.

Härlig tur i orörd natur. Mycket att hoppa och skutta förbi.

Jag har ju lärt mig att inte ropa hej. Men ni vet den där ortopeden Bengt, han kändes ju ändå som en klok kille och han har helt klart sett en hel del. Bengt ville absolut att jag skulle träffa sjukgymnast Sussie på Friskispraktiken i Stockholms city. Sussie var helt underbar!

Glad och en äkta eldsjäl. Hon tog genast tag i mig, synade mig i sömmarna och konstaterade att jag var svag och vobblig i den onda sidan.
– Bra då har vi lite att jobba med! Det gillar jag och jag känner att jag inte alls behöver be dig att byta sport.
Vilken tjej! Sussie är helt klart min kompis.
Sen kom bannorna.
– Dina främre fotvalv är nedfallna. Kan du knipa med tårna?
Kunde jag knipa med tårna? Nej ... jag kunde inte röra tårna alls. Hur har det blivit så?
Sussi tog ett rejält tag i min fot, böjde alla tår hårt och kommenderade:
– Håll där nu! Tappa inte, ta i bara. Nu ska vi väcka musklerna i dina fötter.

Det sägs att fötterna ofta är en bortglömd och undervärderad del av vår kropp. Jag har inte tänkt på dem alls. Jag har inte tänkt på att de kanske inte mår riktigt hundra ... eller jo, kanske lite men jag har inte förstått ur viktigt det är.

Efter att ha krafsat nu under en vecka känner jag en brutal skillnad och jag får träningsvärk i fötterna plötsligt när jag springer. För att inte tala om hur svaga mina hamstrings verkligen är. Övningen jag fick kan jag knappt utföra .... så det är väl bara att kämpa på. Och det kan ju bara bli bättre.

I dag var det magiskt vackert väder ute. Roger och jag kastade oss ut direkt efter jobbet, tog vägen längs vattnet och sedan valde vi en slinga i ett naturreservat precis här i närheten av mina hoods. Ösbyrundan består enbart av stigar fulla med stenar, rötter och terräng som går upp och ner. Där sprang jag flera gånger i veckan för några år sedan. När jag springer där med Roger och njuter av vårens alla ljud och dofter så slår det mig att jag förra året både fick mindre tid till styrketräning och började springa på asfalt första gången i mitt liv ... Kan det vara där problemen började? Det låter ganska troligt, eller hur?

Skönt att jag har tagit tag i styrketräningen igen. Förutom mina 9 km löpning på stigar så blev det även 50 min styrketräning. Ett riktigt bra saldo under en enda dag.

Jag älskar Stockholms skärgård! Jag älskar att jag bor så nära allt detta!

Episk morgonlöpning

Jag avskyr det. Egentligen. Men inte idag. I nu när löpningen inte längre är självklar i mitt liv. I morse stack jag ut på en morgonlöptur, helt enkelt för att jag längtade så mycket och inte kunde vänta ända till kvällen.

Gryning. En magisk tid på dygnet.

Jag vaknade faktiskt före klockan: 05:35. Det var redan ljust och jag kände mig hyfsat utvilad. Det avgjorde saken. Minuten efter lämnade jag den varma sängen, smet tyst ner för trappen för att inte väcka resten av huset och dök in i badrummet.

Den här tiden på dygnet spelar det ingen roll om kläderna matchar, det är ändå ingen som ser. Jag drog fram de plagg som fanns till hands och medan kaffebryggaren puttrade klädde jag mig snabbt.
Det var en frostnupen morgon. Vattenpölarna var blankfrusna. Kylan kändes härligt frisk mot ansiktet.

Med favoritmusiken i lurarna lämnade jag den ännu sovande och tysta gata bakom mig. Just den här torsdagsmorgonen visade sig vara den klaraste och vackraste på länge. Kroppen jublade över rörelsen. Stegen var lätta. I lugnt kontrollerat tempo passerade jag busshållplatser med sömniga, tysta människor.
Jag njöt av att se solen gå upp.
Jag njöt av det blanka vattnet.
Jag njöt över att måsarna var fler än bilarna på gatan.

I löparskor på tomma gator och ja, morgonlöpning, jag kan definitivt lära mig att älska morgonlöpning!

5,2 kilometer i 5:22 tempo = en pigg, glad kropp och klart, skärpt medvetnade redo för årets viktigaste affärsmöte!

Bättre start är svårt att tänka sig.

Vägrar ta ut skilsmässa med löpningen

Ett läkarbesök. Ett knippe nya kunskaper. Och en rejäl dos positivt tänkande. Jag tror att jag har kommit ett steg närmre att förstå vad kroppen vill säga mig.

Hastigheten var betydligt lägre än njutningen!

I går vara jag beredd att lägga ner all triathlon träning. I dag har jag lockat fram en ny portion kämpaglöd och tro på mig själv och tro på kraften som kommer ur vilja och positivt tänkande.
– Jag skulle kunna säga till dig att lägga ner löpningen och börja samla frimärken istället. Men det skulle knappast vara ett tillfredsställande svar. Inte skulle det funka med schack heller.
Ortoped Bengt på Sophiahemmet tittar lugnt på mig ovanför sina glasögon.

Den här killen har varit med förr. På väggen hänger inramade hockeytröjor i regnbågens alla färger, signerade med tillhörande tackbrev.
Han har en gedigen meritlista. Han vet att det är meningslöst att säga "sluta"  till någon som älskar att utöva sin idrott.

Jag är ingen elitidrottare som många andra som Bengt har behandlat. Att höra honom säga att han kan säga att jag borde lägga ner löpningen, är inte roligt.
– Du ställer krav på din kropp som inte motsvarar din kapacitet. Vill du höja kraven måste du öka kapaciteten.
Det köper jag. Och är det inte precis det jag alltid har sagt: "Det känns som att mina ben inte kan röra sig fortare, löpstyrkan saknas".

Min vad är trött och får problem med syresättningen när jag springer. Dessutom tror Bengt att muskeln inte klarar att dämpa rycken som uppstår i fästena och därmed uppstår smärtan efter en en tids arbete.
Excentrisk träning kan hjälpa. Vila bort det hjälper inte, menar Bengt. Det måste tränas bort.
– Alla människor har olika gränser. Din gräns kanske går vid 13 km och sen säger kroppen ifrån. Det måste man acceptera.
Sedan undrar han vad jag fick för behandling förra året när jag sökte hjälp och höjer på ögonbrynen när han hör att jag blev tvångskommenderad att kolla upp om jag hade en propp i benet och att jag sedan enbart blev ordinerad vila. Och tydligen var jag där 2011 också och visade upp samma ben, men för en annan läkare. Det har jag glömt. Den läkaren sa också att jag skulle vila.

– Du ska träffa en sjukgymnast som har hjälpt många. Hon ska titta på ditt löpsteg och ge dig övningar för att stärka upp lår, säte, bål och vader. Excentrisk styrka ska du satsa på. Jag tycker det är värt ett försök.
Jag hör en viss tvekan i hans röst. Jag hör att han verkligen vill mig väl. Jag hör att han inte alls är helt säker på vad som bör göras.

Jag somnade nedslagen och vaknade utan större lust att simma. Jag simmade i alla fall och kom hem med kroppen full av simglädje! Det var underbart. Och jäklar i min lilla låda! Tro det eller ej min jag simmade ikapp en haj. Plötsligt såg jag bubblor framför näsan och förstod inte vad det var. Jag har ju aldrig simmat ikapp någon tidigare.

Efter jobbet ville jag känna på löpningen. Utan klocka (den triggar mig att springa för fort), i skog på mjukt underlag.
Jag tassade iväg.
Solen var blodröd och våren påtaglig i luften. Vaden kändes just ... trött. Inte ond.
Jag tassade på och stannade för att vila och låta vaden återhämta sig en smula. Jag behöver ju ändå lite bilder till bloggen. Inte sant?
10 km utan smärta. Nu förstår jag mer vad kroppen signalerar. Trött, utarbetad muskel. Tar jag det lugnt så säger den: Okej då! Springer jag hårt så är det stopp.

Väl hemma igen varvade jag matlagning med övningen draken och excentrisk tåhäv i trappen. Beslutsam.
Jag ska bygga kroppen starkare.
Jag ska inte ge upp.

Det är så härligt ute. Naturen vaknar snart till liv!

Lite avundsjukt tittade jag på en kille som körde intervaller.