Swimrun i Hellas & sim

På torsdagar arrangerar Erika Rosenbaun träningskvällar i swimrun vid Hellasgården i Nacka. Roger har deltagit många gånger och nu blev det äntligen min tur.

Snart är det slut. Vill njuta av de sista simmen för i år.

Veckan har varit nästintill träningsfri, förutom ett kort swimrunpass i torsdags vid Hellasgården.
Jag var egentligen inte taggad. I synnerhet inte taggad på att tävla mer just nu. Jag längtar efter att få tuffa på med min vanliga träning och njuta av att bocka av en bra vecka men jag vill ge kroppen tid att återhämta efter Kalmar.

Men i torsdags var det årets sista swimrunträning vid Hellasgården i Erika Rosenbauns regi och jag ville testa.
Som vanligt var det skön stämning i och kring friluftsområdet, solen sken och det var en vacker kväll.

Till Erikas träningskvällar så kommer det få nybörjare och de som är på plats är alla i bra form och vet vad de sysslar med. Jag räknade med att hamna i sista led redan vid start och så blev det. Det gjorde inte så mycket och jag kände noll tävlingsinstinkt och fokuserade på att göra min grej.

Banan är upplagd i två varv där ett varv innehåller 1000 m sim delat på två simningar och 3 km löpning i brant terräng.

Den här gången fick jag testa att börja simma med ordentligt hög puls efter en hård och kort löpning. Det kändes helt hysteriskt att kasta sig i vattnet med hjärtat som bultade hårt i kroppen och med flåsig andning. Jag fick pressa mig själv att simma trots att huvudet bara skrek av protest och hellre ville se till att få ordenligt med syre istället för att köra ned ansiktet under vattnet. Här har den som är vältränad stor fördel eftersom man vill få ner pulsen så fort de bara går, och i mitt fall dröjde det inte jättelänge.

Jag var upp ur vattnet med tre bakom mig som jag sedan sällskapade med under andra simningen. Där kände jag hur kroppen bara dog. Batteriet tog slut och det var en ganska olustig känsla mitt på sjön. Jag konstaterade att kraften efter Ironman Kalmar inte kommit tillbaka och att det bara får vara så. Jag nöjde mig med ett varv, drack två koppar varmt kaffe, pratade lite tritahlon och swimrun medan jag tittade på övriga deltagare som gick i mål.

I går lördag startade jag och Roger dagen med ett simpass med paddlar i en sjö i Täby. Vattnet var svalt och fräscht och överraskande kallt efter den här galet varma sommaren med höga vattentemperaturer. Det gällde att simma på för att hålla sig varm. Jag höll bra fart ett långt tag (tänk om jag kunde simma så bar under tävling) och sedan dog kroppen så där igen så jag sänkte farten, njöt lite extra av att ha naturen så tätt inpå huden och alla sinnen och sedan klev jag upp och tog en varm bastu.

Det kändes bra i axlar, triceps och rygg efter simmet.

Bara så underbart!!!

Mitt Stockholm triathlon i bilder

Jag har en skön vilsam vecka efter Kalmar och Stockholm Triahlon. I morgon står lite swimrun på schemat. Ikväll bjuder jag på lite bilder från min söndag i huvudstaden.

Jublar hela vägen mot mållinjen!!

Det bästa med Stockholm Triathlon

1. Otroligt omhändertagande och utbildande för alla nybörjare. Gratisträningskvällarna i Stockholm är så lyxiga, roliga och lärorika.
2. Att få simma mitt i Stockholm, cykla på avstängda gator och ren och skär lyx. En fin chans att få njuta av huvudstaden.
3. Roligt med ett riktigt stort lopp som dessutom är underhållande för publiken. Det är lätt att följa alla triathleter och god chans att både följa simningen, cyklingen och löpningen.

Tack Joanna för bilderna!!

Simstarten är väldigt odramatisk. Den som inte vill trängas behöver inte.

Vilket privilegium att få simma i sin huvudstad.

Bojarna är lätta att se men fjärden är ganska busig.

Vändpunkten vid Stadshuset är en bra plats för publiken.

En vätskestation med två bord var för lite.

Fyra gånger ska Lejonbacken besegras.

Stolt coach väntar vid mål. Vi var lika glada båda två över att jag klarade målet.

Härligt lopp avklarat. Härligt med stöd i publiken.

Växlingsområdet blir ganska rörigt. I år syntes många obehöriga innanför området.

PB på Stockholm triathlon

Äntligen föll alla bitar på plats. I dag ställde jag mig på startlinjen för World triathlon Stockholm. Kroppen kändes ok men mentalt var jag nog lite sliten. Efter att ha kämpat med starka obehagskänslor i vattnet under de första 10 minuterna, lossnade det och äntligen fick jag tävla, känna mig lite stark och snabb.

 

Gör  mitt bästa för att ingjuta lite power i  sig själv.

Efter Vansbro Triathlons inställda sim, kyla och regn och Ironman Kalmar punkteringsmissär så undrade jag verkligen, vad kommer härnäst? Nu var det dags för mig att köra triathlon igen och det har ju inte gått särskilt smidigt under de lopp jag satsat på, även om jag varit grymt nöjd ändå.

Hur bra man sover är ju ett visst mått på hur nervläget inför ett lopp, jag sov stenhårt men vaknade tidigt, strax efter 05:00, till en underbart vacker morgon med strålande sol.

Morgonens förberedelser flöt på i lugnt tempo. Precis som under förra årets upplaga av Stockholm Triathlon så konstaterade jag att det var sjukt många startande och ganska rörigt och trångt i växlingsområdet. jag stod ett tag och bevakade hur rörigt det skulle bli när alla runt mig var på plats och sedan gick jag till simstarten.

Jag var lite oväntat nervös. Jag tror helt enkelt att jag fortfarande känner mig lite sliten mentalt efter Kalmar så den oron inför simningen som alltid finns slog igenom lite mer än vanligt. Men det var ju en fin dag och jag hade Roger med mig som support idag, vilket kändes extra kul.

Stämningen var hög och god. Många förväntansfulla premiärtriathleter och jag gladdes med dem. Riddarfjärden kan nog vara sju resor värre än idag men det skvalpade på ganska ordentligt från alla håll. Jag simmade och låg helt fritt men jag fick ändå kämpa med panikkänslor. Jag lugnade mig själv och påminde mig om att jag kan det här och tillslut lossande det. Bitvis kom jag in i simmet riktigt bra. Jag visste ju hur gärna jag ville klara att simma med lite bättre tid än förra året. Det var tufft, Vattnet motarbetade rörelsen framåt men när jag klev upp visade klockan på 34 min, 7 min snabbare än förra året ...

... och nu hände något med inombords. Jag fick energi, lite självförtroende och en "tänk om" tanke dök upp i huvudet. Jag hade satt upp målet att klara olympisk distans under tre timmar men kände ganska snart att det skulle bli tufft.

Växlingen gick så fort det kunde gå. Det är grymt långt att springa först i våtdräkten och sedan med cykeln men sedan bar det av. Första varvet tog jag det lite försiktigt och såg till att lära mig banan och vilka kurvor som var utmanande. Sedan brassade jag på. Taktiken var att stå på så mycket jag kunde under raksträckorna för att ha det till godo när jag bromsar in för att svänga. Men under tredje varvet utmanade jag mig och tog kurvorna djärvare och djärvare. Jag landade på 30 km/h i snitt och förbättrade cykeltiden med 10 min.

T2 gick trögare. När jag kom till min plats låg allt huller om buller, den som varit där före mig hade visst inte brytt sig om att vara försiktig med mina prylar. Mina löparskor låg långt bort och jag var tvungen att krypa under cykeln för att få tag på dem.

Löpningen gick hur bra som helst. 10 km en vecka efter Ironman känns helt ärligt som ingen sträcka alls. Jag höll bra tempo och njöt av banan. När det var ett halvt varv kvar och sedan bara Lejonbacken så insåg jag att jag skulle klara mitt mål. Löpningen tog jag på 52 min.

2:55:00 blev min sluttid och jag var riktigt, riktigt nöjd. 23 min snabbare än förra året och framförallt: Inga punkor, full kontroll, bra energinivå och en massa, massa glädje.

Hurra för triathlon!!!

Lejonbacken ska besegras fyra gånger.