Om boken "Lofsans mammaträning"

Jag har precis införskaffat kända bloggerskan och PT:n Lofsans bok om mammträning. Så här är mitt omdöme.

 

 

Boken har inte lärt mig så mycket nytt men den har stärkt mig att fortsätta träna.

När man är i min situation; nybliven mamma som älskar att träna, då slukar man allt som kommer i ens väg som handlar om träning efter (så var det även före) graviditet och förlossning. Och inte särskilt överraskande så kan jag konstatera att det finns inte så mycket information kring det här ämnet. Och kommer vi till mammor som levt med ett ganska så späckat träningschema och tränat mer prestationsinriktat ja, då skulle jag vilja påstå att det nästan inte finns någon information alls.

Lovisa Sandström, Lofsans bok är lättläst, tydlig och tar upp många av de vanligaste funderingarna kring hur mammakroppen fungerar. Som med alla som ger råd så "safear" Lofsan såklart så att ingen tar i för mycket eller gå på för hårt och därmed blir skadad. Budskapet är att lite är bättre än inget och hon bekräftar känslorna av att känna sig skör och ledsen och inte vän med sin förändrade mammakropp.
Råden till de som tränar lite mer är begränsade men hon bekräftar att det spelar stor roll hur mycket du som nybliven mamma tränande före och under graviditeten: "Är du van att springa sedan tidigare och har sprungit regelbundet under många år innan du blev gravid då kommer du säkert kunna springa snart". (Hon kan såklart inte garantera något)

Allt handlar om hur det känns i kroppen och hur bred diastas (delning av magmusklerna) du har dragit på dig. Signaler på att du bör ta det lugnt och stärka de inre magmusklerna mer är till exempel smärta i ländrygg och knän efter en löptur.

Övningarna är välbekanta och sammansatta till hela program som passar att utföras när bebisen leker vid sidan om i vardagsrummet. Hemmaträning helt enkelt.

Jag gillar kapitel 8: "Om när saker inte blir som man hoppats". Här finns raka frågor och svar på mängder av vanliga funderingar som man kanske inte alltid vågar prata om kring hur kroppen känns efter förlossning. Toppen!

Det allra bästa med boken är väl att man tydligt känner att Lofsan är en tränande mamma som själv funderat och gått igenom allt som hon skriver om. I boken berättar hon en del om sina egna erfarenheter på ett personligt plan. Det tillför mycket. Det sämsta är att boken är för ytlig för min smak. Jag vill ha mer och djupare läsning det är ju trots allt en bok jag köpt och inte ett magasin.

Hitta glad känsla

Lyssna på kroppen, vila och träna lätt. Så ser min reviderade plan ut. I bland går det inte riktigt som man har tänkt, då gäller det att tänka om och tänka nytt.

 

Krama träd ger energi!

 

Sedan söndagens deppodipp så har jag resonerat mig själv och klappat mig lite extra på axeln. Det går ju faktiskt inte dåligt med träningen, tvärtom – jag har kommit väldigt mycket längre i återuppbyggnaden efter förlossningen än vad jag vågat hoppats på innan Edith kom till världen.
Att springa en mil med bra och lätt känsla, bara tre månader efter en förlossning, det är att ställa för höga krav på kroppen. Jag vet ju det!! Och så här efteråt, när de ledsna känslorna blåst över och jag ser klart igen så har jag bestämt mig för att känna mig stolt istället för ledsen över att det går långsamt i spåret och glädjas över att jag rullat igång alla tre grenar: simning, cykling och löpning och börjat beta av fina basvcekor med träning där jag faktiskt får in det mesta som jag vill, inklusive styrketräning.

Därför sprang jag onsdagens löppass med fokus på "glad känsla". 5 km fick räcka och utmaningen blev att hålla tekniken och avsluta med glädje och pepp. Jag sprang på relativt lätta ben. Kanske var onsdagen en bättre dag för löpning än söndagen eller så berodde det på det faktum att klockan låg hemma och jag kunde inte se hur jag låg till tempomässigt. Det fick kvitta.
Jag lotsades att jag var i mitt livs form och plöjde fram i spåret som en rakryggad atlet. Den taktiken funkade fint. Efter cirka två kilometer bestämde jag mig för att lägga in några minuters fart, men bara så länge att jag orkade hålla upp kroppen och sedan gjorde jag om övningen under den sista kilometern.
Det hela blev en succé.
Jag dök upp i hemmet igen som en glad löpare med rosiga kinder och brett leende istället för som i söndags, moloken med hängande axlar.

Trainerna har också  fått jobba sedan två veckor tillbaka. Och jag är så glad att jag äntligen tog mig i kragen och kom igång med trainercyklingen. Det är ju genialiskt när man inte kan lämna hemmet. Trainern ger relevant träning som kan varieras i det oändliga med lite fantasi. Och den där nöjda känslan infinner sig efter passet. Så perfekt.
Att det sedan är mentalt skittråkigt att sitta på samma fläck i vardagsrummet det är en annan femma. Men i sällskap av bra poddar eller peppande musik och en effektiv fläkt ... ja, då har man i alla falla gjort det bästa av situationen.

Förra veckan cyklade jag fyra 30-minuters pass. Den här veckan har jag ökat till 40 minuter och hittills har det blivit två pass med målet att bli svettig, trött och lycklig av endorfinpåslaget. Jag börjar lugnt och avslutar tuffare, fokuserar då och då på rundtrampet. Än så länge har jag svårt att få upp pulsen, men med musik och lite järnvilja så klättrar den en smula medan benen svider av det monotona motståndet.

På gymmet märker jag nu resultat. Kroppen känns stabilare och jag kan utföra de flesta övningar men jag är fortfarande svag i rygg och bål men det är bara att jobba vidare.
Veckans mamma mageträning gick bra. Edith var nöjd hela passet så alla övningar genomfördes med stort fokus. Jag tycker att de övningarna är ett bra sätt att stämma av styrkan i kroppen.

Så ni ser; det finns mycket att glädjas åt så jag tänker göra det istället för att deppoblogga och känna mig svag och dålig.

Nöjd efter ett gott pass med god känsla. Dessutom väldigt trött och svettig!

Djupa magmuskler. På mammamageträning stärks grunden.

När löpningen känns tung

För det mesta känner jag mig lycklig. Jag jublar över den träning jag får till och jag skattar mig oerhört lycklig som för njuta av min livsbonus, min baby Edith som är så ljuvlig. Men i bland, när kroppen känns extra tung, så blir jag frustrerad över hur den påverkats av att alstra ett nytt barn.

 

Älskade skogslöpning.

 

Okoordinerad kropp. 
Tunga ben.
Ålig hållning.
Ihopsjunken.
Jag är ta mig tusan ingen powerwoman och långt ifrån en ironman och trots att jag vet varför så blir jag lite arg och ledsen.

Jag är ute i skogen och jag har en hel härlig mil framför mig i sol och i klar men mild höstluft. Mossan är tokgrön mellan träden. Det doftar sjukt gott av fuktig jord och gran. Parkeringen vid spåret är full och glada motionärer skymtar i grönskan. Det är söndag och det känns kring hela Enstaspåret som på vardagar och tidiga mornar ligger betydligt mer öde. Folk är pigga efter helgens sovmornar och vill vara ute och springa. Jag älskar när träningsglädjen känns i luften men trots det så infinner den sig inte i mitt hjärta, inte just idag.

Jag vill så gärna få känna mig lite stark. Jag längtar efter att känna igen mig själv. Tightsen glider ned. De sitter för trångt. Alla träningskläder är lite, lite obekväma för att de helt enkelt inte passar lika bra som innan men jag är för snål för att köpa ett helt nytt kit. Spellistan i mobilen känns gammal och tråkig. Klädernas passform får mig lite surmulen och jag börjar min löptur på fel fot - sur.
Surhet är långt ifrån bästa bränslet när man ska springa. Möjligen funkar ilska men surhet ... nix, pix, det förgiftar hela systemet.
Och så blir det just den här dagen. I söndags.

Jag springer 10 km och sneglar på klockan. Först 5 km så håller jag 5:40 i snitt. Det är inte så pjåkigt i den backiga terrängen. Men sedan blir det tungt. Jag stannar till en halv minut för att låta benen få lite, lite återhämtning. Det har jag läst som tips och metod i Runner's world och det funkar. Jag lyckas höja tempot som sjunkit till 6:10 ner till 5:45 en eller två kilometer till. Den sista kilomtern tassar jag i närmre 7:00 tempo.

Hallå vad är det som händer? Ska det inte vända nu? Ska jag inte få lite bättre belöning för den träning jag lagt ned under de senaste veckorna?

Många löpare förtränger tröttheten och försöker istället springa bort den i hopp om att den envisa träningen i motgång ska göra dem starkare. Jag är en av dem. Kanske är det så att jag underskattar hur slitsamt det är att ha en liten bebis som ska tas om hand dygnet runt och helammas. Kanske är det precis som vanligt att jag inte riktigt själv lyckas se helheten när jag är mitt uppe i det utan kommer till insikt först efteråt?!