Härliga intervaller

Varje pass ska ha ett syfte. Jag gillar det. Det blir både lättare att pressa sig själv och hålla igen och inte bli skadad.

 

Nosar på utegymmet. Det är en riktig tillgång för den som har en bebis som chef.

 

Jag tycker det känns lite lyxigt att "bara" ha backintervaller på schemat. Jag vet att jag gör något som är tufft och effektivt, men det tar inte så mycket tid i anspråk och dagen efter måste jag ge benen en chans att återhämta sig.

Jag har ju aldrig någonsin löptränat så som man bör med tydliga nyckelpass inplanerat varje vecka, förutom långpasset på söndagar som har kommit att bli mitt favoritpass under veckan. Jag har gjort försök men de har aldrig blivit särskilt långvarigt.

Jag har mest sprungit på känsla och tänkt ut ett upplägg som passat för dagen och som jag känner är behövligt. Tex 8 km progressivt, eller 10 km med fartökning i mitten eller så avslutar jag bara så tufft jag bara kan under passets sista kilometer. Det är också kul att se hur länge jag orkar hålla ett högre "drömtempo" och se till att det blir längre och längre ju mer träningen fortskrider.

Nu har jag kommit så långt att jag planerar löpträningen i huvudet men jag känner att det skulle vara användbart att skriva ned det och göra en översikt. Vi får se om det blir av. I går var planen backintervaller. 10 stycken.

Efter att ha pysslat hemma och sett till att både jag och Edith låg bra till energimässigt inför turen så drog jag på mig löpkläderna, packade ner Edith i åkpåsen i vagnen och joggade iväg mot min tilltänkta backe, precis innan skymning.

Det är så här års man man kan drabbas av "äsch jag skiter i det"-tanke när temperaturen klättrar nedåt och det är grått och blött ute. Men jag vet också att det är då belöningen blir som störst när passet är avklarat.

Jag har valt en backe som inte är alltför brant men ganska lång. Första vändan känns lätt och bra rakt igenom. När 8 stycken är avklarade så får jag peppa mig ordentligt för att inte sluta där utan istället följa planen och köra två vändor till. Och tänk ... trots att jag är HELT slut vända 8 så kan jag ändå öka farten under intervall nummer 10 .... Det där huvudet kan både uträtta underverk och spöka med orken rejält.

Mitt i backen får hon stå att sova medan jag springer.

Att våga tävla

Vad är läskigast? Att våga utmana sig själv? Att våga chansa? Att våga misslyckas? Att komma sist? Eller att våga tävla? För mig har det inte varit en självklarhet att ställa mig på startlinjen till ett lopp, långtifrån.

 

Äkta glädje på väg mot mål!

 

Jag har utsatt mig för allt det det ovanför, ja det var ju inte så länge sedan jag var sist, kanske inte helt men nästan, efter de två h-vetes punkteringarna under Ironman Kalmar. Och titta jag överlevde och blev på kuppen grymt revanschsugen!

Som barn så tyckte jag det var oerhört läskigt att tävla. I alla fall när det gällde fysiska utmaningar. Jag minns hur benen blev som gelé när det var stafettlöpning på gymnastiken och hela lagets resultat hängde på hur varje enskild löpare presterade. Det gällde att inte tappa stafettpinnen vid växlingen och det gällde att inte tappa placering under löpningen.

I yrkeslivet har jag varit lite mer tävlingsbenägen och jag vet egentligen inte vad skillnaden är. Vad jag vet är att ibland måste man bara utmana sig, man måste våga chansa, kasta sig ut i det som känns svårt och läskigt, om man vill komma vidare i livet. Och det fina är att belöningen är näst intill obetalbar när man väl utmanar sina rädslor. Den inre styrkan växer sig dubbel så stor, minst, ryggen blir rakare, blicken fastare och det känns bara så himla gött.

Utmaningar dyker ju även upp i andra former i livet som i att våga skaffa ett nytt barn, våga bryta upp och flytta, våga satsa på kärleken, våga, våga, våga. Det är så mycket man ska våga. Då är det inte heller så dumt att ha klarat en fysisk utmaning att luta sig tillbaka på som bevis för ens tveksamma inre att man faktiskt klarar svåra saker, som en Ironman, eller ett Vasalopp, Tjejmilen eller vårruset.

Jag anmälde mig till Ironman 2016 för att jag inte känner mig klar med just den typen av utmaning. Roger och jag brukar säga att vi ska köra Ironman varje år tills vi är 80 (vilken gåva de skulle vara) eller så kommer vi inte alls vilja lägga så mycket tid och fokus på prestationsinriktad träning. Vad det än blir så blir det inte av om det inte är roligt, om det inte känns utvecklande och stimulerande. Just nu tycker jag att det är så vansinnigt kul att få se fram emot den här soliga dagen i Kalmar där jag ska få simma, cykla och springa en liten bit.

Och jag älskar att vägen dit utmanar mig och sysselsätter mig så väl mentalt som fysiskt. Det är väldigt stimulerande!
 

Formstatus

Nästan 5 månader efter förlossning, ett och annat deppoinlägg och mammamagepass senare. Hur går det med triathlonträningen just nu?

 

 

SIMNINGEN
Att kasta sig på en kurs, som visserligen startade 06:00 på torsdagmornar, visade sig vara en riktigt god idé. Vilken rivstart jag fick på simningen. Det blev en riktig energiboost både för babymamman och för den gren som jag mot alla odds ägnade mig åt minst under graviditeten. Utmaningen var väl att jag vissa gånger faktiskt klev ur sängen och körde så hårt jag kunde trots att natten varit näst intill sömnlös. Det var helt enkelt omöjligt för lojala jag att hoppa över ett kurstillfälle. Men så känner jag att jag har fått bra verktyg att träna på egna hand, lärt mig det här med intervaller och starttider.
I går körde jag 2000 m med riktigt bra känsla.

100 m insim
10x50 starttid 1:15
4x100 paddlar + dolme
3x300 F3
100 m fenor som avbad

Utmaning: farten = styrkan??? Jag känner att axlar och armar dör när jag försöker pressa mig. Jag tolkar det som att jag måste pressa mig ändå.

CYKLINGEN
Jag har ju inte cyklat mer än en 2,5 milsrunda i sommar när jag smet en timme från familjen när vi semestrade på Öland. Däremot så har jag kommit igång med trainerträningen. Passen har inte blivit så länga tidsmässigt men jag har testat att köra intervaller med hjälp av Youtubepass och det funkade riktigt bra. Körde senast 45 min med massor av kort intervaller. Utmanar mig med inspiration från insta (#Tewa) att några gånger lägga i tyngsta växeln och kämpa med benstyrkan någon minut. Men det där långa passet på trainern, dvs i min värld 90 min till en början, sitter långt inne ... Därför är just det ett mål för den här veckan. Höfter är där cyklingen känns mest just nu. Jag blir rejält svettig och trött efter en date med trainern. Den dagen jag körde 60 min var jag seg resten av dagen.

Utmaning:  Långpass. Det är ett mentalt hinder att planera in 2 timmar på cykeln inomhus. Målet är att jag ska ha avklarat det första långpasset i december.

LÖPNINGEN
Här har njutningen infunnit sig igen till 100 procent. Nu kan jag springa med känsla av hyfsat lätta ben igen. Tjohoo! Men det går inte särskilt fort men tempot är relevant för passets syfte när jag ger mig ut: distans. I fredagens underbara solsken så avverkade jag 10 km med vagn på asfalt. Tempot pendlade mellan 5:40 och 7:00 beroende på om jag var tvungen att stanna till och rätta till Edith eller gå över järnvägen. Men det känns helt rätt. Jag vill ta det försiktigt med det tuffa underlaget. I veckan blev det även ett backpass som bet och på löpbandet har jag testat benen i högre fart genom korta intervaller 5:00 tempo och till och med 4:40 tempo. Tufft. Jag måste jobba mer med styrketräningen. I dag så siktar jag på 8 km med vagn med fartökning. Ska försöka springa 1 km i 5:30 fart. Vagnen ger ju extra motstånd. Men först blir det bebispromenad med sällskap som uppvärmning.

Utmaning: Löpstyrkan. Under en graviditet tappar man ju hela muskelaturen i rumpan, vilket är relevant för löpningen ... höfterna känns också svaga. Backpass och gym måste prioriteras.