Höstträning utan press

När hösten kommer sänker sig lugnet över träningssverige. Nu behöver ingen form toppas. Många lopp är över och målen avklarade. 

 

Men vi är inte riktigt där än. I morgon är det Ö till Ö och jag ska fika och följa hjältarma hemmifrån soffan efter att ha avklarat en morgonjogg före frukost.

Planen var egentligen att avverka min första mil sedan julaftonsmorgon (då jag var i graviditetsvecka 18 typ) med idag har regnet formligen öst ned och visserligen gillar jag löpning i regn men jag har ingen anledning att stressa med träningen ... inte än.

Istället blev det sim och repris på torsdagens tuffa pass, mycket paddlar och jag gjorde mitt bästa med att utmana mig själva och våga köra hårt.

Trots regnet så känner jag redan nu att detta kommer bli den bästa hösten ever. Jag får pusta ut efter en av de absolut mest krävande som finns: graviditet och förlossning och njuta över att det gick vägen och att vi efter en tids trevande har lärt känna vårt nya liv som innefattar ett nytt barn.

Det är underbart.

Mitt i den här utandningen av lättnad som betyder "Yes!! det gick, jag klarade det, min kropp klarade det, vi klarade det och hon mår bra och är frisk vår lilla dotter" så har jag drabbats av en stark tacksamhet och kärlek till min egen kropp. Efter att ha byggt en ny människa och sedan fött fram den så springer kroppen igen, den börjar återhämta sin styrka och den låter mig njuta av min så högt älskade stund i skogen, i löparskor, bland regnvåta granar och på ojämna stigar fulla av lera och rötter. Samtidigt som jag har den ljuvligaste bebis att njuta av hemma i soffan.

En guldklimp som förgyller livet.

Jag summerar veckans träning och känner mig nöjd med:

5 km distanspass löpning
2 x 60 min sim
60 min body bump
60 min styrka
60 min spinning

Ironman Kalmar 2016

Ironman Kalmar 2016 är nu fulltecknat och jag är en av dem som bestämt mig för att satsa en dag i augusti på lite simning, cykling och löpning i en stad som erbjuder världens bästa publik.

 

Triathlon har blivit ett stort intresse för både mig och Roger.

Jag vet inte hur det är möjligt att något ena stunden är helt uteslutet för att i nästa stund kännas helt rimligt.
Det var inte min plan att satsa på Ironman 2016. Jag hade skissat på 2017.

Men så gör Roger det där som han brukar göra: föreslår något knasigt lockande precis efter den stora Kalmarfesten som jag avundsjukt betraktat under en hel dag från vägrenen. Det var ett sårbart ögonblick när jag var som mest motaglig.

– Du kommer ångra dig om du inte köper en startplats. Har du tränat för Vansbro triathlon och klarat det så kommer du vara i form för Kalmar utan tvekan två månader senare.

Jag insåg att han hade rätt och att jag faktiskt har större chans att mängdträna i år och nästa år när jag är mammaledig istället för 2017  när min bebis börjar på förskola och jag jobbar och inte alls vill vara borta från henne även på kvällen för att träna.

Det räckte för mig att bestämma mig! Det blev en startplats och jag är så glad över mitt beslut. Lite rädd om jag känner på tanken riktigt mycket men mest otroligt förväntansfull.
Jag glädjer mig åt ett år full av rolig träning. Jag glädjer mig åt att vara nöjd med den träning jag får till inom ramen för mitt familjeliv. Jag glädjer mig åt att få sitta på trainern eftersom jag måste vara tillgänglig hemma och inte kan cykla när jag vill.
Det känns så kul att få planera, ladda, fundera och tackla utmaningen både mentalt, praktiskt och fysiskt. Det gick jag ju miste om 2014 när jag genomförde racet för första gången.

Jag antar att det är många som läser detta som tycker att jag går helt banans nu som sätter upp ett så högt mål bara ett år efter barnafödande. Men jag känner mig övertygad och för mig är en anmälan = engagemang eller ännu hellre "dedication" som det så mycket bättre heter på engelska. Jag tar den här startplatsen på allvar och det är en av den största tjusningen med att sätta upp ett sådant mål som Ironman för sin träning.
Men vare sig man har fött barn eller inte – att gå i mål på Ironman kan man aldrig ta förgivet.

Morgonträning är mitt lyckopiller

Jag älskar att stiga upp tidigt när gator och motionsspår ligger öde. När det är bara jag, dimman och en och annan hundägare ute. Endorfinkicken sitter dessutom i hela dagen.

 

Första  rundan efter förlossning var jag så glad. Nu har jag betat av några mil.

Jag blir sällan missnöjd med en dag om jag morgontränat eftersom jag redan åstadkommit något den dagen. Dessutom så smakar frukosten så oändligt mycket godare och energin är på topp.
 
I morse klev jag upp 06:30 för att precis hinna med en morgonjogg i regnet och dusch medan bebis och pappa vaknar och startar dagen. 5 km i lugn distansfart. Nu börjar löpsteget komma tillbaka. Jag känner mig lättare i kroppen och med hjälp av lätt nedförslut så får benen och steget lagom med skjuts för att löpsteget ska komma naturligt och obehindrat. Snart susar jag fram i spåret på samma sätt även i lätt uppförslut, intalar jag mig själv.

Det är självklart en utmaning att träna med en så liten bebis hemma. Ska jag få till ett pass så hänger det både på min bebis humör och status liksom min kära mans humör och status. Jag har redan nu märkt att det ställer krav på mig att jag är flexibel och öppen att både ta chansen när den bjuds liksom att snabbt anpassa träningen till rådande förutsättningar. Jag tänker att det är en nyttig träning inför kommande tävlingar att hantera oförutsedda händelser.

Nu ser jag morgonens tidiga timmar som min största chans att verkligen få lite träning gjord. Då har min bebis sovit många timmar och har alla energidepåer påfyllda och klarar sig utan mamma en timme eller två. Jag har redan torsdagar bokade för sim. I morse blev det morgonjogg före frukost och jag har hittat ett spinningpass på onsdagar 06:45 som passar perfekt.

Tidiga mornar skrämmer mig inte. Tvärtom. Dygnets första timmar är en resurs som går att nyttja under särskilda perioder. Men jag tror även på att ge kroppen lite sovmorgon då och då. Lagom är ju som bekant alltid bäst.