Triathlonträning på Sjöhistoriska

World Triathlon Stockholm närmar sig och det var fullsatt med träningssugna på Sjöhistoriska i går kväll. Stämningen var hög, jag fick några grymma löptips och utmanade mig genom att lägga mig mitt i tvättmaskinen under simstarten ...

 

Prylarna på plats i växlingsområdet.

Sommaren bara fortsätter och jag konstaterar att jag hinner laga god, nyttig mat och håller just nu på att upptäcka hur fantastiskt lätt, gott och härligt det är med gröna smooties.
Jag har proppat kyl och frys full med babyspenat, avocado, jordgubbar, blåbär, färsk ingefära och broccoli och så får kann-mixern gå varm. Underbart. Kroppen jublar!

I går fick vi dessutom till ett superpass tillsammans, jag och Roger. Vi började med att cykla till stranden, bada och äta glass.
Sedan packade vi varsin ryggsäck men våtdräkt, löparskor, simglasögon och en handduk och siktade på en cykeltur från Gustavsberg in till Djurgården och Sjöhistoriska där vi skulle köra ett litet triathlon 400 m sim, 7,4km cykel och 2,5k löp.

Min stora inspiratör Lina brukar ofta skriva om cykelglädje, cykellycka och cykelbubbla. Igår var det något som hände och wow vilken känsla jag fick till. Vi flög fram på vägarna i ett jämt tempo med mycket driv i benen. Äntligen känner jag mig stark i benen, jag känner att jag kan generera kraft och att jag får upp fart. Underbart!

Turen på 2,5 mil (mentalt känns det grymt mycket längre. 2,5 mil vad är det för en triathlontränad galning men att cykla in till stan ... den tanken har känts helt galen och omöjlig så länge jag kan minnas men nu ....)  in till Stockholm gick smärtfritt. (En liten punka bara.) Och när vi kom fram var det redan mängder av folk på plats som fixade med utrustning och gjorde sig redo för lite race.

– Vad mycket folk och vad många ansikten som vi aldrig har sett, konstaterade jag och Roger.
Under de här kvällarna blir det så tydligt hur snabbt sporten triathlon växer.

Förra året deltog jag i mängder av triathlonträningar på Sjöhistoriska och lärde mig massor. Det här var den första i år.
Min bästa tid förra året var 43 min och dåligt resultat på simmet. Nu var jag spänd på hur det skulle gå.

Ca 300 startande i Djurgårdskanalen ... det är upplagt för paniksim. Men jag kände mig lugn.
Jag började med att lyssna på Fredrik Zillén från Team Snabbare som på ett underhållande sätt gav några grymma tips, sedan blev det bråttom ned i vattnet.

I sista stund tog jag ett snabbt beslut och simmade längst fram i startfälten och placerade mig bredvid Roger som tittade förskräckt och förvånat på mig.
– Nu skulle jag öva tvättmaskin, tänkte jag bestämt och tvättmaskin blev det.
Det kändes som att jag inte kom någon vart där i kaoset och bland bubblor och virvlarna. Jag blev klämde från alla håll och kanter och det tog ett litet tag innan det kändes som jag simmade, trots det kom jag fram till vändpunkten på ett ögonblick. Kring bojen var folk lite stökiga. Jag blev inte rädd för vattnet men lite rädd för de dubbelt så stora männen som såg stressade ut och som fanns överallt runt mig. En av dem krokade sin långa arm runt min nacke vid ett armtag och tryckte ned mig under ytan. Men jag hanterade det, vilket jag är grymt nöjd med.

På väg tillbaka efter rundningen blev det lite glesare i vattnet och jag kunde simma. Det kändes så lätt och skönt att simma utan paddlar. Jag tog sikte mot bryggan och fick in ett skönt flyt.
Triumferande tog jag mig upp ur vattnet – jag är ju en amfibiemann tänkte jag och sedan var jag iväg på cykeln.
Löpningen gick bra och jag gick i mål på 37 min. 6 min snabbare än förra året.
Vad roligt det kändes.

Team Nimbratt tränar ihop.

Roger kommer upp från simningen.

Skön sommarkväll på Djurgården.

Nu är jag en amfibieman

Jag kan knappt fatta att jag har gjort det. Men det har jag. Amfibiemannen blev en fin, tuff och genomblöt dag i skärgården. Jag är grymt nöjd. Team Nimbratt kan blicka tillbaka på ett väl genomfört lopp.

 

Innan start. Team Nimbratt (vi bär nummerlappar)

Det var mycket mera sim än jag hade föreställt mig. För mig kändes Amfibiemannen som ett lopp som handlar om att förflytta sig i vatten mycket mer än löpning. Och loppet är ett ordentligt kraftprov, arrangerat med militär precision, utfört av mestadels jäkligt vältränade och tuffa atleter.
Åsså jag då! I min prickiga sommarklänning! Hepp!

När jag anlände såg jag ut så här ...

... och sedan blev jag swimrunredo. Klippt våtdräkt, paddlar men ingen dolme.

Det var verkligen ett riktigt äventyr. Swimrunloppet Amfibiemannen som går av stapeln i norra skärgården över öar, kobbar och skär är därmed också är en hundraprocentig naturupplevelse.
Vi gjorde att kanonlopp och det gick jättebra men detta är en race report och därför så tänker jag även berätta om vilken satans kamp det också blev:

Jag tror att jag kastade mig in i leken utan att egentligen tänka så mycket på vad jag gav mig in på men jag var 100 procent motiverad och helt inställd på att inte svika min lagkamrat Roger som inte fick medalj förra året när hans partner blev tvungen att bryta.

Därför ignorerade jag signalerna från kroppen som flaggade – magsjuka. Eller möjligen, du har svalt en massa algblommande vatten.
Jag älskar sommar och värme, men just igår muttrade jag över hettan tyst för mig själv. Inte nog med att jag skulle bli tvungen att springa i 30 graders värme med våtdräkt, värmen har påskyndat algblommningen i skärgården och det där gröna, grumliga vattnet jag simmade i dagen före ... det var nog inte helt giftfritt.
– Jag blir några kilo lättare i alla fall, skojade jag med Roger men valde sedan att inte nämna det mer och samtidigt förtränga det för egen del.
Nu var det dags för tävling. Sjuk får man bli en annan dag.

Som vanligt när det handlar om simning så var jag sjukt nervös vid starten och passade på att klamra mig fast vid Rogers hand. Vi önskade varandra lycka till och sen började äventyret med dryga 2k löpning. Det var härligt att äntligen vara igång. Vi hade varit på plats tidigt för att ta färjan över till Lidö och hängt under ett träd i skuggan i två timmar.

Jag blev pigg av löpningen. Och som vanligt tog löpningen hand om min oro och mina nerver. Jag lugnade mig lite inför simningen.
Första etappen var 1100 meter och vattnet kokade av lag. Mixedlagen och damerna startade först men jag insåg att vi inte skulle hinna över före de snabbaste herrarna och stålsatte mig inför att de skulle komma som en stormvåg bakom mig ...

Jag är supernöjd med min simprestation. Simmet var det bästa under hela loppet. I vattnet var det svalt och där kunde jag ligga och nöta hur länge som helst. Den första etappen var stökig med folk som låg nära och nerver som jag var tvungen att brotta ner. Jag visste att om jag lät rädslan skena så skulle jag börja sprattla som en fisk i ett nät – det fick bara inte ske. Jag ägnade mig åt att titta på mina medtävlande vid varje andetag. Det skingrade min tankar. Och redan vid andra simetappen var jag helt lugn. Vid tredje njöt jag och Roger och jag simmade bra. Vi höll ett fint tempo och stod oss bra jämfört med många lag. Det peppade mig att köra på.

Terränglöpningen var härlig. Den långa löpningen på grusväg var hemsk. Värmen var verkligen mördande och tack och lov för de underbara ö-borna som gjorde en hjälteinsats genom att stå och bjuda på vatten från sina brunnar. Det smakade himmelskt.

Den verkliga kampen började när det var omkring en tredjedel kvar. Jag hade mördande huvudvärk och mådde illa. Men egentligen började det redan efter första simetappen. När jag kom upp ur vattnet kände jag hur huvudet bultade. Att jag skulle ha energibrist redan där såg jag inte som troligt. Var det neverna? Den mentala påfrestningen? Njae ... visst hade jag vart lite rädd men på det stora hela hade det gått bra. Jag förstod att kroppen inte var helt hundra med tanke på hur jag mått under morgonen.

Så fort vi nådde den första vätskestationen såg jag till att vara noga med att dricka ordentligt och jag tog min första liquid. Efter 10 minuter kändes det bättre.
Men snart var huvudvärken tillbaka och den trånga badmössan och glasögonen kändes som ett järnband runt huvudet. Helst hade jag bara velat slita av mig allt och köra utan.

Men jag fick energi av Roger som peppade och var glad på banan. Jag fick energi av att känna att det gick så bra och av att se flera kända ansikten längs vägen.
Simmet gick allt bättre. Och jag mådde allt sämre. Tillslut kunde jag inte vara tyst utan utbrast:
– Jag har så jäkla ont i huvudet och jag mår så jäkla illa.

Jag höll ihop. Laddade för sista simmet som var 1100 meter med en halv gel. När kroppen kastades hit och dit av vågor från en Vaxholmsfärja så kände jag hur yrseln och illamåendet ökade. Jag kikade upp över ytan och såg att framför Roger låg stranden.
– Bara 300 meter till och sedan är det över!!

Jag reste mig ur vattnet. Halkade fram på stenar, såg inte var jag klev och började dra i dragkedjan i ryggen för att cabba ned våtdräkten ... plötsligt kaskadkräktes jag där på klippan med Roger vid min sida. Igen och sedan igen, samtidigt som jag jobbade med utrustningen.
Förvånat konstaterade jag att det var massor av vatten som kom upp ... förmodligen sjövatten ... förmodligen de där gröna, dyiga och helt grumliga vattnet som vi simmat genom ...

Fördelen var att huvudvärken lättade.
Och nu var det bara sista löpningen kvar.
– Även om du kräkts så ska du få en rejäl målpuss älskling. Nu är det inte långt kvar.

Jag orkade inte öka. Men jag var ändå så grymt nöjd med tiden 5:19 och plats 38 av 54 startande mixed lag och 138 av ca 220 lag totalt. 5,4 km simning och 22 km löpning, den kombon är grym!

Amfibiemannen är en jädrans tuff tävling i himla vacker skärgårdsmiljö. Vädret var brutalt strålande. Varför jag mådde som jag mådde har jag analyserat minst 100 gånger. Det var förmodligen en kombo av värme, energibrist, sjösjuka, för mycket sjövatten i magen som dessutom var lite blommigt ... och en del orutin. Jag är inte så van vid så här långa tävlingar, min kropp är inte så van ... än! Men jag övar ju flitigt, ibland går det ju riktigt bra, så jag tänker att det bara kan bli bättre.

Jag pustade en stund där i gräset vid målgången. Fast jag var tvungen att smyga runt en husknut och kräkas en vända till så njöt jag av stämningen. Musik, glada människor, prisutdelning och ännu mera sol!!!

Målet står redo.

Efter målgången sippar jag på ett stort glas mjölk ... Idag  när jag mådde bättre blev det champagne.

I väntan på transport tillbaka till fastlandet.

Sliten men lycklig.

Laddar för Amfibiemannen

Utomjordiskt bra väder, spännande äventyr från Nordnorge till coola Köpenhamn. Sim i främmande och fina vatten och flera mil löp, men någon vidare kvalitet på träningen har det inte blivit under semestern.

Ett minne för livet. Sim i en smaragdgrön iskall vik i Nordnorge, +30 i luften.

Mitt livs första swimrun – Amfibiemannen står för dörren. Team Nimbratt sitter i en fullpackad Volvo med varsin stor kaffe, en rulle choklad och barn som matar film i baksätet. Vi har haft det fantastiskt, konstaterar vi tillsammans. Vi har sett massor av nya platser. Vi är brunbrända, badkläderna är fortfarande på, håret är fullt av salt efter ännu en dag på stranden och vi (som inte kör) har tagit en tupplur och känner oss vansinnigt avslappnade. Men ändå ... tre veckors semester det toppar ingen form.

– Konstigt att vi inte känner att vi får till träningen när vi är lediga, konstaterar jag och Roger och skrattar lite. Det är det här med rutiner som är så himla bra. Den där vardagen som är själva livet är inte så dumt. Där har vi fokuset, lunken och det är där det händer när vi pressar oss lite, lite över vår förmåga och utvecklas ännu ett steg.

Men visst har vi tränat en hel del. På Österlen sprang jag två gånger upp Stenshuvuds topp, en runda på 1 mil med galet jobbig backträning och fantastisk utsikt.

En segergest på toppen av Stenshuvud. Ingen lek att springa uppför berg ...

Och för att inte tala om alla sim ...  dem i Nordnorge i Atlanten, i fjällsjön, i Östersjön i Kiviks hamn och på Västkusten.

Magi, magi, magi. Speechless.

Kvällssim efter en dag i kajaken. Bra axelpass ...

Och en historisk cykeltur där jag i 7 mil orkade hänga på Roger ... Snacka om att jag har utvecklats som cyklist.

I dag har vi både sprungit milen och simmat i trakterna kring Varberg. Men vi har knappt fått till ett enda kvalitetspass på tre veckor, precis innan Amfibiemannen, en tävling som vi sett framemot och som inte är snuten ur näsan ...

Men det gör inget egentligen. Såklart. Jag tränar trots allt för att jag vill, för att mår bra, för att ha kul och tävlingarna gör det bara lite roligare. Samtidigt vet jag hur hornen kommer att växa fram där på banan. Jag vet att jag kommer drabbas av akut nervositet vid start ... där och då kommer det förvandlas till blodigt allvar.

Så vilka är de största utmaningarna?
1. Sim i riktigt hav. Det vanligaste är kallt vatten med ordentligt sjögång kring Arholma och de andra öarna där tävlingen går av stapeln. Men hur blir det i år? Värmen har naturligtvis skruvat upp badtempen en smula och kanske är vattnet snällare en solig och varm dag. Det är bara att vänta och se.
2. Värmeböljan. I år spelar vädret mig verkligen ett spratt när det ät tävlingsdags.+7 grader under Vasaloppet, samma temp under Vansbro Triathlon så simmet blir inställt och nu ... +30 grader och sol när det ska springas en halvmara i våtdräkt. Jösses. Just nu jagar jag en begagnad våtdräkt med ljus och lykta, som jag kan klippa i. Köra i hel våtdräkt som planerat framstår som en mardröm.
3. I och ur vattnet. Hela upplägget att varva sim och löp är en utmaning i sig. Hur ska jag klara första simetappen med både tävlingsnerver och efter 1000 m löpning?

Plus detta faktum att jag kanske i sista stund väljer att byta ut utrustningen och köra med en hel del oprövade grejer som en annan våtdräkt med klippta ben ... Hur ska det gå? Men planen är att se till att få hem dräkten imorgon och så ska vi köra ett pass sim och löp om ca 5 km i terräng och fullmundering hemmavid. Grannarna får hålla i sig ...
Men än vet jag inte om den där dräkten passar. Det återstår att se.

Morgonlöp längs havet i morse. Vid 7 km började det kännas riktigt bra.

Västkustsim bland maneter och sjögräs i mängder.