I världens finaste mål!

När jag efter 10 timmars ont slit i blöta spår med snö som sög fast skidorna, så jublade jag när jag äntligen skidade över sista krönet och såg målet i Mora! En klassisk, fantastiskt underbar syn! Det där målet måste vara det finaste mål som finns.

– Var är publiken älskling? Titta nu har ju nästan alla hunnit gå hem!
Jag ironiserade och galghumorn flödade fritt under de sista milen under mitt allra första Vasalopp igår. Det tog ju så himla mycket längre tid än jag önskat mig och hoppats på: 10:06. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna fixa 9 timmar och i hjärtat hoppas på att klockan skulle stanna på 8-någonting.

Och nu är det ju lite synd att jag skriver om en massa obetydliga siffror istället för att beskriva det fantastiska arrangemang Vasaloppets vintervecka är. För här snackar vi folkfest, förväntan, ångest, glädje, tårar, besvikelse och segrar för tusentals människor!

Jag var förväntansfull och glad hela vägen till starten. Studsade upp kl 04.30 som en ärta och laddade på med en stor portion gröt med blåbär och jordnötssmör och ett ägg.
Natten var okej men nervositet och oro över stormen som slet i husknutarna framkallade en del mardrömmar. Vädret var verkligen sämsta tänkbara när vi anlände till Sälen: +5 grader, storm och regn. Bara tanken på att stå en timme vid starten i den blåsten var väldigt obehaglig.

Men på morgonen hade vinden avtagit en del. Men inte helt. Och det regnade inte.

Första timmen gick uppför. Rogers vallning var perfekt. Många hade bakhalt och tömdes på energi snabbt. Vi kunde gå avslappnat men hade inte toppglid under den första milen. Men det visade sig kanske inte enbart bero på ett lager för mycket klister. Snön var tung och blöt och sträckor som normalt var stakbara krävde diagonalåkning. Rejäl motvind på det och resultatet blev riktigt, riktigt tungt.
Stavarna sög fast i snön och rykte i handen så jag plötsligt hade ont i vänster handled ända upp till axeln. Därmed förlorade jag kraften att staka ordentligt. Handen gjorde grymt ont. När staven sög fast och armen fick sig ett ryck var det nära att tårarna steg i ögonen.

I uppförsbackarna var jag stark. Tog mig om mängder av folk. Men jag blev ändå frånåkt av många på plan mark. Jag fick satsa på den mycket långsammare diagonalåkningen tack vare handen.

Varje servicekontroll: Smågan, Oxberg, Risberg, Evertesberg, Eldris och allt vad de nu heter, var som ett himmelrike. Människorna vara underbara, snälla hjälpsamma, peppande och glada. Ljummet vatten, enkel vetebulle, blåbärssoppa och buljong smakade himmelskt och var precis vad kroppen skrek efter. Jag proppade munnen full av energibollar (de som jag använder istället för gel), en bit bulle och så sköljde jag ner allt med buljong. Kroppen sög i sig sältan. Och vid varje kontroll var jag helt tömd på energi, helt slut. Och varje påfyllning höll kanske 5 km sen kom det surmulna humöret tillbaka, jag tystnade och skidade på så fort kroppen tillät.

Roger fanns med mig hela tiden. Jag var så imponerad att han som kör Vasan på under 7 timmar harvade på vid min sida och svarade tålmodigt på mitt mutter om att jag kände mig som vanligt som en långsam snigel, att jag lika gärna kan lägga ner allt som har med träning att göra eftersom jag är så långsam ...

Nu i efterhand vet jag bättre. ALLA hade det tufft och 2014 var inte året som erbjöd några rekord. Vasaloppet kräver träning på snö och det är svårt att vara snabb när banan är fylld med vatten.

Och det var en fantastisk känsla att uppleva målgången! Så klassiskt svensk, så fint och vi blev hyllade som hjältar kanske också tack vare att klockan visade 10 timmar. Roger sken som en sol, jag sken, vi kramades och skrattade, jublade och firade och vips ... alla mörka tankar vara som bortblåsta!

Jag gjorde det! Jag genomförde Öppet Spår trots de usla förutsättningarna. När kroppen var trött och hade ont så malde jag på: tysta där i spåret, omgiven av tysta fokuserade medlöpare, med Roger alldeles i närheten. Ett steg i taget och visst ja:
– Tänk på tekniken, stora tag, glid, glid, glid.

Hur känns det? Jag fick svara på den klassiska sportfrågan precis som Kalla!!!

Härligt med energipåfyllning.

Jag var långt ifrån ensam där i spåret. 8000 startande.

Bästa energikällan hade jag vid min sida.

Här kom vinnarkänslorna!

Vad vore vi utan sociala medier?

Socialt stöd, pepp och hjälp till självkontroll. Visst är det så att vi träningsbloggare skulle logga ett helt annorlunda träningsresultat utan våra sociala medier.

Det var inte länge sedan jag köpte min Garmin, en GPS-klocka som kan mäta varje pass, puls, sträcka och en massa annat som jag inte har lärt mig än. Innan Garmin kom in i mitt liv sprang jag på känsla och slängde ett öga på klockan innan jag gick ut genom ytterdörren, stängde, låste och sen kollade jag igen när jag kommit hem och svalnat en smula. Min runda som jag alltid antagit som en 5 kilometersrunda visade sig vara 5,9 km, med rätt instrument att mäta längden och då var ju plötsligt min vanliga 25 min inte alls så dåliga längre.

I dag har jag full koll på varje löppass, längd, tempo och jag har lärt mig vilken puls som jag bör ligga på om jag ska utvecklas som löpare. och jag har väldigt svårt att tänka mig ett pass utan den där klockan på armen.

Och nu är det snart ett år sedan som jag lite hastigt och lustigt, mest som ett test, snickrade ihop den här bloggen för att börja föra dagbok över min egen träning.
Om jag gör en snabb utvärdering av effekten av bloggandet och vad jag känner för det som blir resultatet ganska slående:

Utan Body Joy-bloggen vore jag ingen triathlon-Helena. I alla fall inte så mycket som jag har blivit nu. Utan bloggen så kanske jag inte skulle träna fullt så mycket som jag gör idag. Bloggen är en del av mitt aktiva liv och gör att det blir ytterligare några snäpp roligare att ge sig ut på det där intervallpasset eller testa de där nya övningarna. Inte enbart för allt pepp jag får genom kommentarerna. Främst tack vare att bloggen har bidragit att jag lärt känna, fått kontakt och skapat mängder av nya kontakter. Alla med lika starkt träningsintresse som jag själv.

Så när jag tuggar på på sladdriga spår i plusgrader på måndag, någonstans mellan Sälen och Mora då kommer jag att hämta kraft och tänka på alla er som finns här i min bloggvärld: Linorna, Kicki, Malin, Beata, Alexandra, Andreas, Åsa, Linnéa, Mammasspring och många, många fler ...

Ni är fantastiska!

Vattengympa & sim

Ofta när jag simmar på kvällarna så plaskas det ordentligt från den delen i bassängen som de kör vattengympa. I dag hakade jag på en kompis som gärna vilja att jag skulle testa passet! Perfekt just nu när lätt träning står på schemat inför Öppet Spår.

Det var hög stämning och instruktören erkände när passet var slut att hon körde hårdare än vanligt. Jag hade kul. Damerna runt mig fnissade glatt när jag fokuserat lyssnade på instruktionerna och skopade vatten hit och dit. Core-delen var grym. Likaså benövningarna som gick ut på att benkicka järnet i  stora och små rörelser omvartannat. Inte så dumt. Skonsamt.

(Min kompis Marielle körde på. Jag kikade på henne och funderade lite på vilket typ av mina träningssorter som jag kan dra med henne på ... Jag vet ju att hon klarar mycket tuffare träning än den väldigt välgörande och trevliga där i vattnet ...)

Jag var riktigt nöjd. Jag fick en trevlig stund med en god vän. Jag värmde upp med 1000 meter sim, fick 45 min med övningar som min kropp inte alls var van vid och avslutade med 300 meter avbad och sedan pricken över i – bastu!

Med de här flythantlarna blev det mer motstånd i vattnet.