Simpass för styrka och kondition

Simfredag! Äntligen. Älskar dessa fredagsmornar när jag får tassa upp när resten av familjen sover och smita till simhallen. Fokus: 60 min hård simning.

Jag simmar 2-3 gånger per vecka.

Simningens tjusning och dilemma – vissa dagar slåss jag i vattnet mot de skräckinjagande Orcherna från Mordor andra dagar befinner jag mig i det fantastiska Narnia.

I dag var jag i Narnia. 
10 minuter innan simpasset började körde coachen en genomgång. Han förklarade passets olika delar, genomförande och syfte. Han vill att gruppen ska bli starkare och få bättre kondition.

När vi började sköt jag ifrån kanten och kände hur kroppen gled stabilt med bra vattenläge. Armtagen kändes synkade och starkare än vanligt och jag hade till och med hyfsad koll på benen ... tills jag blev trött. Då började passet på riktigt.

Vi simmade en massa olika serier. Det fanns inte en chans att ha tråkigt! Det går tydligen att variera i det oändliga hur man kan simma. Här är några exempel på vad som stod på tavlan. Allt med 20-30 sek vila.

4 x 25 polo,  12,5 + 12,5 vila 20 sek
5 x150 paddlar + dolme
3 x 150 benspark varav sista 50 br ben, fjrl ben, ryggben.

Jag simmade så att alla siffror snurrade i huvudet och jag slet med mina stora paddlar och fick fokusera på att orka dra korrekt.
Jag fortsätter att öva på att börja draget långt fram och inte att sjunka med händerna. Den sista biten i draget är också en utmaning. Efter dryga 1000 meter blir jag trött och jag inser att här är det triceps som måste stärkas upp. Så nu ska det bli lite fokus på dips ett tag framöver för att se om det hjälper.

Är träningsglädje smittsamt?

Beckmörkt, kallt och 2,5 km slinga konstsnöspår. Detta är tydligen en riktig hit. I går besökte jag Täby Konstsnöspår för en kort tur och jag var verkligen inte ensam.

Vi förevigade ögonblicket med en selfie.

– Oj, jag trodde att det skulle vara typ bara vi!
Min 16-åriga dotter Olivia tittar fascinerat ut genom bilrutan på det pärlband av pannlampor som slingrar sig fram på Arninge Golfklubb, in bakom en träddunge och sedan fram igen på andra sidan.
Det är onsdag, klockan är 19:30 och parkeringen är full. Det lyser välkomnande från receptionen och värmestugan.

Vi är inte ensamma om att anlända vi denna sena timme. Tvärtom. Många med oss drar på sig pjäxor, tänder pannlampan och ger sig ut på de helt oklanderliga spåren.
80 kr kostar åkturen. Det är gratis för ungdomar under 20 år och stämningen bland åkarna som är i alla åldrar, är väldigt trevlig. Hurtig.

Olivia fick en komplett skidutrustning av sin jobbiga träningsmorsa och hennes kille Roger i julklapp ... Vallningsfria Atomic, Salomonpjäxor, stavar, en enkel skiddress, handskar och ullstrumpor.
Jag tyckte nog att det glimtade till lite i ögonen när hon såg innehållet i julens största paket!

I går hade vi bokat den första turen. En teståkning och helt ärligt så var det väl mamma som var mest förväntansfull, både över att få åka skidor med dottern och ha henne helt för sig själv utan mobiltelefon till och med. Min förhoppning är att skidglädjen ska vara smittsam. Jag vet att träningsglädjen är det ... Olivia har sagt flera gånger att hon inte skulle upptäckt att det är så kul att gymma om det inte var för att jag håller på.

Jag skulle vilja kalla premiärturen en hit! En hit för att vi hade det så trevligt. En hit för att jag stornjöt av stämningen, att det finns så många galningar som åker runt med pannlampa, för att spåren var jättefina och för att Olivia kämpade på och sa ja till tur nummer två redan på söndag. Då ska vi åka dubbelt så långt!

Mycket folk men fullt åkbart.

Dora var allt gladare än på bilden! ;-)

Energiboost deluxe!

Knarr under fötterna, sol och lagom bitande kyla. Jag älskar att ge mig ut på löptur när landskapet är vitt och badar i ljus. 

Just nu har jag fokus på träningen, inte bloggbilderna.

Nu har Stockholm hunnit ikapp vinterns antågande. Gångbanor och trottoarer är plogade och löpbara igen med löpvagn och de där minusgraderna är lite lagom många.

Jag är lite rädd för kyla. Jag har en gammal frysskada på fötterna sedan ett gammalt norrländskt vinteräventyr och blir därmed kall på precis nolltid. (Räcker med att stå barfota i köket)

Ull är min bästa vän. Jag använder ull även under svensk sommar. Som till exempel 2014 under Vansbro Triathlon när luften bjöd på +8 grader och regn. Jag var så glad att jag tog beslutet: ullunderställströja och ullstrumpor istället för trisuit som många körde, och fick problem, i.

Edith får också ett lager ull närmst kroppen. Merinoullbody, byxa, socka och tunn mössa. Sedan är det bara att hälla ned henne i overallen och i åkpåsen, när det är -5 som igår. Fler minusgrader så får hon även ett mellanlager och ett par skintossor på fötterna. Dessutom ser jag till att fylla ut åkpåsen med ett täcke eftersom hon fortfarande är så liten och inte lyckas värma upp all luft själv.

Löpturen blev ett härligt men ganska tungt distanspass. Vagnen rullar såklart tyngre (men ändå väldigt lätt. Love my bugaboorunner). Fokus var bara att vara ute, att njuta, att Edith skulle få sova gott och kanske lite längre än vanligt i en rullande vagn. Vilken dag det var!! Underbart!

Jag behöver få njuta av min träning har jag konstaterat. Njuta mellan de där måste-passen på trainern till exempel.
Men lugn! Jag har inte tappat motivationen att Ironmanträna. Jag tycker det är vansinnigt kul men jag kan konstatera att det kräver en del tankeverksamhet och fokus och dessutom en del press att träningen rullar på. Med en bebis i huset så är det liksom inte jag som är chef över allt längre.

PS. Jag ber om ursäkt för mina trista bilder här på bloggen. Men håll ut! Jag lovar att plåta mer inspirerande i vår och sommar igen. Just nu fokuserar jag på träningen och tar tillvara på den tid jag får till när Edith sover och är nöjd.