Långpass när livet slår till

Långpasset fyller den viktig funktionen att bygga uthållighet och syreupptagningsförmågan men långpasset har också en viktig meditativ roll för väldigt många. För mig har just den delen blivit livsviktig och nu börjar jag återigen att bygga distans – livrädd att bli skadad igen.

 

Långpass i regn! I love it!

I bland slår livet en hårt i huvudet. I bland är det inte läge att träna alls eftersom kroppen redan är hårt belastad av stress. I bland kan träningen vara just det som behövs för att rensa ut dålig energi.

Jag hade en tuff lördag som resulterade i att kroppen fylldes av känslor, stress och spänningar. Efter en god natts sömn så fanns bara ett fokus för mig under den här söndagen: umgås med familjen och ett långt, lungt långpass löpning.

Och jag hade tur: Vädret var så där blött, trist och burrigt så att de flesta vill hålla sig inomhus. Och jag vet att det är just under dessa förhållanden som den tillfredsställande känslan blir som störst efter passet.

Självklart så har jag någon mänsklig ådra i kroppen och var tvungen att brotta ned det spontana motståndet som trots allt uppstår mot att ge sig ut i vätan och kylan. Men så fort jag kom ut och kände regnstänket mot ansiktet och den syremättande luften så fick jag  belöningen.
Jag andades djupt, slöt ögonen ett ögonblick och kände hur stressen rann ut och ned över den våta vägbanan.

Musik i lurarna. In i min lilla, varma bubbla. Me, my self and I. Jag ser bilarna köra förbi och de stänker vatten över mina ben, men musiken tränger undan allt motorljud.
När regnet tilltar tvekar jag en smula och funderar på att vända men skjuter upp beslutet en kilometer till, och sedan ytterligare en. Vid dryga 7 km vänder jag och tassar tillbaka. När klockan visar 12 km fylls kroppen av styrka. Jag skjuter undan alla tankar på smärta. Mina otränade ben protesterar men jag ökar takten och njuter av mer fart den sista biten.

15 km, genomvarm, nöjd och målmedveten. Nu ska jag lyckas med löpträningen – no more skada. Hej högrre fart!
Men jag ska vara försiktig. Vila mycket och öka långsamt.

Mustiga härliga, blöta höst!

Helt normalt med morgonsim & backintervaller

Helena utan träning är en tråkig Helena. Det har hela familjen konstaterat! Det finns väl en och annan som skakar på huvudet och viskar "knarkare" ... Varsågod – jag bjuder på det!

Grymt nöjd efter mina backvändor x 10! Nu jäklar!

För mig finns det inget som helst motstånd i att ställa klockan lite extra tidigt och och glida ned i en sval simbassäng 06:15. Det är bara så lustfyllt, men jag har slutat prata om det på jobbet eller snarare jag har inte längre någon lust att försöka övertyga folk om att det faktiskt inte är så onormalt att röra på sig ett gäng timmar varje vecka, att det snarare känns onormalt att sitta ned flera timmar i rad om dagen.

Jag är som mest effektiv på jobbet när jag tar mig tid att träna en vända på lunchen. Träningen kan lyfta mig ur en dålig dag, den fyller mina energidepåer och tänder leendet i mitt ansikte.
Träningen ger mig inspiration.

– Ut och träna med dig, brukar Roger skoja om jag är hemma och är butter.

Är inte det det fiffigaste tricket vi har att ta till för att må lite bättre?

Morgonsimmet i dag slutade i triumf! Jag tog ett myrsteg framåt i rätt riktning men jag vet att ett myrsteg här och ett där är steg i rätt riktning, det är steg framåt. Trots oändligt många timmar i vattnet så är återvändandet till inomhusbassängen ett steg bakåt. Min rädsla sitter i simhallskaklet, i doften av klor, i ljuden. Av någon anledning förmår jag mig inte att vända direkt vid bassängkanten och simma längde efter längd i en sammansatt serie. Det har hänt väldigt ofta. I dag fick jag till 500 meter.

Taktik? Jag var bara rå och tuff mot mig själv: Hallå, jag vet ju att jag kan. Det finns helt enkelt inga ursäkter. 500 meter fick jag till och sedan några längder med mer fart. Kändes som att jag tränade simning på riktigt!! Vilket framsteg.

Men dagens avslut var ändå bäst när jag hängde med Tim 8 år på löpning i skogarna i Täby! Här pratar vi löparglädje, 50 barn med föräldrar drog runt i 2,5 km spåret. Tim höll god fart och så här fort har jag inte sprungit på mycket länge. Skogen var tjock av löparglädje och vilken fest det blev när barnen fick njuta av att ha kul med sina föräldrar!

När Tim pustade blev det 10 backintervaller. Jag försökte pressa mig så mycket det gick, jag ville mer än benen svarade och pulsen skönk snabbt efter varje vända. Väl hemma var jag både illamående och yr med andra ord – det blev en riktigt lyckad träningsdag!

Tim lägger upp taktik med kompisen.

Lite pep talk med pappa.

Otrolig uppslutning och så fantastisk härlig stämning!

Och för första gången på mycket länga sprang jag snabbt! Urhärligt!!

Cykel- & löphög

Hööög musik strömmar ur högtalarna. Jag lagar en mastodontladdning köttfärsås efter konstens alla regler. Det är bra att ha i kylen i veckan när familjen ska hinna träna och jobb och läxor ska skötas. Handla, plocka, fixa, blogga – allt går så lätt när hjärnan är endorfinhög.

 

På upptäcktsfärd längs en outforskad skogsslinga!

Jag älskar att ställa väckarklockan tidigt på söndagsmornar. Att kliva upp tidigt, njuta av morgonen som gryr och äta en god frukost och sedan dra fram cykelkläderna, det slår sovmornar och sega soffhäng tusen gånger om.

Jag har inte trivts i mitt eget skinn under de senaste veckorna när jag inte haft rutin på träningen. Trött. Sur. Seg. Allmänt neggo har jag känt mig.

Glädjen har runnti tillbaka in i hjärtat i samma takt som jag har styrt upp en plan för träningen:
Styrketräning, morgonsim, yoga, lunchlöpning.

Helgen började jag med att satsa på att träffa vänner, en vända på konstutställning och så i morse ställde jag klockan på sju och vaknade med ett leende på läpparna. Det var så länge sedan jag cyklade på allvar och det är så synd att låta hela den här milda fina hösten försvinna utan att få till några härliga rundor.

Jag har inte gruppcyklat sedan Vättern. Jag kände mig spänd och nervös under de första två milen. Helst hade jag bara velat fly och cykla en vända på egen hand. Jag trampade tyst och fokuserade på trafik, fart, hjulet framför och på att hänga med. Att cykla med en grupp på höstkanten, som tränat en hel säsong, det utmanar. Alla var galet pigga, drog iväg med starka ben och fick upp farten långt över 30 km/h efter några minuter. Jag slet, pulsen slog i taket och jag surnande till. Men efter ett par intervaller med fri fart och lite backträning så fick jag hjälp av endorfinpåslaget och jag sneglade nöjt på klockan och log åt farten. 35 km/h är siffror som inte är allt för vanliga på min klocka.

Min min skvallrar om mitt humör ... men jag fick rätsida på det så småningom.

Och så körde vi belgisk kedja i 1,2 mil och tjihuu!!!! Så härligt. Gruppen fokuserade och vi flög fram i jämt tempo. Backarna krömp till små kullar. Detta, just detta älskar jag! Farten får mig att växa inombords. Jag känner mig som en grym cyklist, stark som en oxe och glad!!

Efter cykelturen som avslutades med spurt, och som vanligt kastade sig de starkaste iväg och försvann på några sekunder, blev det fika. 30 cyklister invaderade fiket nere i Gustavsbergshamn och plockade brickorna fulla av mackor, smoothies och kaffe. Härligt!

Efter cykelturen pustade jag och Roger en smula och sedan bestämde vi oss för att springa terräng. Vi möttes av en mustig höstskog full av knallgula löv och mörkgrön fuktig mossa. Jag höll blicken stadigt fäst vid backen och trixade mig förbi och över stenar, rötter, hål, diken, nedfallna träd. Då och då höjde jag blicken för att bara insupa lugnet, låta ögonen vila på den vackra grönskan.
Humöret steg.
Endorfinerna kickade in, sedan var det bara att åka hem och köra järnet med alla förberedelser inför veckan som väntar!

Känns gott i kroppen efter allt skuttande i skogen.

Är man fotograf så får man offra sig för konsten ...