Cykel- & löphög

Hööög musik strömmar ur högtalarna. Jag lagar en mastodontladdning köttfärsås efter konstens alla regler. Det är bra att ha i kylen i veckan när familjen ska hinna träna och jobb och läxor ska skötas. Handla, plocka, fixa, blogga – allt går så lätt när hjärnan är endorfinhög.

 

På upptäcktsfärd längs en outforskad skogsslinga!

Jag älskar att ställa väckarklockan tidigt på söndagsmornar. Att kliva upp tidigt, njuta av morgonen som gryr och äta en god frukost och sedan dra fram cykelkläderna, det slår sovmornar och sega soffhäng tusen gånger om.

Jag har inte trivts i mitt eget skinn under de senaste veckorna när jag inte haft rutin på träningen. Trött. Sur. Seg. Allmänt neggo har jag känt mig.

Glädjen har runnti tillbaka in i hjärtat i samma takt som jag har styrt upp en plan för träningen:
Styrketräning, morgonsim, yoga, lunchlöpning.

Helgen började jag med att satsa på att träffa vänner, en vända på konstutställning och så i morse ställde jag klockan på sju och vaknade med ett leende på läpparna. Det var så länge sedan jag cyklade på allvar och det är så synd att låta hela den här milda fina hösten försvinna utan att få till några härliga rundor.

Jag har inte gruppcyklat sedan Vättern. Jag kände mig spänd och nervös under de första två milen. Helst hade jag bara velat fly och cykla en vända på egen hand. Jag trampade tyst och fokuserade på trafik, fart, hjulet framför och på att hänga med. Att cykla med en grupp på höstkanten, som tränat en hel säsong, det utmanar. Alla var galet pigga, drog iväg med starka ben och fick upp farten långt över 30 km/h efter några minuter. Jag slet, pulsen slog i taket och jag surnande till. Men efter ett par intervaller med fri fart och lite backträning så fick jag hjälp av endorfinpåslaget och jag sneglade nöjt på klockan och log åt farten. 35 km/h är siffror som inte är allt för vanliga på min klocka.

Min min skvallrar om mitt humör ... men jag fick rätsida på det så småningom.

Och så körde vi belgisk kedja i 1,2 mil och tjihuu!!!! Så härligt. Gruppen fokuserade och vi flög fram i jämt tempo. Backarna krömp till små kullar. Detta, just detta älskar jag! Farten får mig att växa inombords. Jag känner mig som en grym cyklist, stark som en oxe och glad!!

Efter cykelturen som avslutades med spurt, och som vanligt kastade sig de starkaste iväg och försvann på några sekunder, blev det fika. 30 cyklister invaderade fiket nere i Gustavsbergshamn och plockade brickorna fulla av mackor, smoothies och kaffe. Härligt!

Efter cykelturen pustade jag och Roger en smula och sedan bestämde vi oss för att springa terräng. Vi möttes av en mustig höstskog full av knallgula löv och mörkgrön fuktig mossa. Jag höll blicken stadigt fäst vid backen och trixade mig förbi och över stenar, rötter, hål, diken, nedfallna träd. Då och då höjde jag blicken för att bara insupa lugnet, låta ögonen vila på den vackra grönskan.
Humöret steg.
Endorfinerna kickade in, sedan var det bara att åka hem och köra järnet med alla förberedelser inför veckan som väntar!

Känns gott i kroppen efter allt skuttande i skogen.

Är man fotograf så får man offra sig för konsten ...

Man är det man tränar

Man brukar säga att man är det man äter, men när det gäller muskler så skulle jag säga att man är det man gör. Använder man inte en muskel så förlorar man den och självklart tvärtom. Jag har kört på hela säsongen och nu ... nu känner jag knappt igen min kropp.

 

Triathelet in action!

Tisdag. Yoga.
Det har jag ju bestämt. Och just idag kändes det bara rätt och riktigt, så här efter Lidingöloppet.

Jag känner mig helt ok i kroppen efter lördagens långlöpning. Inte ont någonstans. Inte ens i min gamla skada. Bara ordentligt träningsverk högt upp runt låren och höfterna. Precis där sjukgymnasten har sagt att jag måste stärka upp. Att jag nu får träningsvärk just där tar jag som ett gott tecken. Det har jag aldrig fått förut, så det måste betyda att jag rört om i grytan och att min löpning är mer "rätt".

I morse tassade jag iväg med min älskling till simhallen och en helt tom 50-metersbana väntade på oss. Jag fick lite feed back av Roger som påminde mig om att spänna rumpan, få till ballerinafötterna och inte var för avslappnad i underkroppen. 1000 meter och jag lämnade simhallen grymt nöjd.

Jag börjar dessutom bli en hejare på att byta om och duscha snabbt. Bara en sådan sak. Badräkten sitter på redan när jag anländer. Duschen går snabbt och det blir enbart en halv make up innan jag dra iväg till jobbet när det är simdagar. Det är det värt.

I kväll höll jag mitt löfte till mig själv och gick på ett Yogapass. En annan instruktör och en annan anläggning än sist – mycket bättre, mer styrka, lite mer tempo och tydligare instruktioner. Jag blev varm, taggad och fick testa lite, lite balans! Och dessutom hade jag all tid att fokusera på mig själv och konstaterade att jag inte känner igen min egen kropp. Den här förändrats sedan i våras. Jag känner mig stark, fast stel och det är som att jag har fått högre densitet. Haha!!!

Cool känsla. Jag tror att jag helt enkelt har blivit starkare. Man blir ju helt enkelt det man gör – det vill säga triathlet!

En Svensk Klassiker – check

En Svensk Klassiker. Jag kan knappt fatta att jag gjort den här resan. Jag har gjort en sjuhelsickes resa sedan Vasaloppsstarten i februari fram till lördagens Lidingölopp.

 

Det var grymt tufft att köra Tjejvasan förra året. I synnerhet mentalt och så var det så länge sedan jag stod på ett par skidor med någon slags seriösare tanke.
När jag sedan satt och fingrade på datorn och plötsligt hade anmält mig till Öppet spår så låtsades jag mest att jag visste vad jag gav mig in på.

Är man anmäld då är det lika bra att träna. Eller hur? Och har man startat så är det ju lika bra att komma i mål ... det är min logik.

Förra året var 3 mil skidor det längsta jag någonsin åkt. I går på Lidingöloppet var 3 mil löpning "bara 3 mil löpning", jag hade ju varken cyklat 18 mil innan eller simmat en stund, kroppen var ju helt utvilad och fräsch vid start. Tänk vad mycket kan förändras mentalt under bara en säsong.

Allt sitter i huvudet. Bilden av vad du själv klarar av har bara du makten över att påverka. Jag menar då är det ju lätt: – Sig själv har man 100 procent kontroll över. Att påverka andra är kan däremot vara helt omöjligt i vissa lägen.

För ett par veckor sedan gick min 18-åriga son upp på Sveriges högsta berg Kebnekaise. Fantastiskt roligt och spännande tyckte jag som mor. Men så slog det mig att Simons erfarenheter av tufft fysiskt arbete är ganska så ringa och jag drabbades av ett sting oro ... Som en liten hint fick jag ett sms med den här bilden och fick mig ett gott skratt.

Han är lik mig min son. Har man bestämt sig så har man och det är fantastiskt att upptäcka att beslutsamhet och övning är som att kasta bensin på en eld. Det händer grejer.

Klart den här killen klarar en tur upp på Keb. Foto Henrik Blomqvist 

Lidingöloppet var soligt och rakt av galet!!! Hela Lindingön svämmar ju ta mig tusan över av folk och det är människor av alla sorter som startar.  Jag hade en sen starttid och en struligt morgon så jag hann inte äta den lunch jag planerat och så glömde jag klockan hemma.

Men väl vid startlinjen sköt jag undan all dålig energi. Jag blundade, tog några djupa andetag och bestämde mig för att det är här och nu som gäller. Ingen klocka = löpning på känsla. Vacker ö och sol = en underbar höstdag med det bästa som finns – dvs löpning!

Jag sprang och det kändes ofantligt lätt. Jag tänkte på Ironmanstrategin och bestämde mig för att nu ska jag som vanligt ta en liten tur på 10km, ingen match. När den lilla turen var gjord så ja, då tänkte jag att nu ska jag ta en till liten runda ... och sen var det ju bara milen kvar och den klarar man ju när som helst.

Jag höll huvudet fräscht. Jag kände mig stark i backarna. Jag tog en klunk sportdryck vid varje station och jag sprang på. Vid 27 km så sa det pang i benen och plötsligt gjorde de otroligt ont. Tempot sjönk och nedförsbackarna var en plåga. Uppför gjorde det ingen skillnad i ansträngning om jag gick, så jag joggade på. 3:14 blev min sluttid! Och jag är grymt nöjd. Framförallt med känslan i kroppen, benen, de hade gärna kunnat få några mer mil löpning i träning innan ... Men det tar jag ett annat år!

Som vanligt ser jag ju lite sliten ut ...

Den här fina presenten kom från ett gång riktigt goda vänner!