Tacksamhet, skridskor & springglädje

Knastret från froststela löv. Den kittlande känslan när förmiddagens första tappra solstrålar når ansiktet. Så välbehövligt. Så stärkande. Känner stor tacksamhet att få tassa lite, lite försiktigt efter nästan fyra veckors sjukvila.

 

Det kommer att bli en hel del mil på det här sättet under jul.

Mina barn har kikat lite undrande på mig när jag kväll efter kväll har legat i soffan med bara nästippen skymtandes ovanför filtkanten. De är inte vana att sig mig zappa fram och tillbaka på tv:n.
Jag har haft noll röst under två veckor och endast lite hest väs under en tredje vecka.

Fortfarande blir rösten lite ansträngd om jag håller låda på mitt vanliga intensiva vis men nu blir jag inte tokanfådd av att ta mig upp för en trappa eller köra ett varv med dammsugaren hemma. Äntligen!! Jag har gått här hemma och klagat över hur jag LÄNGTAT efter att komma ut, få lite rörelse i kroppen och så igår var det dags.

Roger och jag rotade fram långfärdsskridskor, skid-tights och ullunderställ. Än ligger inte isen i skärgården men på Östermalms IP inne i stan där finns en 400 metersbana där långfärdsskridskor är lämpliga att använda.

På lite ovana ben gav vi oss iväg och avverkade varv på varv. Snart kunde vi slappna av och hitta in i en bättre teknik. Skridskor är suverän rump-träning!! Och ryggen hade fått sig bra träning konstaterade jag i morse när jag klev ur sängen.

Varm choklad, musik i högtalarna, eldar och lagom mycket folk. Och SOL!!!

I morse startade jag dagen med en halv frukost, en tallrik Verum hälsofil, lite müsli toppat med valnötter och sedan .... uuuut i skogen! Försiktigt, rädd att pulsen skulle skena och signalera att kroppen inte helt är återställd från den segaste virusattacken på länge men jo då! Pulsen reagerade lagom. Känslan var lite gnisslig, lite tung men för varje kilometer lättade det mer och mer.

En stor tacksamhet infann sig. Åh vad jag BEHÖVER det här. Jag behöver få komma ut i skogen, se havet, bli bländad av vintersolen. Och i samma takt som jag springer växer sig orken större, glädjen infinner sig och bort försvinner de dystra, lite hängiga tankarna som handlat om vintertrötthet, decembermörker, julsstress ... De är nu helt väck och jag skrattar åt hur barnenkelt symtomen går att behandla.

Vacker vinterlöpning.