Snabb som vinden, stark som en oxe

En kväll med perfekt väder, med underbara förhållanden för löpning. Jag bestämde mig för att testa vad kroppen skulle säga om lite löpning och jag fick till en grym känsla. Jag har aldrig sprungit starkare, bättre eller snabbare i hela mitt liv. Vilken känsla!!

Vackraste kvällssolen!

 
Jag har toklängtat efter att bara få köra ett vanligt, hederlig träningspass. Just nu känns det som jag bara har tävlat hela sommaren och där emellan vilat.

I lördags simmade jag och kände mig matt när jag gjorde ett försök att trycka på. I dag sprang jag som aldrig förr. Luften var lagom sval. Solen sken lågt mellan de fortfarande gröna lövträden. Vattnet låg blankt och inbjudande nere vid bryggan och jag önskade tyst för mig själv att det fortfarande var högsommar med långa, ljusa, ljumma kvällar så att jag skulle kunna både äta kakan och ha den kvar, det vill säga hinna med att både springa och simma innan mörkrets inbrott.

Men jag fick nöja mig med löpning och planen var att låta Ironmankroppen bara jogga lite lätt ... Jag tuffade iväg ... det var så länge sedan jag sprang. Benen pinnade på. Det gick lätt. Jag tog i lite mer och njöt av farten. Pulsen ökade långsamt, värmen spred sig i kroppen och andningen var jämn. I backen, där jag vanligtvis får tvinga mig att hålla mig upprätt och trippa med små steg, klev jag fram med högblick och starka steg. Helt underbart.

En helt vanlig löptur och jag jublar! Det är för det här jag tränar, i grunden. Tävlingarna och loppen är roliga. Ironman var fantastiskt att få uppleva men det är vardagsträningen som jag älskar allra mest.

Simmagi bland fjällen

Strax innan gränsen mellan Sverige och Norge, på norska sidan längs E12 fick vi syn på den perfekta sjön för att glida fram och TI-simma med kraftfulla tag.  

 

En vecka med simcoachen.se i januari och något inom mig förändrades för alltid. För ett år sedan var en sjö, en sjö. Och betydde inget mer än en vacker utsikt och möjligen ett snabbt dopp. Men nu … nu blir jag helt upprymd så fort jag ser öppet vatten. Och jag visste inte att åsynen av en spegelblank fjällsjö omgiven av snöklädda toppar var helt oemotståndlig och att det kunde väcka ett starkt ”ha begär”.

Vi var på väg hem från vårt paddeläventyr och hade egentligen bråttom när sjön dök upp vid sidan av vägen.

– Åh titta TI-sjön, utbrast jag och måste ha sett helt betagen ut för Roger sa genast.

– Ska jag stanna? Vill du simma?

– Äsch … det behövs inte, vi måste ju hem … fast, hm, det går ju ganska fort att dra på sig våtdräkten.

Nästa sekund hade Roger svängt in på en parkeringsficka och jag slet ut våtdräkten ur bakluckan och skrattade lite åt hur hysteriskt det kändes. Vad har simningen gjort med mig?!

De var en galen känsla. Vindstilla, +30 grader mitt uppe på fjället. Vattnet vid stranden var ljummet. Botten var helt orörd utan spår av mänskliga fötter.

Fjällen som reflekterades i ytan fick oss att stå andlösa och helt tysta en stund. Sedan lät jag kroppen omslutas av vattnet och jag gled fram med allt fokus på teknik i ett försök att inte störa den blanka vattenytan.

Det var inte kallt. Vattnet var det renaste man kan föreställa sig. Under de första metrarna såg jag botten. Sedan blev det svart.

Här och nu. Mindfulness och total immersionmagi.