Konsten att skapa nya vanor

Jag puttrar på med min träning. Och det känns bra. Lite för bra kanske. Jag har typ glömt att vila.

 

Barfotaskor i taket. Den som värvar en vän får ett par skor ... Fina!

Jag har vilat lite de sista tre dagarna. Vilat helt. I söndags åkte jag hem från Gotland stärkt i själen efter massor av solljus och varm ända i i hjärtat av allt mys med mina goda vänner, massor av snack i bastun, en grymt god chilli, en smula vin och faktiskt en hel del sömn.

Måndag och tisdag har jag fokuserat på hem, barn och man (mysiga människor) och helt ärligt så kändes kroppen riktigt sliten. Trött och öm. Och det är kanske inte så konstigt. Jag har (trots att jag inte rapporterat om det helt och fullt här på bloggen) haft en lång sammanhängande svit av bra och ganska hårda träningsveckor (9 vilodagar på 7 veckor. Kommentarer på det??? Jag har liksom ingen koll på hur man periodiserar träning. Jag har läst någonstans att man tex kan träna 3 veckor hårt, och sedan en vecka lugnt ... nu vart det ju 7 veckor ... utan att jag tänkt).

Det här har jag gjort under de senaste veckorna och det här är jag nöjd med:

1. Jag har till exempel fått till 4 distanslöppass! Yeah! Äntligen snart tillbaka på den ruta jag stod innan skadan i maj.

2. Två pass styrketräning i veckan, minst, där jag lag 45-70 minuter varje gång.

3. Jag har börjat komma igång med spinningen. Förra veckan blev det dock bara ett pass på 45 min och jag har bara fått till ett enda långpspinning pass än, på 105 min. Där måste jag försöka boka in ett nytt i kalendern snart.

4. Och så har jag kommit igång med coreträningen. En smula. I motsats till många tjejer så tycker jag det är såååå tråkigt med core. Jag triggas inte ens av moroten att få en tvättbräda, tyvärr. Men jag tror att det beror på att jag känner mig konstigt svag i magen. Det är något med magmusklerna sedan jag var gravid ... Och hur klarar man Vasaloppet utan mage?!! Inge vidare. Därför har jag nu min morot. Men det går segt.

5. Och så har jag ägnat mig åt min stora stora glädjekälla flera dagar i veckan .... simning!!! Det går hyfsat men jag är usel på att hålla kvar den där nosen under vattenytan så pass länge att jag hinner simma en längre serie. Nej, upp ska jag, titta lite, kolla om jag drunknat eller liksom bara få koll på vad som är upp och ner, vad andra människor sysslar med sina sparkande fötter osv ... DÅLIGT!!! Jag blir jättearg på mig själv.

I dag, efter min vila så brakade jag loss med lite gott och blandat:
06:15 hopp i bassängen och 30 min senare så klev jag upp med 1000 meter i kroppen, arg som ett bi över en stor, lång gubbe som valde snabbbanan för att utöva sin livsfarliga bröststim ... de sparkarna asså ... mördande ...

Efter jobbet så vart det: Hej gymmet! 7 km löpning med 8x400 m intervaller i 4:40 tempo. Snabbt för mig och grymt jobbigt.
Jag måste springa mer intervall. Har svårt att få till den rutinen. Det sägs att det tar 30 dagar att skapa en ny vana. Betyder det att jag måste springa intervaller 30 gånger för att jag ska lyckas få rutin på det här med att springa hårt. Riktigt hårt ... eh ... det låter ju jobbigt ...


Efter löpningen kände lite, lite på stakmaskinen men orkade bara 6 min efter de där intervallerna och lite störd över en kille som ville snacka skidåkning. Istället blev det axelträning med vikter och core.

Totalt 1:55 min träning idag. Så nu är jag trött igen. 

Tidig morgon och den bästa tiden för sim.

Löpband och lyxiga stakmaskinen som är sjukt tung. Kan det vara fel på den?

Hej svejs! (Jag tränar i gamla paltor och inga nya modeprylar)

Löpmagi på Gotland

I dag har jag och min gamla vän Olav varit ute och sprungit 13 härliga kilometer, distansrekord för Olav. Och Olav, han kan verkligen konsten att njuta av träning. I synnerhet efteråt.

Framme vid havet! Anna grattade Olav till en grym prestation.

Kaffedoft, knastret från brasan och tappra vinterbleka solstrålar som letade sig in i sovrummet. Jag vaknade i morse till en ljuvlig morgon – på Gotland. Jag är och hälsar på en annan gammal vän Anna och bor i hennes urmysiga hus tillsammans med två andra härliga vänner.Vi är ett gäng som har pluggat tillsammans och sedan dess hängt ihop.

Det är magiskt här. 
Ute traskar tre tuffa ungtuppar och flera hönor. Vi åt deras ägg till frukost. Anna gick ut och plockade ett gäng och jag stod som en fånig och förtjust Stockholmare och tittade på när hon tvättade de ljusbruna äggen rena innan de hamnade i det kokande vattnet.

Jag blir barnsligt glad av en Flitig Lisa på fönsterbrädan, hästarna som betar utanför fönstret. Jag tittar på Anna och konstaterar;
– Du har det bra här hemma på Gotland. Du ser så härligt stark och lugn ut.

Inför den här helgen hade jag lovat Olav att vi skulle springa distans tillsammans och att jag skulle hjälpa Olav att sätta personligt löprekord. Förra helgen ringde Olav mig och sa att han som bäst sprungit milen på 58 min och att han har en dröm att springa på 55 min.

– Helena dra runt mig så jag klarar tidsmålet. Pannben är inte min grej, sa han till mig.

Lite messande fram och tillbaka, med en smula pepp och sen hände det .... pang! Helt på egen hand sprang Olav förra helgen sin mil på 54.40 och slår personbästa med flera minuter. Vilken dröm och vilken prestation.

Sista Olav tränade var det karate under ett år som 12-åring. Sedan dess har intresset för fysisk aktivitet varit lika med noll. För fyra år sedan visade vågen, nästan, nästan tresiffrigt tal och då fick det vara nog. Olav började gå. Massor och som besatt. För ett år sedan hittade han appen Zombies! Run, det förändrade hans liv. Olav hittade sin motivation till att börja springa.

När jag mötte Olav innan vi tog Gotlandsfärjan i fredags efter jobbet, kände jag knappt igen honom. Smal och  med starka steg dök han upp vid spärrarna vid Slussen där vi bestämt träff. Olav springer! Det är galet kul och helt ärligt väldigt överraskande. Det imponerar på mig och jag måste hejda mig för att inte slå knut på mig själv i min iver att uppmuntra, peppa och inspirera mycket mer.

I dag, inför vårt gemensamma distanspass var jag en smula nervös över  att ha fått coachuppgiften. Nu måste jag peppa, bidra med positiv energi och lyfta Olav lite, lite till. Våra gemensamma 13 km som hade havet som mål blev helt fantastiska. Olav tuggade på, som ett lok, i jämnt tempo. Vid 7 km började han se trött ut, men beslutsam. Jag njöt av de Gotländska fälten, hästar, kor, dofter och den milda luften. När vi närmade oss våra 13 km dånade havet där framme och Olav ökade tempot. Vi slutade den sista kilometern i dryga 5:00 tempot och belöningen var att se Olavs sammanbitna men nöjda min! Vilken rekordvecka, först peronbästa på milen och sedan distansrekord.

Och Olav kan konsten att fira. Väl hemma satte han sig vid brasan med en grogg. Och det tycker jag som känner Olav ganska väl, att det var han väl värd.

Strax innan vi ger oss iväg. Härligt väder!

På härliga vägar med öppna fält och fantastisk miljö. Loket tuffar på.

Coachen är stolt. Adepten klarade målet! 13 km!!!!

Magisk löpning. Havet är så underbart så här års!

Fina Anna! Bästa värdinnan som lever superlivet med hästar och lugn på landet.

Hus med massor av trivsel. Anna bor i ett ombyggt garage. Hela kortsidan går att öppna.

Pierre njöt av den positiva energin som hästarna ger. Äpplen är mums!

Sallmunds gård i Mästerby. Här bor Anna.

Öppet spårladdning och grön ärtsoppa

I går började jag ladda för att börja med någon slags skidträning inför Öppet spår.

Det är knappt frost ute här i Stockholm. Men Vasaloppet och Öppet spår närmar sig lika snabbt som dagarna flyger förbi. Och jag vet ju att ju närmre jul vi kommer desto mer kommer tiden att rinna iväg.

För att få till ett slags startskott på mina förberedelser inför min utmaning att åka 9 mil skidor (Det är LÅNGT!! På riktigt, när man sitter i bilen och kör mellan Sälen och Mora då måste man faktiskt skratta över att det tar tid, till och med med bil!) så ställde jag mig i stakmaskinen som står där i hörnet på Friskis & Svettis i Hagastan.

En utmärkt lunchövning.
Jag fick damma av den ensamma maskinen något och sedan var det bara att härda ut i 20 långa tråkiga minuter.
Jisses vad det tog i rygg och triceps! Jag fick världens pump i musklerna och kände mig som en uppblåst ballong när jag traskade därifrån.

Väl hemma, medan världens godaste gröna ärtsoppa puttrade på spisen så bokade jag en stuga i Messlingen Fjällby som verkar helt okej och riktigt mysigt. Fjällbyn är byggd av gamla 1700-talsstugor och härbren och är utrustade med små kök och enkel möblering. Perfekt!
Det blir en långhelg, To-sön! 400 kr natten för två bäddar och det bästa av allt. Stugan har en stor öppen spis! Som jag längtar!!!

Messlingen fjällby.

Grön ärtsoppa är underskattat. Går på 10 min och är sååå gott!