Lyckan finns i ett lopp

Jag vet att det finns de som tycker att man skryter. Men att uttrycka sin glädje över ett lopp handlar inte om skryt. Att delta i ett lopp, vilket som helst, framkallar faktiskt äkta lycka, äkta gemenskap, äkta peppkänsla, äkta känsla av "I-am-the-king-of the-world"!

 

Hög stämning under starten i Kalmar.

Förväntan. 
Besöket i expot och uthämtningen av startnumret.
Sippandet på rödbetsjuicen, plocket med utrustningen, den oroliga sömnen och den omsorgsfullt komponerade frukosten.
Plötsligt är det dags att gå till startfållan. Och är det inte typiskt att du känner dig lite, lite sen och stressen slår till.
– Jag får ju inte missa starten.
Men såklart så är det ingen fara. Marginalerna finns där. Du hinner baja-maja besöket, ta din energi och så trycker du igång klockan på armen, eller appen i telefonen.

Har du deltagit i några lopp så vet du precis vad jag snackar om. Visst är det lite bitterljuvt det där dygnet innan start?
Jag kommer aldrig glömma min skräcknatt två dygn före Ironmanstarten förra året. Och jag skojar inte, här snackar vi ren och skär skräck, ångest och mardrömmar.

Roger hade om och om igen kört en av de otroligt snygga PR-filmerna för Ironman säkert miljoner gånger och den där musiken och hamrandet i klippet ... jösses ... nervositeten i mitt huvud förvandlades till samma rytm och den där natten drömde jag om hur jag sprang i öken och konstaterade att nu dör jag ....

Kul så här efteråt, men då ... jag var helt paj när jag vaknade och livrädd för att inte få kontroll på mina nerver. Men sista natten sov jag ... ända till klockan ringde 04:00 och lugnet satt där som en smäck. Som ren magi!

I söndags så stod jag i startfållan för dem som siktade på en halvmara under Wings for life world run, som är Roger och mitt nya mys-favorit-lopp. Jag sprang ju på den tiden förra året men i v 33, tung kropp och en plan att gå var jag lite orolig att bli omkullsprungen. Men det gick fint.

Tatuering på Rogers vad och ... utsikten nedåt skorna är ganska begränsad ...

Stämningen var skyhög, himlen blå, Kalmar vänligt och både jag och Roger konstaterade att det är så här, precis så här vi vill tillbringa vår fritid. Man blir så GLAD av lopp!
Och jag var till och med supernöjd med min promenad och Roger belåten över att avverka en halvmara. Där längst bak i ledet där jag befann mig kämpades det som mest, som vanligt. Det var människor med imponerande hög ålder som kämpade på, de som kämpar mot sjukdomar, skador eller övervikt! Vilken power! Och vilken segerkänsla alla dessa kämpar utstrålade.

En fantastisk dag, i en fin stad och ett supertrevligt lopp.

Och här, på toppen av Ölandsbron så tog mitt lopp slut, 5,3 km på 53 min.

Här är filmen som framkallade mina mardrömmar.

Jag ska delta höggravid

Det blir ett lopp i år! Ja faktiskt! Jag kommer att vara i 8:e månaden och ska delta i löploppet Wings for Life i Kalmar. Jag har frågat tävlingarrangörerna och fått klartecken att gå och de har sagt att jag inte kommer vara ensam. Hoppas jag hinner över hela Ölandsbron. 

 

Det är precis efter Valborg. Fredagen är en röd dag så vi kan rulla mot Kalmar redan efter frukost. Sedan blir det en hel helg i vackra Kalmar kanske med en utflykt till Öland och lite bubbelpool på hotellet.

Öland och Kalmar har fått en särskild plats i Rogers och mitt hjärta. Vi har redan många fina minnen från gemensamma resor dit. Och Kalmar är ju staden för Ironman och har därmed blivit en plats för minnen för starka möten med sitt absolut innersta. I dag när jag tänker på min resa kan jag bli helt tagen av minnena. Upplevelsen växer ju mer den sjunker in, snacka om att få valuta för pengarna. Hehe ...

Jag har många att följa under årets upplaga av Ironman Kalmar. Jag ska inte delta men ser fram emot att få uppleva loppet som publik. Om vår lilla skrutt tillåter den typen av utflykter så finns det redan preliminära planer att följa Utö Swimrun, Ö till Ö, Amfibiemannen och Stockholm Triathlon.

Har du inget bokat den 3:e maj så rekommenderar jag varmt Wings for Life. Bara det att få springa över Ölandsbron är magiskt men att också springa samtidigt som tusentals andra löpare runt om i världen och bidra till en viktig insamling för de som faktiskt inte kan springa är en upplevelse i sig.

Det är ett trevligt och annorlunda arrangemang i en fin stad. Läs om mitt lopp för året här

Kampanj i Stockholms tunnelbana.

Spring för dem som inte kan!

Ett lopp som går över Ölandsbron, på 35 platser samtidigt runt om i hela världen och där alla intäkter går till forskning som ska hjälpa ryggmärgsskadade att gå igen. I dag deltog jag i löpartävlingen Wings for Life.

Här springer vi! Alla löpare. Bilden har jag hämtat från arrangörernas facebook.

En fantastisk gemenskap. Mängder av kärlek och positiv energi till alla dem som inte har förmågan att kunna springa som vi. I dag gick den första upplagan av välgörenhetsloppet Wings for Life av stapeln i Kalmar och på 35 andra platser runt om i världen – samtidigt. Jag är så glad att jag var med!

Det var Rogers idé. Trots vårt vanliga fulltecknade schema så ville han absolut att vi skulle köra ner till Kalmar för att delta i välgörenhetsloppet.

– Jag springer alltid för min egen skull, nu vill jag springa för dem som inte kan, deklarerade min fina Roger och i nästa sekund hade han bokat hotell och planerat allt i detalj.

Vi landade i Kalmar sent igår kväll och checkade in på ett hotell på samma torg som starten skulle gå. Vilken lyx!

Jag sov som ett barn hela natten och vaknade utvilad efter nio timmar och fick njuta av en god hotelfrukost.

Loppet kändes som en kul idé, inte enbart på grund av den goda tanken, utan även upplägget var annorlunda. Starten gick till som ett vanligt klassiskt lopp men målgången var lite annorlunda. 30 minuter efter starten började en catcher car rulla i 15 km/h. Så här gällde det att springa så långt man bara kunde innan bilen skulle rulla förbi och läsa av chippet. Min plan var att hålla bensnällt 5:40 tempo och springa 15-18 km. Rogers mål var att fixa 30 km och sikta på 4:45 tempo.

– Darling, dras nu inte med i stämningen så du springer för hårt och drar upp skadan i benet, sa kloka Roger.

Medan vi bytte om till löparkläder hade vi fönstret på glänt och lyssnade musiken och intervjuerna som avlöste varandra på startfältet.

1.000 anmälda i Sverige. 50.000 totalt. Kul att får respons på Instagram med #wingsforlife av löpare och rullstolsbundna i USA, Australien, Mexico … Så cool känsla.

Just i dag fick löpningen komma lite i andra hand för mig. Arrangemanget i sig var det viktigaste. Och just idag gick löpningen bättre än någonsin! Benen mådde bra, kroppen kändes annorlunda och stark och jag höll jämt och rekordhögt tempo.

När jag såg att klockan visade 5:05 under de första kilometrarna lovade jag mig själv att dra ner på tempot efter 3 km. När jag snittat 5:10 efter 10 km så sa jag till mig själv att det var okej max fram till 13 km. Benet kändes bra.

Solen sken. Ölandsbron var hög och havet magiskt blått.

Rapsfälten på Öland brann.

Det var inspirerande triathleter överallt. Glada, trevliga löpare. Någon kände igen mig från bloggen.

Benet kändes bra. Publiken var otroligt trevlig.

Ni förstår vart jag vill komma … kunde jag dra ner på tempot? Nej! Och jag kände ju att jag höll.

Jag sprang om trötta och insåg att jag helt utan planering skulle springa mitt livs snabbaste halvmara just den här dagen!

När klockan pep 21 km, stannade jag, trots att catcherbilen inte var där. Nu ville jag inte utmana ödet. 1:49, 2 minuter snabbare än Kungsholmen Runt för precis ett år sedan.

Det kändes bara så himla gott!

Innan start. (ibland är det inte lätt att ta en vettig selfie ..)

Kalmar är så trevligt. Härlig stämning.

Pastasallad till alla efter loppet.

Här är bilen som skulle undvikas.