Man är det man tränar

Man brukar säga att man är det man äter, men när det gäller muskler så skulle jag säga att man är det man gör. Använder man inte en muskel så förlorar man den och självklart tvärtom. Jag har kört på hela säsongen och nu ... nu känner jag knappt igen min kropp.

 

Triathelet in action!

Tisdag. Yoga.
Det har jag ju bestämt. Och just idag kändes det bara rätt och riktigt, så här efter Lidingöloppet.

Jag känner mig helt ok i kroppen efter lördagens långlöpning. Inte ont någonstans. Inte ens i min gamla skada. Bara ordentligt träningsverk högt upp runt låren och höfterna. Precis där sjukgymnasten har sagt att jag måste stärka upp. Att jag nu får träningsvärk just där tar jag som ett gott tecken. Det har jag aldrig fått förut, så det måste betyda att jag rört om i grytan och att min löpning är mer "rätt".

I morse tassade jag iväg med min älskling till simhallen och en helt tom 50-metersbana väntade på oss. Jag fick lite feed back av Roger som påminde mig om att spänna rumpan, få till ballerinafötterna och inte var för avslappnad i underkroppen. 1000 meter och jag lämnade simhallen grymt nöjd.

Jag börjar dessutom bli en hejare på att byta om och duscha snabbt. Bara en sådan sak. Badräkten sitter på redan när jag anländer. Duschen går snabbt och det blir enbart en halv make up innan jag dra iväg till jobbet när det är simdagar. Det är det värt.

I kväll höll jag mitt löfte till mig själv och gick på ett Yogapass. En annan instruktör och en annan anläggning än sist – mycket bättre, mer styrka, lite mer tempo och tydligare instruktioner. Jag blev varm, taggad och fick testa lite, lite balans! Och dessutom hade jag all tid att fokusera på mig själv och konstaterade att jag inte känner igen min egen kropp. Den här förändrats sedan i våras. Jag känner mig stark, fast stel och det är som att jag har fått högre densitet. Haha!!!

Cool känsla. Jag tror att jag helt enkelt har blivit starkare. Man blir ju helt enkelt det man gör – det vill säga triathlet!

En Svensk Klassiker – check

En Svensk Klassiker. Jag kan knappt fatta att jag gjort den här resan. Jag har gjort en sjuhelsickes resa sedan Vasaloppsstarten i februari fram till lördagens Lidingölopp.

 

Det var grymt tufft att köra Tjejvasan förra året. I synnerhet mentalt och så var det så länge sedan jag stod på ett par skidor med någon slags seriösare tanke.
När jag sedan satt och fingrade på datorn och plötsligt hade anmält mig till Öppet spår så låtsades jag mest att jag visste vad jag gav mig in på.

Är man anmäld då är det lika bra att träna. Eller hur? Och har man startat så är det ju lika bra att komma i mål ... det är min logik.

Förra året var 3 mil skidor det längsta jag någonsin åkt. I går på Lidingöloppet var 3 mil löpning "bara 3 mil löpning", jag hade ju varken cyklat 18 mil innan eller simmat en stund, kroppen var ju helt utvilad och fräsch vid start. Tänk vad mycket kan förändras mentalt under bara en säsong.

Allt sitter i huvudet. Bilden av vad du själv klarar av har bara du makten över att påverka. Jag menar då är det ju lätt: – Sig själv har man 100 procent kontroll över. Att påverka andra är kan däremot vara helt omöjligt i vissa lägen.

För ett par veckor sedan gick min 18-åriga son upp på Sveriges högsta berg Kebnekaise. Fantastiskt roligt och spännande tyckte jag som mor. Men så slog det mig att Simons erfarenheter av tufft fysiskt arbete är ganska så ringa och jag drabbades av ett sting oro ... Som en liten hint fick jag ett sms med den här bilden och fick mig ett gott skratt.

Han är lik mig min son. Har man bestämt sig så har man och det är fantastiskt att upptäcka att beslutsamhet och övning är som att kasta bensin på en eld. Det händer grejer.

Klart den här killen klarar en tur upp på Keb. Foto Henrik Blomqvist 

Lidingöloppet var soligt och rakt av galet!!! Hela Lindingön svämmar ju ta mig tusan över av folk och det är människor av alla sorter som startar.  Jag hade en sen starttid och en struligt morgon så jag hann inte äta den lunch jag planerat och så glömde jag klockan hemma.

Men väl vid startlinjen sköt jag undan all dålig energi. Jag blundade, tog några djupa andetag och bestämde mig för att det är här och nu som gäller. Ingen klocka = löpning på känsla. Vacker ö och sol = en underbar höstdag med det bästa som finns – dvs löpning!

Jag sprang och det kändes ofantligt lätt. Jag tänkte på Ironmanstrategin och bestämde mig för att nu ska jag som vanligt ta en liten tur på 10km, ingen match. När den lilla turen var gjord så ja, då tänkte jag att nu ska jag ta en till liten runda ... och sen var det ju bara milen kvar och den klarar man ju när som helst.

Jag höll huvudet fräscht. Jag kände mig stark i backarna. Jag tog en klunk sportdryck vid varje station och jag sprang på. Vid 27 km så sa det pang i benen och plötsligt gjorde de otroligt ont. Tempot sjönk och nedförsbackarna var en plåga. Uppför gjorde det ingen skillnad i ansträngning om jag gick, så jag joggade på. 3:14 blev min sluttid! Och jag är grymt nöjd. Framförallt med känslan i kroppen, benen, de hade gärna kunnat få några mer mil löpning i träning innan ... Men det tar jag ett annat år!

Som vanligt ser jag ju lite sliten ut ...

Den här fina presenten kom från ett gång riktigt goda vänner!

Reclaim the gym

Långsamt väcker jag kroppen till liv igen efter post Ironman-vilan och sjukdom. I dag tog jag god tid på mig i gymmet och stornjöt utan att känna mig stressad över att jag inte simmade, cyklade eller var ute på ett långpass löpning.

 

Höstens mål är styrketräning för både mig och Roger.

Det var i gymmet jag började bygga - inte så otroligt mycket muskler kanske, jag byggde mer kärleken till träningen, så där långsamt som man ska göra för att vänja leder och ligament.

Jag minns tydligt hur jag tvekade och liksom tog sats innan jag tog i dörren till gymmet och låtsades som att jag visste precis vad jag gjorde när jag sa:
– Hej, jag är intresserad av att börja träna här.

Jag köpte nya kläder, löst sittande för att inte någon skulle tro att jag fejkade där inne i gymmet. Jag var ju 100 procent otränad och försökte inte låtsas något annat. Instruktören som skissade på mitt allra första gymprogram hade lite problem att hitta rätt vikt när den lägsta i vissa lägen var på tok för tung.
Jag minns att han log. Jag själv rodnande.

Det var 10 år sedan, ungefär.

Jag saknar gymmet när jag triathlontränar. Jag har också märkt att det har haft sitt pris att jag under vissa perioder hoppat över gymmet. I början var jag stabil och stark rakt igenom efter år av gymmande och en lång period av marklyftsfrossa. Jag har tappat en hel del av den stabiliteten och jag är ganska så säker på att där har vi upptakten till mina löparskador. Förmodligen.

Är man triathlet och tjej tror jag att man har mycket att vinna på att prioritera styrka och teknik. Det tänker jag göra och min plan är att under 3 månader lägga fokus på gymmet. Jag ska simma, springa och spinna eller kanske cykla om vädret tillåter eller varför inte testa det där med trainer. Men jag ska göra detta i lite mindre dos ett tag.

Jag vill styrketräna. Jag älskar känlsan av genomarbetade muskler.

Och så ska jag ge yoga en ärlig chans. Jag vill bli stabil, stärka upp de där små musklerna som inte används så ofta. Och jag vill samtidigt passa på att ägna en stund åt att rikta mig fokuserat inåt.

I tisdags testade jag mitt första pass yoga. Det var bra och dåligt. Jag frös och förstod inte riktigt allt vi gjorde, vad syftet var med övingarna. Samtidigt kändes det underbart att göra grejer med min stela kropp som jag inte brukar göra och ja, jag fick ordentligt träningsvärk just där jag är svag i löpningen. Perfekt.
Jag längtar redan till nästa tisdag.

I går tog jag en löptur, mot min vilja. Och som vanligt när jag inte alls har lust att ge mig ut så blev det succé. Kall och frusen i det nästan nollgradiga vädret trippade jag ut och återvände genomvarm, glad och nöjd med mig själv knappa timmen senare. 10 km med väldigt lätt känsla i kroppen men med ben som protesterade lite av ovanan.

I dag – 60 min underbar styrketräning med fria vikter och stång. Basic och helt ljuvligt.

Första kontakten med yoga blev lite rastlös men jag är inte den som ger mig.