Duggregn, en stilla sjö och en helt tom strand. Det är precis så jag vill ha det när jag simmar. Varför se det blöta midsommarvädret som något negativt. I själva verket är det ju helt magsikt. I alla fall tillsammans med en våtdräkt, i en spegelbank sjö.
10 dagar har gått sedan vår dotter föddes.
Medan jag pysslar på med Mammamageappen och tränar på nivå 1 så gör Roger sittbästa för att fokusera på Ironmanträningen. Det går väl si så där skulle man kunna säga men det är ju så det ser ut i livet. En del av träningen är att behärska konsten att låta det gå upp och ned.
I går kväll hängde jag med till sjön under ett simpass. Jag njöt lika mycket på bryggan med lillbebis som jag skulle ha gjort i vattnet tror jag. Det var ett underbart skönt avslut på kvällen.
Toppformen sitter inte kvar permanent när den väl uppenbarat sig. Och har man väl fått känna på sötman att besitta en stark, snabb kropp där all stämmer då krävs det dubbelstyrka att inte ge upp, tappa motivationen när den försvinner och benen känns tunga och maskineriet gnisslar.
Den där pendeln, den svänger med all säkerhet hundratals gånger under livet.
Den som klarar att hålla modet uppe och fortästter harva är den som får uppleva god form fler en än gång i livet.
Och nu tänker jag inte bara på Roger som kämpar på med formen just nu. Han har ju varit lika mycket gravid, flyttat och grejat som jag. Jag börjar rikta in blicken på min debut i post-baby-träning.
Jag längtar efter att få tassa iväg och med löparskorna. Jag bävar för den tunga känslan som jag vet kommer att infinna sig ...
10 dagar efter förlossningen känner jag mig fortfarande tagen. Jag har varit väldigt kraftlös och energifattig. Det var en bra förlossning. Kontrollerad och fokuserad och inte långdragen. Och kanske just därför känner jag mig hel dränerad. Det slet mentalt att håla smärtan i schack i huvudet, dessutom är jag inte 20 längre ....
Jag höll ett enormt fokus. Jag släppte inte kontrollen för en sekund utan arbetade mig igenom varje värk och tvingade mig själv att hålla ihop. Jag la ingen prestige i att föda barn utan bedövning, absolut inte. Strategin var att ta en värk i taget, så det gjorde jag och det tog mig närmre slutet, steg för steg. 29 min innan min underbara dotter anlände till världen tog jag lustgas när barnmorskan föreslog det. Jag tror att det lindrade. Jag är inte säker.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt att titta på kroppen så här efteråt. Jag kan inte känna att jag är stolt och tacksam över att den byggt vår fina dotter ... I samma veva som hon är född så förlorar kroppen sin glory och istället är den en urvriden kasserad disktrasa ... i mina ögon. Omoget tänkt jag vet. Inte alls smickrande eller klokt resonerat som det anstår en 40-årig mogen dam ...
Så nu jobbar jag försiktigt med mammamageträning. Jag ser inte ut att vara i 5:e månaden längre och jag hittar faktiskt både knipet och magstödet redan nu. Det gör mig stolt.
Hitta del 2 i min förlossningsberättelse här
