Lätt känsla att springa långpass med sällskap

Långpass med trevligt sällskap och långpass utan någon att prata med. Som natt och dag. Det ÄR mycket trevligare med sociallöpning. Kilometrarna flyger förbi.

När vi har flyttat till vårt nya hus kommer detta bli nya standardrundan.

I går morse vaknade vi här hemma och hade en fulltecknad dag framför oss och med utmaningen att att både jag och Roger skulle hinna med träningen. Men så kastades planerna omkull och plötsligt hade vi hela dagen utan större måsten än att handla en och annan julklapp och dessutom sken solen.

– Vi springer, föreslog jag. Vi tar vagnen och springer tillsammans. Det kommer pigga upp.

Roger var egentligen inställd på cykel och var en smula ovillig, så jag var tvungen att retas lite och fråga om han hellre ville softa i soffan för att få honom att dra på sig löpkläderna som bevis att han minsann inte bangar lite fysisk aktivitet. Ett trick som alltid sätter fart på min älskling!

Väl ute så förkunnade jag:

– Vi ska springa långt! Bara så du vet.

Så det gjorde vi, långpass står ju ändå på schemat för oss båda under helgen och som vanlig piggnade Roger till efter cirka 10 km. Solen sken och vi improviserade fram en runda som gick ut på att vi skulle springa förbi bygget av vårt hus som ska vara inflyttningsklart den 22 mars.
Att springa är ett fantastiskt bra sätt att se och uppleva ett område. Det kändes extra kul att se vårt nya hem och verkligen känna känslan till fots i omgivningarna kring husen som snart är färdigställda.

Älskar att springa nära vatten. Här simmar man och springer med gott resultat.

Vi höll försiktiga 6:00 tempo. Det kändes bra med tanke på att underlaget övervägande var asfalt (jag har otrolig respekt för asfalt och känner noga så jag inte river upp gamla benskador) för att vagnen skulle rulla så mjukt som möjligt. Det var mycket folk ute och rörde på sig i skiftande fart. Vi stannade till vid vattnet och njöt av den spegelblanka ytan och Edith hon hann både somna, vakna och vaggas till sömns en andra gång innan vi var hemma och stoppade klockan på ganska prick 16 km. Vi det laget var jag vrålhungrig. Vi testade att grädda våfflor på bovetemjöl, vilket var en flopp. Resultatet smakade mest gräs och var väldigt torrt. Men jag idisslade i mig gräsvofflorna med skivad banan och lite tunt ringlad sirap, så de slank ned.

Decembervädret behöver väl inte kommenteras ytterligare. Varmt och gott.

Det var verkligen mysigt att springa med Roger och det är fantastiskt att Edith trivs så bra i vagnen. det är ju ingen självklarhet. Vi är båda fortfarande grymt nöjda med Bugaboorunner och nu har vi testat den på fler underlag än enbart asfalt. Väldigt lättkörd.

Det är bara att hoppas att det fryser på snart.

Vila i Lappland och intervallglädje

Snö, massor av minusgrader och en minisemester i Kiruna. Det satt som en smäck. På köpet blev det hela fem dagars träningsuppehåll, det kändes överraskande nog ganska skönt.

Max fem dagar brukar jag tycka att det känns ok att inte träna. Därefter så längtar kroppen och huvudet efter att få ta i och koppla av allt annat. Men just de här dagarna utan träning var framförallt väldigt trevliga i vackert vinterlandskap men också helt ok, trots träningsuppehållet. Det var skönt med lite mental vila och slippa att bli så groteskt hungrig som jag blir av att både amma och träna.

Lappland var som vanligt magiskt. Kallt. Snö. Och ett nyöppnat Icehotel. Det är alltid en upplevelse att besöka Kiruna. Så här års så når solen inte över hosisonten och det skapar ett dyrbart och kortlivat vinterljus som inte finns någon annanstans. Jag ville att Roger och Tim skulle få uppleva något annrolunda och staden som jag bott i tidigare i mitt liv. Det blev en välbehövlig brake från vardagen.

Eftersom vi reste med såväl barnvagn som bilbarnstol så fick skidorna stanna hemma, men det sved när första dagen bjöd på milda - 5 grader och spåret låg utanför fönstret. Dagen efter var det betydligt kallare och en promenad i - 22 var nödvändigt att avverkas i raskt tempo. Lilla Edith höll värmen enligt lager, på lager principen med mjuk ull närmst kroppen, tröja, byxor, strumpa och mössa. Krinaborna tvekar aldrig att ta ut barnen att sova i vagnen åtminstone ned till - 20 grader. Det fungerar utmärkt.

Träningsvilan bröt jag hemma på trainer och avverkade min första intervall som genererade 180 W.
Ett kort pass om 30 min med upplägget:

10 min uppvärmning, 120 W
8 min 150 W
2 min vila 120 W
4 min 160 W
2 min vila 130 W
2 min 180 W
Trampa ur några minuter.

Svetten sprutade men det kändes väldigt hanterbart. 180 W har jag satt som ett slags mål att klara under ett 20 minuterstest, det är drygt 3 x min vikt. För att skona knäna vill jag inte öka belastningen för snabbt. Har lite känning i ena knät av min cykeliver. Hör och häpna: jag ser framemot att köra dessa intervaller! Just nu ger de mig en kick! Bara att utnyttja så länge det varar, eller hur!

En kick fick jag även på löpbandet när jag inledde ett styrkepass med ett gäng 400-ingar.

6:00 tempo 10 min uppvärmning.
1x400 5:30 tempo
200 m jogg
1x400 5:00 tempo
200 m jogg
1x400 4:50 tempo
200 m jogg
1x400 m 4:40 tempo
200 m jogg
1x400 m 4:30 tempo
100 m jogg

Superb! Detta kändes också riktigt bra. Det är inte många gånger i livet som jag sprunigt i 4:30 fart. Kanske kan ske lite oftare framöver.

Sova, simma eller basta?

Först ska kroppen övertalas att kliva ur sängen, sedan är det en massa tjafs för att inte kliva ur bassängen i förtid också för att krypa in i bastun istället. Men hur mycket jag än stretar med mig själv mentalt för att fullfölja inplanerat  pass så älskar jag att simma, att cykla mig trött, att tugga mig fram i löpardojorna.

 

En av mina favorit bloggare Beatatjata skrev precis ett härligt inlägg om fighten hon för med sig själv inför sina morgonpass. Jag brukar skryta med hur lätt det går för mig att kliva upp på morgonen och plumsa i bassängen för att simma och visst, viljan finns men man får liksom ett annat förhållande till sömn när man har en bebis i huset, den känns väldigt lockande att stanna i sängen när tillfälle bjuds.

Men jag sov relativt gott i natt trots ett gäng uppvaknanden så väl uppe ur sängvärmen så piggnade jag till snabbt.
I vattnet gick det fantastiskt bra. I dag simmade jag utan träningsvärk efter Body Pump och kände mig istället återhämtad och fräsch, 200 procents skillnad. Så se där! Träningen under hösten har gett resultat. Men faktum kvarstår – jag simmar snyggare än snabbt men någon gång ska det väl släppa???

De senaste veckorna har jag simmat kring 4000 m per vecka, så mycket har jag aldrig simmat i bassäng tidigare. Efter jul så hoppar jag på en kurs med Täby Sim igen med fokus på fart och styrka. Det ser jag framemot på ett lite nervöst sätt.

Varje gång jag springer på coachen i simhallen så får jag pepp och ett glatt hej. Han tycker att jag simmar bra och jag ser genom simglasögonen att han då och då kikar på mig från bassängkanten när jag passerar i allmänhetens bana. Det är fantastiskt. Han är verkligen en sann entusiast som tycks älska att undervisa i simning och är väldigt generös med feed back. Och när vi pratar fart och jag nämner något om vättenrädsla så tror jag inte att han förstår alls vad jag pratar om, han kan nog inte tänka sig in i känslan att gripas av panik av något så fantastiskt som vatten.

Men jag vet att den där gamla vattenrädslan bildar blyklumpar runt mina fotleder titt som tätt och maskineriet i kroppen nästa skär helt och slutar i ett okoordinerat sprattel som inte tar mig någon vart.

Men inte idag. I dag låg jag i fint läge vid ytan och kände mig stark och synkad. Och det märktes att det var tuffare att simma om mig just den här morgonen, det var ingen som bara gled förbi!