Neggoattityd till träningen? Kör ett hårt jäkla pass och pressa dig själv. Tillfredsställelsen att prestera är den bästa motivationsboosten. Det funkar för mig. Därför beslöt jag mig för att köra årets första brickpass idag.
Vackraste löpturen. Man vill ju inte sluta. |
Kruxet är bara att jag är dålig på att ta det lugnt = Jag körde stenhårt från start tills krafterna började sina ungefär halvvägs.
Nåja.
Belåtet kikade jag ner på Garmin och såg att de första 16 km höll jag drygt 29 km/h. Det är minsann rekord här på kuperade Värmdö. Under resten av turen sjönk tempot så snittet landade strax under 27 km/h. Men det är jag också nöjd med.
Kroppen kändes pigg men benen var stumma. Solen var fortfarande långt uppe på himlen när jag var tillbaka och började färgas röd. De avgjorde saken. Vem vill gå in när vädret är så fint? Årets första brickpass var ett faktum.
Snabbt på med skorna. Ut. De tänkta 3km förvandlades nästan direkt till min vanliga kortrunda på 5,7km. Även den grymt kuperad.
Och hur kändes det? Låååångt mycket bättre än jag vågat hoppas. Så här kändes det inte förra året. Benen var helt klart trötta men kroppen hade hur mycket krafter kvar som helst. Pulsen var ju redan lugn så jag hade nästan problem med att springa mig varm efter den kalla cykelturen. Första kilometern gick i 5:00 så där bara. Jisses! Jag fick hejda mig själv med omtanke om benet.
Och jag behövde verkligen få känna mig lite bra och duktig. Med skadat ben som hindrar löpningen att utvecklas och allmän motvind i cykelmotivationen så har humöret sjunkit inombords och lite tvivel har försökt slå rot: triathlon är det för mig? Och klart det är för mig! Triathlon är för alla som vill!!!
Men nu undrar jag: Finns det några knep att få igång de stumma cykelbenen under löpningen? Jag testade att springa med lite högre knän några steg, det kändes som en bra idé. Någon som har tips och trix att dela med sig av?