Skön kick med Simcoachen Race

Mör. Lycklig. Upplyst. Jag har fått uppleva hur ett effektivt simtag känns på riktigt och fått syn på en del oväntat hos mig själv. Jag har varit på kurs med inspirerande coach Anna som ingår i fantastiska Simcoachen.se och Anna-Karin Lundins crew.

Coach Anna, tydlig, trevlig proffsig.

Tufft men ändå vänligt. Hög ambitionsnivå och samtidigt högt i tak.
Simcoachen Anna-Karin Lundins coachingfilosofi kombinerat med Anna Rosén Rösjös proffsiga coachande och en grupp med sköna simmare fungerade som en stor vitamininjektion i min simning i helgen.

Jag trodde att jag skulle packa flyttlådor men istället har jag simmat sex timmar, nött drillar, lärt känna den lilla manicken tempotrainer och jagat pip. Dessutom har jag suttit i teorisalen och njutit och tittat på en filmanalys av min simning.

Det var en födelsedagspresent från Roger och jag fick den i torsdags och hade minimalt med tid att förbereda mig mentalt.
Kursen som heter Simcoachen Race blandar teknik med kondition och riktar sig till de som vill bli snabbare på långdistans och här snackar vi seriös simträning. Min stora fråga var om jag verkligen skulle platsa i gänget.

Vi samlades strax efter 09:00 i lördags morse vid receptionen i Fyrishov i Uppsala. Fem taggade tjejer dök upp och nästan omedelbart etablerades en trevlig stämning.
Under första bassängpasset om 1,5 timmar nötte vi drillar och bekantade oss med vår nya kompis tempotrainern. Utifrån våra individuella simtider på 400 m och 200 m hade Anna räknat ut ett optimalt tempo för distansträning (jag får skriva mer om det och hur det fungerar i kommande inlägg).

Innan vi tog lunch filmade Anna från sidan och under vattnet för att sedan titta närmre på varje simmares teknik i föreläsningssalen. Det var här den helgens största förvandling hände, i mitt huvud.
När det var dags att titta på filmerna på mig så förstod jag först inte att det var jag som simmade förbi på projektorduken. Sedan började Anna kommentera .... i positiva ordalag.
– Vilken fin simning.

Filmanalys

Jag var helt oförberedd. Och jag såg ju själv vattenläget, de raka benen, kicken, ballerinafötter, rytm och timing.
När jag samtidigt hörde mina kurskamrater kommentera: vad snyggt, vilken simning, då blev det känslosamt.
Jag blev så glad och galet nog känner jag hur tårarna stiger i ögonen. Glädje tårar! Lättnad! ÄNTLIGEN! Jag skrattar för att försöka dölja det faktum att jag börjat böla ... men naturligtvis med motsatt effekt.

– Du behöver få ett bättre självförtroende som simmare, säger Anna och jag känner mig tvungen att berätta kort om min vattenrädsla och kamp, att utmaningen under min första simlektion var att sitta koka kaffe under vattenytan.
– Att se de här filmerna är en sådan seger!

Men allt är självklart inte bra och det gör mig också glad. Det ger mig något tydligt att jobba med.
På filmen syns framförallt hur vänster arm landar i vattnet istället för fingertopparna. Det förvånar mig. När blev det så? Jag trodde att jag hade en bra isättning. Och som jag själv analyserat så får jag inte ut 100 procent av armtaget. Jag missar den första biten som kallas för catch.

Och catchen den hittar jag innan helgen var över tack vare en doggy-paddel och några grymma drillar som coach Anna ger oss. Tillsammans med övningarna vi gör och hennes tydliga, peppande instruktioner i head-setet som vi har i vattnet så känner jag hur pusselbitarna faller på plats. Och precis då så känns det så himla enkelt och självklart. Jag bara måste skratta, fast jag är under ytan och mitt i en simserie.

Nu ska jag öva min catch, köra fler teknikpass, simma med tempotrainer och göra CSS-test var sjätte vecka. Mer om det längre fram.

Stay tuned!

Här tittar vi på vår catch.

Snygga i baddräkter!!

Kunskapstörst.

70-talist javisst!

Uppväxt på halvfabrikat och lightprodukter. Mobil- och microstrålad, videovåldskadad och kanske rent av lite kosjuk. Jag är 70-talist. I går fyllde jag 42. Jag tillhör en generation som ofta har för högt tempo och som har dömts ut av vissa experter hälsomässigt.

Livet som 40-plussare är riktigt gott!

Det är sällan de smickrande egenskaperna som lyfts fram när forskare tittar på en hel generation och gör generaliseringar. Men det är intressant. Och det går inte att förneka att mycket av det stämmer, även på mig:
"Mellanchef med familj som har renoverat minst ett par hus, blivit utbränd, är ständigt uppkopplad och kräver att livet ska vara roligt."
Och även:
"Generation duktig som förenar karriär med småbarnsår. De är jämställda, ekologiskt medvetna och klär sina barn i könsneutrala färger."

Jag träffade en psykolog nyligen som sa att hon träffar 38-åringar varje vecka som brister ut i gråt av frågan:
– Hur mår du?

Jag minns att jag som ung var bestämd på en punkt. Även om jag är gammal ska jag inte bli gammal. Måste man ha tantfrisyr och bli glanslös bara för att man blir mamma? Det resonemanget är också typiskt för min generation. Ungdomsideal råder.

Nu är jag 42 och tycker att det ändå är dags att satsa på en handväska med lite stil och sluta shoppa kläder som min tonårsdotter också gillar. Eller?

Det är vi 70-talister som pekas ut som hälsohetsare, som uppe på alla andra måsten i livet vill prestera fysiskt. Med lite tur kanske det kompenserar hälsomässigt alla skräpprodukter som stod på menyn under uppväxten, tänker jag.

Jag tränar för att bli gammal och minska risken att bli sjuk och jag är glad över att jag trots allt växte upp med en gammaldags mamma som lagade all mat själv och ratade de moderna alternativen och förbjöd läskdrickandet.

Min 42-årsdag firade jag med min stora familj. Roger, Simon, Olivia och Tim väckte mig (och Edith) på morgonen med en stor pakethög, kaffe och två bredda mackor. Jag fick en frukostbricka, en sådan som man kan ställa i sängen ni vet, för sköna stressfria morgonar. Jag fick också några vackra serveringsfat och en hel helgkurs simning i Uppsala. Sex timmar ska jag simma med fokus på fart och redan nu, denna helg!

Dagen avslutades med en brakmiddag, spansk tapas med massor av smaker, ett glas rioja och cheesecake till dessert! Livet är gott och trevligt. 

Så skönt att vara 40 +. 

Träningsmotivationen starkare än någonsin

Dagarna blir varmare. Ljuset stannar längre på kvällarna. I takt med att våren smyger in över landet så stärks min träningsmotivation. Hur funkar det för dig?

Nu är längtan efter open water-sim brutal!

Med vårvärmen stärks min motivation och viljan att ta i och bli starkare. Jag kan knappt vänta tills jag har vilat tillräckligt innan jag får gå på nästa pass.

Jag är grymt sugen på att träna just nu. Den senaste tidens personliga seger i bassängen men även i löparskorna, har stärkt mitt självförtroende. Det är kul att simma, att springa, att gymma och uppleva hur jag blir starkare.

I morse testsimmade jag simcochens upplägg och strävade att simma hundringar på 1:54. Jag klarade 6 stycken men fick kanske några sekunders extra vila på grund av trafikstockning i banan. Jag är dock grymt nöjd. Jag tänkte att jag inte ens skulle vara i närheten. Enligt min Garmin så simmade jag 1700 m idag på drygt 36 min, inkl vila, med tempot 1:51 i snitt.
Vad händer? Är det en dröm?

Cyklingen är jag inte lika nöjd med. Jag cyklar på trainern men inte mer än 2 pass per vecka.
Nej, trots wattmätare så har jag svårt att hitta motivationen och uthålligheten att genomlida något som är så sjukt jobbigt, längre än 45 min och oftare än ett par gånger per vecka.

Jag har svårare att cykla själv med Edith. Jag vill absolut inte att hon ska vara vaken och ha tråkigt och därmed få henne att avsky när mamma ska cykla ... Ni fattar.

I går kväll när familjen var hemma pluggade jag in lurarna och pressade fram 40 min, 10 min uppvärmning 120 w, 6 min 150 w och sedan 3x3 min 180 w och så ett gäng minutrar vila emellan. Det är helt omöjligt att maska. Det är varmt, svettigt, långtråkigt .... Åh vad jag längtar ut på vägarna!

Kroppen mår bra så här långt. Jag lyssnar noga och har inte dragit på mig någon skada.
Magen är fortfarande svag. Dock tänker jag att jag börjar bli redo att träna core mer på riktigt från och med nu och framåt. Jag behöver det. Men jag känner mig hyfsat stark igen i ryggen och rent generellt, dock väldigt orörlig. Det måste jag göra något åt SNART!
Höger knä känns en smula svagt. Plötsligt så kan det vika sig på ett skumt sätt så jag är uppmärksam. Tror att det hänger ihop med att jag inte är tillräckligt stark i bålen för den löpning jag genomfört de sista två veckorna, dvs med mer fart.

Jag har pressat mig en del på löpbandet. Senaste besöket på gymmet genererade i 3x3 minuter intervaller i 4:40 fart. Jag övar kroppen på de snabba rörelserna och känner att jag är redo att ligga på intervalltider under 5:00. Jag är tillräckligt stark nu.

Utöver detta?
Jag längtar så till open water-säsongen. Jag kommer vara tidigt i vattnet i år. Jag vill öva på att simma kallt.

Jag tänker också en hel del på swimrun och längtar efter känslan av totalt genomarbetad och trött kropp! Swimrun är så sjukt jobbigt och kul!

Nästa vecka flyttar vi!!! Äntligen. I dag får vi kliva in i vårt hus som ligger nära en sjö att simma i, många och långa löpspår i skogen, en blivande slalombacke, en golfbana och såklart en massa landsväg att cykla på.