Att hitta något som uppslukar en, gärna en aktivitet som ligger på gränsen till vad man klarar, det skapar engagemang som jag tror är en livsviktig ingrediens i livet för att vara lycklig.
Jag tror att jag ständigt kommer hålla utkik i livet efter nya utmaningar som puschar mig att göra något jag egentligen är lite, lite rädd för. Att engagera sig i utmanande saker kan kännas jobbigt, men får mig att växa som människa på lång sikt. Det värsta jag vet är när jag själv väljer den enkla vägen och "fegar ur", tar den lätta vägen som ofta ger en direkt belöning men är ack så flyktig.
Gör jag det blir jag oftast väldigt missnöjd med mig själv. Varför det är så det har jag faktiskt inte lagt energi på att analysera, men det passar säkert på pricken in på en personlighet som finns definierad inom psykologin.
Norseman.
Jösses.
Jag såg en film från det sanslöst häftiga norska loppet Norseman. Sedan såg jag den en gång till.
Jag fick gåshud.
Roger och jag har sett den sedan fyra, fem gånger tillsammans. Och Roger deltog i utlottningen till startplatser, men fick ingen.
När jag ser filmen och den maffigt, mardömslika simstarten så tänker jag:
– Det där skulle jag aldrig, aldrig klara ...
Samtidigt som hjärtat skriker:
– Fy sjutton vad coolt om du klarar det där!!!
