Genrep inför sommarens utamning

Nu är det knappt en vecka kvar till ITU World Triathlon Stockholm. Jag har gjort det mesta jag kunnat för att förbereda mig för racet. Läst på, spanat in hur andra gör, lyssant på råd och kämpat hårt för att bli vän med vattnet. Nu gäller det!

TACK ITU World Triathlon Stockholm för fantastiska träningskvällar.

Tycker ni inte, när ni ser den här bilden, att jag växt i mina triathletkläder lite, lite ändå! Jag känner mig fantastisk mycket mer varm i dem i alla fall och hyfsat redo inför den stora utmaningen på söndag när jag ska köra olympisk distans, mitt i vackra Stockholm.

Jag kanske inte är världens vassaste triathlet. Men jag har lagt ner själ och hjärta i träningen och förberedelsarna och drivits av äkta träningslädje och nyfikenhet.
Trots att jag tvivlat, oroat mig en del, haft bakslag i vattnet och med löpningen och i bland tyckt att jag varit riktigt kass så måste jag ändå summera den här triathlon sommaren så här:

Jag har fått en ny vän i mitt liv. Jag har fallit för sporten triathlon.

Mina icketräningsvänner tycker att jag blivit en smula knäpp. Och det förstår jag verkligen!! De ler överseende och jag vet att det gillar mig ändå. De känner mig. Jag gör sällan något halvhjärtat. Efter tävlingen på söndag ska jag ta en liten, liten triathlonpaus, smälta allt och unna mig att spendera lite tid med vännerna som fått mycket mindre av min tid under de senaste året och framförallt ska jag unna mig att träna enbart för njutningens skull!! Utan att behöva känna press inför en tävling.

I kväll deltog jag i World Triathlon Stockholms fantastiska träningsarrangemang vid Sjöhistoriska. 330 triathleter som alla ska vara med på söndag var där för ett sista genrep. Galet många, så det blev riktigt trångt i vattnet, på vägarna och under löpningen. Jag kunde inte riktigt trycka på och fick ta skydd när jag hamnade bredvid ett par simmare som helt klart var drabbade av samma trängselchock som jag fick känna på under min allra första träningsstart.

Även om det inte gick så där superbra som jag hoppats ikväll så är jag nöjd med att jag numera kan hantera kaoset. Jag vet vad som kommer, hur det känns och att det ingår, mer eller mindre. Det gör mig trygg.
Cyklingen kändes ofantligt mycket lättare än tidigare – tack för det cykleintervaller och Öländsk motvind!

Fantastisk uppslutning! Här ser ni mina motståndare på söndag!

Information innan start.

I kväll skrämde Mikael Rosén upp oss ordentligt när han pratade om kaoset i vattnet.

Dags för simstart. Ikväll höll bryggan på att sjunka.

Mest nöjd med cyklingen ikväll. Stor skillnad på känslan i benen!

Så nu ska jag bara se till att ha roligt och tänka på alla duktiga triathleter som ger kraft och inspiration och köra järnet!
Lina är en favoritinspirationskälla här på bloggen. Jag såg henne svischa förbi under Ironman i helgen. Vilken grym triathelt! (Tänk om jag kan bli lite som Lina när jag blir stor ...)

Lina vinkar glatt!

Träning på Sjöhistoriska lönar sig

Alla simtimmar börjar ge utdelning. Känslan under tisdagens triathlonträning vid Sjöhistoriska blev överraskande positiv. Träning lönar sig.

Upp ur vattnet. 3 min snabbare än första gången.

Det var ett tag sedan sist. Semester, regn och lite annat stök har bidragit till att veckorna gått sedan jag var med och körde under Stockholm Triathlons träningskväll vid Sjöhistoriska.
Den här veckan blev det deltagarrekord. 174 triathleter var på plats och åtminstone ett 20-tal var skulle för första gången testa ett triathlon. Nästan alla ska vara med den 25 augusti och tävla.

Micke Roséns tips är handfasta och efterfrågade.

Den här gången bestämde jag mig för att lyssna på simexperten Mikael Roséns tips istället för att satsa på att vänja mig vid vattnet och simma in 15 min innan start. Jag ville se hur jag skulle klara mig utan min förberedelse ritual. Därmed fick jag chansen att snappa upp några riktigt bra råd och blev lugnad av att höra att det finns de som ska ställa upp i tävlingen (tom stora starka män) som satsar på bröstsim, till hundra procent. Phu! Simning är en tuff puck för väldigt många. Jag är inte ensam.

För mig blev just den här kvällen den succé som jag så väl behövde. Mina två barn var på plats för att stötta och kolla in vad det är som har gjort deras mamma så besatt.
Dessutom gjorde jag stora framsteg i simmet, crawlade hela distansen och höll pulsen i schack trots en mördande spark i bröstkorgen utdelad av en tung, arg dam och rejält krig kring bojen som alla skulle runda.

Min taktik att ligga långt bak i startfältet för att inte bli överkörd av duktigare simmare är inte helt klockren. Här ligger alla som bröstsimmar och som är färligast med tanke på sparkar och slag. Här ligger allra de långsammaste som faktiskt är betydligt långsammare än den Helena som nött simning hela sommaren.

Strax innan start. Jag håller mig långt bak för att inte hamna mitt i turbulensen.

Jag fick helt enkelt lägga mig i ytterkant för att få fritt spelrum. Trots att sträckan därmed blev längre förbättrade jag simmet med 2 minuter jämfört med förra tillfället.

Totalt kapade jag min tid med 4 min, 39:41 blev min sluttid för 400 m sim, 7 km cykling, 2,7 km löpning. Jag kände mig supernöjd och kunde konstatera att:

• Jag var lika snabb eller snabbare än flera vältränade män.
• Jag crawlade hela sträckan och föredrog crawl framför bröstsim.
• Jag förbättrade tiden ordentlgit trots att jag irrade runt och letade efter min cykel.
• Jag cyklade och sprang om ganska många.
• Jag var GLAD när jag gick i mål och löpningen kändes brutalt mycket bättre än sist.

Växling till cykel, andfådd av simning, glad och vimsig.

I mål. Hade krafter kvar att ta i och spurta.

Mina fina barn var med och kikade på vad som tar så mycket av min tid.

Det kommer många som man kan inspireras av under träningarna.

Firade med en god grekisk middag på söder.

I dag har jag lyckat få till ett strukturerat simpass, intervaller om 1x300 meter 3x150 meter plus insim och ett besök på Ikea! Tuffa grejer!

Nu simmar jag så fort jag får tillfälle. Även i regn.

Triathlonnötning vid Sjöhistoriska

Tisdag och dags igen för World Triathlon Stockholms generösa träningskväll på Djurgården i Stockholm. Helt gratis. Massor av träningstips och numera mängder av triathlons sugna träningsgalningar. Kan det bli bättre?

Fokus under infomötet inför träningskvällen. Med Roger.

Sol, sol, sommar och härliga 27 grader i luften. Stockholm sjuder av aktivitet så här års. Det var en härlig känsla att kryssa genom stan med cyklarna på taket och ladda inför ännu en triathlonträning vid Sjöhistoriska på Djurgården. Min tredje.

Jag bestämde mig för att hålla min strategi att lägga allt fokus på att hitta någon slags bekvämlighet i det kokande, bubblande vattnet där jag har lärt mig att det under varje start utspelas ett slags krig. Medan de flesta andra lyssnade på experternas råd, till exempel simlandslagstränaren Micke Rosén, så plumsade jag i från bryggan och körde 10 min insim.

Resultat och lärdomar från kvällen

1. Jag lyckades fokusera på mig själv och hitta in i tretaktsandningen mitt bland alla bubblor och virvelvindar. Jag såg fötter utan att rygga undan men aktade mig noga för bröstsimsparkarna.

2. Jag kan i lugn och ro fokusera inåt och tävla mot mig själv. Ingen annan har varken tid eller lust att spana in min simteknik.

3. Det lönar sig att öva. Jag tar inte stora kliv framåt men jag blir lite, lite bättre för varje tillfälle. En minut snabbare sim förra gången och en minut snabbare sim ikväll! Bra utveckling.

4. Triathleter är ett förbannat trevligt folk! Jag trivs i det här sammanhanget.

5. Att simma 400 m, cykla 7 km, och springa 2,4 km är oväntat slitsamt men hur kul som helst!!

Lugnet före stormen. Start om 2 minuter.

Mikael Rosén ger proffsiga simtips.

Rena rama krigsscenariot. Starkast vinner.

Och så sista sträckan. Iväg på stolpiga ben! Tjohoo vad kul!

Triathlonträning andra försöket

Simma. Cykla. Springa. I dag stod mycket på spel för min del. Efter mitt första triathlonförsök med nedslående resultat var målet att skapa en annan känsla under racet och framförallt i vattnet.

Beredd och nervös. Men jag njöt av den trevliga stämningen.

Jag har haft en gnagande känsla hela dagen inför kvällens triatholnträning vid Sjöhistoriska. Det har gått tre veckor sedan jag gjorde mitt första försök att simma, cykla och springa efter varandra och jag överraskades av kaoset i startfältet och att paniken låg precis under ytan och lurade så länge jag befann mig i vattnet.

För att undvika samma scenario hade jag utarbetat en krigsplan:

1. Komma i riktigt god tid innan starten.

2. Göra allt för att hålla nere stressen under dagen på jobbet.

3. Lägga 15-20 min på insim innan starten för att vänja mig vid temperaturen i vattnet och bevisa för mig själv att jag kan crawl.

Målsättning: Klara simma crawl en mindre del av sträckan. Ha roligt och fokusera inåt.

Jag kom i god tid. Nervös. Förväntansfull. Oj vad jag vill göra det här och vad galet det är att jag skapat en känsla av att det är massor som står på spel ... Jag vill bli triathlet. Jag vill simma och känna mig lugn. Jag kommer inte att ge upp.

Så fick jag syn på ett gäng superkittade tjejer med proffs utrustning, tempocykel, tempohjälm, armvärmare. De var super coola och satte fart på nervositeten igen!! De var ju precis som krigsmålade krigare i sin utrustning. Pimpade med stenhård min bara för att skrämma slag på fienden ... Mig!! 

Hehe ... vilken värld detta är!! Jag älskar det! Men så såg jag hur fint vattnet glittrade. Människorna som bytte om till sina våtdräkter, snackade, peppade varandra och vips! Allt fick en helt ny ofarlig dimension.

Jag höll mig stenhårt till min plan. Hoppade i vattnet som var grymt kallt, simmade, fokuserade på att hitta lugnet. Andades, Peppade mig själv. Och så gick starten.

Och vilken skillnad! Jag crawlade mycket längre än jag vågat hoppas på. Jag kom långt ifrån sist. Jag hade till och med ett par stora starka karlar strax bakom mig (det boostade mig en del måste jag erkänna) men det allra viktigaste var att jag upptäckte hur mycket energisnålare det är med crawl jämfört med bröstsim. Det lönade sig att simma lungt crawl istället för att toksimma bröst! Vilken upptäckt.

Det bästa med kvällen var ändå att min kompis Mia dök upp med nya och fin våtdräkt och lysande orange badmössa och simmade så fint tekniskt. Vilken inspirationskälla. Det var hennes första triathlon och hon var hur grym som helst.
Dessutom sprang jag och kände INGET, inte det minsta lilla, i benet! Äntligen!!!! Vilken kväll!

Mina prylar ligger också beredda.

Grymmaste träningskompisen!

Rookie i startfältet!

Jag sa ja utan att riktigt tänka mig för och vips låg jag och trampade vatten i startfältet inför mitt livs första triathlon. Redan där gjorde jag mitt första misstag och det var väl det som hela kvällen gick ut på – testa och lära mig av de vanligaste misstagen.

Igår kväll vid Sjöhistoriska var det 50 pers som ville träningstävla.

Ren och skär krigsföring. Med mig själv. Det var vad som pågick igår kväll när jag utan att riktigt tänka kasta mig in i mitt första triathlon under ITU:s träningskväll på Sjöhistoriska på Djurgården.

Jag var verkligen supersugen på att testa. Och jag är glad att jag gjorde det. Nu vet jag. Triathlon är jäkligt tufft. Tufft för kroppen, tufft för nerverna och det är speciellt att kasta sig upp ur vattnet och upp på en cykel.

Jag var full av hopp när jag hoppade i vattnet från bryggan inför starten. Kände mig lite nöjd när många av de andra tvekade inför det kyliga och mörka vattnet. Men jag minsann, jag hoppade i plöjde med ansiktet genom vattnet och tog några armtag. Men sen gick det snett. Starten gick och där låg jag plötsligt med massa tuffa män som körde över mig.

Misstag ett. Jag låg helt fel i startfältet. Dels på grund av orutin men också dels för att jag inte har linser och ser dåligt med immiga simglasögon och hade inte koll på alla andra.

Stressnivån sköt i taket och då blev det omöjligt för mig att andas lungt och lyckas få till crawl. Jag började bröstsimma, tävlingsinstinkten slog till och pulsen sköt i höjden = stört omöjligt för mig att crawla.

Så jag simmade bröst, lite rygg, såg inte bryggan och kom efter. Jag lyckades hålla mig från att bli sist men jag blev så besviken och arg, kände mig fånig och kass. Jag visste att det skulle bli svårt men jag trodde ändå att jag skulle lyckas simma crawl en bit av de 400 metrarna som skulle avverkas. Men icke.

Långt efter de flesta men inte sist ... det var lite skönt ...

Men jag tog mig upp. Fick av mig våtdräkten oväntat snabbt och cyklade 7 km. Det gick bra. Hämtade in en smula på de andra och sen sprang jag försiktigt. Vilken märklig känsla! Kroppen ville liksom inte röra sig så snabbt som jag ville. 1 km och sedan lättade känslan.

Det var fint arrangerat. Trevligt folk. Solen sken men jag var ledsen när jag gick därifrån. Jag hade velat lyckts bättre med simningen. Men jag ger inte upp. Nu vet jag. jag måste förbereda mig bättre mentalt, skärma av de andra i vattnet och gå in i mig själv. Lugn och fin.

Nu kan det bara bli bättre.

Lite snurrig och med hög puls. Men jag fick av mig grejerna snabbt.

Dags att cykla men det enda som snurrade i huvet var vattenskräcken.

Jag passade på att vila lite på cykeln trots att jag trampade ikapp någon minut.

 

Och för er som undrar så ja ... det blev en långklänning till slut.