Racereport Tjejvasan 2016

Förhållandena var perfekta. Några minusgrader, sol och plats i startled 4. Dessutom är stämningen något alldeles extra under Tjejvasan som utmanat hundratusentals kvinnor och tjejer genom åren.

Tjejvasan står för något väldigt speciellt för mig och minnena från 2013 när jag stod på startlinjen sist är starka:
Mitt distansrekord på skidor var en bra bit ifrån loppets 3 långa mil. Det var mycket som kändes ovisst. Hur skulle jag tackla sträckan mentalt? Backarna? Trängseln och framförallt ovanan att tävla på skidor och inte enbart gå på dem i maklig takt, enbart för njutningens skull.

Jag kom i mål på 03:01:00, cirka. Arg som ett bi, utan koll på vare sig tid eller hur man ser till att hålla energinivån uppe och de negativa tankarna i schack. Dock blev jag ändå stolt över mig själv och extra peppad av omgivningens respons:
– Vad bra du är!! sa många på Facebook och jag blev stolt som en tupp.

Det är inte så länge sedan. Ändå är det mängder av löpta, cyklade, simmade mil och hundratals träningstimmar sedan och även ett gäng tävlingstimmar senare. Jag har en helt annan kunskap om den här typen av utmaningar idag. För att inte tala om kunskapen om mig själv.

Så trots att jag inte haft möjlighet att skidträna inför årets Tjejvasa så kände jag mig ändå förberedd. Lite sen till starten. Såklart. Nervöst fippel med stavar och bindningar och jag var nära att vurpa på plan backe redan innan start ... men ändå, jag kände att jag hade koll på vad som komma skall.

Idén att jag INTE skulle tävla utan enbart NJUTA var som bortblåst redan när jag klev in i startfållan och upptäckte att alla redan var på plats och att jag hamnade i bakre led och kände hur tävlingshornen blev lite extra spetsiga. Så typiskt mig!!! Nästa gång ska jag vara supertidigt på plats!! Kom ihåg att jag sagt det.

Nåväl. Sol, fina spår, några minusgrader och startled 4. Det kändes som bra förutsättningar. Dessutom var kroppen utvilad och magen full av havregrynsgröt, blåbär och jordnötssmör + ett ägg.

Starten gick nästa obemärkt. Havet av damer stakade iväg och så var loppet igång.
Jag påminde mig om att det inte är någon idé att hetsa eller försöka springa om i onödan. Däremot bestämde jag mig för att hålla mig i längst ut till vänster och ta mig förbi så många som möjligt i varje uppförsbacke. Jag vet att jag är stark i backar.
Det visade sig fungera. Att springa upp i backarna kändes helt görbart och pulsen la sig snabbt så fort jag började skida på plant underlag.

Ungefär så fortsatte loppet. Den här gången var jag rutinerad nog att förstå att den sega känslan lätt  kan avhjälpas genom påfyllning av energi. Jag hade en liquid i ryggfickan som reserv och extra kick inför de 5 sista kilometrarna. Så här efteråt ångrar jag lite att jag inte gick ut hårdare. Det hade nog gått vägen.

Istället ökade jag när den trygga känslan av att det endast återstod 10 km av loppet infann sig. 10 km är en välkänd sträcka. 10 km klarar man alltid.
Jag tog sikte på två tjejer med säker teknik och bra fart. Jag la mig bakom och lät dem dra mig och jag föll in i deras tempo. Prefekt sätt att få till bra teknik för mig som behöver öva lite.

På målrakan fick jag nästan lite rampfeber. Massor av publik och många hejarop.
Jag var nöjd när jag kom i mål efter 02:44.56. Trött men inte slut. Det bådar gott inför kommande utmaningar som kommer att pågå många fler timmar.

Arrangemanget Vasaloppet var som vanligt trevligt.
Depåerna är bäst. Blåbärssoppa och trevliga människor. Man blir bara glad och lycklig rakt igenom.

Ny våtdräkt

Som att simma med extra glid. Det var inte bara fantastiskt att få kasta sig i havet i slutet av januari, det kändes rent av som fusk att simma i min nya Xterra våtdräkt.

Xterra är Rogers favoritmärke. Jag förstår varför.

Kanske bidrog saltvattnet en del, eller inte. Det var grymt stor skillnad mellan min lite tunnare X2U-dräkt och den nya Xterra-dräkten som jag testade för ett par veckor sedan i Spanien.
Det kändes nästan som fusk att guppa uppe på ytan medan vågorna gjorde sitt bästa för att kasta mig hit och dit. Xterra dräkten är ett par millimeter tjockare och det märks. Massor.

Vattenläget verkar vara en av mina starkaste sidor som simmare, även utan våtdräkt. Jag får ofta beröm av simtränare Victor under fredagspassen, för mitt vattenläge.
– Det är nästintill perfekt, brukar han säga.

När jag har testat swimrun så har jag simmat utan dolme och det har gått hur bra som helst för mig att behålla vattenläget, trots skor. Jag körde hela Amfibiemannen utan dolme utan problem.

Att våtdräkten Xterra ger extra flytkraft bidrog under min testsimning till att själva simningen kändes väldigt vilsam. Det bådar gott inför kommande trithlonsimningar när energin ska räcka både till en cykling och löpning. Den sitter bekvämt, den känns inte skavig eller för tight någonstans. Perfekt!

Dagens simpass utfördes i simhallen som vanligt och utan våtdräkt. Känslan var den bästa på mycket länge. Det känns som jag vet vad jag håller på med just nu. Vi körde en skön serie som alla kunde ta i egen takt. Jag gjorde mitt bästa för att utmana mig själv.

Dagens lärdom: Sparka mer med platta! Sparka mycket med platta. Sparka varje pass med platta.

Skidfest i Oxberg

Tjejvasan är en perfekt språngbärda till både långlopp och allmän skidglädje. Hög stämning. Musik! Sol. Gärna hyfsat med snö. Massor av glada och tjejer, damer, kvinnor! Blåbärssoppa, vetebulle och rosiga blossande kinder. Trött, nöjd kropp.
Och så ser just min målbild ut inför Tjejvasan nästa vecka.

Snabb selfie och sedan hem till middagen.

Jag är anmäld sedan länge men har inte tränat skidor ett skvatt, förrutom igår när jag pinnande på 10 km på Täby Konstsnöspår.
Det gick bra och det väckte förväntan inför nästa veckas resa till Sälen.
Skidor är kul, ger grymt bra träning och är väldigt avkopplande.
Bekymmer och grubblerier blåser bort i fartvinden. Kvar stannar bara en skön känsla av att vara ute i naturen och övning i att acceptera de förhållanden som erbjuds. Blöt snö, isig snö eller nysnö ... eller rent av vatten i spåren. Ett otyg som blivit vanligare under vasaloppsveckan.

När jag anmälde mig till tjejvasan redan förra våren så såg jag framför mig att Tjejvasan skulle bli en lagom utmaning att ta sig an efter graviditeten. Jag hade ju ingen aningom att jag skulle få för mig att satsa på Ironman redan första året och därmed träna på lite mer intensivt. Dessutom var hela idén att jag skulle få sällskap och äran att peppa en god vän fram i spåret och se någon som jag tycker om uppleva samma glädje av triumf som jag gjorde för tre år sedan när min träningsresa började på allvar och jag genomförde något så otippat som Tjejvasan.

Tyvärr har min vän råkat ut för en bilolycka och behöver vara varsam med sin nacke, så jag ska åka de tre milen själv.
Skidträning har det ju inte blivit så mycket av under vintern. Som vanligt är det problematiskt med snötillgången i Stockholm och uppe på det så har jag haft fullt upp att få all annan träning att flyta.

Men igår bestämde jag mig för att låta kroppen få en chans att känna vad som komma skall och jag spenderade en timme på Täby konstnöspår i mörkret.
– Räkna med att det inte finns några spår, sa en tjej när hon klev av spåret.
Och det hade jag inte gjort heller men vad spelar det för roll när man tränar till Vasaloppet? De senaste åren har det varit tufft för arrangörerna att hålla ordning på banan på grund av plusgrader. Jag har då inte än fått uppleva särskilt goda förhållanden under mina två Vasalopp. Så spåren igår kväll blev ingen besvikelse, tvärtom. Jag kan konstatera att det kommer vara tekniken som avgör hur bra tid jag får lördagen den 27 februari. Jag tänkte nämligen försöka slå min tid från 2013 som slutade på 3:01.