Spring för dem som inte kan!

Ett lopp som går över Ölandsbron, på 35 platser samtidigt runt om i hela världen och där alla intäkter går till forskning som ska hjälpa ryggmärgsskadade att gå igen. I dag deltog jag i löpartävlingen Wings for Life.

Här springer vi! Alla löpare. Bilden har jag hämtat från arrangörernas facebook.

En fantastisk gemenskap. Mängder av kärlek och positiv energi till alla dem som inte har förmågan att kunna springa som vi. I dag gick den första upplagan av välgörenhetsloppet Wings for Life av stapeln i Kalmar och på 35 andra platser runt om i världen – samtidigt. Jag är så glad att jag var med!

Det var Rogers idé. Trots vårt vanliga fulltecknade schema så ville han absolut att vi skulle köra ner till Kalmar för att delta i välgörenhetsloppet.

– Jag springer alltid för min egen skull, nu vill jag springa för dem som inte kan, deklarerade min fina Roger och i nästa sekund hade han bokat hotell och planerat allt i detalj.

Vi landade i Kalmar sent igår kväll och checkade in på ett hotell på samma torg som starten skulle gå. Vilken lyx!

Jag sov som ett barn hela natten och vaknade utvilad efter nio timmar och fick njuta av en god hotelfrukost.

Loppet kändes som en kul idé, inte enbart på grund av den goda tanken, utan även upplägget var annorlunda. Starten gick till som ett vanligt klassiskt lopp men målgången var lite annorlunda. 30 minuter efter starten började en catcher car rulla i 15 km/h. Så här gällde det att springa så långt man bara kunde innan bilen skulle rulla förbi och läsa av chippet. Min plan var att hålla bensnällt 5:40 tempo och springa 15-18 km. Rogers mål var att fixa 30 km och sikta på 4:45 tempo.

– Darling, dras nu inte med i stämningen så du springer för hårt och drar upp skadan i benet, sa kloka Roger.

Medan vi bytte om till löparkläder hade vi fönstret på glänt och lyssnade musiken och intervjuerna som avlöste varandra på startfältet.

1.000 anmälda i Sverige. 50.000 totalt. Kul att får respons på Instagram med #wingsforlife av löpare och rullstolsbundna i USA, Australien, Mexico … Så cool känsla.

Just i dag fick löpningen komma lite i andra hand för mig. Arrangemanget i sig var det viktigaste. Och just idag gick löpningen bättre än någonsin! Benen mådde bra, kroppen kändes annorlunda och stark och jag höll jämt och rekordhögt tempo.

När jag såg att klockan visade 5:05 under de första kilometrarna lovade jag mig själv att dra ner på tempot efter 3 km. När jag snittat 5:10 efter 10 km så sa jag till mig själv att det var okej max fram till 13 km. Benet kändes bra.

Solen sken. Ölandsbron var hög och havet magiskt blått.

Rapsfälten på Öland brann.

Det var inspirerande triathleter överallt. Glada, trevliga löpare. Någon kände igen mig från bloggen.

Benet kändes bra. Publiken var otroligt trevlig.

Ni förstår vart jag vill komma … kunde jag dra ner på tempot? Nej! Och jag kände ju att jag höll.

Jag sprang om trötta och insåg att jag helt utan planering skulle springa mitt livs snabbaste halvmara just den här dagen!

När klockan pep 21 km, stannade jag, trots att catcherbilen inte var där. Nu ville jag inte utmana ödet. 1:49, 2 minuter snabbare än Kungsholmen Runt för precis ett år sedan.

Det kändes bara så himla gott!

Innan start. (ibland är det inte lätt att ta en vettig selfie ..)

Kalmar är så trevligt. Härlig stämning.

Pastasallad till alla efter loppet.

Här är bilen som skulle undvikas.